Lite euro-scanlations epilog: Var?

13 februari, 2014 at 23:19 (Europeiska serier) ()

Bra fråga från Sandra i en kommentar apropå scanlations av europeiska serier: Var kan man hitta dem? Jag har inte nämnt det och det har delvis varit medvetet; jag läser de här serierna själv och laddar alltså ner dem, men samtidigt känns det lite iffy med scanlations. Men det är förstås rätt inkonsekvent av mig, och faktiskt är just de här översättningarna definitivt kärleksarbeten där ingen tjänar pengar på dem på bekostnad av serieskaparna.*

Så alltså, var hittar man dem?

En hel del av dem dyker förstås upp på vanliga torrentsajter à la Pirate Bay (och när jag ser några där burkar jag ofta kolla upp vilka andra torrents som den som lagt upp den lagt upp eftersom en scanlation sällan kommer ensam), men långt ifrån alla. Plus att med alla torrents där kan det vara svårt att hitta just europeiska serier i scanlation så man måste nästan veta vilka serier som finns innan man letar efter dem. Själv är jag inte någon expert på var fansen som översätter håller hus men det finns i alla fall ett ställe som jag följer: En tråd på det indonesiska forumet Kaskus.

Varför ett indonesiskt forum? Inte vet jag varför, men det är i just den här tråden som flera av de fanns som översätter håller hus och först postar översättningarna. Så gott som alla europeiska scanlations jag skrivit om har jag först fått korn på här, och här är tråden för de som är nyfikna:

http://www.kaskus.co.id/thread/000000000000000003870846/scanlations

Tråden är i skrivande stund 178 sidor lång och det ska sägas att länkarna till serierna rätt snabbt slutar att fungera så det är bäst att kolla de senaste sidorna först. Sen kan man förstås registrera ett konto och om man ser någon länk som slutat fungera så brukar man ofta få hjälp med en ny. Ytterligare en caveat är att forumet då och då är väldigt segt, och att tekniken bakom det verkar vara lite sisådär.

Men oavsett den stundom opålitliga funktionaliteten vet ni nu precis like mycket som jag om var man hitta de här översättningarna. Lycka till! :-)

 

*: Vad gäller scanlations av japanska serier är det tvärtom så att de är hur enkla som helst att hitta, men att sajterna som har dem tyvärr är helt kommersiella. Trogna fans översätter men översättningarna snos sedan snabbt av de här kommersiella sajterna som givetvis varken kompenserar serieskaparna eller översättarna :-/

Direktlänk 3 kommentarer

Lite euro-scanlations 3: The Call of Origins

12 februari, 2014 at 23:34 (Europeiska serier, Serier) (, , , )

The Call of Origins 1 - Cover

Jag har sparat det bästa till sist i den här genomgången av euro-scanlations: The Call of Origins, skriven av Joël Callède och tecknad av Gaël Séjourné, tre album i en avslutad historia om ras och härkomst.

Det är det glada 20-talet, men det epitetet stämmer inte för alla. Som exempelvis för Anna, en servitris på ett café i hjärtat av Harlem. Hennes föräldrar är döda sedan länge så hon har växt upp hos sin moster, morbror och mormor. Och trots engelskan vet jag att det är mor- som gäller och inte far-, för Anna har en bakgrund som gör det svårt att passa in: Hennes mor var svart men hennes far vit, och den blandningen är inte någonting som ses på med blida ögon. För de vita hon (mycket sällan) kommer i kontakt med klassificeras hon omedelbart som svart och därmed mindre värd och olämplig at tumgås med, medan de svarta är misstänksamma eftersom hon inte är svart ”på riktigt” utan kanske bara en posör, en älskare av de/t vita.

Hon och hennes väninnor går ut och dansar på nattklubbar i Harlem och visst flörtar män med Anna men det är alltid med en stark känsla att de egentligen är mest intresserade av henne för hennes atypiska utseende, inte för att hon är den hon är, och också med baktanken att eftersom hon inte är ”äkta” svart så behöver man inte bekymra sig om hennes rykte och moral; det är oväsentligt eftersom hennes bakgrund är det enda som definierar henne i deras ögon.

Men efter att ha läst en tidningsartikel om en försvunnen forskningsexpedition till Afrika framkommer det att hennes far inte alls som tidigare sagts henne dog för länge sedan; den sanna historien är både mer hoppfull och mer tragisk. Hon bestämmer sig för att försöka ta reda på mer om honom och om vad som hänt med expeditionen, och till sin hjälp har hon Simon Sachs, en ung man som jobbar på samma museum som expeditions ledare kom från. Tillsammans skramlar de ihop pengar för en resa till Afrika, en resa som är tänkt att betalas för genom att man samtidigt spelar in en film med Anna i huvudrollen som en dokumentär äventyrerska.

Det första albumet utspelar sig helt i Harlem, de övriga två i Afrika, och tillsammans målar de upp en ovanligt rättfram bild av rasism och fördomar. Vad som gör det intressant är att den så tydligt (utan att skriva läsaren på näsan) visar hur rasism frodas hos alla, inte bara hos de som gynnas (dvs här de vita) utan även hos de som förtrycks (här de svarta). Alla är lika fördomsfulla och avvisande när det kommer till hur de bemöter Anna inte som en individ utan som en representant för Det andra, Det främmande. Sättet de ger uttryck för sina fördomar är förstås olika, men grundproblemet är detsamma: Det systematiska förtrycket förvrider allas själar. Det finns en grupp av människor här som inte behandlar henne fördomsfullt och det är följdriktigt de svarta i Afrika, dvs de som inte levt under vitt förtryck utan klarat sig undan det. Eftersom de inte växt upp i en miljö färgad av rasism som beror på ens hudfärg ser de bara Anna som en människa med ett ovanligt och därför fascinerande utseende, varken mer eller mindre.

The Call of Origins - Bad

De som tillåter sig lära känna Anna behandlar henne förstås därefter som en individ istället som en grupprepresentant men så är det ju alltid; det finns ju mängder av rasister som samtidigt som de yttrar de mest horribla saker ändå tycker att den invandrade grannen som de känner väl är helt OK och en trevlig prick.

OK, nu låter det här förstås som om The Call of Origins är en läskigt propagandistisk historia som man knappast nöjesläser, men det är alltså helt fel. Anna har huvudrollen och det är hennes utveckling vi får följa, hur hon påverkas av sin omgivning (där rasismen är en stor del, men ändå bara en bakgrund till allt annat). När seriens handling flyttar över till Afrika blir den ännu bättre; jag var hela tiden orolig för att den skulle börja förenkla eller för den delen bli lite fördomsfull själv (jag har ju lite dåliga erfarenheter av scanlations där kvinnor letar efter sina försvunna fäder i Afrika). Men TCoO klarar sig alldeles utmärkt från det, ingenting klingar falskt, och det kändes mycket skönt.

Eller, det finns en sak som klingar falskt som jag måste nämna: Översättningen är väldigt krattig. De brukar variera i scanlations från bra till katastrof, och den här drar tyvärr väldigt mycket åt det senare hållet. Meningarna är oftast grammatiskt fel, stavningen likaså, och jag var tvungen att ibland läsa den på det speciella sättet som går ut på att bara låta orden skölja över mig för att låta hjärnan själv pussla ihop det till en begriplig enhet. Så om man kräver ett vackert språk ska man hoppa över den här serien, tveklöst!

Om Callèdes manus misshandlats en (stor) smula så är Séjournés teckningar däremot intakta, och det är tacknämligt. Han tecknar i en målad stil som påminner lite om Bourgeon, lite om Gibrat, lite om Ana Mirrales. Kort sagt, en elegant stil som känns väldigt franks/europeisk och som passar utmärkt till den här typen av serie :-)

Man måste ha överseende med översättningen men om det inte är något problem så är The Call of Origins en förträfflig liten serie som vore väl värd en fysisk utgåva och en därmed (förhoppningsvis) bättre språkbehandling. Men tills det händer, läs den här trots bristerna.

The Call of Origins - Karen Blixen

En berömd danska presenteras

Direktlänk 4 kommentarer

Lite euro-scanlations 2: Alone

11 februari, 2014 at 21:52 (Europeiska serier) (, , , )

Alone 1 - cover

I mini-serien om nyare euro-scanlations handlar det idag om serien Alone: Hittills sju översatta album skrivan av Fabien Vehlmann (bland annat nuförtiden ansvarig för manus till Spirou) och tecknade av Bruno Gazzotti.

Alone är ett bidrag till den klassiska genren Efter katastrofen. När den börjar är det en vanlig kväll i en fransk stad, med barn som läser läxor, trakasseras av jämnåriga, äter middag. Dagen efter är allt förändrat: Alla vuxna är försvunna och bara barn finns kvar. Men inte heller alla barn är kvar, det är bara en bråkdel som rör sig i den övergivna staden. De hittar varandra, tar hand om de riktigt små barnen som inte kan klara sig själva, och försöker förstå vad som hänt och om det finns andra överlevande kvar på andra ställen i världen.

I förra inlägget skrev jag om hur serien A Little Temptation överraskade mig när den plötsligt blev en mycket mörkare serie än jag trott. Samma sak gäller Alone men kanske i ännu högre grad eftersom den tar så pass lång tid på sig att mörkna. De första albumen är precis vad man kan vänta sig av en sådan här serie. Gruppen av barn vi får följa drabbas av inre slitningar där några försöker upprätthålla ett vanligt liv i förhoppningen att allt snart kommer bli som vanligt igen, medan andra är övertygande om att det aldrig kommer att ske och att de måste förbereda sig på ett liv i den värld de nu lever i.

Alone - Allvar

Visst finns det små detaljer som gör historien lite personligare än en del andra i genren, som den lilla mycket unga pojken som först är överlycklig eftersom han kan få precis alla leksaker han kan tänka sig men som blir mer och mer deprimerad, oavsett hur många saker han samlar på sig, men överlag följer serien det utstakade mönstret. Inklusive mötet med en annan och större grupp barn som leds av en karismatisk pojke, en pojke som visar sig vara en tyrann med blodig smak. Men jag kan inte säga mig att jag var särskilt engagerad i serien. Den var proffsigt skriven som alltid när Vehlmann svarar för manus, men också inte särskilt originell eller personlig, vilket också är rätt typiskt för honom. Gazzottis teckningar är likaså typiska för europeiska allåldersserier; det mest originella med dem var nog att serien var lite mörkare och mer realistisk i sin handling än serier med det här utseendet brukar vara.

Men så händer det: Serien tar en (för mig) mycket oväntad och mer tragisk vändning som gör att den rör sig bort från Efter katastrofen-genren och mot mer originella genrer när det femte albumet avslutar den första arcen av serien. Om jag ska vara helt krass gör det förstås inte serien bättre i sig; sidorna jag läst är samma sidor. Men det gör serien mer originell och mer gripande, och det gör mig definitivt mer nyfiken på vad som kommer hända i fortsättningen.

Jag är inte alls säker på att Vehlmann kommer lyckas fortsätta hålla mitt intresse vid liv om serien håller på alltför länge, men för tillfället är jag väldigt nyfiken på vad som kommer hända. Sju album finns i scanlation, det åttonde finns redan på franska och kommer förhoppningsvis översättas snart det med. Alone är inget mästerverk men jag blir alltid glad när någonting jag läser lyckas överraska; det händer inte ofta så för min del är det ett stort plus :-)

Alone - Haj

PS. Googlade lite nu innan jag postade det här och ser att engelska Cinebook har utannonserat att de kommer ge ut Alone, med första albumet nu i vår. Bara så ni vet! DS.

Direktlänk 1 kommentar

Lite euro-scanlations 1: Adios Muchachos & A Little Temptation

10 februari, 2014 at 13:51 (Europeiska serier) (, , , , , , , )

Det var ett tag sedan jag skrev om scanlations av europeiska serier (om man bortser från de senaste numren av The Bellybuttons eftersom den engelska utgivningen faktiskt började som en vanligt översatt serie). Därför blir det en miniserie om tre poster med de senaste serierna av det formatet som jag läst och som haft några kvalitéer; det finns en hel del usla serier som översätts av fans som jag inte ska plåga er med att skriva om, det räcker att jag utsatts för dem ;-)

I den här posten blir det två album som har tematiska likheter som gör att jag slår ihop dem men de följande kommer behandla en serie var.

Adios Muchachos - Cover

Adios Muchachos, manus av Matz, teckningar av Paolo Bacilieri: Adios Muchachos baseras på en roman av den uruguayanska författaren Daniel Chavarria som sedan många år bor på Kuba. Den utspelas också på Kuba, i nutid, och handlar om Alicia, en ung kvinna som gör nästan vad som helst för pengar, inklusive att lura in rika män i förhållanden. En dag plockas hon upp/plockar hon upp en ung affärsmän med strålande framtidsutsikter, och tillsammans gör de upp planer för en framtid i lyx. Planer som är långt ifrån lagliga…

AM är egentligen inte särskilt bra. Det noir-liknande upplägget matchas aldrig av en vidare tät handling utan istället känns det som om personerna agerar lite hipp som happ. Inte på grund av att livet är omöjligt att förutsäga utan mer för att Matz (eller ursprungsförfattaren Chavarria) inte bryr sig tillräckligt om handlingen.

Adioc Muchachos - Plot

Thrillerdelen känns kort sagt påklistrad, som om den bara är där för att driva handlingen framåt. Och det är lite synd för Bacilieris teckningar är inte alls oävna i sin lite grovhuggna stil som fångar den kubanska miljön och människorna bra. Så om bara Matz/Chavarria fokuserat mer på Alicia som person och skippat hela thrillerdelen hade det här kunnat bli mycket bättre. Men det är klart, om romanen varit en annan är det inte säkert om The Killer-skaparen Matz varit så intresserad av den…

A Little Temptation - Cover

A Little Temptation, manus av Jim och teckningar av Grelin: A Little Temptation kan liksom Adios Muchachos beskrivas som en erotisk thriller men likheterna slutar där. Där AMs handling aldrig känns central för serien är den här betydligt viktigare. Väninnorna Calista och Anna är precis i början av sitt vuxna liv och har ännu inte bestämt sig för hur det livet ska bli. Calista pluggar och jobbar extra som barnvakt hos en välmående familj i Paris medan Anna mer driver omkring, i förhoppningen att snart, snart kommer livet bli perfekt.

När Anna får se hur lyxigt familjen Calista jobbar hos har det försöker hon övertala Calista att förföra mannen i familjen för att kunna överta fruns liv. Calista är tveksam till idén så Anna föreslår att de ska tävla om vem som kan få honom att överge frun och istället bli ihop med en av dem.

Det är en i början lättsam historia, ALT, men allteftersom mörknar det. Den lättsamma men djupa vänskapen mellan Calista och Anna börjar krackelera och Anna som först framstår som en allmänt levnadsglad person visar sig med tiden vara betydligt mer desperat än hon först verkat. Längtan efter ett liv i lyx är inte en oförarglig dagdröm utan snarare ett uttryck för en rotlöshet i tillvaron som hon hoppas kan tillfredsställas med materiell välmåga.

A Little Temptation - Sprickor

Själv blev jag lurad av den lättsamma inledningen och blev lite tagen på sängen när serien plötsligt blev så mycket allvarligare. Grelins teckningar bidrog också till det; han tecknar i en vad jag skulle kalla mycket modern stil, antagligen gjort på dator, med ett snällt och charmigt utseende som utlovar en trevlig och charmig men antagligen inte alltför seriös stunds läsning. Det är nog orättvist av mig att karakterisera den så men det är känslan jag får när jag ser den och det är inte menat som kritik, jag tycker att han tecknar bra, bara att jag blev fintad av hur handlingen utvecklade sig :-)

Jag är inte säker på att jag är helt överens med moralen i ALT, eller vad man ska kalla det. Som en berättelse om att växa upp och vad det kan innebära för vänskap fungerar den finfint, men jag är lite misstänksam mot hur de två huvudpersonernas vidare öde skildras. Jag tycker verkligen inte om att sätta likhetstecken mellan individer i en berättelse och representater för grupper, dvs att man alltid läser in ett budskap i vad en specifik skildrad person gör eller inte gör, men ibland är det svårt att låta bli.

Och om man gör det skaver det i mig hur Anna framställs. Hennes desperation visas men bara knapphändigt, och det gör att det ibland känns som om det finns drag i serien av att svartmåla de som inte vill leva ett mamma-pappa-barn-liv. Men det kan som sagt vara jag som läser in mer i serien än vad som finns där. A Little Temptation är en serie som visade sig vara bättre än jag trodde i början av min läsning. Skavanker finns, men de går att överse med!

Direktlänk 2 kommentarer

Fortfarande bra: The Bellybuttons 6

4 februari, 2014 at 23:01 (Europeiska serier) (, , , )

The Bellybuttons 6 - Cover

Miniblänkare bara, om serien The Bellybuttons som jag inte tyckte om efter de första albumen men som jag efter det femte ändrat åsikt om. Jag har precis läst den sjätte delen, A Summer to Die For, och trenden är fortsatt uppåt. Det melodramatiska skruvas upp, jag bryr mig mycket mer om de från början så osympatiska Jenny och Vicky (inte för att de ändrat sitt beteende utan för att mer av deras bakgrund och familjeliv kommit fram), och Karine är definitivt inte längre någon som man kan sätta sig på.

Och, halleluja, handlingen är genuint oförutsägbar; hela plotten med Karines pojkvän Albin har varit överraskande flera gånger, och den har också tjänat som katalysator för att Jenny, Vicky och Karines relationer förändrats rejält. Riktigt trevlig läsning numera så även om det känns som om den här boken knöt ihop de flesta trådarna så hoppas jag att Delaf & Dubuc skyndar sig på med nummer sju!

The Bellybuttons 6 - Summer campPS. Tyvärr verkar det som om det engelska förlaget Cinebook har gett upp utgivningen av serien med tanke på att det nu är tre år sedan de gav ut den senaste boken (nummer 3). Så det är scanlation som gäller är jag rädd :-/ DS.

Direktlänk 2 kommentarer

Yes!

28 januari, 2014 at 23:29 (Manga, Serienyheter) (, , )

Kotonoba Drive - 01

Ingen recension, bara ett Tips och ett Hurra!: Hitoshi Ashinano har startat en ny serie efter den (ganska) nyligen avslutade Kabu no Isaki, och fangruppen Roselia Scanlations har redan plockat upp serien och släppte första kapitlet för några dagar sedan :-)

Såklart skulle jag allra helst se en officiell engelsk översättning men jag har helt gett upp hoppet om att någonsin få se en Ashinano-serie på engelska så därför tar jag mig friheten att länka till scanlationen av just de här serierna.

Nu ser jag fram emot att det kommer ta typ ett år innan jag förstår vad för miljö och värld serien utspelar sig i, och sedan några år till innan jag lärt känna personerna bra. En plågsam men njutningsfylld väntan, med andra ord!

Kotonoba Drive - 02

Direktlänk 5 kommentarer

Kabu no Isaki

22 december, 2013 at 20:28 (Manga, Science fiction) (, , )

Kabu no Isaki v6 - cover

Jahapp, det här var en smula svårrecenserat :-)

Hitoshi Ashinanos Yokohama Kaidashi Kikou är en serie som jag utan tvekan skulle sätta upp på min personliga tio-i-topp-lista vad gäller serier, och kanske ännu högre än så. Så man kan lugnt säga att mina förväntningar var höga när jag först började läsa hans senare serie Kabu no Isaki när den började översättas (scanlation; tyvärr finns inga fysiska och/eller licensierade utgåvor av Ashinano på engelska) för några år sedan. Och början var väldigt lovande: Världen är av oklar anledning tio gånger större än förut, och de långa distanserna gör att tempot lugnats ner  eftersom det inte är möjligt att färdas mellan städer och samhällen på ett enkelt sätt. Så precis som i YKK finns det en stark känsla av ro och lugn eftertänksamhet, en ostressad tillvaro som Ashinano skildrar som om han har all tid i världen på sig. I YKK finns det kapitel på kapitel där det enda som händer är att någon kokar kaffe och sitter utomhus och tittar på världen; i KnI kan ett kapitel bestå enbart av att Isaki, den unga manliga huvudpersonen, tar en flygtur och tittar på världen.

För flygplan är faktiskt nästan huvudpersonen i serien mer än Isaki själv. Avstånden gör att det är det enda egentliga sättet som man kan träffa färdas, och Isaki, Shiro (ägarinnan av den Piper Super Cub som Isaki flyger med), Kajika (Shiros lilla syster) och nästan alla personer i serien är piloter. För att återigen referera till YKK: I YKK var skotrar det centrala fordonet och Alpha känner flera gånger att åka skoter påminner om att flyga; i KnI är flygplan centrala men även här dyker liknelsen med skotrar och flygplan upp (det är rätt uppenbart att Ashinano älskar skotrar!).

Kabu no Isaki - Dofter

6 volymer består KnI av totalt, alla utgivna i Ashinanos makliga takt om ungefär en bok per år, så det är 6 år sedan serien startade. Jag själv läste den första volymen men sen bestämde jag mig för att vänta in översättningen för att läsa ett större sjok på en gång; det råkade sammanträffa med att den första översättaren tappade intresset och därmed låg översättningen nere under en period. Men tidigt i våras tog en ny översättare upp serien igen och har nu avslutat arbetet, så jag har äntligen kunnat läsa hela serien :-)

Så vadan inledningsmeningen härovan med att KnI är svårrecenserad?

Skälet är inte att den är dålig; tvärtom är det återigen en ypperlig serie. Den når inte riktigt upp till YKK men det känns huvudsakligen som att det beror på omfånget; Ashinanos sätt att berätta kräver helt enkelt många sidor, och YKK var mer än dubbelt så lång och han därmed utveckla personligheterna mer. Det är först i de sista två-tre volymerna här som framförallt Isaki och Kajika blir riktigt intressant och alla små vinkar och antydningar om känslorna som rör sig inom dem fungerar fullt ut. Kortfattat tar det uppåt tusen sidor innan rodnaderna på kinden och de icke-utsagda replikerna får sin rätta tyngd.

Sen är Ashinano också en svår författare att göra rättvisa i text eftersom det är just i bildform som han är så mästerlig, med enstaka sidor som är nästan smärtsamt vackra att se. Hans manus med sin lågmälda ton och teckningarna som är fyllda av stämning (och dessutom behärskar han många olika stilar lika suveränt) gör att jag har lust att skriva någonting som mest låter som ett citat på en usel B-film: ”Kan inte beskrivas! Måste ses!” ;-)

Kabu no Isaki - Flygning

Men sen är det det här med slutet…

Ingen spoiler egentligen men slutet är mycket konstigt. Någonstans efter knappt halva serien smyger det in sig en känsla av att den förunderliga världen vi sett är mer än förunderlig: Efter att mestadels bestått av korta fristående kapitel påbörjar Isaki här en resa till Fuji som med sin höjd på 37 km blir någonting annat än bara ett högt berg. Vad Fuji egentligen är (eller symboliserar) är höljt i dunkel, precis som så mycket annat brukar vara i Ashinanos serier (som exempelvis vad det egentligen är som hänt med världen i YKK), men den här gången känns det som att det inte bara är ett oförklarat mysterium utan ett oförklarat mysterium som har en betydelse i sig.

Jag ska inte säga mer om vad som händer eftersom serien som sagt precis har avslutats (i sin engelska översättning vill säga, den tog slut i våras i Japan) men jag kan ärligt erkänna att jag gillade serien hela vägen, inklusive slutkapitlet, även om jag lika ärligt kan erkänna att om någon frågade mig hur serien egentligen slutade kommer jag kunna svara lika bra på det som om någon frågade mig vad som hände i slutet av filmen Primer (som fram tills dess är komplicerad men möjlig att hänga med i, för att sista tio minuterna bli helt obegriplig, fast på ett stimulerande och kul sätt).

Slutorden måste bli att jag är överlycklig över att Ashinano har så hängivna fans att Kabu no Isaki blev översatt, trots att de vanliga förlagen inte är intresserade av honom, och att serien är något av det bästa jag läst i år. Och att man trots det i första hand ska läsa YKK som är ännu bättre; jag läste om den i veckan innan jag gav mig på KnI och tyckte precis lika mycket om den nu som första gången jag läste den :-)

Kabu no Isaki - Knipa

Direktlänk 2 kommentarer

R Is for Rocket

9 oktober, 2013 at 16:48 (Manga) (, , , )

R is for Rocket - Cover

R Is for Rocket är titeln på en novellsamling av sf-författaren Ray Bradbury. Bradbury skrev huvudsakligen noveller och den som inte läst honom förut borde omedelbart göra det för han har få likar när det gäller suggestiva noveller. Så, iväg och läs honom nu och sen kan ni komma tillbaka hit och läsa mer om Moto Hagios serieversioner av några av dem!

 

 

OK, recensions-dags.

Bradbury är populär hos serieskapare och det är inte så konstigt eftersom noveller är lockande att göra serieversioner av: De är ofta lagom långa och lagom okomplicerade (de är ofta extremt handlingsdrivna) så att en serie kan göras ganska enkelt och utan att kräva hundratals sidor. Nu råkar just Bradburys noveller vara av en annorlunda typ där stämningen (oftast) är viktigare än handlingen men eftersom de är så bra frestar de ändå.

De mest kända serierna baserade på Bradbury är de som EC gjorde på 50-talet, med tecknare som Wally Wood och Joe Orlando, och precis som alla EC-serier innehåller de kopiösa mängder text. Det gör att Bradburys berättelser faktiskt fungerar trots att de ofta inte är handlingsdrivna utan bygger mer på att frammana en känsla av någonting; nostalgi, skräck, obehag, kärlek. Men som serier betraktat är de sämre eftersom de lever så högt på Bradburys egna ord.

Därför var jag nyfiken på att läsa den här samlingen där Moto Hagio gett sig i kast med Bradbury. Hagio är liksom Bradbury excellent på att jobba med känslor snarare än handling, och de borde därför passa bra ihop.

Vilket de också visar sig göra. Till skillnad från EC använder sig Hagio här av teckningar för att suggerera läsaren till att uppleva de stämningar Bradbury vill. Ta en  novell som The Fog Horn: Två män på en ödslig fyr pratar om vad som kan hända här, vid världens ände, varpå den ena berättar att snart kommer någonting att hända, något som händer varje år. Mycket riktigt dyker en uråldrig dinosaurie upp, lockad av mistluren, och av okänd (men antydd) anledning förstör den fyren. Några år senare ses männen igen när fyren har återuppbyggts av kraftigare material.

R is for Rocket - The Fog Horn

Det är hela handling, men kraften ligger i hur den enkla historien framförs. En del av Bradburys ord finns kvar men Hagio bidrar också med teckningar som förstärker det hela, och tillsammans fungerar det långt bättre än ECs mer berömda försök.

Åtta serier allt som allt, där topparna enligt mig är The Fog Horn, The Lake och Come Into My Cellar, där den sista visar hur suveränt Bradbury kan ta en utsliten kliché om en invasion från yttre rymden som på intet sätt överraskar läsaren och ändå göra den genuint läskig. Sen kanske jag ändå föredrar att läsa Bradbury i originalformatet, men det här är ändå de bästa adaptionerna av hans verk till serieformatet jag läst. En liten brasklapp: För mig tog det ett tag att vänja mig vid de mycket japanska teckningarna eftersom jag är så inkörd på att Bradbury är en författare jag läste långt innan jag ens sett en japans serie. Men det gick över :-)

R is for Rocket - Come Into My Cellar

Direktlänk Lämna en kommentar

To My Eyes

24 maj, 2013 at 00:16 (Europeiska serier) (, , )

Senaste Lou! har precis kommit på svenska och jag har läst den, men eftersom jag behöver lite tid för att reda ut för mig själv vad jag tycker om den (den är för att uttrycka sig milt väldigt annorlunda jämfört med de tidigare!) så tänkte jag skriva några ord om en annan serie så länge: Bastien Vivès To My Eyes.

To My Eyes cover

To My Eyes är någonting så ovanligt som en första person-serie, dvs varenda teckning i albumet är ritad som om läsaren ser ut genom tecknarens ögon. Dessutom får vi aldrig läsa seriens berättarjags repliker utan bara vad de han (jag skriver han eftersom författaren är en man och det finns en del i serien som tyder på att berättarjaget  är just det) pratar med säger. Visst finns det kortare exempel på liknande serier men jag tror att det här är den första längre serien av det här slaget jag läst.

Berättartekniken gör att känslan när jag läser TME är väldigt annorlunda; faktiskt så pass annorlunda att jag inte är säker på om det är bra eller dåligt. Det som är bra är att det verkligen känns som om jag kryper in under skinnet på mannen ifråga, och att det är roligt med ovanliga idéer om hur man gör serier.

To My Eyes - Bibliotek

Det som är mindre bra är att det blir smått klaustrofobiskt eftersom det verkligen känns som om jag sitter i någon annans huvud och tittar ut, och att framförallt skildringen av seriens egentliga huvudperson, kvinnan som berättaren inleder en vänskap med och mer därtill och som finns med i princip varenda bild, mest av allt känns som om jag plötsligt förvandlats till en voyeur.

Den sista invändningen är nog den allvarligaste för min del; jag kan inte påminna mig att jag någonsin läst en serie där jag lika starkt får intrycket att jag spionerar obemärkt på en ovetande person på ett ojuste sätt. En besynnerlig känsla kanske, att få dåligt samvete gentemot en fiktiv person, men likafullt har jag den. Sen kan det nog också spela in att jag har lite svårt för den klichéartade vurmen för vackra sensuella kvinnor som alltför många franska kulturarbetande män har (som i exempelvis ungefär alla franska romantiska/sensuella/erotiska filmer) så när TME får mig att associera till dem är det inte en bra association, för min del ;-)

To My Eyes - Dans

Men sen är det förstås också teckningar i serien, och de är utsökta. Svindlande nära klichéerna de med kan jag inte låta bli att njuta av dem; de är utan tvekan det stora pluset med den här serien och gör den högst rekommendabel bara därför. Och ett till plus får Vivès för att när till slut den oundvikliga sexscenen dyker upp (franskt, manligt perspektiv, sensuellt -> det är givet att det kommer förekomma) så blir hans stil än mer impressionistiskt och istället för de klara och tydliga bilderna tidigare blir det nu mer antydningar och lek med färger och kontraster.

Tl;dr: To My Eyes är en kanske inte helt igenom lyckad udda berättad serie med fantastiska teckningar som alldeles på egen hand gör det till en högst läsvärd serie.

To My Eyes - Natt

Direktlänk Lämna en kommentar

Kairos

10 maj, 2013 at 21:14 (Europeiska serier) (, , )

Cover

De scanlations jag laddar ner är oftast lite äldre serier, sådana som det inte verkar troligt att de någonsin kommer översättas officiellt till ett språk jag behärskar. Men ibland slinker det ner något nyare eftersom jag ibland inte har en susning om vad det är för serie, förutom att den ser intressant ut av det jag kan se innan nedladdning. Case in point: Kairos, första boken i en svit om tre (om jag förstått det hela rätt), skriven och tecknad av Ulysse Malassagne. Fannet (vad tusan är singular bestämd form av fans?!?) som översatt serien hade en sida med som exempel och den såg väldigt lovande ut så jag chansade.

Och det visade sig vara en absolut fullträff! Kairos (googla för vad ordet ”kairos” betyder, det är ett intressant ord) är väldigt bra; jag kan inte kalla den lovande eftersom den är bättre än så, trots att jag bara läst första delen. Här följer de första fyra sidorna:

Kairos 1

Kairos 2

Kairos 3

Kairos 4

Nills och Anaëlle är ett par men de har lite olika framtidsplaner: Nills vill planera för ett liv tillsammans medan Anaëlle inte tycker om att lova saker man kanske inte kan hålla. Så långt ett relationsdrama i miniatyr men den första natten händer någonting. Nills kan inte sova och tar en promenad men när han kommer tillbaka är underliga saker på gång:

Kairos 5

Sen bär det iväg på äventyr och vad som egentligen pågår lär visa sig i de efterföljande böckerna.

Handlingen är inte alls dum i sig men det som verkligen gör serien bra är Malassagnes teckningar och känsla för rytm och detaljer. När jag försökte ta reda på någonting om Malassagnes bakgrund hittade jag mycket lite: Det här är den första serien han (tror jag, Ulysse låter som ett mansnamn) gett ut men innan dess har han jobbat med animation. Att ahn influerats av Hayao Miyazaki är hur tydligt som helst, både i teckningarna som påminner en hel del i figurteckning, rörelsemönster och färgläggning om hur Miyazakis skisser och målningar till filmerna brukar se ut, men minst lika mycket märks det i just hur han bygger upp seriesidorna och scenerna, med växelspelet mellan långa sekvenser i mycket maklig takt utan ord och extremt snabba scener fyllda med action.

Därmed inte sagt att Malassagne bara är en kopia av Miyazaki i serieform istället för animation, bara att han tveklöst har sett filmerna, och sämre inspirationskällor kan man sannerligen ha :-)

Och det där med inledningen, om hur scanlations ofta är lite äldre serier? Den här kom ut i Frankrike för ungefär tre veckor sedan… Med andra ord, chansen finns att något förlag snappar upp den för översättning vilket skulle göra mig mycket glad; jag tycker att den borde passa utmärkt både i exempelvis First Seconds utgivning, eller varför inte Humanoids som nuförtiden har en del mer udda serier i sin katalog.

Direktlänk 4 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 154 andra följare