Deprimerande värre: I’ll Give It My All…Tomorrow

24 maj, 2010 at 13:48 (Manga, Serier) (, , )

Tillbaka från en semester som mest bestod av långa promenader gata upp och gata ner (mycket trevligt!) men med en del serieläsande mellan varven, så nu är det dags att skriva här igen :-)

Jag tänkte börja med en serie som är alldeles förskräckligt deprimerande: I’ll Give It My All…Tomorrow av Shunju Aono. Jag nämnde den i förbifarten när jag tidigare skrev om Sigikki, Viz imprint för manga av det seriösare slaget som publiceras på nätet först för att sedan samlas ihop i bokformat. Sigikki-titlar är alltid intressanta även om inte alla är i min smak, och tyvärr måste jag säga att IGIMA…T är av den senare typen.

Huvudpersonen Shizuo Oguro är 41 år, har ett vanligt kontorsjobb, och bor tillsammans med sin dotter och sin far. Men han vill ha ut mer av sitt liv och säger därför upp sig för att istället försöka sig på en karriär som mangatecknare. Problemet är att han inte är speciellt bra på att teckna och att han saknar energi och därför oftast hamnar i soffan med ett tv-spel istället för att teckna. För att få in lite pengar tar han ett extrajobb på en snabbmatskedja där de andra (betydligt yngre) kollegorna topprider honom. Hans far kritiserar honom för att han inte är realistisk, och hans dotter känner sig tvingad låna ut pengar till honom när han behöver. Spiralen är nedåtriktad, och Oguro blir mer och mer världsfrånvänd när han vägrar inse hur illa det är ställt.

Som sagt, det är inte precis tjo och tjim. Aono vill nog att det ska vara en svart komedi, men problemet är att det svarta är så överväldigande att åtminstone jag har oerhört svårt att uppskatta det komiska. När jag ser hur Oguro desperat försöker få sina yngre kollegor att tro att han är cool och alternativ blir jag bara ledsen istället för road; Aono skulle behöva skruva ner realismen och upp det absurda för att det skulle fungera för mig.

Teckningarna är inte heller de någonting som får mig att dra på smilbanden. De är inte dåliga i sin lätt barnsliga och naiva stil, men de är definitivt mer skitig vardag än uppsluppna. Så även de får mig bara att bli ännu mer deppad än någonting annat.

Jag vill inte såga I’ll Give It My All…Tomorrow helt för det här är säkert en serie som andra skulle kunna tycka är rolig. Tyvärr fungerar den inte för mig, men det kanske är mitt problem, så om någon annan läst den och har en annan åsikt vore det intressant att höra :-)

Direktlänk 6 kommentarer

Sigikki: Robotar och restauranger

21 mars, 2010 at 23:24 (Manga) (, , , , )

Så, något nytt; dagsfärsk manga från den här veckans amerikanska utgivning. Det blir garanterat mer läsning av en del äldre serier igen, men omväxling förnöjer :-)

Det var blindköp för min del den här gången; Viz Sigikki-serie har hållit sån kvalité hittills att jag tänkte att jag skulle se vad det var för nya titlar de hade att komma med. Den här veckan kom det ut två volymer: Bokurano vol 1 av Mohiro Kitoh och Ristorante Paradiso av Natsume Ono.

Bokurano har en traditionell japansk manga-historia: 15 japanska skolungdomar råkar komma i kontakt med en mystisk varelse som ger dem i uppdrag att försvara Jorden mot attacker från gigantiska monster. Sättet de ska göra det är genom att styra en lika gigantisk robot som har placerats på havsbottnen, antagligen av den mystiska varelsen. Och sagt och gjort, när det första monstret dyker upp slås det relativt lätt tillbaka, och barnen är glädjestrålande över sin insats.

Så långt följs mönstret från otaliga andra serier, men Kitoh är egentligen inte ute efter att skriva en mecha-manga. Liksom i hans tidigare serie på engelska, Shadow Star, så är det långt ifrån bara trevliga barn vi får lära känna. Efter att det första monstret krossats av råkar den av barnen som styrt roboten under striden ut för en olycka och omkommer. Men det finns antydningar om att det kanske inte alls är en olycka, och att varelsen som gett dem uppdraget har en helt annan agenda. Och när vi får följa nästa pilot så visar det sig att han är om inte en hundraprocentig psykopat så åtminstone någon som jobbar på att bli det.

Mefistofeles i ny tappning?

Det verkar som om Bokurano kommer att låta oss följa de femton barnen, ett efter ett, och det lär inte bli en uppmuntrande historia av allt att döma. Jag hoppas Kitoh inte kommer fastna i ett alltför repetitivt mönster med ny pilot -> monster -> pilot dör -> ny pilot, och så vidare tills alla femton har gått åt, men vi får väl se. Inte en klockren första volym, men det kommer bli intressant att se vad Kitoh egentligen har för avsikter.

Den andra boken, Ristorante Paradiso, är en fristående bok skriven och tecknad av Natsume Ono, vars not simple jag verkligen tyckte om när den kom ut förra året. Det var en udda serie som inte påminde om någon annan japanska serie jag läst, så jag var väldigt nyfiken på att se vad Ristorante Paradiso var för någonting. Det visade sig vara en helt annan slags serie, på gott och ont.

För att börja med det som inte var helt bra så är det mycket i serien som känns som någonting jag sett och läst förut: Designen på männen ligger här mycket närmare det vanliga idealet i en del shoujo-serier, med extremt långa och gängliga män som för sig mycket elegant. Delar av historien känns också som en rätt så ordinär shoujo, med en ung kvinna som börjar jobba på en restaurang där de redan nämnda gentlemännen också arbetar. Varpå hon blir kär i en av dem, och yada yada yada.

Men det som var bra lyckades å andra sidan överkomma de dåliga sidorna, med marginal. Liksom i not simple så visar Ono att hon är en hejare på att beskriva intressanta människor som känns som riktiga individer. Den unga kvinnan som kommit till restaurangen för att avslöja för sin mammas pojkvän att mamman faktiskt har en dotter från tidigare (mamman lämnade bort dottern till sina föräldrar efter att pojkvännen sagt att han aldrig skulle kunna tänka sig att bo ihop med någon som redan hade barn) upptäcker att mamman kanske inte är så hemsk som hon hade trott. Mamman i sin tur blir glad över att äntligen få chansen att träffa sin dotter igen. Och så vidare, där Ono visar upp huvudpersoner som aldrig visar sig vara vad man först skulle trott. Teckningarna sticker inte heller av riktigt lika mycket som de i not simple, men det är ändå en egensinnig tolkning av shoujo-stilen vi får oss till livs.

I min recension av not simple nämnde jag att trots att seriens huvudperson råkade ut för alldeles fruktansvärda saker och också dör fanns det ändå en hoppfull ton i grunden: Ian hade enorm otur, men världen var inte nödvändigtvis ond. I Ristorante Paradiso visar Ono hur det kan gå om man inte har samma livsöde som Ian, i en i stort sett god värld där personer visserligen kan vara olyckliga emellanåt och all kärlek inte slutar med att de levde lyckliga i alla sina dagar, men det är inte för att människor är onda utan bara för att allt inte nödvändigtvis går som man först tänkt sig.

Det är inte en lika skickligt och ovanligt berättad historia som not simple men det var roligt att läsa en gladare serie av Ono. Tydligen har hon senare skrivit fler serier om restaurangen som utspelar sig innan den här, och Viz planerar att ge ut dem också. Inte mig emot, om de håller klassen :-)

Inte lika glasklara fullträffar som de tidigare Sigikki-böcker jag läst, men fortfarande är Sigikki utan tvekan den bästa manga-imprinten idag. Och som vanligt kan man läsa utdrag ur serierna på http://www.sigikki.com (fast just Ristorante Paradiso verkar inte finnas uppe för närvarande).

Direktlänk 3 kommentarer

not simple

27 januari, 2010 at 00:23 (Manga) (, , )

En rykande färsk och riktigt bra serie blir det idag, närmare bestämt Natsume Onos not simple., en manga utgiven av Viz under deras Sigikki-imprint. Det här är mig veterligt den andra serien från webbsidan Viz gett ut i bokformat; den första var Children of the Sea som jag också gillade skarpt. Men till skillnaden från den senares filosofiska lugn och fantasieggande bilder är not simple ett helt annat djur…

Det är en rätt underlig bok det här. Som konsumentfakta kan jag nämna att det är en avslutad historia à 320 sidor så man behöver inte binda upp sig för ett flerårigt och mångtusensidigt läsprojekt när man börjar läsa. Däremot får man förbereda sig på att koncentration behövs, framförallt i början, då serien hoppar vilt tidsmässigt. Läsaren får klara sig själv eftersom tidsangivelser saknas, men allteftersom knyts historien ihop, personerna framträder tydligare, och den egentligen synnerligen deprimerande handlingen klarnar.

För det går illa för huvudpersonen Ian, en australisk yngling på drift i USA där han letar efter sin syster (i slutet av handlingen, kronologiskt sett; drivandet dyker upp lite varstans i boken). Det är tveklöst en melodram av skillingtryckskaliber, där i princip allting som kan drabba en familj också drabbar den, så när en del samband slutligen förklaras kommer de inte som någon större överraskning för läsaren: Föreställ er det värsta, och ni kommer gissa rätt.

Så om Ono hade skapat serien så att poängen var att läsaren skulle bli förvånad hade det varit en ganska misslyckad serie som bara känts deprimerande, men hon är smartare än så. I not simple är målet ingenting och resan allting, för att använda en gammal kliché. Det som förvånar mig som läsare är istället att det finns en hoppfull ton i serien, handlingen till trots.

Ono undviker konsekvent att skildra gräsligheter i serien, och allt sådant får vi som läsare bara höra om genom berättelser och citat från de som varit med. I början var jag inte ens säker på att jag förstått handlingen rätt; riktigt obehagliga saker nämndes bara i förbifarten utan något större ståhej vilket fick mig att tro att jag missförstått vad Ono syftade på, men det hade jag inte alls.

Dribblandet med tidsaspekterna bryter också mot den deprimerande handlingen och ger ett lekfullt intryck. Samma sak med boken i boken (en av huvudpersonerna skriver en bok om Ian där han (författaren) också skriver in sig själv i handlingen); jag är övertygad om att Ono tar till knep som dessa för att dämpa det som annars riskerat att bli en lång litania över elände.

Och, viktigast av allt, med allt som drabbar Ian utstrålar han ändå en slags oskuldsfullhet mitt i misären, och några av de människor han möter blir om inte lyckligare så ändå öppnare för möjligheten till lycka tack vare honom.

Det kanske låter lite soppigt men det är det absolut inte; det är en vardagsrealistisk serie med en del ovanliga stilgrepp som bjuds. Och till de som inte gillar manga kan jag säga: Den här serien hade precis lika gärna kunnat varit publicerad av exempelvis Fantagraphics; teckningsmässigt och manusmässigt skulle den passa utmärkt där. Glöm idén med att all manga är mer eller mindre samma skrot och korn för variationen bland japanska serier är ofantlig, även om mycket av det som översätts tenderar att likna varandra.

Direktlänk 5 kommentarer

Himlen i havet: Children of the Sea

6 september, 2009 at 14:07 (Manga) (, , )

Ser man på, en riktigt lovande ny manga från Viz: Children of the Sea av Daisuke Igarashi. Jag visste absolut ingenting om den när jag såg den i butiken, men Viz Signature Series brukar innebära åtminstone viss kvalité, och dessutom såg boken mycket lockande ut vid en snabb titt.

Jag var inte ens säker på om det var första boken i en serie eller en fristående historia à la Solanin som kom ut häromåret, men det visade sig att fler nummer är på väg; serien är inte avslutad i Japan heller , så hur många det blir får vi förhoppningsvis se.

Det här är en historia som jag ser fram emot att få följa; det är en långsam, lyriskt berättad historia om någonting underligt som pågår i havet: Huvudpersonen Ruka har en far som jobbar på ett stort akvarium, och via det kommer hon i kontakt med Umi (”hav”) och Sora (”himmel”), två pojkar som har uppfostrats av dugonger från det de var små. Tillsammans med dem (och uppenbarligen en del andra barn runtom i världen) delar hon en förnimmelse av att Jordens hav genomgår en förvandling; havsvarelser transformeras till ljus, och andra djur lockas att vara närvarande.

Igarashis teckningar är lika vackra som havet de beskriver, med en stil som även om den är realistisk är långt från fotorealismen; varje streck ger sken av att vara draget av en hand utan omritningar. Personer känns igen på deras kroppspråk och känsla snarare än på att deras ansikten ser identiska ut bild för bild, och så vidare. Men framförallt är det Igarashis känsla för havet som står ut, där både dess skönhet och farlighet lyser igenom i varje bild. Viz ska ha en eloge för att färgsidorna i början av boken återges i färg, men kritik för att sidorna mitt i som också är gjorda för färg trycks i svartvitt; Igarashis akvareller förtjänar att återges i dess ursprungliga skick.

Eftersom det bara är den första boken vet jag inte alls var handlingen egentligen är på väg; hittills är det som sagt en finstämd hyllning till havet och dess mirakel, men det finns en del tecken på att allt inte nödvändigtvis kommer fortsätta på samma stillsamma sätt. När jag läste på om serien efteråt fick jag reda på att Children of the Sea är en av serierna som Viz publicerar på SigIkki, en sajt med manga för lite vuxnare publik än deras vanliga serier. Vartefter en hel bok dykt upp där trycks den för vanlig försäljning för sådana som jag som föredrar att läsa på papper, åtminstone om den blir tillräckligt populär. Jag ska försöka låta bli att läsa nästa bok där, men för den som är intresserad rekommenderar jag att ni läser första kapitlet på nätet; det ger en bra bild av boken som helhet. Och sen kan man ju passa på att titta på de andra serierna där också, som exempelvis I’ll Give It My All… Tomorrow, som jag blev smått intresserad av.

PS. Det har varit lite dåligt med uppdateringar här, beroende på att jag mest läst böcker sista tiden, men jag räknar med lite högre serie-frekvens i mitt läsande snart :-) DS.

Direktlänk 10 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 170 andra följare