Seth fabulerar vidare: The Great Northern Brotherhood of Canadian Cartoonists

25 oktober, 2011 at 22:02 (Serier) (, )

Han ger sig inte, Seth; nu kommer en bok till i hans alldeles egna genre där han blandar sanna historiska data med helt påhittade diton, där de påhittade är sånt som nog Seth själv skulle vilja var sanna. I It’s a Good Life, If You Don’t Weaken, Wimbledon Green och George Sprott handlade det om påhittade biografier över icke-existerande män, men i den nya The Great Northern Brotherhood of Canadian Cartoonists är det istället historien om en icke-existerande klubb för kanadensiska tecknare. Och inte bara en icke-existerande klubb utan också ett icke-existerande Kanada, där tecknare alltid hyllats av samhället och varit konstformen framför alla, ända sedan nationens grundande.

TGNBoCC har ett extremt enkelt upplägg: Vi får följa en medlem av klubben (Seth själv ser det ut som, även om han aldrig visas tydligt i bild) när han guidar oss igenom klubblokalen i Dominion City, Seths imaginära stad som synts till tidigare i hans serier. Konsten på väggarna, prisskåpet, festlokalen gås alla igenom, alltmedan vår guide berättar för oss vad det är vi ser. Somt är sant, men Seth ger inga som helst ledtrådar till vilka av tecknarna som beskrivs som verkligen funnits eller inte, men det spelar egentligen ingen roll. För allt handlar egentligen om Seths bild av världen, hur han skulle vilja att den är/varit, kontrasterat mot hur den faktisk är/varit. Serier som aldrig funnits, både bra och dåliga sådana, men som Seth så innerligt önskar att de funnits.

Besynnerligt nog verkar alla gamla kanadensiska tecknare använda "dela upp en stillastående scen i flera rutor"-tekniken, precis som Seth!

Man ska vara försiktig med att tolka in vad en författare själv vill och känner i dennes verk, men det är oundvikligt i det här fallet. Seth är själv med i serien, och i intervjuer talar han alltid om hur han avskyr dagens samhälle och frånvaron av designkänsla, och hur  mycket han föredrar hur det såg ut förr i tiden. Han är medveten om hur mycket skräpsaker det alltid funnits, men som han i en scen i TGNBoCC säger så kan han inte låta bli att till och med tycka om designen av dem. Dessutom var TGNBoCC först tänkt som någonting som enbart skulle finnas i Seths skissböcker; han var tveksam till att alls ge ut den på grund av dess mycket personliga innehåll.

Och det märks när jag läser den att i jämförelse med både Wimbledon Green och George Sprott är det här en mindre tajt serie. Här saknas helt en handling, och Seth kan hämningslöst bre ut sig i långa texter om känslan i en påhittad persons serier; linjerna, handlingen, kritikernas bemötande av serierna, osv. Det är en ganska egendomlig serie det här, men Seth är tillräckligt driven för att jag aldrig ska ha tråkigt även om båda de andra nämnda serierna är mer lyckade. Här blir det ibland för mycket av Seths egen smak som skiner igenom, som att han gång på gång påpekar hur de tecknare han själv uppskattar lyckas förmedla en påtaglighet i sina miljöer (undantagslöst pre-70-talsmiljöer), en känsla av att man själv är där. Jag vet nu ännu tydligare än förut att Seth verkligen skulle velat leva i en tidigare era än den här (åtminstone om han fick välja utgående från estetiken).

TGNBoCC är en bagatell, men om man gillar Seth är det en trevlig sådan. Den utvidgar Seths imaginära värld, och ger oss en tydligare inblick i hur han själv tänker och känner (och ibland en för tydlig, som sagt). Men det är också en bok som nog aldrig skulle publicerats om det inte var en känd tecknare som Seth som stod bakom, för även om teckningarna är charmerande och berättelsen (sådan den är) flyter på bra så är slutresultatet endast att jag än bättre förstår Seth.

Direktlänk 1 kommentar

Serietidningens död: Palookaville

18 november, 2010 at 22:19 (Serier) (, )

Det är svårt att sälja serietidningar i USA nuförtiden (och i Sverige likaså); i takt med att album blivit mer och mer populära har lösnummerförsäljningen sjunkit. Det är samma sak för mig: De senaste åren har min stående inköpslista innehållit exakt två amerikanska tidningar,  Palookaville och Berlin. Och eventuellt en tredje, Peepshow, men den verkar hålla en utgivningstakt på ett nummer / 4 år så jag vet inte om den egentligen ska räknas in :-)

Men nu har Seths Palookaville också givit upp och anslutit sig till Wares Acme Novelty Librarys format där tidningen omvandlats till en då och då utkommande bok med det senaste alstren av artisten ifråga. Första delen i det nya formatet kom ut häromveckan, Palookaville 20, och innehåller en något längre episod än vanligt av följetongen Clyde Fans, en lång artikel om Seths panoramastad Dominion City (där bland annat George Sprott utspelas), diverse skisser, och en avslutande självbiografisk serie om hur Seth deltar i en litteraturfestival i Calgary (mycket bra men föga upplyftande, som oväntat).

En blandad kompott, som synes, och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det hela. Å ena sidan är det en rimlig lösning på dilemmat med att tidningar inte säljer men att böcker gör det, och hur en artist som Seth då ska kunna försörja sig med tanke på hur lång tid det kan gå mellan avslutade längre berättelser. Å andra sidan är jag mest intresserad av Seths serier, så att behöva betala så mycket extra ($20 jämfört med $5) för kanske 10 extra seriesidor och sen ett antal inslag som jag inte är så värst intresserad  av är lite i mastigaste laget. För den borne Seth-diggaren är det säkert en förändring till det bättre, men för mig är det tveksamt. Fast, erkännes, $5 för en 24 sidors serietidning är också hutlöst dyrt, och nu får jag åtminstone en vacker bok!

Hur är då serierna? Clyde Fans fortsätter, och jag tycker fortfarande inte att det här är någon av Seths bättre serier. Men det är egentligen svårt att avgöra med en följetong som har hållit på i mer än 13 år nu, och där Seths stil har genomgått en avsevärd förändring som gör att de första kapitlen ser helt annorlunda ut än de senare. Det gäller inte bara teckningarna utan Seths sätt att skriva manus har också genomgått en förvandling från en enkelt rakt berättad stil till någonting mycket mera avhugget och staccato-artat. Han är bra på båda men blandningen fungerar inte riktigt. Den som läst Seths tidigare serier vet hur stor skillnaden är mellan exempelvis It’s a Good Life, If You Don’t Weaken och George Sprott. Den självbiografiska serien är som redan nämnt bra men inte precis överraskande, med en deprimerad Seth som känner sig distanserad från det moderna samhället.

Palookaville 20 är definitivt en bok som bara är till för de redan frälsta; andra gör bäst i att vänta på den oundvikliga kompletta samlingen av Clyde Fans när den väl avslutats. För egen del innebär utgivningen att jag nu bara har 7 nummer av Berlin kvar innan jag helt upphört att köpa amerikanska tidningar. Om nu inte någonting nytt och oväntat dyker upp förstås; man kan alltid hoppas!

Direktlänk 2 kommentarer

New York Times, igen: George Sprott

13 augusti, 2009 at 23:52 (Serier) (, , )

För några veckor sedan skrev jag om Jasons bok Low Moon, där titelhistorien hade publicerats som följetong i New York Times, och nu är det dags för ytterligare en serie med samma ursprung, Seths George Sprott (1894-1975). Ursprungsversionen går att läsa på nätet, men Seth har lagt till en hel del nytt material. Dessutom är boken mycket smakfullt designad i stort format; bokens utformning och även dess grafiska stil inuti gör att det närmast känns som om Chris Ware har varit i farten igen.

Vad gäller serien i sig så är det omöjligt att undvika jämförelser med Seths tidigare bok Wimbledon Green. Liksom den är George Sprott en fejkad biografisk historia; i WG handlar det om en mystisk och bisarr seriesamlare, i GS om en lokal talkshow-värd med de norra kanadensiska vildmarkerna som favoritämne. De är också lika i sin collage-liknande berättarmetod med kast mellan olika tidpunkter, intervjuer med personer som känt huvudpersonen, och så vidare. Så den som läst WG vet ungefär vad som väntar här.

Men det finns också stora skillnader, framförallt i den grundläggande tonen. George Sprott är en allvarlig historia om livet, döden, och hur man tar tillvara på tiden däremellan. Det finns humoristiska inslag (huvudsakligen genom den lätt förvirrade författaren som då och då kommenterar serien han själv håller på att berätta), men det är bara grädden på moset. Seths favorittema, hur man förhåller sig till minnen och händelser som redan passerat förbi, är närvarande i varje ruta; till och med den grafiska stilen och pappersfärgen indikerar när det som skildras hände för länge sedan och närmast är enbart ett opålitligt minne, vilket gör att tidsaspekten ständigt gör sig påmind.

Som alltid med Seth är teckningarna utsökta, och växlingarna i stil och berättarteknik fungerar ypperligt; jag tror inte att Seth någonsin varit lika framgångsrikt varierande som här förut. Efter att ha läst GS känns det lite trist att veta att han fortsätter med sin långa, ännu ej avslutade serie Clyde Fans; även om manuset är bra är illustrationerna inte tillnärmelsevis lika omväxlande som här.

Var George Sprott en lycklig man, eller var han en Charles Foster Kanes like med ett på ytan framgångsrikt liv med ryktbarhet och kvinnotycke medan han egentligen bara varit lycklig när han i yngre dagar besökte isvidderna i norr? Eller var även det bara en image han odlade för att framstå som mer intressant? Seth ger inga tydliga svar utan lämnar frågorna öppna; istället skildrar han en människas liv från alla möjliga vinklar, och låter läsaren själv svara, om han/hon så önskar. En av årets bästa serier, utan tvekan; härnäst ska jag (äntligen) läsa Asterios Polyp och vi får se om den kan leva upp till förväntningarna, den med.

Direktlänk 6 kommentarer

Efter Schrag följer Seth (nästan)

26 mars, 2009 at 17:53 (Biografiska serier) ()

Seriealbum sorterade i bokstavsordning efter artist + just läst Ariel Schrags Potential -> Seth kom i blickfånget när jag ställde tillbaka Schrags bok (det fanns några andra emellan men ögonen vandrade runt lite grann). Jag började bläddra i It’s a Good Life, If You Don’t Weaken som jag inte läst på ett tag, och sen blev jag sittande med den tills jag läst klart.

Det är en rejält irriterande bok för mig. Den är bra skriven och komponerad, Seths teckningar och framförallt hans linjer är en njutning att se på , och boken i sig är designad så att den kompletterar den nostalgiska tonen, med sitt lätt bruntonade papper och sobra look. Så varför retar den upp mig?

Svaret är att jag inte kan låta bli att bli arg på Seth och hans evinnerliga nostalgi. Han är gnällig, han idealiserar när det gäller dåtiden, och han generaliserar när det gäller nutiden. Och jag kan inte låta bli att börja föra imaginära dialoger med honom i mitt huvud medan jag läser. ”Men herregud, har du tänkt på <vadsomhelst av allt som var dåligt förr i tiden>? Och sen är det ju så att <saker som är bra nu>! Osv, osv, osv…”. Det hjälper inte det minsta att Seth själv då och då i boken säger samma saker, för nästa sida går han in i nostalgi-dimman igen. Jag får en nästan obetvinglig lust att ta tag i och ruska om honom för att få honom att sluta (lite svårt att utföra eftersom han bara finns på papper, förstås).

Men allt det är bara en reflektion av att jag tycker hjärtinnerligt illa om nostalgi och allting som påminner om det, och Seth vältrar sig ohämmat i densamma. Om jag bortser från det (Argh! Svårt!) så är det en utmärkt bok; Seth är en av de mest eleganta tecknare som är verksamma idag, och det är synd att han inte är mer produktiv. En mer lättsam bok à la Wimbledon Green är utlovad till sommaren, och det ska bli skoj!

PS. Som synes har jag länkat böckerna till Staffars Seriers webbshop; det är ett litet experiment, både för att stödja Staffars som jag gillar, och för att hjälpa Staffan att testa deras affiliate-program. Bara så ni vet :-) DS.

Direktlänk 5 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 170 andra följare