688 sidor cynisk anka

20 oktober, 2014 at 04:13 (Europeiska serier, Serier) (, , )

Canardo 4 - Blodsbröllop

Dagens serie är en serie jag är verkligt svagt för. Inte för att den är så bra utan för att den var en av de serier som gjorde mest intryck på mig när jag läste Epix i dess begynnelse. Varför? Ja, ärligt talat vet jag inte. Kanske för att den var så off, så annorlunda, med den lätt deprimerade och cyniska Canardo i huvudrollen, och samtidigt så typisk för genren franska deckare. Jag vet att Benoit Sokal, mannen bakom serien, är belgare men stämningen är mycket lik böcker som Maigret-böckerna i dess vardaglighet och lätt/mycket försupna titelkaraktär, och franska gangster-filmer som Le Samouraï vad gäller cynism. Kort sagt, den var ett utmärkt exempel på en genre (vanligtvis utan ankor) som jag inte sett i serier förut vilket var precis en av Epix styrkor i början.

Men, som sagt, serien var inte den bästa i tidningen. Faktum är att det egentligen bara är två av album, närmare bestämt nummer 2 & 3, som är verkligt lyckade: Rasputins märke med en psykotisk katt med anknytning till ryska tsarfamiljen som titelns Rasputin, och Den ljuva döden med en döende Marlene Dietrich-kopia i fokus. Båda två har en kanske lite hackigt presenterad berättelse men som kompensation har de stämning i överflöd. Plus en Sokal i högform vad gäller teckningarna, med dova suggestiva men ändå klara färger som gör serien så mycket bättre än vad enbart manuset utlovar.

Hursomhelst, dagens inlägg är föranlett (oooh, det lät byråkratiskt!) av att jag precis läst klart de album som för närvarande finns att hitta som scanlations: Det första svartvita albumet (på svenska som Canardo ger järnet) och nr 1-13 av huvudserien (på franska finns 6 till album). Jag har drygt hälften i fysisk form (svenska-danska-engelska) men är man på resande fot och liten sugen på ank-cynismer så…

Så, hur är det att läsa Canardo så här många år efter att jag första gången såg serien? Ganska trevligt tycker jag allt. Det är fortfarande de inledande fyra albumen som jag tycker är klart starkast, men nuförtiden har jag mer förståelse för de senare albumen än första gången jag läste dem. Styrkan i början beror som sagt mycket på teckningarna: Av någon anledning valde Sokal efter några album att rätt radikalt ändra färgläggning, och tyvärr på fel sätt tycker jag. Den dramatiska looken försvinner och ersätts av en platt och ganska menlös; en mer vardagligt grå så att säga. Det gör serien mycket tråkigare att titta på och det är såklart synd.

Canardo 2 - Rasputins märke

Från album 2, Rasputins märke

Men att läsa alla albumen på en gång som jag gjorde nu gör att jag har mer förståelse för förändringen. För samtidigt som teckningarna blir mer realistiska i sin karaktär (dvs färgläggningen, de antropomorfiska figurerna ser ut som de alltid gjort) så händer samma sak med handlingen. Ett album som Den vita Cadillacen (nr 6) där Canardo besöker en anonym krigszon är en mycket annorlunda berättelse än den (melo)dramatiska Rasputins märke, och faktum är att teckningarna i den senare inte skulle passa bra i den tidigare och vice versa.

Och så fortsätter det; de senare albumen blir mer och mer skitiga vardagsdramer där Canardo träffar på några bensinmacksägare som rånar sina kunder (The Girl who Dreamed of the Horizon), en aupair som blir åtalad för mord på sina arbetsgivare (Innocent), och en sjuksköterska som mördas på det sjukhus han är inlagd på för avgiftning (tobak+alkohol) (The Canal of Anguish). Gråa historier där gränsen mellan de onda och de goda ofta är utsuddad, och Canardo mest går runt som en Colombo i sin rock. Skitig är han och förolämpande mot så gott som alla, men löser fallen gör han, ofta tack vare att han är den enda som är så cynisk att han alltid misstror alla och inte litar på att bara för att du ser och uppträder oskyldigt så är du också det.

Canardo 9 - The Gutter with No Moon

Från album 9, The Gutter with No Moon

Med vissa undantag, som det riktigt roliga albumet A Filthy Little Pile of Secrets där plötsligt en tidsmaskin dyker upp vilket gör att Canardo får chansen att supa till i olika epoker under 1900-talet och träffa på några nazister dessutom :-)

Allt som allt är det som sagt en ganska trevlig serie, men alls inte oundgänglig. Att jag gillar den har sina personliga orsaker, men jag tror nog att man kan tycka om Canardo även som en ny läsare. Men överseende måste man ha med att Sokals manus kan vara både styltiga och fulla av klichéer, och att hans teckningar är rätt stela vad gäller personerna. Om jag vill vara snäll kan jag säga att hans djur ser såpass realistiska ut att de inte har så värst livlig mimik när jag jämför dem med riktiga människor, och att den här sortens historier ska vara klichéartade, det är lite av poängen. Om jag vill vara snäll alltså! ;-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Ett mästerverk i det lilla: Rumic Theater

16 september, 2014 at 23:58 (Manga) (, , )

Rumic Theater 4 - cover

Dags att strö ett stort fång rosor över Rumiko Takahashis serie Rumic Theater; RT är någonting jag läser om då och då, till exempel när jag behöver rensa ur frustrationen över någonting dåligt jag läst, eller då jag bara känner för att läsa en serie gjord av en mästare :-)

Rumic Theater är samlingsnamnet för de årliga serier som Takahashi gör för tidningen Big Comic Original. Varje serie är fristående, ungefär 30 sidor lång, och handlar så gott som alltid om ett familjedrama i miniatyr: Den nyinflyttade familjen där hustrun mobbas av den som styr i bostadsrättsföreningen. Hustrun som måste ta hand om sin makes gamla far. Maken som måste ta ett jobb i en annan stad än hans familj bor i. Problemen som uppstår när makens syster efter en olycka tillfälligt flyttar in hos sin bror och kritiserar hustruns matlagning/barnuppfostran.

Vissa situationer återkommer flera gånger i de 24 historierna (6 historier / bok, 4 böcker), och det är väldigt typiska japanska sådana, som slitningarna som uppstår när makens föräldrar bor tillsammans med familjen, eller den arbetande mannen som tappat kontakten med sin familj (ibland när han bor hemma, ibland när han jobbar på annan ort). Så om man vill kan man läsa de här böckerna som en alldeles lysande dramatisering av den klassiska japanska familjen med den ofta känslomässigt hämmade maken med ett jobb som kräver all tid, den likaså ofta något frustrerade hemmafrun, föräldrarna till maken som delar hemmet, osv.

(Husdjur är förbjudna, men huvudpersonen är tvungna att ta hand om en pingvin en tid)

(Husdjur är förbjudna, men huvudpersonen är tvungen att ta hand om en pingvin en tid när den mest fanatiska husdjursmotståndaren tittar in på ett besök…)

Den enda familjemedlemmen som lustigt nog inte är med så mycket här är barnet; de här serierna är fokuserade på de vuxna (makar + ev. föräldrageneration) vilket inte är så konstig eftersom Big Comic Originals läsekrets (enl. Wikipedia) till 83% består av läsare över 30 år. Äkta vuxenserier, med andra ord :-)

Handlingarna är variationer på teman, någonting som Takahashi alltid varit bra, även om det den här gången handlar om vardagsrealism istället för galna utomjordingar eller bisarra monster. Men genomgående i alla serierna är hur skickligt Takahashi presenterar sina huvudpersoner: På 30 sidor lyckas hon presentera oftast flera personer, ge dem en intressant och djup personlighet, introducera ett drama, och knyta ihop berättelsen på ett så gott som alltid väldigt tillfredställande sätt. Det är fascinerande framförallt hur snabbt hon får personligheterna på plats, och hur varierade de är även om familjerna som sådana påminner om varandra. Och jag uppskattar också hur de aldrig är perfekta; alla har sina fel och brister, även om de allra flesta vill väl.

Ta exempelvis historien Help. Huvudpersoner: Hidehiko (make), Yasuko (hustru), och Hidehikos far som är sängliggande. Yasuko är den som tar hand om sin svärfar på kvällar och nätter när inte hemtjänsten är där, så när hon råkar ut för en olycka och måste stanna på sjukhuset för en tid måste Hidehiko rycka in. Varpå han inser att han inte har en aning om vad som behöver göras, typ hur man byter faderns blöjor, ser till att han kan sova, osv. Fadern i sin tur ber inte om hjälp med någonting utan försöker istället varje natt själv kravla till toaletten men orkar inte, varpå Hidehiko knappt får någon sömn alls eftersom han måste hjälpa honom tillbaka till sängen.

Help

Help

Vad som också framgår när man läser serien är alla komplexa känslor som finns under ytan hos personerna:

  • Yasuko är visserligen inte med så mycket men det är ändå tydligt att hon tycker om sin svärfar och är orolig för honom även om hon också tycker att det är lite jobbigt att ta hand om honom på ett så närgående sätt eftersom de inte är släkt.
  • Hidehikos far är med desto mera men hans inre känslor säga aldrig rakt ut. Hans handlingar däremot visar att han tycker det är extremt jobbigt att hans son ska behöva hjälpa honom med blöjor mm, och att han är så hjälplös inför honom. Men också att han fortfarande ser sig som förälder och därför är ansvarig/orolig för sin son när denne nästan klappar ihop av överansträngning. Och att han verkligen uppskattar Yasukos hjälp.
  • Hidehiko, den meste huvudrollsinnehavaren här, märker att han inte ens uppfattat hur mycket hjälp Yasuko bistår hans far med, men också att han verkligen längtar efter att hon ska komma hem igen och överta ansvaret. Det jobbigaste för honom är dock att inse att han måste agera förälder åt sin egen far, samtidigt som han vill ha beröm av honom för att han hjälper honom (något som han aldrig fått). Så han är arg på fadern, men också arg på sig själv att han vill ha beröm för någonting som är självklart att han ska göra, och dessutom rörd över att fadern i all sin envishet ändå bryr sig så mycket om honom (utan att berömma honom, som sagt).

En rätt kompakt handling med tanke på det ynka sidantalet, men läsningen flyter på hur lätt som helst. Det låter förstås som en tung och tragisk handling, men det som gör de här serierna så geniala är att de samtidigt är så väldigt roliga. Få kan som Takahashi skildra familjeumgänge på ett så komiskt sätt; repliker, personer, teckningar, handlingen själv är alltid underbart underhållande att läsa, även om handlingen kan låta deprimerande när den beskrivs, som Help ovan eller serier som The Red Bouquet där en man efter sin död ser sin egen begravning och där inser att hans fru inte älskade honom längre och hans son inte heller är ledsen över hans bortgång eftersom han inte pratat med dem på flera år efter att hans jobb förhindrat honom att vara hos dem när det behövdes.

The Red Bouquet

The Red Bouquet

Låter skoj eller hur? Och japp, det är faktiskt väldigt roligt, tro’t eller ej, för Rumic Theater är primärt komedier med (ibland) tragisk handling. Med den lilla brasklappen att de senare historier snarare drar åt drama med komiska inslag; det verkar som om Takahashi har blivit allvarligare med åren när det gäller Rumic Theater-serierna.

RT är inte någon av Takahashis mer kända serier, och faktum är att den är den enda, tillsammans med ungefär hälften av Lum, som inte finns officiellt utgiven i komplett utgåva på engelska. Förlaget Viz gav ut två av böckerna för många år sedan men sedan dess har det kommit ut två till på japanska som båda lyser med sin frånvaro på engelska. Men fansen har förstås gjort som de ofta gör i såna här fall -> alla fyra finns som scanlation att ladda ner. Köp om ni hitter de två som finns översatta (de är slut på förlaget sedan länge), ladda ner de andra, för det här är ungefär så bra som korta fristående serier kan bli!

Direktlänk Lämna en kommentar

Slow Step

15 juli, 2014 at 18:48 (Manga) (, , )

image

Slow Step: Softball. Boxning. Försiktig romantik. Med andra ord, en serie av Mitsuri Adachi, som jag nu tror jag läst varenda liten serie av, åtminstone de som är avslutade :-)

Huvudpersonen den här gången är Minatsu Nakazato; många vill bli hennes pojkvän, men själv är hon inte så värst intresserad av någon. Framförallt är det tre som slåss om hennes gunst: två som liksom hon själv går på gymnasiet, båda boxare, och en äldre man som tränar både boxarna och softballslaget på Minatsus gymnasium.

Sju volymer missförstånd och osäkra känslor senare är berättelsen över. Man inte alltid lita på att slutet blir så värst tydligt i Adachis serier men det här är en där det inte är någon tvekan om hur det gick, så att säga. Tyvärr.

För precis som alltid var det trevligt att läsa serien, men Slow Step är ändå inte någon av Adachis bästa. Den lossnar aldrig, vare sig när det gäller sportdelen eller den romantiska delen. Humorn finns som alltid med men jag tycker den fungerar bättre när den kontrasterar mot någonting mer allvarligt, men här tycker jag inte ens det verkar som om Adachi själv bryr sig så mycket (han driver till och med själv med att det förment sportsliga inslaget aldrig blir på allvar).

Och persongalleriet är ovanligt slätstruket för att vara Adachi. De tre männen har egentligen inga personliga egenskaper alls förutom ytliga egenheter, och inte heller Minatsu har något spännande att komma med i den grenen. Att hon sen till slut (SPOILER!) väljer den äldre tränaren och att det känns lätt osmakligt med tanke på att allt av personlighet vi fått se är att han 1. tagit hand om sin döda systers barn (pluspoäng), och 2. envetet försöker spionera på de unga kvinnorna i softballslaget när de byter om (gigantiska minuspoäng) gör det inte bättre.

image

Låt mig sammanfatta Slow Step så här: Den dag någon lyckas skriva ett datorprogram som kan ta som input allt en författare/serieskapare gjort och som output ger ett nytt verk som är minsta gemensamma nämnaren för input så kommer resultatet för Mitsuri Adachi att bli Slow Step. Den är underhållande, jag är glad att den har översatts av fans, men det finns absolut ingenting unikt i den över huvud taget.

Direktlänk Lämna en kommentar

Lydie

10 juli, 2014 at 20:15 (Europeiska serier, Serier) (, , , )

image

Några korta ord om det utlovade bra franska albumet jag nämnde i recensionen av Princess Ugg: Albumet heter Lydie, är tecknat av Jordi Lafebre och skrivet av Zidrou, och det är en scanlation som jag fick syn på häromveckan. Översättaren (alt. översättarna, jag vet inte) kallar sig phillywilly och jag har märkt att de serier som han/hon/de tar sig an ofta brukar vara värda en titt. Så, Lydie:

Den unga Camille bor tillsammans med sin far i ett litet franskt kvarter där invånarna har en sammanhållning utöver det vanliga. När Camille efter att ha blivit med barn (ogift och ung) men flickebarnet Lydie är dödfött reagerar med att vägra inse det och istället fortsätter att agera som om barnet lever blir först en del av grannarna smått upprörda. Men efterhand, när de ser hur den lätt förståndshandikappade Camille fortsätter att bekymra sig om osynliga dotter, sluter de sig samman och utan att någonsin formellt bestämma det spelar de med. När Lydie är sjuk kommer doktorn; när det är dags för dop går prästen (efter en smula funderande) med på det; till och med skolans lärare skriver in, testar, och betygsätter Lydie (och hennes klasskamrater accepterar givetvis det hela, som barn lätt gör, och leker med henne osv).

Det här är hela handlingen, varken mer eller mindre; det är en väldigt varm men samtidigt lätt sorglig berättelse. Lafebres teckningar är också de varma, med en myckenhet av orange och bruna färger, och fysionomier som känns väldigt karakteristiska för fransmän och fransyskor för några årtionden sedan. Det är en liten och enkel historia, berättad med små ord, och det är ett slags serie som jag älskar att den finns: Min personliga preferens är åt det mer fantastiska hållet men bara det faktum att det publiceras (well, i Frankrike åtminstone och ibland i fanöversättningar på nätet…) sådana här serier som inte hör till någon speciell genre och utan större publikfriande inslag känns väldigt bra; det är ett tecken på en frisk bransch där alla slags serier kan finnas :-)

image

Direktlänk Lämna en kommentar

Whispered Words

10 maj, 2014 at 21:27 (Manga) (, , , )

Whispered Words - cover

Jahapp, det här var ett lite snöpligt sammanträffande: Jag har läst Takashi Ikedas serie Whispered Words lite av och till under några år; när några nya volymer scanlaterats har jag tagit dem i ett svep och läst. Och nu när jag precis har läst klart den nionde och sista volymen (scanlationen blev klar för ett år sedan men som sagt, det här är en serie jag då och då kommer på att jag vill läsa mer av) visar det sig att en officiell översättning ska börja ges ut. Utgivningsdag: Nu på tisdag…

Jag brukar ju bara läsa scanlations av det som inte finns översatt officiellt men ibland går det så här :-/

Hur som, se det här som en pre-recension av serien som snart börjar ges ut!

Sumika Murasame är 15 år gammal, smart, stark, och stor; hon har sedan barnsben tränat karate eftersom hennes far äger en dojo. Hon har hela tiden känt sig utanför och i stort sett saknat vänner eftersom andra ser henne som så udda/ovanlig. Men en god vän har hon, den bästa: Ushio Kazama. Tyvärr gör det inte att hon lättare kan få andra vänner eftersom andra betraktar även Kazama som en skum typ: Hon är nämligen lesbisk.

Tidig sida

Tidig sida

Kazama har dessutom väldigt lätt att bli förälskad och låter alltid hela världen få veta det. Hennes smak är det söta, det urgulliga, dvs de som är lite småväxta, näpna och försynta. Men när serien tar sin början har Murasame fått det jobbigt eftersom hennes vänskapliga känslor för Kazama övergått till någonting mera, till kärlek. Och Murasame är ungefär så långt från Kazamas drömflicka man kan vara. Plus att ingen anar Murasames känslor eftersom hon aldrig visar dem öppet, så alla, inklusive Kazama, utgår från att hon är intresserad av pojkar. Murasame själv har egentligen ingen uttalad läggning åt vare sig det ena eller det andra hållet, det enda hon vet är att hon älskar Kazama.

Så det är bakgrunden, och det här är någonting som jag som läsare får reda på redan i första kapitlet. Inte så dumt upplägg, men när jag läst typ de två första volymerna var jag ganska besviken. Ingenting i serien tog upp det egentligt knepiga i situationen utan det kändes som en helt ordinär blandning av humor och romantik, och trist nog en opersonlig sådan dessutom. Idiotiska missförstånd, en uppsjö klichékaraktärer där den enda med en gnutta djup var Murasame själv, för t o m Kazama var bara ett generiskt lufthuvud vars enda egenhet var att hon var lesbisk, men den egenskapen hade ingen som helst betydelse i serien.

Därför slutade jag läsa serien, och först något/några år senare fick jag för mig att ge den en chans till efter att jag på något sätt (minns inte var/hur/vem) fått höra att den var läsvärd. Två-tre volymer till och det visade sig stämma alldeles på pricken :-)

Sen sida

Sen sida

Det som händer efter ett tag är att Ikeda börjar ta seriens handling och personer på allvar, och gör ett genuint försök att sätta sig in i hur en sådan här relation skulle kunna förlöpa. Känslorna blir på riktigt och karaktärerna djupnar, fortfarande dock med huvudfokus på Murasame men även Kazama växer. Fördomarna mot lesbiska tas likaså på allvar och det blir kämpigare både för Kazama som är så öppen men även för Murasame som inte riktigt vet vad alla runtomkring henne, Kazama, familj, och vänner (hon samlar på sig fler vänner under seriens gäng, varav majoriteten är lesbiska) ska tycka om de får reda på hennes känslor. Ikeda ber om ursäkt i ett efterord till en av volymerna över att hennes huvudpersoner gråter så mycket och att det är en så deppig stämning istället för inledningens lättsamhet, men enligt mig är det bara till det bättre.

Det är inte det att Whispered Words blir en lika initierad skildring av HBQT som den fantastiska Wandering Son, men det blir en väldigt mycket bättre och intressantare serie än jag trodde i början. Den känns hela tiden som en mainstream-serie med ett i grunden gott humör som garanterat kommer sluta lyckligt, tecknat i en stil som inte precis utstrålar personlighet, men innehållet sticker ut lite försiktigt. En av vännerna har tydliga drag av transperson utan att Ikeda någonsin bombastiskt pekar på denna och övertydligt talar om det; en viss (försiktig men ändå) kritik av Japans förbud mot giftermål för homosexuella dyker också upp.

Ett måste är den inte (läs Wandering Son om ni bara ska läsa en japansk serie med det här temat) men jag misstänker att den tack vare sitt vanliga och oförargliga utseende kan få en hel del läsare som kanske blir lite förvånade över hur den utvecklas, vilket jag gillar. Så om ni köper den nu på tisdag och tycker att den är lite trist så fundera på att inte ge upp alltför snabbt :-)

Whispered Words - kärlek

Direktlänk 2 kommentarer

One Night in Rome

5 maj, 2014 at 22:51 (Europeiska serier) (, , )

One Night in Rome - cover

För tjugo år sedan var Raphael och Marie tjugo år gamla och mycket förälskade, och tillsammans lovade de varandra att oavsett vad som skulle ske i framtiden så skulle de när de fyllde 40 mötas igen, för en natt tillsammans, i Rom. Nu nalkas 40-årsdagen och Raphael har sen länge glömt bort löftet, men några dagar innan hans födelsedag får han på posten en video, en video som Raphael och Marie spelade in där de berättar om sitt löfte. Tillsammans med videon finns ett telefonnummer…

Serieskaparen Jims One Night in Rome (scanlation, två album in toto) är mycket irriterande. Flera saker i den skaver rejält, men sen finns det också en hel del bra inslag. Som exempel på det förstnämnda är de rätt klichéartade skildringarna av män och kvinnor i serien: Männen har serien igenom extremt svårt att undvika lockande kvinnor, oavsett om de är i stabila förhållanden eller ej.

Faktum är att det är det tydligaste temat i serien, dvs hur svårt det är för männen att ”nöja” sig med en så gott som perfekt flickvän, för allt det där med mamma/pappa/barn/familj riskerar att kännas kvävande. Visst, det är inte bara Raphael som har en flickvän när Marie hör av sig igen; även Marie har en pojkvän. Men skildringen av de tvås förhållanden är väsensskilda: Raphael känner som sagt att han håller på att dras in i ett normalt liv, med middagar med svärföräldrar, barn i framtiden mm, och oroar sig för det. Det här skildras som någonting helt naturligt, alla hans (manliga) vänner i samma situation har en liknande oro. Marie å sin sida har aldrig egentligen haft ett seriöst förhållande och skildras närmast som desperat i sina hopp mellan pojkvänner, och som om detta att hon inte är som alla andra (kvinnor, dvs) är ett stort personligt trauma. Så en deprimerande könsrollsskildring, utan tvekan.

Manliga bekymmer

Manliga bekymmer

Sen har vi teckningarna som uppriktigt sagt är lite tråkiga. Rätt skickligt gjorda men väldigt opersonliga, nästan som om någon hade tagit foton och sen applicerat ett Photoshopsfilter som gör att det ser ut som en typiskt fransk realistiskt serie.

Men vad är det som är bra då?

Jo, det här med personskildringen är lite knepigt, och det är just här som skavandet sker. För Jim är, trots problemen med skildringen av könen, duktig på att skildra Raphael som person. Hans plåga över att Marie dyker upp igen, en kvinna han trodde sig sedan länge ha gjort sig fri ifrån, känns genuin; när han sviker sin flickvän Sophia framstår han verkligen som en i grunden kluven person, som en som vill vara trogen Sophia, men som inte kan släppa kvinnan han var stormförälskad i som ung. Han försöker faktiskt undvika att träffa henne igen, men misslyckas, och han är väl medveten om vilken skitstövel han därmed visat sig vara.

Så Raphael är klichéartat skildrad i det stora men genuint i det lilla. Och den realistiska skildringen av honom håller i sig även när Jim skildrar vad som händer sedan, dvs efter natten i Rom, och ungefär här kände jag mig någorlunda förlåtande mot Jim. Klichéerna till trots verkade det ändå som om några av hans karaktärer skulle lyckas slita sig fria från dem och visa sig vara sina egna personer; visst, det var bara männen som hade personligheter som visade sig ha mer djup än jag ett tag trott (dvs Raphael och hans gode vän Arnaud), men det är ju alltid något.

Men sen avslutar Jim det hela med ett alldeles onödigt och idiotiskt slut, där han gör våld på Raphaels karaktär som han byggt upp så bra, och allt bara för att få till ett ”klurigt” slut som dessutom är så…så…så rasande förutsägbart att jag inte vet vad jag ska säga.

Som sagt, en ytterst irriterade serie om cirka 200 sidor som tyvärr i det stora är mer dålig än bra, och där de dåliga sidorna har så stora likheter med de dåliga sidorna i hans serie A Little Temptation som jag skrev om för några månader sedan att jag misstänker att de hör intimt samman med Jims egna åsikter och uppfattningar. Men det finns en del bra saker med den, som att den inte är så sliskigt romantisk som man skulle kunna befara om man hör den beskrivas och en del inte så dumma karaktärsporträtt (de manliga, vill säga), så tiden det tog att läsa den var inte helt bortkastat. Men ändå, GRRR!

One Night in Rome - möte

Direktlänk 2 kommentarer

Klassiker av stora mått: Ashita no Joe/Tomorrow’s Joe

28 april, 2014 at 00:15 (Manga) (, , , , )

Tomorrow's Joe v16 p000

Så blev den klar till slut, den tjugonde och avslutande delen i Ikki Kajiwara (manus) och Tetsuya Chibas (teckningar) mega-klassiker: Ashita no Joe, historien om ungdomsligisten Kabuki Joe och hans kamp för världsmästartiteln i boxning. Jag läste några kapitel för några år sedan, tyckte den verkade sådär, och eftersom scanlationen verkade ha upphört efter bara några få volymer så skippade jag att läsa resten av det som var översatt.

Men så för något halvår sedan såg jag att en ny fan tagit vid och jag gav serien en ny chans. Och den här gången klickade det; efter att ha läst en volym eller två så fastnade jag för serien, och sedan dess har jag väntat med spänning på varje ny del.

För det här må vara en mer än 40 år gammal manga om boxning men den har inte åldrats alls. Det är en aggressiv serie, med en huvudperson som redan från början är arg på hela världen och inte drar sig för att slåss eller lura och bedra alla han träffar. Joe är ingen trevlig prick utan tvärtom en extremt enerverade ung kille som så fort någon visar minsta tecken på att bry sig om honom genast förolämpar dem och allmänt gör sitt bästa för att de ska tycka illa om honom. M a o, han är en typisk ungdom på glid som inte vågar lite på någon, och helt följdriktigt hamnar han snart på ett (hemskt) ungdomshem. Väl där försöker de andra intagna ta död på honom eftersom han hela tiden retar dem och vägrar anpassa sig.

Sen kommer boxningen in i Joes liv och motvilligt inser han att han faktiskt tycker om sporten. Inte för att vinna, det är aldrig hans mål, men för att få känna att han kämpat och fått chansen att slåss, att utmana motståndaren och i och med det hela världen.

Tomorrow's Joe v14 p021

Visst finns det en del klichéer här med osannolika kämpainsatser som man kan vänta sig i en boxningsmanga, men en av sakerna som gör den så speciell är att den aldrig väjer för det våldsamma och primitiva i sporten som skildras. Ringdöden tas upp och inte som någonting melodramatiskt utan som ett genuint trauma för den som dödat en annan under en match; hjärnskador skildras även de realistiskt och utan sentimentalitet som en reell risk. Och när det gäller samhället är det samma hårda bandage även där; klasskampen är allestädes närvarande och Joe är akut medveten om skillnaderna i förutsättning för en sån som han och hans vänner jämfört med de som har det bättre ställt. Med andra ord, känslor är det gott om (själv blev jag väldigt rörd på flera ställen, men framförallt förstås av det välförtjänt legendariska slutet) men känslopjunk saknas helt.

Jag villl egentligen inte säga mer för det är lätt att det blir spoilers här, och den här serien är värd att läsa utan sådana. Själv visste jag en del om hur det skulle gå men det gjorde inte så mycket för poängen med Kabuki Joe är inte huruvida han ska vinna sina matcher eller inte utan istället seriens skildring av ett människoöde där huvudpersonen aldrig riktigt passar in utan hela tiden marscherar efter sin egen inre trummas takt, en person som hela tiden stöter ifrån sig de som vill honom väl och som trots sin avighet och bitvis extremt irriterande personlighet ändå hittar några som envetet stödjer honom även i hans värsta stunder.

Några ord om Chibas teckningar också. Seriens utseende förändras rätt drastiskt över tiden, och lyckligtvis matchar förändringen Joes utveckling. I början ser serien mer ut som de flesta äldre japanska serier, med rätt mycket Tezuka-influenser och en relativt ”snäll” och rund stil som precis som Joe inledningsvis känns lite omogen, lite barnslig. Men efterhand blir det mer realism i teckningarna, samtidigt som Joe förändras från en extremt impulsiv och oeftertänksam yngling till en mer fundersam dito (men alltid beredd att explodera, om det behövs).

Så ladda ner och läs; det är en ytterst läsvärd serie. När det är klart kan jag också rekommendera en ypperlig och mycket längre recension av serien som också sätter den i sitt historiska sammanhang, skriven av personen som översatt det mesta av den; texten finns här men varning, den avslöjar precis allt som händer i serien.

Slutligen, ett smakprov från serien som fångar mycket av vad som gör den så bra (läs höger till vänster, såklart!):

Tomorrow's Joe v20 p186

Tomorrow's Joe v20 p187

Tomorrow's Joe v20 p188

Tomorrow's Joe v20 p189

Tomorrow's Joe v20 p190

Tomorrow's Joe v20 p191

 

Översättarens blogg med nedladdningslänkar: http://hoxtranslations.blogspot.se

Direktlänk Lämna en kommentar

Lite euro-scanlations epilog: Var?

13 februari, 2014 at 23:19 (Europeiska serier) ()

Bra fråga från Sandra i en kommentar apropå scanlations av europeiska serier: Var kan man hitta dem? Jag har inte nämnt det och det har delvis varit medvetet; jag läser de här serierna själv och laddar alltså ner dem, men samtidigt känns det lite iffy med scanlations. Men det är förstås rätt inkonsekvent av mig, och faktiskt är just de här översättningarna definitivt kärleksarbeten där ingen tjänar pengar på dem på bekostnad av serieskaparna.*

Så alltså, var hittar man dem?

En hel del av dem dyker förstås upp på vanliga torrentsajter à la Pirate Bay (och när jag ser några där burkar jag ofta kolla upp vilka andra torrents som den som lagt upp den lagt upp eftersom en scanlation sällan kommer ensam), men långt ifrån alla. Plus att med alla torrents där kan det vara svårt att hitta just europeiska serier i scanlation så man måste nästan veta vilka serier som finns innan man letar efter dem. Själv är jag inte någon expert på var fansen som översätter håller hus men det finns i alla fall ett ställe som jag följer: En tråd på det indonesiska forumet Kaskus.

Varför ett indonesiskt forum? Inte vet jag varför, men det är i just den här tråden som flera av de fanns som översätter håller hus och först postar översättningarna. Så gott som alla europeiska scanlations jag skrivit om har jag först fått korn på här, och här är tråden för de som är nyfikna:

http://www.kaskus.co.id/thread/000000000000000003870846/scanlations

Tråden är i skrivande stund 178 sidor lång och det ska sägas att länkarna till serierna rätt snabbt slutar att fungera så det är bäst att kolla de senaste sidorna först. Sen kan man förstås registrera ett konto och om man ser någon länk som slutat fungera så brukar man ofta få hjälp med en ny. Ytterligare en caveat är att forumet då och då är väldigt segt, och att tekniken bakom det verkar vara lite sisådär.

Men oavsett den stundom opålitliga funktionaliteten vet ni nu precis like mycket som jag om var man hitta de här översättningarna. Lycka till! :-)

 

*: Vad gäller scanlations av japanska serier är det tvärtom så att de är hur enkla som helst att hitta, men att sajterna som har dem tyvärr är helt kommersiella. Trogna fans översätter men översättningarna snos sedan snabbt av de här kommersiella sajterna som givetvis varken kompenserar serieskaparna eller översättarna :-/

Direktlänk 3 kommentarer

Lite euro-scanlations 3: The Call of Origins

12 februari, 2014 at 23:34 (Europeiska serier, Serier) (, , , )

The Call of Origins 1 - Cover

Jag har sparat det bästa till sist i den här genomgången av euro-scanlations: The Call of Origins, skriven av Joël Callède och tecknad av Gaël Séjourné, tre album i en avslutad historia om ras och härkomst.

Det är det glada 20-talet, men det epitetet stämmer inte för alla. Som exempelvis för Anna, en servitris på ett café i hjärtat av Harlem. Hennes föräldrar är döda sedan länge så hon har växt upp hos sin moster, morbror och mormor. Och trots engelskan vet jag att det är mor- som gäller och inte far-, för Anna har en bakgrund som gör det svårt att passa in: Hennes mor var svart men hennes far vit, och den blandningen är inte någonting som ses på med blida ögon. För de vita hon (mycket sällan) kommer i kontakt med klassificeras hon omedelbart som svart och därmed mindre värd och olämplig at tumgås med, medan de svarta är misstänksamma eftersom hon inte är svart ”på riktigt” utan kanske bara en posör, en älskare av de/t vita.

Hon och hennes väninnor går ut och dansar på nattklubbar i Harlem och visst flörtar män med Anna men det är alltid med en stark känsla att de egentligen är mest intresserade av henne för hennes atypiska utseende, inte för att hon är den hon är, och också med baktanken att eftersom hon inte är ”äkta” svart så behöver man inte bekymra sig om hennes rykte och moral; det är oväsentligt eftersom hennes bakgrund är det enda som definierar henne i deras ögon.

Men efter att ha läst en tidningsartikel om en försvunnen forskningsexpedition till Afrika framkommer det att hennes far inte alls som tidigare sagts henne dog för länge sedan; den sanna historien är både mer hoppfull och mer tragisk. Hon bestämmer sig för att försöka ta reda på mer om honom och om vad som hänt med expeditionen, och till sin hjälp har hon Simon Sachs, en ung man som jobbar på samma museum som expeditions ledare kom från. Tillsammans skramlar de ihop pengar för en resa till Afrika, en resa som är tänkt att betalas för genom att man samtidigt spelar in en film med Anna i huvudrollen som en dokumentär äventyrerska.

Det första albumet utspelar sig helt i Harlem, de övriga två i Afrika, och tillsammans målar de upp en ovanligt rättfram bild av rasism och fördomar. Vad som gör det intressant är att den så tydligt (utan att skriva läsaren på näsan) visar hur rasism frodas hos alla, inte bara hos de som gynnas (dvs här de vita) utan även hos de som förtrycks (här de svarta). Alla är lika fördomsfulla och avvisande när det kommer till hur de bemöter Anna inte som en individ utan som en representant för Det andra, Det främmande. Sättet de ger uttryck för sina fördomar är förstås olika, men grundproblemet är detsamma: Det systematiska förtrycket förvrider allas själar. Det finns en grupp av människor här som inte behandlar henne fördomsfullt och det är följdriktigt de svarta i Afrika, dvs de som inte levt under vitt förtryck utan klarat sig undan det. Eftersom de inte växt upp i en miljö färgad av rasism som beror på ens hudfärg ser de bara Anna som en människa med ett ovanligt och därför fascinerande utseende, varken mer eller mindre.

The Call of Origins - Bad

De som tillåter sig lära känna Anna behandlar henne förstås därefter som en individ istället som en grupprepresentant men så är det ju alltid; det finns ju mängder av rasister som samtidigt som de yttrar de mest horribla saker ändå tycker att den invandrade grannen som de känner väl är helt OK och en trevlig prick.

OK, nu låter det här förstås som om The Call of Origins är en läskigt propagandistisk historia som man knappast nöjesläser, men det är alltså helt fel. Anna har huvudrollen och det är hennes utveckling vi får följa, hur hon påverkas av sin omgivning (där rasismen är en stor del, men ändå bara en bakgrund till allt annat). När seriens handling flyttar över till Afrika blir den ännu bättre; jag var hela tiden orolig för att den skulle börja förenkla eller för den delen bli lite fördomsfull själv (jag har ju lite dåliga erfarenheter av scanlations där kvinnor letar efter sina försvunna fäder i Afrika). Men TCoO klarar sig alldeles utmärkt från det, ingenting klingar falskt, och det kändes mycket skönt.

Eller, det finns en sak som klingar falskt som jag måste nämna: Översättningen är väldigt krattig. De brukar variera i scanlations från bra till katastrof, och den här drar tyvärr väldigt mycket åt det senare hållet. Meningarna är oftast grammatiskt fel, stavningen likaså, och jag var tvungen att ibland läsa den på det speciella sättet som går ut på att bara låta orden skölja över mig för att låta hjärnan själv pussla ihop det till en begriplig enhet. Så om man kräver ett vackert språk ska man hoppa över den här serien, tveklöst!

Om Callèdes manus misshandlats en (stor) smula så är Séjournés teckningar däremot intakta, och det är tacknämligt. Han tecknar i en målad stil som påminner lite om Bourgeon, lite om Gibrat, lite om Ana Mirrales. Kort sagt, en elegant stil som känns väldigt franks/europeisk och som passar utmärkt till den här typen av serie :-)

Man måste ha överseende med översättningen men om det inte är något problem så är The Call of Origins en förträfflig liten serie som vore väl värd en fysisk utgåva och en därmed (förhoppningsvis) bättre språkbehandling. Men tills det händer, läs den här trots bristerna.

The Call of Origins - Karen Blixen

En berömd danska presenteras

Direktlänk 4 kommentarer

Lite euro-scanlations 2: Alone

11 februari, 2014 at 21:52 (Europeiska serier) (, , , )

Alone 1 - cover

I mini-serien om nyare euro-scanlations handlar det idag om serien Alone: Hittills sju översatta album skrivan av Fabien Vehlmann (bland annat nuförtiden ansvarig för manus till Spirou) och tecknade av Bruno Gazzotti.

Alone är ett bidrag till den klassiska genren Efter katastrofen. När den börjar är det en vanlig kväll i en fransk stad, med barn som läser läxor, trakasseras av jämnåriga, äter middag. Dagen efter är allt förändrat: Alla vuxna är försvunna och bara barn finns kvar. Men inte heller alla barn är kvar, det är bara en bråkdel som rör sig i den övergivna staden. De hittar varandra, tar hand om de riktigt små barnen som inte kan klara sig själva, och försöker förstå vad som hänt och om det finns andra överlevande kvar på andra ställen i världen.

I förra inlägget skrev jag om hur serien A Little Temptation överraskade mig när den plötsligt blev en mycket mörkare serie än jag trott. Samma sak gäller Alone men kanske i ännu högre grad eftersom den tar så pass lång tid på sig att mörkna. De första albumen är precis vad man kan vänta sig av en sådan här serie. Gruppen av barn vi får följa drabbas av inre slitningar där några försöker upprätthålla ett vanligt liv i förhoppningen att allt snart kommer bli som vanligt igen, medan andra är övertygande om att det aldrig kommer att ske och att de måste förbereda sig på ett liv i den värld de nu lever i.

Alone - Allvar

Visst finns det små detaljer som gör historien lite personligare än en del andra i genren, som den lilla mycket unga pojken som först är överlycklig eftersom han kan få precis alla leksaker han kan tänka sig men som blir mer och mer deprimerad, oavsett hur många saker han samlar på sig, men överlag följer serien det utstakade mönstret. Inklusive mötet med en annan och större grupp barn som leds av en karismatisk pojke, en pojke som visar sig vara en tyrann med blodig smak. Men jag kan inte säga mig att jag var särskilt engagerad i serien. Den var proffsigt skriven som alltid när Vehlmann svarar för manus, men också inte särskilt originell eller personlig, vilket också är rätt typiskt för honom. Gazzottis teckningar är likaså typiska för europeiska allåldersserier; det mest originella med dem var nog att serien var lite mörkare och mer realistisk i sin handling än serier med det här utseendet brukar vara.

Men så händer det: Serien tar en (för mig) mycket oväntad och mer tragisk vändning som gör att den rör sig bort från Efter katastrofen-genren och mot mer originella genrer när det femte albumet avslutar den första arcen av serien. Om jag ska vara helt krass gör det förstås inte serien bättre i sig; sidorna jag läst är samma sidor. Men det gör serien mer originell och mer gripande, och det gör mig definitivt mer nyfiken på vad som kommer hända i fortsättningen.

Jag är inte alls säker på att Vehlmann kommer lyckas fortsätta hålla mitt intresse vid liv om serien håller på alltför länge, men för tillfället är jag väldigt nyfiken på vad som kommer hända. Sju album finns i scanlation, det åttonde finns redan på franska och kommer förhoppningsvis översättas snart det med. Alone är inget mästerverk men jag blir alltid glad när någonting jag läser lyckas överraska; det händer inte ofta så för min del är det ett stort plus :-)

Alone - Haj

PS. Googlade lite nu innan jag postade det här och ser att engelska Cinebook har utannonserat att de kommer ge ut Alone, med första albumet nu i vår. Bara så ni vet! DS.

Direktlänk 1 kommentar

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 173 andra följare