Filosofi och hundar: Socrates the Demidog
Så det kan gå. För ganska länge sedan utannonserade NBM att de skulle ge ut Joann Sfar & Christophe Blains serie Socrates the Demidog, där Sfar står för manuset och Blaine för teckningarna (det är lite hugget som stucket med vem som gör vad i det här franska gänget där alla skriver och tecknar alldeles utmärkt). Jag visste visserligen ingenting om serien men hur skulle den kunna bli dålig med två så suveräna serieskapare i samarbete? Sfar med serier som Rabbinens katt och Klezmer, och Blain med Isaac the Pirate och Gus and His Gang.
Och sen gick tiden. Och gick. Och inget album kom ut. Fortfarande står det listat på en del internetbokhandlar men jag har nog gett upp hoppet.
Och sen så råkar jag ramla över de två första delarna av serien i en scanlation-utgåva. Mycket överraskande för det är inte precis den sorts serie som brukar föräras med sånt, men hey, inte mig emot!
Och sen visar det sig vara en serie som nästan överträffar mina förväntningar. Det beror nog lite på att jag automatiskt får lägre förväntningar när det är en scanlation, men det är en fruktansvärt bra serier, det här. Huvudpersonen är hunden Sokrates; en hund som kan tala, filosofera, men som är en smula misslyckad som hund tycker han själv eftersom han är så mesig. Han är alltid en åskådare, utan att själv ge sig in i handlingen. Utom vid ett enstaka tillfälle, men då straffar hans husse Herakles honom grymt.
För lika viktig som Sokrates är Herakles, den grekiske hjälten som här framställs som en machoman med svårtyglade drifter. Framförallt i den första boken kretsar mycket av handlingen kring Herakles känslor, eller kanske snarare icke-känslor, och människans sökande efter kärlek. Sokrates pratar med de kvinnor som Herakles har, och försöker också få Herakles själv att förstå vad kärlek är.
Men när paret i den andra boken ger sig ut för att besöka Odysseus, som ett exempel på den allt övervinnande kärleken med hans tjugoåriga resa för att komma hem till Penelope, så går det illa. Där den första boken är lugn och meditativ är den här våldsam och grym. Förutom Odysseus och hans familj dyker Homeros, Poseidon, och en del andra klassiska figurer upp, och det mesta är eländigt. Sfar följer inte några vanliga historier här utan väljer istället att koncentrera sig på personerna i dramat, och framförallt Odysseus har en viktig roll. Men det är ändå Sokrates och Herakles relation som känns som den viktigaste, med tanke på hur den utvecklas.
Sfars manus påminner i början rätt mycket om Rabbinens katt, med ett talande djur återigen i huvudrollen, men i den andra delen går mina tankar snarare åt de mer mörka delarna av Dungeon-serien. Blain, som också har tecknat några av Dungeon-böckerna, är precis lika bra både när han tecknar de mer glättiga och klara scenerna, och när det blir mer emotionellt. Frågan är om han kanske är den bästa tecknaren av alla dem som rört sig i Dungeon-kretsarna, åtminstone när det gäller sidor med svärta.
Som många scanlations slarvas det ganska grovt här och där i översättningen, men den lyckas fånga Sfars speciella språkkänsla riktigt bra, så det är ändå med beröm godkänt. Det här är den klart intressantaste scanlationen av en europeisk serie jag läst, och jag kan bara hoppas att den tredje boken också en dag översätts; jag vill så gärna läsa Sfar & Blains skildring av Oedipus också!
PS. Det här var en svår serie att välja bilder till. Inte för att det inte fanns några bra utan för att jag egentligen skulle vilja ha med allihopa, för att visa på variationen i serien. Men jag nöjde mig med lite mer bilder än vanligt istället 
DS.
Smått och (inte alltid så) gott
Jag brukar ju skriva här när jag läst någon serie som jag av en eller anledning tycker är värd att ta upp. Ofta för att de är bra, men ibland för att de är dåliga (eller uppmärksammade av någon anledning), och ibland bara för att jag har lust att skriva om dem. Men sen läser jag givetvis en hel del serier som jag inte kan uppbåda intresset för att skriva om så idag tänkte jag som en liten omväxling skriva några korta ord om en del av vad jag läst senaste veckorna, utan att skriva om här. Framåt!
The Programme: Peter Milligan står för manuset och CP Smith för teckningarna i den här 12-delars miniserien om hur USAs och Sovjetunionens hemliga program för att skapa superhjältar visar sig få förödande följder när experimenten plötsligt tas fram ur sin malpåse. Har jag läst det förut? Ja jag har läst det förut. The One, Supreme Power, Miracleman, oräkneliga usla Millar-serier har alla gjort samma sak förut: Galna människor med superkrafter sliter sönder allt och alla. Milligans version är varken bu eller bä utan bara fruktansvärt förutsägbar. Det enda som sticker av en smula från normen är den extrema färgläggningen som jag gillade; tillsammans med Smiths nästan fotorealistiska stil blev det det som är det jag mest kommer ihåg. Slutsats: Jag läste den för ungefär en vecka sen men det enda jag kommer ihåg är färgerna…
Desolation Jones: En riktigt lovande liten serie av Warren Ellis med teckningar av bl a JH Williams III. Jones, fd MI6, bor i Los Angeles tillsammans med andra utrensade agenter från diverse sökerhetstjänster; LA tjänstgör här som en öppen anstalt för dylika personer. Efter att ha blivit utsatt för experiment känner han ingen smärta, inga känslor, så han är perfekt som agent om någon behöver göra ett smutsigt jobb. Förutom att han är helt opålitlig, förstås. Som sagt, lovande, men serien las ner mitt i en episod efter bara nio nummer. Slutsats: Kunde kanske blivit något, men nu får man nöja sig med den första sexdelars episoden.
Aspis – Detectives of the Unusual: Fransk övernaturlig detektivserie (det börjar finnas gott om dem nu) som handlar om Poe-detektiven Auguste Dupins medhjälpare Flora Vernet och hennes första steg på den professionella banan. Ganska elegant tecknat av Jacques Lamontagne, men med ett manus av Thierry Gloris som enbart förtjänar omdömet OK. Ett medium dör, och när fallet ska utredas lyckas Vernet lura till sig uppdraget. Men jag måste erkänna att jag inte förstår vad poängen med albumet The Dwarf with the Ectoplasma är. Problemet med en kvinnlig detektiv i franskt 1800-tal nämns, men det blir ingenting av med det. Och fallet själv känns sällsynt ointressant. Kanske det klarnar i framtida album, men jag har redan lämnat tåget. Slutsats: För dåligt manus för Epix, för snyggt tecknad för Casablanca.
Punisher post-Ennis: Jag tog mig för att läsa igenom vad som hänt med Punisher MAX-titeln efter att Ennis lämnade den. Inte för att det var min favorit-Ennis, men jag blev lite nyfiken efter att ha hört en del positiva saker om den nuvarande reinkarnation, med Steve Dillon bakom ritstiftet och Jason Aaron bakom tangentbordet. Först slet jag mig igenom Punisher MAX v1 61-75 som var rätt usla. Tror jag. Jag kommer inte ihåg någonting. Dessutom gavs det ut en trave med oneshots under samma period och de var precis lika bra. Jag minns, svagt, att Milligan skrev en av dem som var lite bättre, men det är allt. När jag sen kom in på v2 (Aaron/Dillon) så var jag uttröttad på sadistiskt våld från skurkarna och känsloläst dito från Punisher. Den nya titeln är en gnutta bättre, om inte annat så för att den har en genomgåenda handling (eftersom det är en MAX-tidning så är det ett annat universum, och här dyker Kingpin och Bullseye upp i nya och inte helt oävna tappningar) och för att det är samma par som står bakom alla numren. Men efter min överdosering blev jag inte så mycket gladare för det. Slutsats: Punisher MAX v2 ska tydligen läggas ned om några enstaka nummer, och det passar mig alldeles utmärkt; när jag läst klart den avslutande arken dröjer det innan jag vill läsa Punisher igen.
I Am Not Batman: Den här serien läste jag precis efter alla Punisher-nummer, och den var precis det jag behövde. Småfånig, alldeles underbart enkelt skriven och tecknad av Moebius (de flesta Punisher-tecknarna försöker överträffa varandra i skitig superhjälterealism). Slutsats: 8 sidor avkoppling efter Punisher-läsningen.
The Authority: Efter Ellis utmärkta start och Millars lika usla fortsättning tog jag mig för att läsa resten av The Authority. Diverse personer skriver och tecknar, men det spelar ingen roll för allt var dåligt. Riktigt enormt dåligt faktiskt, så att t o m Millars insats framstår som en höjdpunkt i jämförelse. Slutsats: Undvik.
Drowned Fish: På samma sätt som efter Punisher-läsandet behövde jag någonting helt annat som avkoppling, och Joann Sfars räddade mig med Drowned Fish, en liten 24-siding om en deprimerad guldfisk som vill ta livet av sig. Men det är inte lätt när man bor i en glasskål, så uppfinningsrikedom krävs. Slutsats: Svalkande!
The Territory: Det här nog den skummaste av serierna. En man, utan bakgrundhistoria, förföljs av monster och kastar sig i havet, blir upplockad av pirater, säljs som slav i en högteknologisk stad, tvingas slåss mot ett monster på en gigantisk cirkusarena, attraherar arenaägarens vackra dotter. 10 sidor har gått, och det är 90 kvar, och så fortsätter det. Jamie Delano är inte den enklaste manusförfattaren att följa ens en bra dag, ochdet här är inte en av dem. David Lloyd sliter på med teckningarna i sin vanliga stil men det ser rätt trist ut i den här historien som mest av allt är en Delano+Lloyd-version av Raymonds Blixt Gordon. Förutom då (nu kommer en spoiler, men strunt i det för du borde verkligen inte läsa den här boken) den Matrix-liknande tvisten på slutet som varken är bra eller oväntad. Slutsats: Suck!
Desert Peach: Avslutningsvis en serie som egentligen skulle förtjäna ett eget inlägg för Donna Barrs serie om Rommels ”okända bror” Pfirsich (”Persika” på tyska) och hans äventyr, eller vad man nu ska kalla det, under andra världskriget är en egensinnig och mycket charmerande serie. Men i och med att den nu går att läsa i sin helhet på nätet så har flera andra redan skrivit om den alldeles nyligen, t ex Shazam-gänget, så jag nöjer mig med att länka dit Slutsats: Charmerande.
Så, två-tre veckors strö-serieläsande. Var glada att jag inte skriver om böcker också för då hade det här blivit ännu längre!
Dungeon tillbaka till det normala: Night of the Ladykiller
Den senaste Dungeon-boken på engelska, Heartbreaker, var en nästan chockartat obehaglig historia. Bra, javisst, men långt från den mer lättsamma tonen som är den vanliga i serien. Nu är det dags för den fjärde volymen i Monstres-serien (läs på Wikipedia om hur alla olika Dungeon-serier hänger ihop, det skulle ta för lång tid att beskriva det här), Night of the Ladykiller, och det är en återgång till det lite mer normala, om nu Dungeon någonsin kan kallas normal.
Först ut är just Night of the Ladykiller, en episod som utspelas ungefär samtidigt som tidigare utgivna Innocence Lost och som har trollkarlen Horus i huvudrollen. Han blir anklagad för att ha gjort ett flertal kvinnor med barn, och när han försöker reda ut det hela blir det bara mer komplicerat.
Night of the Ladykiller
Det här är ett utmärkt exempel på hur bra Dungeon kan vara; utan att höra till de bästa albumen är det förbålt underhållande, med en upplösning som är typisk för Trondheim/Sfar i dess egentligen rätt hemska men ändå skrattretande slut. Teckningarna av Vermot-Desroches är också uppenbart hemmahörande i Dungeon-världen; en blandning av gullighet/grymhet/elegans som är svårslagen. Jag har sagt det många gånger redan, men det här gänget med franska serieskapare som leds av Dungeon-författarna Trondheim & Sfar är fantastiskt trevliga bekantskaper, hela bunten, och jag är så glad att åtminstone en del av deras serier blir översatta från franskan
Den andra episoden i boken, Ruckus at the Brewers, är också typisk för de Dungeon-serier som istället helt går in för humorn. Visst finns det en del blod & död här med (det är ju trots allt en fantasy-serie av D&D-typ!) men monstret Grogro är inte någon av de mer mångdimensionella karaktärerna: Grogro får ett (på pappret enkelt) uppdrag, men allt går givetvis åt pipan från första stund, när han får för sig att han ska ta och äta upp en bit av vingen på den fågel som bär honom på väg till staden för sitt uppdrag. Det här är alltså medan han flyger på den, för Grogro är inte det smartaste monstret, som sagt.
Ruckus at the Brewers (franska originalet): Kaninerna har zombie-problem
Skoj, såklart, speciellt som den bisarra kaninstaden Zedotamaxim också finns med på ett hörn, allt illustrerat av Yoann (nuförtiden mest känd i som Spirou-tecknare) i en stil som ser ut som en besynnerlig blandning av den vanliga Dungeon-stilen filtrerad genom Simon Bisleys färg- och formsinne. En mycket enkel historia med lika enkel humor, men fruktansvärt effektivt.
Den som redan läst Dungeon vet vad som vankas, och de som ännu inte provat kan jag bara rekommendera att de gör så. De som läst men inte tyckt om Dungeon kan jag å andra sidan bara beklaga, men ni kan trösta er med att nu börjar originalmaterialet ta slut; det som finns kvar räcker bara till 3-4 böcker till innan allt finns på engelska 
Lille prinsen
Antoine de Saint-Exupérys bok alltså, men i form av en serie tecknad av en av mina favoriter, Joann Sfar. Den engelska översättningen kom ut i höstas men jag höll mig från att köpa den eftersom den var tänkt att komma ut på svenska också, på Epix förlag, men nu verkar det som om det inte kommer hända (förhoppningsvis är den bara försenad, men jag har inte hört ett knyst om varför den inte kom ut förra året som avsett). Ergo, jag köpte The Little Prince på engelska istället.
Först ett mycket pinsamt erkännande: Jag älskar bra barnböcker (liksom bra böcker överhuvudtaget), har läst högvis och gör det fortfarande, men jag har ändå inte läst Lille prinsen… Eftersom den anspelas på så ofta i andra böcker/serier/filmer/osv så har jag rätt bra grepp om vad den handlar om, men, som sagt, den här korta serierecensionen är skriven av en som inte läst romanen. Bara så ni vet 
Så ok, serien:
Som alltid med Sfar är teckningarna förunderligt finurliga och ett nöje att titta på. Både prinsen själv med sina stora Sfar-ögon och piloten som ser ut som Saint-Exupéry själv är fyllda med personlighet, och detsamma gäller de andra figurerna som dyker. Sfars teckningsstil är, i brist på ett passande svenskt ord (förslag mottages med tacksamhet), quirky, och det passar bra till den här lätt udda och filosofiska sagan.
Men om teckningarna är A+ så är det inte en riktigt lika given fullträff med manuset. Sfars egna serier är ibland bitska men framförallt alltid fulla av liv och energi. Lille prinsen har en mer melankolisk och stillsamt fundersam ton, och här och där längtar jag efter att Sfars egna stil ska bryta igenom. Det är inte alls dåligt; tvärtom är det här en riktigt bra serie, men jag kan inte låta bli att märka den där typiska stelheten som lätt dyker upp när en bok ska göras om till serie (eller vice versa, eller bok till film, eller…). Om jag förstått det rätt är det här en bok som är utgiven med stöd från Saint-Exupérys ättlingar, och som alltid hade den nog mått bra av en lite friare tolkning istället för en en smula vördsam sådan.
Så förstå mig rätt: Sfar gör i princip aldrig dåliga serier och det gäller också för Lille prinsen, men att det inte är en originalserie känns rätt tydligt. Det faktumet, plus att Sfars sensibilitet trots yttre likheter inte riktigt är av samma typ som Saint-Exupérys, gör att jag kände mig en smula besviken på albumet. När Sfar gör sin tolkning av Saint-Exupérys suggestiva prosa (jag snabbläste lite i Lille prinsen inför den här recensionen, jag ska göra en riktig genomläsning senare) gör han det väl så bra i sin serie-tappning som den litterära förlaga; det är bara det att jag föredrar Sfar när han är Sfar istället för en tolkning av någon annan. Synd, för det ser som sagt fantastiskt aptitligt ut!
Gamla recensioner 5(6): The Rabbi’s Cat 2
Snart klar med den här blasten från pasten:
The Rabbi’s Cat 2
Av: Joann Sfar
Det är dags för bok två i den amerikanska utgåvan av Rabbinens katt, som samlar originalets bok 4 & 5. Och för mig är den synnerligen välkommen; det här är bland det absolut bästa som gjorts i serieväg det senaste decenniet, och att hela serien nu finns tillgänglig även för engelskspråkiga är en välgärning.
För den som inte läst den första boken, en liten rekapitulering: Rabbinens katt-böckerna utspelar sig i Algeriet på 30-talet, och följer en judisk familj bestående av en rabbin, hans dotter Zlabya, och deras (ibland talande, alltid observerande) katt. Det är en historia om judendom, Algeriet, och mänskligt beteende, allt filtrerat genom kattens ögon; en katt som visserligen är lika intelligent som en människa, men som ändå förblir en katt i moral och handling.
I den här boken flyttar handlingen tillbaka till Nordafrika, efter resan till Paris och mötet med Zlabyas makes familj som avslutade den förra volymen. Teckningarna är fortfarande lika suveränt känsliga, där Sfar visar upp en mästerlig stilistisk bredd. Det är få andra tecknare som har en lika levande penna som han, där samma karaktär kan se radikalt olika ut från bild till bild, men ändå är så självklart igenkännbar. Berättelsen däremot byter karaktär: Zlabyas historia lämnas närmast helt därhän, medan Sfar istället koncentrerar sig på två andra historier.
Den första, kortare historien handlar om Malka of the Lions, en släkting till rabbinen. Malka är en nomad med ett tamt lejon, och han försörjer sig med att berätta skrönor för och halvt-om-halvt lura invånarna i byarna han besöker. Men både han och lejonet börjar bli gamla, och hans charm fungerar inte lika bra som tidigare. Det är en melankolisk berättelse, skildrad med varm hand, men det är den svagare historien av de två. Det som saknas är någonting nytt; det hela är inte så spännande för det är en historia som har berättats förut, många gånger, och även om Sfar gör det bra ser jag inte mycket av det som gör honom unik.
Men den andra historien visar däremot Sfar i sitt esse; här visar han upp sina starkaste sidor även ifråga om manus. Det handlar om Jerusalem i Afrika, en legend om en stad med en judisk befolkning från historisk tif som ligger oupptäckt i en otillgänglig del av norra Afrika. Rabbinen ger sig av tillsammans med tre bekanta (en rysk jude, en åtminstone halvgalen avfällig ortodox rysk officer, och en algerisk muslim) för att söka efter staden. Det som gör den här delen så mycket bättre är den blandningen av allvar och lekfullhet Sfar behärskar så bra; de oväntade karaktärerna som dyker upp och plötsligt tar över rollen som huvudpersoner (som exempelvis kvinnan som senare ansluter till expeditionen); den även i övrigt helt oförutsägbara handlingen som när som helst kan byta riktning; och det som jag nog tycker allra bäst om hos Sfar: Hans förmåga att skildra genuint vänliga människor utan att de blir platta eller ointressanta, något som är ytterst få författare förunnat.
Om vi har tur kommer även den här boken att översättas till svenska, men om det inte inträffar (eller om man liksom jag inte kan vänta på en sådan), så kan jag bara helhjärtat rekommendera att ni köper eller lånar den här boken omedelbart.
En Dungeon-chock: Heartbreaker
Titeln är ingen överdrift: Det var en chock att läsa den senaste boken i NBMs utgåva av Trondheim/Sfars Dungeon-serie, Dungeon Monstres: Heartbreaker. Den som följt den här bloggen ett tag vet hur mycket jag tycker om Trondheim och Sfar, skaparna bakom hela den spretiga Dungeon; framförallt gillar jag deras på ytan lekfulla sätt att skriva en historia på, där det verkar som om de hittar på manuset allteftersom, även om i verkligheten de större dragen är noga planerade. Från de allvarligare böckerna i The Early Years över de mer rent humoristiska i Zenith och fram till de återigen en smula allvarligare i Twilight har grundtonen alltid varit den från sagornas värld, där allt är möjligt och äventyret oändligt, även om det ibland blir sorgligt.
Så när jag slog mig ner med den tredje boken i Monstres-serien, där albumen fokuserar på olika bifigurer från den större sagan, räknade jag med någonting liknande. Men icke sa Nicke!
Det första albumet i boken, Heartbreaker (som vanligt samlar NBM-böckerna två franska album i en bok), tecknad av Carlos Nine, visade sig handla om assassinatorn Alexandra som vi tidigare sett i The Early Years. Vi får följa henne under några veckor när allting runt henne kollapsar, och för ovanlighetens skull är albumet skrivet i jag-form och i presens. Berättarstilen gör att handlingen blir extremt påträngande och omöjlig att slå bort, och Nines fantastiska teckningar med dess böljande linjer gör att allting känns overkligt, som en dröm du inte riktigt vill eller kan förstå. I början klarar sig Alexandra undan de värsta följderna när snarorna dras åt, men sen går går det riktigt riktigt illa för henne, och jag som läsare kan inte värja mig mot eländet; sättet Trondheim, Sfar och Nine gjort serien på gör att det blir omöjligt att läsa serien som en betraktare utifrån.
För den som liksom jag läst alla tidigare Dungeon-böcker från NBM avslöjas en del viktiga bakgrundsdetaljer om ägaren till Dungeon (här i sin identitet från sina unga dagar som Night Shirt), men det är en bisak: Att läsa det här albumet efter att ha invaggats i en visserligen fantasifull men ändå trygg känsla från de tidigare böckerna är som ett slag i magen. Det enda som påminner om det är de senare böckerna i The Early Years där just Alexandra är med, men här har skruven dragits åt flera varv till.
Att sen läsa det andra albumet i boken, The Depths, tecknat av Killoffer, blir något av ett anti-klimax. Det är egentligen ett riktigt bra album det med, och bortsett från Heartbreaker är det utan tvekan det mörkaste albumet hittills från Dungeon, men det når inte upp till Heartbreakers höjder: Killoffers illustrationer är slicka och passar bra in bland de andra böckerna, men Nines expressiva stil är svår att glömma bort, och historien om hur undervattenprinsessan Drownys familj mördas och hon själv tvingas bli en förrädare av sitt eget folk känns inte lika angeläget som Alexandras öde. Jag förstår att NBM samlade ihop de här albumen i en bok eftersom de avviker så drastiskt från de andra, men albumen borde presenterats i omvänd ordning för maximalt intryck (fast jag förstår att NBM var lockad av den här ordningen, med The Early Years-albumet före Twilight-ditot).
Så en stor brasklapp för dagens serie: Jag tycker den är fantastiskt bra och att den återigen visar hur suveränt Trondheim och Sfar behärskar seriekonsten, men eftersom den samtidigt är djupt obehaglig är den definitivt inte någonting som alla kommer att uppskatta.
Tillbaka på toppen: Dungeon Twilight – The New Centurions
En glad överraskning: När Trondheim & Sfar överlät tecknandet till andra i Dungeon Zenith var resultatet sådär, så jag var lite orolig för att se hur det skulle bli med Dungeon Twilight. Men det var ingen som helst fara eftersom Kerascoët fortsätter lika bra som han slutade i förra delen, och Obions bidrag är inte heller dumt.
Fast det är fortfarande kombinationen av Sfar & Trondheims manus med de förunderligt välanpassade teckningarna som gör den här serien till en av mina favoriter. Nu har jag sett Trondheim, Sfar, Blain, Kerascoët och Obion göra sin version av Dungeons värld, och trots de olika stilarna är de alla lika bra.
Jag sa när jag läste senaste Dungeon The Early Years att det var min favorit av de tre huvudserierna men nu har jag blivit osäker; Twilight oförutsägbarhet är nog minst lika bra. I The New Centurions får vi som vanligt två franska album samlade i ett, där det första tar upp tråden med Terra Amatas nya geografi och politik, medan den andra utspelar sig på en besynnerlig värld där alla måste konstant röra sig framåt och uppåt eftersom de annars kommer ramla av (klippan roterar, och efter Terra Amatas explosion är ju geografin en smula ovanlig, minst sagt).
Jag tjatar nog om hur fascinerande och rolig serien är varenda gång det kommer ett nytt bra album i Dungeon-serien, men jag tänker fortsätta med det tills varje läsare av den här bloggen åtminstone har provat att läsa något av albumen. Superlativen är slut, jag har skrivit om dem så många gånger, och jag vill inte berätta mer om vad som händer i de enstaka albumen eftersom en stor del av Dungeons charm är den redan nämnda oförutsägbarheten, där Sfar & Trondheim vandrar åt vilket håll som helst utan att det känns spretigt eller okoncentrerat. Köp. Läs. Basta.
Den bästa fängelsehålan: Dungeon – The Early Years
The curse of plenty. Det har kommit ut så mycket intressanta serier de senaste månaderna att jag knappt hinner läsa dem, speciellt med tanke på att jag sedan också ska skriva någonting om dem
Som förra veckan, då jag hade hoppats att hinna läsa några böcker som jag verkligen ser fram emot (Asterios Polyp är fortfarande sorgligt oläst). Men då ramlar The Photographer, Eva och två Taniguchi-böcker ner, och så blev det ingenting av med det då heller. Och dessutom kom också del två av NBMs utgåva av Sfar/Trondheims starkaste Dungeon-saga, The Early Years: Innocence Lost och den kunde jag bara inte låta bli att läsa. Inte i ett sträck; det här är en serie som jag gillar bäst att läsa på kvällen i sängen innan jag ska somna, så det tog några kvällar (dessutom läste jag om första delen när jag ändå höll på).
Teckningarna står den mästerlige Christophe Blain för, mannen bakom serier som Gus och Isaac the Pirate som jag rekommenderar starkt till alla läsare. Manus är det som vanligt de lika mästerliga Lewis Trondheim och Joann Sfar som står för, och liksom den första boken är det här fråga om en allvarligare historia än de övriga Dungeon-serierna. Liksom i volym ett är det två franska album som ges ut i en volym här, men den här gången är det en markant skillnad mellan de två albumen.
De tre första albumen skrevs relativt tätt inpå varandra och är delar i en sammanhängande historia, om hur den blivande Dungeon-ägaren flyttar in till staden och där slits mellan korruption och sitt samvete. Det är en fascinerande historia som känns mer som Sfar och Blain än som Trondheim; det är en egenartad suggestiv historia med våld, sex, vilda jakter över takåsarna och svikna förhoppningar, allt illustrerat i en spretig stil med mycket tusch och svärta. Titeln på volymen, Innocence Lost, är mycket passande.
Dent fjärde albumet utspelar sig flera år senare, och det skrevs också flera år senare. Här är det istället resultatet av den förlorade oskulden som skildras, och allting har blivit sjaskigare: Kärlek har blivit besatthet alternativt köpt sex, och äventyrslustan har bytts ut mot naket, mekaniskt våld. Teckningarna har också ändrat karaktär och är nu gråa och glåmiga. Kort sagt, världen har förlorat sin charm. Det var lite av en chock att läsa det sista albumet eftersom kontrasten mot de tidigare var så stor, men bra är det fortfarande, även om det är mycket annorlunda. Som i de andra Dungeon-böckerna kryddas blandningen med humor och absurdism, även om det nästan helt saknas i det avslutande albumet.
Tyvärr är det här det sista Dungeon-albumet av Blain; nästa del av The Early Years tecknas av Christophe Gaultier som jag inte vet någonting om. Jag har flera gånger skrivit om hur bra jag tycker om en del av den nya vågen av franska serieskapare på 90-talet, och jag kan bara konstatera att de två volymerna av Dungeon – The Early Years är ett givet köp, till och med för de som inte är så förtjusta i de övriga Dungeon-böckerna.
Vilda Östern
Nästa recension av böcker jag köpte på SPX får vänta lite, men dagens recension har iallafall lite lite med SPX att göra:
Jag råkade in i ett samtal med en bekant om serier vi skulle vilja se mer av, och Joann Sfars Klezmer dök upp i diskussionen. De första två albumen kom ut på engelska i en bok för några år sedan, men det finns ett till album utgivet i Frankrike som ännu inte översatts till engelska (eller något annat språk jag kan läsa), och det albumet var vi överens om att vi gärna skulle vilja se. Jag har inte läst Klezmer sen det kom ut men tyckte mycket bra om den, så när jag kom hem blev det omläsning, basta.
Och den var väl så bra andra gången. Liksom Sfars mer kända Rabbinens katt (som jag verkligen hoppas att alla läst eftersom den finns på svenska) är det en bok med judisk bakgrund; här är det en klezmer-musiker vi får följa på hans äventyr i Vilda Östern, det vill säga i Öst-Europa. 
Det är våld, det är humor, det är kärlek, men framförallt är det musik: Handlingen och teckningarna är lika omväxlande och medryckande som Klezmer-musiken som skildras. Sfar är liksom en del av hans kollegor, som Blain och Trondheim, expert på serier som känns som om de skrivits på samma gång som de tecknats; historien har en underbar känsla av frihet och anything-goes.
Teckningarna i Klezmer är bland de bästa jag sett i serieväg; Sfar varierar sin stil från uppslag till uppslag mellan 
närmast expressionistiska vattenfärgsmålningar till detaljerade linjeteckningar, och färgerna varierar likaså. Och det finns ingen som tecknar ögon lika lockande som Sfars, som dessutom kan uttrycka mer känslor med enbart en människas ögonform än de allra flesta kan med hela ansikten.
I jämförelse med Rabbinens katt är det här en mer spretig historia på alla sätt, och det vill inte säga lite med tanke på att Rk är mycket spretig den med. De har stora likheter, där framförallt berättarstilen och det stora inslaget av judiskt liv knyter dem samman, och Rk är utan tvekan det bästa album som översatts till svenska på många år, men katten vet om inte Klezmer är ett ännu bättre album. Bara att vända sida är en njutning; vad som dyker upp går aldrig att veta, och det är någonting som jag gillar skarpt. För den som föredrar en tightare historia (nåja…) är nog Rk att föredra, men mitt hjärta klappar lite mer för Klezmer.
Teckningar > manus
Idag blir det två böcker som trots att de kommer från helt olika håll ändå har en hel del likheter med varandra: Sardine in Outer Space 6 och Groo: Hell on Earth.
För de som inte läst de tidigare Sardine-böckerna så är det en fransk barnserie; bok 1-4 är tecknad av Joann Sfar och skriven av Emmanuel Guibert, men i bok 5-6 är det Guibert som gör rubbet. Det är fullt ös, med rymdpirater (Sardine är själv en sådan), superskurkar, och en hel drös med bisarra varelser. Historierna är korta, runt 10 sidor, och det är inte så mycket logik i det som händer utan det är mer som om ett litet barn själv berättade: ”Och sen satte sig Sardine på karusellhästen, och sen flög den iväg till kometen, och sen fångade Sardine Superduperman som var elak, och sen…”. Med andra ord, fantasifullt så det räcker men kanske inte så väldigt eftertänksamt alla gånger; det funkar bättre om jag bara läser en enstaka episod i taget för om jag läser flera på raken blir det alldeles för jobbigt med en volym som alltid är ställd på 11.
Teckningarna är däremot väldigt charmiga, och även om jag själv föredrog Sfars teckningar så är även Guiberts mycket bra.
Sen har vi då Groo: HoE, och för den som läst serien tidigare vet ni precis vad som gäller: Groo är som vanligt den nötigaste nöten, och han lyckas som alltid göra en komplicerad situation än mer komplicerad i sin ständiga jakt på ostdipp och krig. Sen har vi de vanliga bifigurerna, med Rufferto och The Sage (kommer inte ihåg vad han kallades på svenska…) i spetsen. Den här gången handlar det om miljöförstöring, och det är bitvis rejält moraliserande som det ibland är i Groo. 
Själv tycker jag absolut bäst om Groo när den bara är fånig eftersom Groo själv gör sig bäst i de episoderna, och Mark Evanier (manusförfattaren, medan Sergio Aragonés står för teckningarna) är inte precis subtil när han ger sig på mer allvarliga ämnen.
Så återigen är det teckningarna som är behållningen, och det är någonting ytterst sympatiskt med Aragonés bilder. De är på något sätt extremt serieartade; det finns ingen möjlighet att missta det här för någonting annat än serier, om det nu låter begripligt. Sen gillar jag också som jag nämnt tidigare artister med en egen stil, och Aragonés känner man alltid igen, omedelbart.
Men jag måste erkänna att det räcker med ett Groo-album med rätt långa mellanrum för jag tror inte jag någonsin blivit överraskad av dem, och det blir lite trist i längden.
Så, två serier som båda har mycket bra teckningarna, svagare manus, och dessutom i de här böckerna tar en klar ställning för naturen och mot nedskräpning (den enda allvarligare episoden i Sardine 6 handlar om just det, men det är förstås gjort på ett mycket lättsamt sätt). Och dessutom två böcker som jag inte kan rekommendera till alla och envar, men det finns absolut läsare som kommer gilla dem.
Härnäst: Zombies (försenat, men jag skyller 1. på posten, 2. på att albumet är så pass tjockt, och 3. på zombierna själva eftersom de är av den långsamma, klassiska typen).
