To My Eyes
Senaste Lou! har precis kommit på svenska och jag har läst den, men eftersom jag behöver lite tid för att reda ut för mig själv vad jag tycker om den (den är för att uttrycka sig milt väldigt annorlunda jämfört med de tidigare!) så tänkte jag skriva några ord om en annan serie så länge: Bastien Vivès To My Eyes.
To My Eyes är någonting så ovanligt som en första person-serie, dvs varenda teckning i albumet är ritad som om läsaren ser ut genom tecknarens ögon. Dessutom får vi aldrig läsa seriens berättarjags repliker utan bara vad de han (jag skriver han eftersom författaren är en man och det finns en del i serien som tyder på att berättarjaget är just det) pratar med säger. Visst finns det kortare exempel på liknande serier men jag tror att det här är den första längre serien av det här slaget jag läst.
Berättartekniken gör att känslan när jag läser TME är väldigt annorlunda; faktiskt så pass annorlunda att jag inte är säker på om det är bra eller dåligt. Det som är bra är att det verkligen känns som om jag kryper in under skinnet på mannen ifråga, och att det är roligt med ovanliga idéer om hur man gör serier.
Det som är mindre bra är att det blir smått klaustrofobiskt eftersom det verkligen känns som om jag sitter i någon annans huvud och tittar ut, och att framförallt skildringen av seriens egentliga huvudperson, kvinnan som berättaren inleder en vänskap med och mer därtill och som finns med i princip varenda bild, mest av allt känns som om jag plötsligt förvandlats till en voyeur.
Den sista invändningen är nog den allvarligaste för min del; jag kan inte påminna mig att jag någonsin läst en serie där jag lika starkt får intrycket att jag spionerar obemärkt på en ovetande person på ett ojuste sätt. En besynnerlig känsla kanske, att få dåligt samvete gentemot en fiktiv person, men likafullt har jag den. Sen kan det nog också spela in att jag har lite svårt för den klichéartade vurmen för vackra sensuella kvinnor som alltför många franska kulturarbetande män har (som i exempelvis ungefär alla franska romantiska/sensuella/erotiska filmer) så när TME får mig att associera till dem är det inte en bra association, för min del 
Men sen är det förstås också teckningar i serien, och de är utsökta. Svindlande nära klichéerna de med kan jag inte låta bli att njuta av dem; de är utan tvekan det stora pluset med den här serien och gör den högst rekommendabel bara därför. Och ett till plus får Vivès för att när till slut den oundvikliga sexscenen dyker upp (franskt, manligt perspektiv, sensuellt -> det är givet att det kommer förekomma) så blir hans stil än mer impressionistiskt och istället för de klara och tydliga bilderna tidigare blir det nu mer antydningar och lek med färger och kontraster.
Tl;dr: To My Eyes är en kanske inte helt igenom lyckad udda berättad serie med fantastiska teckningar som alldeles på egen hand gör det till en högst läsvärd serie.
Kairos
De scanlations jag laddar ner är oftast lite äldre serier, sådana som det inte verkar troligt att de någonsin kommer översättas officiellt till ett språk jag behärskar. Men ibland slinker det ner något nyare eftersom jag ibland inte har en susning om vad det är för serie, förutom att den ser intressant ut av det jag kan se innan nedladdning. Case in point: Kairos, första boken i en svit om tre (om jag förstått det hela rätt), skriven och tecknad av Ulysse Malassagne. Fannet (vad tusan är singular bestämd form av fans?!?) som översatt serien hade en sida med som exempel och den såg väldigt lovande ut så jag chansade.
Och det visade sig vara en absolut fullträff! Kairos (googla för vad ordet ”kairos” betyder, det är ett intressant ord) är väldigt bra; jag kan inte kalla den lovande eftersom den är bättre än så, trots att jag bara läst första delen. Här följer de första fyra sidorna:
Nills och Anaëlle är ett par men de har lite olika framtidsplaner: Nills vill planera för ett liv tillsammans medan Anaëlle inte tycker om att lova saker man kanske inte kan hålla. Så långt ett relationsdrama i miniatyr men den första natten händer någonting. Nills kan inte sova och tar en promenad men när han kommer tillbaka är underliga saker på gång:
Sen bär det iväg på äventyr och vad som egentligen pågår lär visa sig i de efterföljande böckerna.
Handlingen är inte alls dum i sig men det som verkligen gör serien bra är Malassagnes teckningar och känsla för rytm och detaljer. När jag försökte ta reda på någonting om Malassagnes bakgrund hittade jag mycket lite: Det här är den första serien han (tror jag, Ulysse låter som ett mansnamn) gett ut men innan dess har han jobbat med animation. Att ahn influerats av Hayao Miyazaki är hur tydligt som helst, både i teckningarna som påminner en hel del i figurteckning, rörelsemönster och färgläggning om hur Miyazakis skisser och målningar till filmerna brukar se ut, men minst lika mycket märks det i just hur han bygger upp seriesidorna och scenerna, med växelspelet mellan långa sekvenser i mycket maklig takt utan ord och extremt snabba scener fyllda med action.
Därmed inte sagt att Malassagne bara är en kopia av Miyazaki i serieform istället för animation, bara att han tveklöst har sett filmerna, och sämre inspirationskällor kan man sannerligen ha 
Och det där med inledningen, om hur scanlations ofta är lite äldre serier? Den här kom ut i Frankrike för ungefär tre veckor sedan… Med andra ord, chansen finns att något förlag snappar upp den för översättning vilket skulle göra mig mycket glad; jag tycker att den borde passa utmärkt både i exempelvis First Seconds utgivning, eller varför inte Humanoids som nuförtiden har en del mer udda serier i sin katalog.
Shadow Star / Narutaru
Jag tycker att det alltid är lite läskigt att återuppta läsningen av en serie som jag inte sett till på flera år: Kommer den ha åldrats till oläsbart? Kommer det som förut kändes lockande numera visa sig helt ointressant? Osv, osv.
Mohiro Kitohs manga Shadow Star gavs ut på engelska av Dark Horse men när manga-vågen började kollapsa och de var tvungna att lägga ner sin antologitidning Super Manga Blast! där Shadow Star var en av titlarna så sågs det uppenbart inte som tillräckligt lönsamt att fortsätta att ge ut boksamlingarna heller. Därmed avbröts den engelska utgivningen efter att ha täckt ungefär tre fjärdedelar av originalet; tråkigt nog tycket jag för det var om inte en favoritserie så ändå en som jag var intresserad av att följa. Men för ett tag sen fick jag för mig att kolla om serien kanske avslutats av fans och visst fanns det en scanlation av de avslutande böckerna
Shadow Star är en serie som inte är den lättaste att hänga med i: Den börjar som en närmast söt serie när huvudpersonen Shiina upptäcker en besynnerlig varelse som påminner om en Pokemonifierad sjöstärna, som dessutom kan användas som en flygande skateboard av Shiina. Men strax därefter blir serien mycket mörkare när andra barn (barn i Kitohs serier är svårbestämda vad gäller ålder; utseendemässigt ser de ut som uttänjda 10-åringar men i uppträdande är de snarare 13-16 år) dyker upp med följeslagare som är betydligt mindre gulliga och som används för ärligt talat ruskigt våldsamma ändamål.
Historien sprider sen ut sig med förgreningar till människans och till och med planetens tidigaste historia, storpolitiska intriger och annat. Ju länge serien pågår desto mindre kontroll verkar Kitoh ha över den; nya intriger dyker upp, avhandlas i en bok eller två, och försvinner sedan. Men lustigt nog blir serien samtidigt mer suggestiv trots att jag inte har bättre koll på vad som händer, och om man bara låter sig svepas med av serien utan att fundera alltför mycket är den faktiskt riktigt bra.
Men visst finns det brister. Förutom de minst sagt oklara manuset så är Kitohs personer alldeles för likartade vad gäller utseende vilket gör det rejält svårt ibland att förstå vem som är vem (manuset hjälper förstås inte till); när alla barn ser ut som om de utsatts för Willy Wonkas tuggummiutsträckningsmaskin behöver åtminstone jag lite hjälp med identifieringen. Sen är serien bitvis väl deprimerande för min smak och också alltför obehaglig i vissa scener, som den utdragna våldtäkten (inte grafiskt skildrad men väl psykologiskt) och tortyren av en av huvudpersonerna. Med tanke på att Kitohs serie Bokurano också har barn som utsätts för ruskiga saker i huvudrollerna är det dock inte så oväntat.
Jag misstänker att man skulle kunna läsa både Shadow Star och Bokurano som att de egentligen handlar om ångesten inför att bli vuxen. Shiina är precis på gränsen och har svårt att acceptera de förändringar som kommer ske, som att förhålla sig till sex, till sina föräldrar när man inte längre kan lita på att de kan klara av vadsomhelst, till sina vänner när plötsligt könet kan avgöra hur man sak relatera till varandra. Och det är inte bara Shiina som har problem för just förälder/barn-relationer dyker upp gång på gång i serien, med föräldrar som överger sina barn, barn som växer ifrån sin föräldrar, och andra variationer. Jordens undergång som ständigt hotar i bakgrunden kan ses som en metafor för barndomens slut, och mycket riktigt tar Shiinas sina sista steg in i vuxenvärlden samtidigt som Jordens öde bestäms i seriens slut.
Så 12 volymer ytterst deprimerande, oklar och suggestiv läsning med tonvikt på våld, drakar (men inte precis de vanliga fantasydrakarna), sex och tonårsångest är vad som erbjuds. Om man gillar manga som till exempel Saikano tycker jag absolut man ska ge sig på Shadow Star också för Kitoh vet hur elände ska skildras. Jag tyckte det var bra men jag ska också säga att jag just nu inte känner för att kasta mig över den senaste volymen av hans Bokurano som i morse ramlade in i brevlådan; jag behöver inte mer nedslående historier om barn/tonåringar för ögonblicket
En smula långt mellan varven – Fukumoto fyller ut
Det är fortfarande lite ont om serierecensioner här på grund av mycket bokläsande, filmtittande och tvserieslukande. Plus att den serie som jag hållit på att läsa ett ganska bra tag nu, Carla Speed McNeils Finder, är fantastiskt bra, men också mycket späckad med läsning (förutom serien själv också med en fascinerande notapparat); det kommer ta ett tag till innan jag är klar med den.
Så därför blir det några korta rader om de där andra Fukumoto-serierna jag nämnde senast, närmare bestämt:
Atsuize Tenma!: En som jag förstått mycket tidig Fukumoto-manga och det märks. Den är mycket kort, bara en volym, och består av 6 väldigt enkla mahjongmatcher där den unga pojken Atsuize Tenma har huvudrollen, tack vare sitt geni för spelet. Ärligt talat är det här inte någon vidare speciell serie men den var lite intressant att läsa som ett exempel på hur en Fukumoto-serie utan hans vanliga särdrag med extremt utdragen psykologisk krigföring kan se ut. Jag skulle säga att den är en typisk biserie i en mangaantologi för unga pojkar, med sin löjligt överlägsna unge protagonist som enkelt slår alla vuxna spelare, där det tydligaste tecknet på att Fukumoto ligger bakom är (teckningarna undantaget, förstås), det starka klassmedvetandet som är så typiskt för honom.
Seizon -LifE-: Den här tre volymer långa mangan där Fukumoto bara står för manus medan Kaiji Kawaguchi (på engelska mest känd för sin utmärkta politiska thriller Eagle: The Making of an Asian-American President) står för teckningarna var betydligt intressantare. Takeda, en typisk kontorsarbetare i övre medelåldern, får en dag besked att han bara har några månader kvar att leva på grund av cancer. Samtidigt får polisen ny information i jakten på vad som hände hans dotter när hon spårlöst försvann 15 år tidigare. Han bestämmer sig därför för att försöka göra en sista insats, nämligen att hitta mördaren innan han själv dör.
Tydliga spår av Kurosawas Ikiru, med andra ord, och Fukumotos manus är riktigt bra när Takeda långsamt börjar nysta upp vad som hände; inte tack vare någon förunderlig skicklighet à la Sherlock Holmes utan bara genom att vara envis och inte ge sig, trots att alla spår sedan länge kallnat. Kawaguchis lågmält realistiska teckningar passar också bra med en serie där det är väldigt lite action men desto mer depression. Plus att jag gillar när polisen i deckare inte framstår som helt inkompetent (jag har läst alldeles för många sådana historier…).
Men tyvärr tappar serien i kvalité när det blir lite väl orimligt stora sammanträffanden och för den delen stora logiska luckor i andra halvan. Det är helt klart att Fukumoto är bättre på att frammana en stämning än på att skriva en vattentätt deckarhistoria. Det är kanske orättvist att klaga på att jag skulle velat se en annan serie men jag tycker ändå att Fukumoto skulle skippa deckarpretentionerna och koncentrera sig på vad han är så bra på, nämligen människor som grubblar över livet och sin plats i detsamma. Visst hade jag trevligt när jag läste Seizo -LifE-, men det var tur att den inte var längre!
Den sista serien Confession har mycket gemensamt med Seizo -LifE-: Samma tecknare, samma problem med att slutet inte riktigt lever upp till början. Men Confession borde med sitt kortare format (en volym), smarta idé, och extremt stiliserade miljö vara en mycket bättre serie eftersom upplägget passar Fukumoto.
Två män klättrar i berg när en snöstorm slår till och en av dem skadar sig svårt. Övertygad om att han kommer att dö lättar han sitt hjärta och avslöjar sin stora hemlighet: En ung kvinna, kamrat till dem båda, som trotts fallit offer för en olyckshändelse mördades egentligen av honom. Men innan han dör hittar de en stuga där de kan klara sig tills hjälp kan anlända. Väl inne i stugan slås kamraten av insikten om att han nu är ensam i en stuga med en man som redan mördat en gång och att denne vet att den enda som kan avslöja sanningen för polisen befinner sig i samma stuga…
Upplagt för en psyko-thriller där icke-mördaren blir mer och mer paranoid när han försöker tyda tecknen för att förstå om han är i fara eller inte!
Och så länge serien kör på det temat är den väldigt bra; det är precis den här sortens serier där en människas tanke skildras i detalj som jag tycker Fukumoto gör så bra. Men, tyvärr, alltför snart blir det istället en vanlig thriller av det hela när det psykologiska spelet byts ut mot ett fysiskt. Det är inte dåligt men igen, precis som med Seizon -LifE-, förirrar sig serien in på alldeles för normala spår. Jag vill att Fukumoto ska vara så extremt udda som bara han kan, istället för att han ska skriva relativt vanliga thrillers. Det här blir nästan en karbonkopia på det jag skrev om förra serien men det går inte att undvika: Confession är en på många sätt mycket bra serie som hade kunnat vara så mycket mer.
Jahapp, det var allt för idag. Jag lovar att härnäst ska det inte handla om Fukumoto utan om någonting helt annat. Kanske Finder, kanske avslutning på Aya, kanske Morrisons Batman, kanske någonting annat
Viljornas strid: Ten
Några tusen sidor mahjong-funderingar och filosoferande om döden, någon? I så fall kan jag varmt rekommendera Nobuyuki Fukumotos Ten – The Nice Guy on the Path of Tenhou (hädanefter bara kallad Ten) som är späckad med svettig dramatik. Det är kanske inte förvånande med tanke på att Fukumotos serier brukar vara extremt, för att inte säga fullständigt överväldigande, högspänd läsning. Jag hyllade hans The Legend of a Strongest Man Kurosawa (hädanefter Kurosawa) när jag läste den före julen, och Ten påminner mycket om den; samma långa sekvenser fyllda med inre monolog av typen ”Å ena sidan… Å andra sidan… Men då… Fast om…”, samma karikatyrliknande stela teckningar, samma sugande stämning (tycker alltså jag).
Men jag ska inte sticka under stol med att Ten inte är lika bra. Den är inte lika benhårt fokuserad och det känns som om Fukumoto flera gånger ändrar sig om vad det är för slags serie. Ta till exempel titelkaraktären Ten som i början framställs som en rätt usel mahjongspelare som måste ta till löjligt simpla fusk för att kunna vinna, typ att släcka lyset för att kunna byta brickor ”omärkligt”, och han lever i en som det verkar mycket märklig familj. Men det tröttnar Fukumoto snabbt på och Ten förvandlas till en av de bästa spelarna i Japan, hans familj visas aldrig mer, och istället blir det en ren mahjongserie där allting utspelas runt spelbordet. Men mot slutet ändras serien igen och blir istället en avslutning av Fukumotos klassiker Akagi, där vi får veta vad hur Akagi Shigerus historia slutar.
Med andra ord, där Kurosawa hade en huvudperson som Fukumoto verkligen brydde sig om och helt koncentrerade sig på verkar det här som om han aldrig riktigt får styrsel på Ten och istället provar olika idéer utan att någonsin hitta helt rätt. Jag gillade serien väldigt mycket men den saknar det där sista lilla som Kurosawa hade.
Fast trots det finns det två starka skäl att läsa Ten (som jag ska nämna liksom alla Fukumotos serier som finns tillgängliga på engelska är en scanlation):
- Om man som jag gillar att spela mahjong är det fascinerande att läsa en serie som så hämningslöst grottar ner sig i komplicerade resonemang om spelets teori och hur man ska tänka. Jag ska villigt erkänna att jag inte förstår alla detaljer, snarast bara en bråkdel, men jag kan tillräckligt mycket för att ändå kunna få glimtar av förståelse och det räcker långt. Till och med det fuskande som förekommer ibland känns som om det närmast är en del av spelet, att det ingår att fuska nr man kan. En stor brasklapp dock vad gäller en företeelse som jag hade lite svårt att komma över: En bärande idé i mahjongspelandet här är att det finns någonting som flyt, dvs att om en spelare har flyt så kommer det att fortsätta såvitt ingenting händer. Eftersom jag är en alldeles för logiskt troende person får jag applicera lite gammal god Suspension of disbelief vad gäller tron på att det finns någonting mer än slump som avgör vilka brickor man kommer att få
- Akagi. Jag föll pladask för karaktären när jag såg animen som kom för några år sedan; det var den som gjorde att jag fick upp ögonen för Fukumoto. Därför älskade jag att få läsa mer om honom här och att han till och med spelade huvudrollen i de sista albumen. Om det hade varit en separat serie hade den fått högsta betyg, så det så!
Ten är mycket underhållande serie för de som liksom jag gillar Fukumotos mycket speciella stil, men Kurosawa är en bättre introduktion, som dessutom inte kräver att man åtminstone nödtorftigt förstår sig på mahjongspelets regler och abrovinklar. Plus att åtminstone jag har svårt att låta bli att tycka om en serie som Ten som utan minsta tanke på hur kommersiellt det är kan spendera 700 sidor på filosofiska dialoger mellan en liten grupp personer och en man som bestämt sig för att ta livet av sig på grund av en Alzheimer-diagnos.
Franken Fran
Fran Madaraki, huvudpersonen i Katsuhisa Kigitsus serie Franken Fran, kan enklast beskrivas som en absolut psykotiskt naiv och välmenande version av Tezukas Black Jack. Fran är en Frankenstein-varelse skapad av dr Madaraki som tar hand om Madarakis hem när han är bortrest (medan mangan utspelar sig kommer han aldrig hem). Hon kan åstadkomma vadsomhelst när hon har tillgång till sin operationssal och hon använder gärna sina kunskaper, både för ren forskning av det mer bisarra slaget eller för att hjälpa de stackare som söker upp henne när de är desperata. Stackare, för även om hon kan lösa alla problem där en operationskniv behövs så är hon också övertygad om att alla problem oavsett vad de är går att lösa på just det sättet…
Klasskamrater med komplex? Går finfint att lösa med en operation eller två. Nöjespark som behöver bättre maskoter för att locka besökare? Det är bara att mixa och matcha olika delar så får man utmärkta maskoter som ser helt naturtrogna ut och är helt självgående. En galen ”syster” (dvs en annan av dr Madarakis konstruktioner) som älskar våld? Släpp ner henne på en öde ö, gör så att en stackars poliskommissarie kan föröka sig genom delning, och släpp sedan ner densamma på samma ö så att systern kan roa sig av hjärtats lust med att döda den outsinliga tillgången på offer.
Frans klasskamrater, efter att hon hjälpt dem att uppfylla sina drömmar (klicka för större version)
Jag kan inte precis påstå att Franken Fran är en fantastisk serie; den är alldeles för varierande i kvalité för det. Men jag hade bitvis väldigt trevligt när jag läste den, med Kigitsus mycket svarta humor som den största behållningen. Teckningarna gör det de ska, i deeras typiska manga-skräckstil som den här gången används på ett mindre skrämmande sätt, gruvligheterna som utspelas till trots (Franken Fran är här och där väldigt guckig!). Frans obotliga optimism och förnöjsamhet med sina insatser vad resultatet än blir är rejält underhållande och de återkommande bifigurerna gör också sitt till; själv blev jag mycket förtjust i redan nämnda kommissarien Rumiko Kuhou och hennes olycksaliga öde (hon är med i flera episoder, alltid med förödande resultat för hennes del efter att Fran har gjort sitt). Så en trevlig underhållning av det svartsyntare slaget!
Till sist, en liten episod av det oblodigare slaget men som ändå alldeles utmärkt demonstrerar Kigitsus typ av av humor. Frans galna syster Gavrill (här inte längre strandsatt på en öde ö) har av olika anledningar sett sig tvungen att temporärt jobba som lärare, men några elever är skeptiska mot henne och bestämmer sig därför för att överfalla henne. Det går inte så bra eftersom hon är en mördarmaskin, men hon har lovat att inte döda någon och ger därför attackerarna och andra elever några råd istället…:
Shōjo-klassiker: The Rose of Versailles
The Rose of Versailles. En serie jag sett omnämnd oräkneliga gånger i böcker och serier, men själv har jag inte läst mer än det enstaka kapitel som finns med i Fredrik L. Schodts Manga! Manga!, den första boken om manga jag läste. Tydligen finns två volymer översatta till engelska men det var länge sedan de kom ut (cirka 30 år sedan) så de går inte att få tag på. Plus att jag såklart vill läsa hela serien (den är inte så lång heller, bara 10 volymer). Vad återstår då förutom den gamla trogna scanlation-scenen…
En liten varning: Spoilrar blir det gott om, men med tanke på att serien ändå är 40 år gammal så hoppas jag det är OK
Oscar François de Jarjayes är ung, vacker och karismatisk, och alla kvinnorna vid Ludvig XVIs hov trånar efter en dans eller bara ett vänligt ögonkast från Oscar. Som officer vid det kungliga gardet är den viktigaste uppgiften att skydda kungafamiljen, och mellan Oscar och Marie Antoinette växer en djup vänskap fram. När Marie Antoinette blir kär i Axel von Fersen blir Oscar invigd i hemligheten, och även den unge svensken gör ett bestående intryck på Oscar. Men tiderna är svåra för Frankrikes befolkning och svårare ska de bli; revolutionen är nära och Oscar kan inte låta bli att sympatisera med den lidande befolkningen, sitt adelskap och nära förhållande med drottningen till trots…
The Rose of Versailles bygger på riktiga händelser, med det tillägget att Oscar är ett ren fantasifoster påhittat av upphovskvinnan Riyoko Ikeda. Skälet var säkert att undvika en alltför torr historieskildring, men oavsett varför Oscar introducerades var det en bra idé. De historiska människorna blir aldrig riktigt levande även om Ikeda tappert kämpar på, men Marie Antoinette, Ludvig XVI, von Fersen, Robespierre och de andra blir aldrig mer än kulisser till Oscars moraliska tvivel, kärleksgrubbel och kamp för ett fritt liv. Kärlekshistorien mellan Marie Antoinette och von Fersen skildras med stora penseldrag och melodrama, men det är alldeles för överspänt för att lyckas engagera. När Oscar skildras med liknande inslag är det visserligen lika överdrivet men ändå så mycket intressantare eftersom Oscar är så mycket intressantare som person.
Med undantag för Oscar är serien ärligt talat inte så bra. Den är ryckigt berättad, och en smula ofokuserad: I början är det Marie Antoinette som är huvudperson, sedan tar Oscar över mer och mer (antagligen beroende på läsarsympatier), men när Oscar dör i samband med stormningen av Bastiljen är det fortfarande mer än en volym kvar av serien, som fylls med att plikttroget redogöra för hur kungaparet senare avrättas. Antagligen tyckte Ikeda att hon måste redogöra för hur det gick men jag hade klarat mig utan det; serien hade redan övergett Marie Antoinette när Oscars öde tog över huvudrollen, så när hon plötsligt blir centrum för serien igen känns det ganska onödigt. Dessutom håller personskildringen av drottningen inte ihop: När hon har huvudrollen i början är det uppenbart att jag som läsare ska sympatisera med henne, ung, naiv och godhjärtad som hon är, men när revolutionen väl rullar igång med dess protester mot slöseriet och adelns brist på omtanke om befolkningen är det svårt att få ihop deras klagomål med den bild av drottningen jag fått. Det känns som om avskyn mot henne är mycket orättvis, eftersom det enda hon skulle kunna anklagas för är naivitet, men samtidigt skildras revolutionärerna som rättfärdiga och välmenande. Kort sagt känns det som om Ikeda vill att jag ska hålla med både revolutionärerna och drottningen men det fungerar inte helt.
Teckningarna är vad jag skulle kalla för typiska för romantikserier. Kompetent gjorde men så gott som helt utan personlighet. Det mest fascinerande med dem är nog att det finns så tydliga likheter mellan sådana här serier från 70-talet från mycket olika länder; jämför man Ikedas teckningar här tycker jag att det finns klara paralleller till hur till exempel Starlet-serierna i Sverige (tecknade i Spanien har jag för mig) såg ut vid samma tid.
Så varför har då The Rose of Versailles fått klassikerstatus, om det nu bara är en halvdan historisk kärleksserie av det mer klichéartade slaget? Svaret är förstås Oscar och den status hon fått som en föregångsfigur inom manga.
Oscar är intressant eftersom hon inte följer några vanliga mallar. Hon är uppfostrad som man av sin pappa eftersom inga söner fötts, och någon måste ta över den traditionsenliga rollen som officer. Hon trivs med manskläder och den frihet de ger henne i att leva sitt liv utan den instängdhet som kvinnorollen medför, flörtar med en del av adelsdamerna (och framförallt med sin inneboende vän Rosalie för vilken hon beklagar sig över att hon inte är en man och därmed inte kan bli den som hon anser Rosalie behöver)). Både männen och kvinnorna i hennes omgivning blir kära i henne, men själv blir hon verkligt kär bara i en enda person, sin ungdomsvän André, och det kommer hon inte på förrän det är nästan försent (dvs de får en kärleksnatt innan André dör i revolutionen, och själv dör hon snart därefter med). En liten utvikning: Även här är Ikedas manus lite rossligt eftersom hennes kärlek till André känns alltför plötslig, efter att han tidigare inte känts som någon hon brytt sig mer om än Rosalie, Axel von Fersen eller många andra i hennes omgivning.
Även idag känns Oscar fräsch som karaktär, trots att olika könsroller behandlas mycket öppnare i manga nuförtiden. Oscars androgyns utstrålning gör också att det finns klara vibbar av både yaoi (pojke älskar pojke) och yuri (flicka älskar flicka) här, så Ikeda öppnade många dörrar i och med The Rose of Versailles. Att det sen inte är en särskilt bra serie förtar inte dess status som klassiker; den rollen förtjänar serien tveklöst!
The Legend of Strongest Man Kurosawa
Zawa-zawa.
Orden är inpräntade i mig efter att ha sett animen Kaiji som baseras på Nobuyuki Fukumotos serie. Kaiji såg jag i sin tur eftersom jag innan den sett animen Akagi, också baserad på en Fukumoto-serie, och en av de allra bästa tv-animeer som jag sett. Akagi handlar om en mahjongspelare med samma namn, en naturbegåvning som helt saknar rädsla, medan Kaiji handlar om en yngling med samma namn som lever på samhällets botten och desperat försöker ta sig därifrån med hjälp av gambling.
Det är svårt att förklara de här två tv-seriernas charm om man inte sett dem (och för den delen kan nog min kärlek till de två vara rätt obegriplig för en del som sett dem med…). Det är extremt stiliserade animationer med människor med spetsiga näsor och underkäkar som ibland ser ut som grävskopor (eller män, om man ska vara krass; i Akagi tror jag inte det någonsin syns en kvinna i bild, i Kaiji kanske någon skymtar till någonstans men jag är skeptisk), och det spelande som sker sker närmast i slow motion. Ta Akagi som exempel, där det sista mahjongpartiet tar åtminstone 10 episoder och när serien tar slut är partiet ännu inte klart. Eller Kaiji, där en variant på sax-sten-påse tar några timmar att spela klart.
Det som är så bra är stämningen och spänningen. Efter ett tag blir jag som hypnotiserad av det repetitiva mönstret; Kaiji har ångest över sin situation, Kaiji kommer på en bra plan, planen kullkastas när den nästan har avklarats, och så vidare. Var och en av de här stegen kan ta en episod eller två, så det är inte ovanligt att man får sig till livs enbart gråt och tandagnisslan i ett enstaka avsnitt. Musiken är mycket suggestiv, framförallt Akagis, och de oerhört överdrivna personligheterna gör sitt till. Om ni kan det minsta om mahjong så ska ni se Akagi omedelbart; annars läs på lite (behövs inte mer än att man har ett hum om hur det går till) och se den sen. Första säsongen av Kaiji är inte riktigt lika bra som Akagi men ytterst sevärd och den behöver inga förkunskaper, medan den andra tyvärr har tråkigare spel i handlingen och därför saknar en del av den ultimata spänningen. Det eviga zawa-zawa-ljuden i ljudspåret och speakern med sin maniska röst som gör att jag hela tiden är rädd att han ska få en hjärtattack gör sitt till
OK, 400 ord om anime, men dagens inlägg är tänkt att handla om en annan Fukumoto-serie: The Legend of Strongest Man Kurosawa. Skälet att jag skrev så mycket om Akagi och Kaiji är att jag misstänker att det är fler som har sett dem än som läst någonting av Fukumoto. För tyvärr är det så att inga av hans serier har getts ut på engelska/svenska och jag har ändå sedan jag först såg Akagi varit nyfiken på dem. Så, häromdagen, fick jag av en slump syn på en scanlation av TLoSMK och sen var jag fast!
Kurosawa är 45 år, jobbar som byggnadsarbetare, och har en medelålderskris modell större: Ingen av hans ungdoms drömmar har gått i uppfyllelse, och inte ens mindre storvulna önskningar har slagit in. Han har ingen familj, saknar vänner, och på jobbet respekterar de honom inte. När serien börjar bestämmer han sig för att göra ett försök igen med början på arbetsplatsen.
Men det här är Fukumoto där även hårt arbete inte nödvändigt löser problemen; det enda Kurosawa kan göra är att försöka och försöka igen, trots misslyckandena.
Små segrar tar han ändå, framförallt när han märker att han är hygglig på att slåss, i gatuslagsmålsstil. Inte för att hans teknik eller kondition är bra, men han är stark på grund av sitt jobb och när det verkligen kniper ger han sitt allt, utan minsta tanke på hur det ska gå för honom.
Men det här är Fukumoto så de små segrarna har sitt pris; ryktet sprider sig om Kurosawas styrka (och ryktet överdriver våldsamt) varpå smågangstrar som vill visa sig tuffa söker upp honom för att vinna ryktbarhet genom att slå ner honom.
Kurosawa vill inte slåss eftersom han verkligen inte vill dö, men varje gång han är deprimerad och har dödsångest lyckas han ge igen. Inte för att livet blir så mycket bättre, men dalarna till trots börjar hans sociala umgänge ljusna när de runtomkring honom märker att han har något visst, oavsett hur patetisk han är.
Men det här är Fukumoto; för varje topp Kurosawa tar sig upp blir fallet större.
Det är en besynnerlig men i längden mycket vinnande blandning av tragedi och komedi som Fukumoto presenterar. Även när Kurosawa flippar ut som mest och den burleska humorn dominerar finns det hela tiden någonting sorgligt i tonen, och allteftersom de 11 volymerna rullar framåt känner jag hur jag knyter an till Kurosawa och verkligen bryr mig om honom trots hans gigantiska fel och brister. Fukumoto är en mästare i att skildra människor som livet igenom blivit misshandlade av världen men som ändå har en inre resning som är värd beundran, även om segrarna som vinns är mycket små. Här och där kom jag att tänka på en del av Akira Kurosawas filmer, som mästerverket Ikiru som också handlar om den lilla människans kamp för sin egen stolthets skull. I övrigt liknar inte Fukumoto och Kurosawa varandra de minsta, men den detaljen har de gemensamt.
Teckningarna är stela men med en alldeles egen charm; själv kom jag ibland att tänka på tidiga Peter Bagge-serier där människorna ser liknande ut. Scener tar också god tid på sig, precis som Akagi och Kaiji; efter 4 volymer trodde jag faktiskt att alla 11 skulle handla om ett enda slagsmål, men Fukumoto hinner faktiskt med fyra stycken på de drygt 2000 sidorna
Det är nog uppenbart att jag verkligen tycker om The Legend of Strongest Man Kurosawa. Det är definitivt inte en serie för alla men ni med läsplattor borde ge Fukumoto en chans. Ge inte upp, det kan ta ett tag för hans stil att vinna över er, men väl på hans sida kan jag garantera en upplevelse utöver det vanliga. Jag verkligen längtade hem från jobbet för att kunna fortsätta läsa serien, och slutet levde upp till alla mina förväntningar och mer därtill. Så för en gångs skull tänker jag bifoga en länk till till en sida där torrent-filen kan laddas ner; jag kan inte tänka mig att någon någonsin kommer att översätta den här serien officiellt och den är inte precis den lättaste att hitta.
Fukumotos speciella tempo gör att ensides-illustrationer är dåliga på att exemplifiera hans serier. Därför blir det idag en längre sekvens på 10 sidor. Kurosawa var berusad kvällen innan och lovade då att han minsann skulle ge igen på de tre ungdomarna som förnedrat honom förut. Eftertankens kranka blekhet… (kom ihåg, läs från höger till vänster):
PS. Och jodå, zawa-zawa finns med som ljudeffekt i The Legend of Strongest Man Kurosawa också! DS.
Rak, enkel underhållning: NASA
Jag håller på att läsa en hel del serier just nu som tar på krafterna. Precis klar är Bendis/Oemings Powers som just kom med sin femte inbundna mega-samling (och eftersom det var ett tag sen fyran kom ut behövde jag läsa om både den och nummer tre för att förstå vad som pågick, dvs drygt tusen sidor med Bendis text-tunga manus), och härnäst i kön ligger böcker som Vanistendaels When David Lost is Voice (300 sidor om cancer) och A Chinese Life (700 sidor kinesisk nutidshistoria). Bra saker alltihop, hoppas jag, men inte direkt vare sig snabb- eller lätt-läst.
Därför var det en fröjd att läsa Naoki Urasawas NASA, en samling med ett tiotal korta historier från hans begynnelse som mangaskapare. Förutom hans debutserie Beta!!, en absurd historia om en man som en dag vaknar upp och märker att alla tror han är en efterspanad brottsling, ingår historier som Crash Dance! om ett par mycket misslyckade bankrånare, och titelserien NASA om några män som drömmer om att bli Japans första astronauter.
Varför ser alla så oroliga ut?
Det är mestadels lättsamma bagateller, långt från Urasawas täta thrillerserier som Pluto och Monster; istället är det serier som Takahashis Rumic Theater och Midachis kortare verk som jag kommer att tänka på. Samma milda humor, samma ömsinta skildring av egentligen rätt udda människor med egensinniga drag som man inte kan låta bli att tycka om. Det finns inte en enda dålig historia i boken, och efter att ha läst den har jag blivit ännu mer sugen på att kasta mig över någon av Urasawas tidigare längre serier som Yawara! eller Happy! (han verkar gilla ! i slutet av titlar…). Tyvärr är ingen av dem översatt till engelska, och de scanlation-projekt som pågår har mycket kvar innan de är färdiga.
Även NASA är en scanlation, och för en gångs skull tänker jag länka direkt till översättaren:
http://hoxtranslations.blogspot.se/2011/08/nasa.html
Skälet till det är att det är en så trevlig liten bok att även de som kanske normalt inte orkar med att läsa serier digitalt borde försöka sig på den. Översättaren Hox har dessutom en del annat smått och gott som hen varit inblandad i; till exempel den alldeles charmanta serier Waters och en del serier av storheter som Matsumoto Taiyou och Yukinobu Hoshino.
Så plocka fram datorn/tabletten och koppla av en stund, det är du värd!
En mer lågmäld och allvarlig historia
Mer scanlations: Alexia, The Frozen Child och Beautiful Death
Dags för några ”nyutkomna” scanlations igen; en är ett återseende från förr medan de andra två är fristående böcker. Och om ni bara är intresserade av riktigt bra serier för att vilja läsa dem på läsplatta/dator så kan ni hoppa till slutet för Beautiful Death är den av de tre som är överlägset bäst
Först serien jag redan skrivit om: Alexia’s Demons (liksom förut kallar jag vanligtvis serierna för deras scanlaterade namn) av Vincent Lodewick och Benoît Ers. Förra gången önskade jag mig att det fjärde albumet i serien skulle översättas för att på så sätt avsluta den första sviten, men det blev bättre än så efter alla sju originalalbumen nu finns att läsa på engelska. Trevligt, på min ära, eftersom det händer då och då att de som jobbar med scanlations (”scanersättningar” kanske funkar på svenska?) tröttnar innan de avslutat det de påbörjat.
Här får man läsa hur det egentligen ska gå för Alexia med sitt dubbla arv: Ska den svarta sidan representerad av hennes häxkunskaper ta över eller den vita exorcistdelen? Märk väl att det inte nödvändigtvis är så att svart = ont & vitt = gott; både bok 5 (The Angel’s Blood) och bok 6 (Tears of Blood) handlar om de förödande följderna för både Alexia och hennes vänner men även för världen på grund av hennes avsaknad av balans.
Alexia’s Demons fortsätter att kännas som en slags fransk Hellblazer Lite med vilseledande gulliga teckningar men betydligt mörkare manus. Vad som tyvärr blir mer uppenbart efter att ha läst alla sju albumen är att Lodewick ibland famlar efter den röda tråden. Der här är en serie som kräver ett fokuserat manus men det blir ibland alltför pladdrigt och för många oväsentliga utvikningar. Avsikten är säkert att göra personerna mer tredimensionella men det fungerar inte riktigt, och istället för personlighetsdrag känns det oftast som ganska klichéaktiga personer med tics. Som den förrädare som presenteras i bok 5 vars skäl till förräderiet är mer än lovligt tunna.
Alexia är ändå en trivsam serie. Jag tycker om teckningarna och den lite udda handlingen, men ärligt talat förstår jag varför den aldrig översatts kommersiellt eftersom det finns många bättre serier som borde betas av innan.
Om The Frozen Child, samlingsnamnet på tre seriealbum skrivna av Éric Corbeyran och tecknade av Riad Sattouf, ska räknas till dessa är lite svårt att säga däremot. Serien utspelar sig på 1800-talet där titelpersonen är en flicka som som baby blir utsatt för ett fruktansvärt experiment av läkaren Mervent: Han stänger in henne i ett rum där hon ska växa upp utan kontakt med andra människor och på så sätt bevisa att människans intellekt är medfött. Starka vibbar av Kaspar Hauser alltså, och det hela går givetvis snett.
När flickan en dag lyckas fly sitt rum stöter hon ihop med en ung man som visar sig besitta en förunderlig läkningsförmåga bara genom att röra sjuka människor. Han har fått den när han la händerna på en gammal stendös som barn,
och i resten av serien får vi följa honom, flickan och de andra som dras in i härvan av det inhumana forskningsprojektet.
Precis som det låter är det en tragisk serie; med den start på livet som flickan fått kan det knappast bli någonting annat. Corbeyran lyckas presentera bakgrundshistorien allteftersom utan att det känns krystat, och på samma sätt verkar det helt naturligt att huvudpersonerna alla på ett eller sätt hör samman, även om jag misstänker att om jag läste om serien och fokuserade på det skulle det finnas en hel hög osannolika sammanträffanden. Men som sagt, Corbeyran lyckas få mig att fokusera på annat istället.
Sattoufs teckningar är i ärlighetens namn inte så värst upphetsande. Det ser helt OK ut, och här och där till och med riktigt vackert, men The Frozen Child är definitivt en serie jag uppskattar mer för manuset. Men det är inte heller fläckfritt där den största fläcken är att det egentligen bara är flickan som känns som en riktig person; de andra är mer utfyllnad. Så i jämförelse med Alexia’s Demons har vi en mer lyckad personskildring men tristare teckningar; det är en smaksak vilken av dem jag skulle säga är bäst. Personligen dras jag mer till Alexia eftersom det är en serie av en typ jag tycker bättre om, men som sagt, det är jag det!
Slutligen den av dagens serier som jag alltså kan rekommendera mer förbehållslöst: Beautiful Death, skriven och tecknad av Mathieu Bablet.
Beautiful Death är en drömsk berättelse om världen efter katastrofen, en katastrof som utplånat så gott som hela Jordens befolkning. Vad som egentligen hänt dröjer det länge innan vi får reda på, och länge trodde jag att Bablet kanske inte tänkte ta upp frågan överhuvudtaget. Och det hade faktiskt inte gjort någonting efter BD i så hög utsträckning lever på sin lätt overkliga och melankoliska atmosfär.
Långa helt tysta sekvenser som enbart bygger upp stämningen och kantiga teckningar som på en del sätt påminner om en del manga som till exempel Naruto, men här kombinerat med tunnare streck och en utsökt färgläggning. En sak till som bidrar till den speciella känslan: Här och där kastar Bablet ur sig teckningar som känns som vore de ”tagna” med en förvriden lins, där kanterna på bilden dras isär. Subtilt, men det förstärker intrycket av någonting fantastiskt, någonting omöjligt.
Jag tänkte inte skriva så mycket mer om serien för då riskerar jag att avslöja för mycket; manuset håller samma höga klass rakt igenom och teckningarna likaså. Det här ett seriealbum och en scanlation som får högsta möjliga betyg: Om Beautiful Death någonsin får en officiell översättning kommer jag stå först i kön för att köpa den.
