Bat Lash

2 september, 2014 at 19:57 (Serier) (, , )

Bat Lash 6 - cover

Lite Vilda Västern skriven av Sergio Aragonés, någon? Om så önskas är det givetvis serien Bat Lash som avses; Aragonés skrev den när den först publicerades 1968 (tillsammans med bland andra Sheldon Mayer och Denny O’Neil, men Aragonés har alltid varit huvudförfattaren), och han är också medförfattare till den 6-delars miniserie som kom ut för några år sedan och som jag uppenbarligen nyss har läst (var ett paket med alla nummer för $6 som jag inte kunde motstå).

Personligen hade jag inte läst mycket om Lash förut. Inte för att det finns så mycket serier med honom överhuvudtaget. Tidningen på 60-talet lades ner redan efter sju nummer och sedan har han mest gästspelat i olika tidningar innan han fick chansen igen, med den här mini-serien från 2008. Det jag sett av honom var huvudsakligen när han då och då dök upp i Jonah Hex och retade gallfeber på Hex med sitt manér. Så mini-serien är ingenting jag letat efter men med tanke på Aragonés-kopplingen och att jag gillat honom i JH tycket jag den verkade värd ett (billigt) köp.

Serien är kort och gott en återberättelse av Bat Lashs bakgrund: Hans familj och vad som drev honom in på banan som godmodig hjärtekrossande gentlemanna-skurk/hjälte. Och det är en historia som är arketypen för en protagonist i en Vilda Västern-serie. En fader som är hård, fördomsfri och rättvis, och gift med -> En indianska som älskar sin son och är beredd att offra sitt liv för honom, och även för -> Lillebrorn som är den enda vars kropp inte hittas bland de döda efter att hans familj mördats av -> Den ohederliga sheriffen som är köpt av den rika landägaren som gör vad som krävs för pengars skull och för att stoppa sin -> Dotter från att rymma tillsammans med Lash istället för att gå med på ett gifta sig med sheriffen.

Så knappast några överraskningar i handlingen. Detsamma gäller teckningarna som veteranen John Severin, känd från bland annat EC, står bakom. Han har tecknat många västern-serier under sin långa karriär och det märks: han vet precis hur man tecknar hästar, prärier, rancher, action osv så att det ser både realistiskt och serieaktigt ut.

Bat Lash - Lash

Det är med andra ord en mycket gammeldags serie. Inga moderna klipp eller hopp i handlingen utan bara en klassisk gedigen grundhistoria som berättas helt utan krusiduller, som det varit även i de fåtal andra allvarligare serier jag läst där Aragonés stått för manus. På sitt sätt är det trevligt med att läsa någonting som inte bryr sig om vad som är modernt eller inte, men jag skulle nog gärna sett någonting som stack ut för här känns det ofta som om jag läst serien förut, så välbekant är allt. Fast $6 var det nog värt, ändå!

Direktlänk Lämna en kommentar

All världens problem: Groo – The Hogs of Horder

24 juli, 2010 at 00:29 (Serier) (, , )

Dags för det mer eller mindre årliga Groo-albumet igen, den här gången kallat The Hogs of Horder.

Som vanligt är det en miniserie som samlats ihop eftersom Groo sedan länge upphört att ges ut som månadstidning. Och likaså som vanligt briljerar Aragonés med sina teckningar utan att briljera, så att säga; han fortsätter i sin personliga, naturliga stil med runda streck, ett myller av bakgrundsdetaljer, och en tecknarglädje som få andra. Det finns nog ingen lika tydlig tecknare som Aragonés, som ibland känns som urtypen för en serietecknare. Därmed inte sagt att jag tycker att han är den bästa tecknaren någonsin, men han är svår att förbise om man ska peka ut ett exempel på någon är serietecknare snarare än illustratör/målare/designer :-)

Och tyvärr som vanligt igen fortsätter Evanier att med sina manus försöka tackla allsköns aktuella problem. Det han gjort ganska länge nu i de här miniserierna, och det är nu definitivt ett problem: Eftersom det inte längre finns möjlighet att göra enstaka nummer av Groo som bara innehåller Grooerier, dvs fånigheter där Groo kan glänsa i att göra det han kan bäst, så blir det lite för allvarligt i längden.

Som sagt är det inget nytt med Hogs of Horder att det här problemet finns, men det är värre än vanligt. För den här gången avhandlas: Globaliseringsproblemen när billig arbetskraft utnyttjas lokalt och samtidigt leder till arbetslöshet annorstädes; USAs invasion av Irak; bilbranschens kris i USA; miljöproblemen med olja; den senaste finanskrisen; företagsledares absurda löner. Och jag har säkert glömt några…

Evaniers sedvanliga brist på subtilitet känns också mer irriterande eftersom det blir så extremt övertydligt när så mycket olika händelser tas upp. Kina = Khitan, Irak = Mesopia, Hummer-bilar = hästkärror som kräver fler hästar än nödvändigt, buffu & suppu = sunniter & shiiter. Ibland är det mer en katalog över globala problem än en serie, och det är inte det roligaste att läsa. Personligen tycker jag det fungerar bättre när Evanier tacklar mer personliga problem, som Groos analfabetism, än politiska; hur sympatisk man än må tycka att Evaniers åsikter är så blir det rätt usla serier när han skriver dem.

Men ändå läser jag serien, för Aragonés teckningar är värda det. Humörhöjningen blir lite mindre än vanligt på grund av det svaga manuset, men när Evanier då och då lämnar moralkakorna och istället släpper fram Groo själv i all sin glans blir det genast mycket bättre, som i en scen på några sidor där en armé desperat försöker undvika att hamna på samma skepp som Groo. Mer sånt, tack!

Direktlänk 4 kommentarer

En mästerlig tecknare: Sergio Aragonés

7 april, 2010 at 23:23 (Superhjältar) (, )

En liten kort blänkare idag bara, på grund av att jag just läst om några av Sergio Aragonés serier från 90-talet. Om man kikar på kategorierna för inlägget kan man se att det är superhjältar skrivna av Mark Evanier det handlar om, närmare bestämt The Mighty Magnor, en 6-delars miniserie om en egenhändigt påhittad hjälte, och Sergio Aragonés Massacres Marvel respektive Sergio Aragonés Destroys DC, två tidningar där han som utlovas gör vad han vill med respektive förlags hjältar.

Jag älskar Aragonés teckningar; någonting i hans sätt att rita känns så befriande lättsamt. Groo är inte den roligaste serien jag läst, men jag köper likafullt varje album som kommer för att kunna njuta av illustrationerna. The Mighty Magnor påminner en del om Groo med sin minst lika intelligensbefriad huvudperson som den mer kända serien (Magnor är en utomjordisk krigare som tappat minnet, och efter att ha förläst sig på superhjälteserier får han för sig att han är en), uppblandat med en hel del gliringar riktade mot samlarhysterin hos seriesamlare, media med mera, precis som man kan förvänta sig av Aragonés och Evanier.

Upplägget med Magnors förvirring är lite begränsat så det är inte förvånande att det aldrig blev någon uppföljare till miniserien, men vad vet jag; Evanier har ju hävdat att Groo bara har ett enda skämt men den titeln är ju uppe i några hundra nummer nu ;-) Men det är en serie värd att läsa om man gillar Aragonés, utan tvekan, så det är synd att serien aldrig samlats ihop i en bok.

De två DC- och Marvel-titlarna är udda fåglar. De två storförlagen har ju då och då gjort crossovers, men det här är mig veterligt enda gången crossovern består i att samma artist får göra vad hen har lust med, snarare än en crossover med utvalda hjältar som möts. I båda tidningarna är Aragonés och Evanier själva med: I DC-tidningen får Aragonés för sig att han ska visa DC redaktion att han minsann också kan teckna superhjältar och inte bara lustiga krumelurer i marginalen på MAD, medan han i Marvel-tidningen råkar komma in på Marvels kontor när alla är på lunch och prompt bestämmer sig för att hjälpa dem genom att teckna alla månadens tidningar innan de är tillbaka.

Inte så seriösa historier att vänta, som synes, och det påminner faktiskt rätt mycket om mitt förrförra inlägg om Strange Tales. Lite av samma fel och brister som den boken hade finns också här, men tack vare att varje tidning är en lång sammanhängande historia känns det inte lika rumphugget. Trevliga små tidningar för den som har koll på de olika superhjälteuniversumen, även om Evanier som vanligt är rätt förutsägbar i sin humor.

Så två småtrevliga serier i den stil som det strävsamma paret Aragonés och Evanier gjort så många av, men fortfarande är det så att Aragonés roligaste serier nog är de som gick i Plop! på 70-talet, och att de bästa alla kategorier är de självbiografiska serier som han gjort i diverse antologier; någon borde verkligen ta och samla ihop dem!

Härnäst (antagligen): Gadget-rapport om hur det fungerar att läsa serier på en iPad. Om min nu lyckas dyka upp som planerat imorgon förmiddag…

Direktlänk 3 kommentarer

Halvdant ditt & datt

4 november, 2009 at 00:55 (Manga, Superhjältar) (, , , , )

Idag blir det några korta rader om en del rätt så triviala serier jag läst nyligen; två av dem på semestern och definitivt inte aktuella, en av dem igår och rykande färsk.

Först, de inaktuella.

Jag har tidigare skrivit om två serier av Robert Kirkman som jag gillar skarpt; The Walking Dead som är en dystopisk efter-katastrofenserie om zombier, och Invincible som är en superhjälteserie i klassisk stil men mycket trevligt utförd. Men hans serie Tech Jacket som jag alltså nyss läst var verkligen ingenting att hänga i julgranen (eller någon annanstans heller, för den delen). Det är liksom Invincible en superhjälteserie med klassiskt upplägg: En tonårig pojke råkar av en slump komma över en utomjordisk högteknologisk jacka som ger honom diverse krafter. Teckningarna av E. J. Su är inte så dumma, men manuset är bara trist, utan tillstymmelse till originalitet. Det är svårt att förstå att Kirkman bara några månader senare skulle hitta på Invincible, en serie som är klockrent genomförd från första sidan, med tanke på hur valhänt Tech Jacket är. Begripligt nog lades tidningen ner efter 6 nummer, och den har inte återupplivats senare trots Kirkmans stora framgångar. Usch och blä, inte värd att läsa för någon.

Nästa serie till rakning är Lady Snowblood, en manga skriven av Lone Wolf and Cub-författaren Kazuo Koike och illustrerad av Kazuo Kamimura. Utgiven i Japan i början på 70-talet då den också filmatiserades några gånger är det här en manga som lockar fram det sämsta ur Koike. Historien som är en extremt tunn hämnd-plot med en kvinnlig professionell lönnmördare i huvudrollen ger Koike möjlighet att slänga in sex och våld i ohämmade mängder, vilket han givetvis också gör. Gudskelov är plågan relativt kort med mangamått mätt, och efter runt 1000 sidor är det hela över (och de onda har dödats å det gruvligaste). Koike är dock ett fullblodsproffs och vet hur hans våldochsex-slipsten ska dras, teckningarna är OK och ibland lite charmiga i sin tydliga 70-talsstil, vilket gör att det inte var riktigt samma ansträngning att läsa klart de här sidorna som den kortare Tech Jacket. Men det finns bättre sätt att spendera sin tid på (och pengar…).

Och sist och minst (åtminstone i sidmått): Sergio Aragonés, känd från MAD, Groo, och högar med andra serier, har anslutit sig till de andra tecknarna i Simpsons-stallet. Hans första serie, nummer 50 av tidning Bart Simpson, kom ut i veckan, vilket Staffan@Staffars informerade mig om när jag besökte honom igår. Jag är svag för Aragonés, jag gillade de tidigare åren av TV-serien (de senare, not so much), så trots att de Simpsons-serier jag läst inte varit något vidare trots ibland intressanta serieskapare som Peter Bagge gav jag Aragonés en chans. Men deprimerande nog passar hans första tidning bra in i dagens tema, dvs Inget vidare-temat. Det är inte lika upprörande uselt som de andra två, men däremot är det menlöst. Det verkar som om Simpsons i serieformat helt enkelt inte fungerar, oavsett vem som försöker. Aragonés teckningar är charmiga, med Simpsons-figurer som närmast ser ut som de gjorde i de första kortfilmerna på The Tracey Ullman Show snarare än de gör i sin egen TV-serie, men manusen är alltför tråkiga. Den bästa serien är en mycket kort serie helt utan text, ett format som Aragonés är en mästare i, men det räcker inte.

Så tre serier som jag hoppas att ni alla slipper läsa, nu när jag har gjort det och kan varna er.

Härnäst: Någonting bra?

Direktlänk 3 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare