SIS 2014: Fanzinen, del 3

30 maj, 2014 at 11:56 (Svenska serier) (, , , )

D’oh!

Glömde ett fanzine i sista genomgången så ett kort inlägg om det idag: Li Österbergs Agnosis, nr 13.

Precis som vanligt kom ett nytt nummer ut till SIS, och precis som vanligt var det bra. Och precis som de senaste numren domineras tidningen av ett nytt kapitel av Pappas flicka, serien om Pallas Athena och hur hon anländer till Olympen till allas förvåning eftersom Zeus inte berättat om henne för de andra.

I det här kapitlet är tonläget lite annorlunda: Athena har varit där ett år men känner att hon inte riktigt passar in eftersom hon inte är som de andra kvinnorna. Den som sympatiserar är förvånande nog Zeus som (mycket korrekt) konstaterar att han också är lite udda eftersom han som man varit gravid med Athena och därför också är en gränsöverskridare.

Agnosis 13

Hursomhelst, serien fortsätter att fascinera och som jag skrivit förut gillar jag verkligen den (i brist på bättre ord) konkreta känslan i teckningarna här. Om jag jämför med serien Trappan i samma nummer där Patrik Rochling har tuschat Österberg så är hennes egen tuschning mycket mer dramatisk och kraftfull. Därmed inte sagt att Rochlings insats är dålig, inte alls, utan bara att det är när hon själv står för allt tecknande och manus som serierna blir mer personliga och spännande.

Och för att avsluta som jag började, precis som vanligt ser jag fram mot nästa kapitel av Pappas flicka och (förhoppningsvis) en bok så småningom :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

SIS 2014: Fanzinen, del 2

25 maj, 2014 at 18:53 (Europeiska serier, Science fiction, Svenska serier) (, , , , , , )

Tre till fanzine!

New Frontier 1 – Third Wheel: Andra fanzinet av Hanna K som jag skriver om. För två år sedan var det 24-timmarsserien Astrobebis som jag tyckte om som ett alldeles utmärkt exempel på ett litet fanzine, medan det här gången är en lite mer påkostad tidning utgiven på svenska Peow! Studio. Science fiction igen (yay), ombord en rymdstation i spillror där människor och mutanter lever och ogillar varandra.

Den 36-sidiga historien handlar om en ung pojke, hans beskyddare, och deras möte med en liten övergiven muterad flicka vars existens måste hållas hemlig eftersom det är olagligt att skydda mutanter. En enkel liten känslomässig historia som Hanna K berättar på ett charmant sätt, både i text och bild. Så allt frid och fröjd alltså?

New Frontier - Third Wheel

Nja, jag har några små invändningar. För all del rätt orättvisa men ändå :-)

Först är det trycket som jag inte är helt vän med. Tidningen är påkostad och var med all rätt ovanligt dyr för ett fanzine; såpass påkostad är den att det egentligen är tveksamt om den passar in i fanzine-kategorin. Men Peow! trycker sina böcker med en risograph (eller vad den kan tänkas heta på svenska, jag är ingen tryckeriexpert precis) vilket gör att sidor har vad jag skulle kalla en tämligen låg upplösning vilket gör att alla linjer tydligt består av punkter. Nu råkar det vara så att en av sakerna jag gillade i den tidigare Astrobebis var just linjerna i teckningarna men här är det tji på den fronten, med linjer som helt saknar den tidigare mjukheten. Visst ger den ovanliga färgen sidorna ett ovanligt och elegant utseende men jag tycker som sagt att den här tryckmetoden helt simpelt inte passar så bra till just de här teckningarna.

Sen känns det väldigt tydligt att historien bara är ett nedslag i en större, mer komplicerad värld; det finns en text på sista sidan som ger en bakgrund till det som jag just har läst. Och det gör (här kommer det orättvisa in) att jag skulle vilja se mer av världen som beskrivs, och eftersom jag är rädd för att det inte kommer ske (numret 1 i tidningens titel till trots) känns det lite rumphugget. Så klagomålet är egentligen att jag vill se mer av den här serien, fast helst med annat tryck då :-)

Mer av Hanna K finns här.

Wrecked Ship: En till Peow!-bok, och den här är ännu mer påkostad, med en riktig bokrygg och på hela 84 sidor. Ytterligare en science fiction-serie (heja Peow!) är den här boken skriven och tecknad av franska (tror jag) Valentin Seiche. Samma tryckteknik men i den här historien om en Finder, en person som kan hitta saker, tycker jag det fungerar mycket bättre, inklusive de två sidorna i en avvikande färg som lagts in på ett för serien vettigt ställe.

Wrecked Ship - cover

Serien berättar stämningsfullt om hur huvudpersonen en dag hittar delarna till en robot som han anlitats för att söka upp. Men den här gången vill han helst inte fullfölja uppdraget eftersom någonting med robotens huvud gör honom obekväm med att lämna det ifrån sig.

Det är suggestivt berättat och riktigt bra. Liksom i Hanna K:s serie finns det en vagt skissad bakgrund till den värld vi ser, men den här gången får jag inte samma rumphuggna känsla eftersom Wrecked Ship är en avslutad historia, en helhet som gör att jag inte känner samma behov av att få veta vad som hände sen eller innan. Så med beröm godkänt manus :-)

Wrecked Ship - robot

När det gäller teckningarna så är de som sagt bra de med. Berättelsen saknar i princip de vanliga seriebyggstenarna och består av en teckning per sida med åtföljande text under illustration. Så på en del sätt är det mer en mycket rikligt illustrerad bok än en serie, men det märks att Seiche jobbar ändå jobbar i en serietradition med tanke på hur textningarna ser ut och hur historien byggs upp, så jag skulle nog kalla det en serie trots allt. Och en bra sådan dessutom!

Mer av Valentin Seiche finns här.

The Slow and the Relentless: Third Wheel var bra med några (små) brister som huvudsakligen beror på att det finns så mycket potential i serien att jag hoppas på mer. Wrecked Ship är en finstämd liten historia förtjänstfullt presenterad. Men rent primitivt känslomässigt är Tinet Elmgrens fanzine ännu vassare; här är det inga små antydda känslor utan fullt ös både i handling och teckningar när det är dags för lastbilsracing i Ryssland.

Alex befinner sig i den ryska småstaden Urgunovo eftersom hennes mamma jobbar på en filminspelning i området som stuntförare. Första dagen i skolan lär hon känna Tonya som inviger henne i sin (och de flesta andra ungdomarnas) hobby: Lastbilsracing. Och Alex blir förtjust eftersom hon precis som sin mamma älskar bilar och allt som hör till.

Blanda med en snygg, snäll, men lite kuschad kille, samma killes snobbiga och otrevliga flickvän, motorsabotage, och givetvis ett avslutande race där allt står på spel, och man har The Slow and the Relentless, en alldeles enormt underhållande tidning på 56 sidor.

Jag har ju gillat Tinet Elmgrens tidigare seriealbum, framförallt Asbesthjärtan, men baske mig om inte den här tidningen är det bästa jag läst av henne. Den höga farten är densamma men med en lite kortare berättelse som här känns det aldrig som om jag behöver hämta andan: Börja läs, fortsätt, och klart!

Dessutom gillar jag skarpt teckningarnas här, med gråskalorna och den vildsinta pennföringen som bara blir vildare och vildare i samma takt som racet blir det; mot slutet är det nästan bara en massa härliga streck och linjer som kurvar sig fram.

Plus, precis som i hennes tidigare böcker har Elmgren ett fint språköra. Ofta kan det låta lite kantigt när någon från Sverige skriver dialog på engelska men inte här inte; tvärtom är framförallt Tonyas repliker en njutning att läsa (jag gillar hennes extremt vulgära svordomar extra mycket).

Jag skulle säga att The Slow and the Relentless i princip är det perfekta seriefanzinet: Så mycket energi och glädje att sidorna svämmar över av desamma :-)

Mer av Tinet Elmgren (inklusive hela The Slow and the Relentless) finns här.

Som synes lite längre inlägg idag, mestadels beroende på att fanzinen var så bra. Några fler serier (icke-fanzine) förutom de redan recenserade blev det också på SIS så än är jag inte klar med SIS-inläggen!

Direktlänk Lämna en kommentar

SIS 2014: Fanzinen, del 1

22 maj, 2014 at 15:41 (Svenska serier) (, , , , , , )

Dags för några införskaffade fanzine på årets SIS. Eftersom jag köper fanzine rätt slumpmässigt blir det ibland inköp av tidningar som kom ut innan årets SIS men what the hey, en bra serie är alltid en bra serie!

Kattliv 2.0: Kan det verkligen finnas en marknad för serier om katter? Jag menar, vem vill läsa om de ointressanta krypen? ;-)

Det blev inte många fanzine för mig i år (som vanligt, frestas jag att säga…) men jag är en sucker för katter så Emilia Norströms fanzine plockade jag upp så fort jag såg det. 16 sidor med diverse kolsvarta katter som förstör lägenheter under nattliga strövtåg, tar absolut all plats i mattes säng när de ska sova, och som dansar Ninja Style.

Kattliv

Ett typiskt fanzine är det, med entusiastiska men inte alltid helt säkra teckningar och stor spännvidd på manusens kvalité. Bäst tycker jag det fungerar när Norström bara låter katterna vara katter, utan konstigheter; de mer urspårade serierna känns lite krystade jämfört med vardagsiakttagelserna av hur suveränt katter kan ignorera allt och alla bortsett från dem själva :-)

Fler kattserier och annat av Norström finns här.

Palmeaffären.se: Snabbt införskaffad; jag fick syn på tidningen på ett bord, jag ville köpa några fler fanzine, det såg inte så dumt ut på omslaget -> Rickard Fornstedts minidrama hamnade i min ryggsäck.

Till skillnad från Kattliv är det här fråga om en enda sammanhängande historia på 32 sidor om en Palme-spanare, dvs en pensionerad man som försöker ta reda på vem som sköt Palme. För att det skulle kunna vara en nedgången alkoholiserad kriminell man som gjorde det är givetvis otänkbart för huvudpersonen,pre det måste vara någonting mer sinistert och större än så.

Så polisspår följs upp. Pensionerade CIA-agenter besöks. Kort sagt, allt som pekar på en konspiration bakom det hela måste undersökas, och till slut går hela huvudpersonens liv ut på att rota i fallet. Vänner? Familj? Oväsentligheter.

Palmeaffären

Jag gillade det här fanzinet. Fornstedts teckningar är inte alls dumma med en rätt säker personteckning och varierade layouter som dessutom understödjer läsbarheten vilket inte är det vanligaste i fanzine). Och manuset är likaså tydligt och med en bra rytm. När jag började läsa var jag orolig för att det skulle vara en berättelse där författaren hade en uttalad teori att driva men icke; det här handlar inte om huruvida Palme mördas pga en konspiration eller en ensam man à la Christer Pettersson utan om vad huvudpersonens fixering vid mordet innebär för honom själv.

Så med beröm godkänt, med andra ord. Rickard Fornstedts blogg finns här.

Tidningen Plåstra: Malin Svedjeholms Plåstra har jag skrivit om förut. Då var det ett album som samlade ihop de tidigaste stripparna, medan det den här gången handlar om en tidning i A4-format med nyare strippar och en del annat.

Som jag skrev när jag recenserade albumet så är jag klart svag för Svedjeholms goda humör och känsla för humor. När Plåstra fungerar som bäst är den riktigt rolig, och även när den är mindre bra blir jag på gott humör när jag läser den. I den här senare stripparna märks det att teckningarna är mer drivna och proffsiga, även om jag ibland lite kan sakna de tidigaste stripparnas yvigare och vildare stil. Men det är ofta den trade off som sker när en mer polerad stil ersätter en mer rå.

Tidningen Plåstra - Plåstra

Plåstra, nyanställd: Faux pas

Roligt är det likafullt, men jag måste nog säga att det roligaste i hela tidningen tyckte jag trots allt ett icke-serieinslag var, nämligen Sexspalten Fråga Maj-Britt. Jag vet inte vem som står bakom svaren men geniala är de!

Överlag gillade jag att det var en mix av inslag; Plåstra-serier, sex-spalt, ensides skämtteckningar, mm. Rena strippsamlingar kan ibland bli lite enahanda så blandningen här är bara bra. Får man hoppas på fler nummer av Tidningen Plåstra kanske kommer, med fler serier, frågor och annat? Hur som, Malin Svedjeholms blogg finns här.

Jahapp, det var första bunten! Som vanligt tycker jag alla fanzinen var värda att läsa; jag tycker det är kul att se vad som skapas därute. Finns tyvärr bara en mkt liten bunt fanzine till kvar, som jag återkommer till.

Direktlänk Lämna en kommentar

SiS-reflektioner

20 maj, 2014 at 09:45 (Diverse) ()

SiS är som sagt över och som vanligt var det en trevlig sammankomst: En hel del samtal med bekanta och obekanta jag stötte ihop med, mycket folk, bra väder (som utnyttjades föredömligt tack vare den nya arean på bottenvåningen med öppen dörr mot gatan som lockade in nya besökare), och föreläsningar.

Det jag nog gladdes mest över var de nya små förlagen som satsar på översatta serier, som Cobolt och Placebo Press, men som vanligt också alla glada fanzine-skapare :-) Jag borde ha köpt fler fanzine men som alltid blev det lite färre än jag tänkt mig, och som alltid berodde det på att jag känner mig så elak om jag bara tittar utan att köpa. Idiotiskt, såklart!

Av föreläsningarna tyckte jag den intressantaste var den om seriebranschens framtid i Sverige, ledd av Mangapatriarkatet (Lisa Medin & Stef Gaines) med Johan Kimrin (Apart Förlag), Lisa Wibom (Wibom Books) och Sofia Olsson (nystartade Syster Förlag) som deltagare. Samarbetsidéer, diskussion om hur man ska nå ut till nya läsare, och frågan om recensioner spelar någon roll för försäljningen. Framförallt den där sista frågan ville jag själv vara med och diskutera, av naturliga skäl; det är intressant att se på vilket sätt läsare av mina recensioner hittar till dem, som via nätbokhandlarna, andra bloggar, eller vanliga simpla sökord. Vilket som är vanligast varierar med serien, där t ex läsare av Lou!-recensioner ofta kommer från Adlibris/Bokus, medan The Walking Dead-läsare mer verkar komma från andra bloggar. Nästa år tror jag jag ska göra ett försök att vara med i någon panel; som åskådare märker jag att jag hela tiden vill kommentera det som sägs. Mycket frustrerande! ;-)

SiS är som sagt väldigt trevligt så jag hoppas det kommer fortsätta många år än. För bilder på deltagare så finns det en hel del utspridda på nätet; här är ett Flickr-album med några stycken (jag är gudskelov inte med på någon av dem, tror jag!).

Direktlänk 5 kommentarer

Hilda and the Bird Parade

4 maj, 2013 at 16:30 (Europeiska serier) (, , , )

Hilda and the Bird Parade cover

Precis som på förra SIS blev det ett nytt Hilda-album för mig: Hilda and the Bird Parade, skriven och tecknad av Luke Pearson.

Sen hon sist sågs till i Hilda and the Midnight Giant har hon  flyttat till stan; hon vantrivs eftersom hon saknar naturen och alla oknytt hon umgicks med där och dessutom känner hon inga av barnen, något som kommer bli svårt att ändra på eftersom hennes mamma är orolig för hur hon ska klara sig och därför vägrar släppa ut henne på egen hand.

Så Hilda sitter hemma och surar men när hennes klasskamrater ändå tittar förbi för att fråga om hon får komma ut och leka tar hon chansen att gå på upptäcktsfärd i staden. De andra barnen lämnar henne när hon i sann Hilda-anda tar sig an en konstig fågel med minnesförlust och tillsammans med denne går (fågeln har också glömt hur man flyger) hon runt i stan för att försöka hitta hem.

Hilda and the Bird Parade - Bird

Jag gillar verkligen Hilda-böckerna. Hilda själv är ett litet fynd som huvudperson med sin blandning av energi, nyfikenhet, medkänsla och ofta småtrumpna humör. Pearsons teckningar är också underbara att titta på och har en mycket egen färgskala, och som alla andra Nobrow-böcker är den väldigt trevlig att hålla i handen och känna på. Det jag saknar en smula i HatBP är alla fantasifulla väsen som de tidigare böckerna kryllade av. Visst finns det underliga djur även här, som salt-lejonen, men stadsmiljön begränsar möjligheterna vad den saken anbelangar.

Att historien i HatBP är mer fokuserad än i de tidigare böckerna är både bra och dåligt. Det som är bra är att jag kommer ihåg handlingen bättre; jag älskar de tidigare böckerna men framförallt Hildafolk har jag helt glömt bort vad som händer i. Jag kommer ihåg stämningen och miljön men det är allt. Handlingen i HatBP skulle jag tro att jag kan redogöra för utan problem om ett år eller två. Men å andra sidan är jag väldigt förtjust i (bra) serier som vinglar hit och dit i ett charmerande kaos, som Hildafolk eller de flesta serierna av Trondheim och Sfar.

Men mina små kritiska invändningar till trots så ska man givetvis läsa Hilda and the Bird Parade om man gillade de två första böckerna om Hilda, eller för den delen om man vill läsa en riktigt bra modern serie som visserligen är avsedd för barn men som vuxna med det rätta humöret kan läsa med precis lika stor behållning :-)

Direktlänk 5 kommentarer

SIS 2013: Fanzinen, del 2

2 maj, 2013 at 21:27 (Svenska serier) (, , , , , , )

Andra och avslutande omgången med fanzine innehåller fyra stycken där tre av dem är återbesök hos för mig kända serieskapare :-) Men jag börjar med den nya (för mig, alltså):

På väg av Åsa Palmborg: 24 sidor ordlös 24-timmarsserie om en liten flicka, en lika liten elefant, och deras flygtur mellan stjärnorna. Det är en charmig liten serie som går fort att läsa igenom, och med samma  logik som en dröm; handlingen är minimal och jag känner mig säker på att det är precis som avsett. Som många andra 24-timmarsserier ska man läsa serien med samma inställningen som när den skapades, det vill säga snabbt, i en sittning, och inte med alltför mycket funderingar och tankar.

På väg

Sen skulle jag gärna läsa någon serie av Palmborg som fått ta längre tid att sätta ihop eftersom det alltid är intressant vad resultatet blir då. Min erfarenhet har visat att för en del kan längre tid resultera i betydande skillnader, medan det för andra nästan inte spelar någon roll om de haft 24 timmar eller 24 dagar på sig :-) Mer av Palmborg finns här.

Nyckeln, skriven av Daniel Thollin och tecknad av diverse: En fristående fortsättning på skräcktrilogin 1000 ögon, Uppsala-serien som hittills gjorts av Thollin tillsammans med Jonas Andersson. Det börjar bli knepigt att kalla den här serien för fanzine eftersom både tryck och innehåll ser så proffsigt ut, men det känns ändå som om den passar in här.

De som läst 1000 ögon vet vad som vankas: Mysterier och monster i Uppsala. Den här gången är det något av en antologi-version med korta serier som knyts samman av sökandet efter den nyckel som förhoppningsvis ska kunna låsa igen de portar monstren använder för att komma in i vår värld. Som med de tidigare tidningarna så uppskattar jag hur slickt allting är, både serier och utgåva, men jag saknar fortfarande det där lilla extra, det där som gör att jag verkligen engagerar mig. På sitt sätt är det lite orättvist att jag har så höga krav men det beror enbart på att det är så lite av ett fanzine och så mycket av en ovanligt snygg vanlig serie så jag förväntar mig mera.

Nyckeln - Varulv

Av serierna så kommer jag bäst ihåg Reine Rosenbergs bidrag men så har jag ju alltid varit väldigt svag för varulvar, trots diverse lästa usla serier om sådana :-) Mer om 1000 ögon finns här.

Ruckelslottets sista strid? av Stina Lövkvist: Artisten bakom fanzinet Häxkatten som jag skrev mycket gillande om på en tidigare SIS/SPX bidrar med en till 24-timmarsserie (eller 36 timmar och 54 minuters-serie om jag ska vara exakt och tolkar tiderna rätt på seriesidorna) där huvudpersonerna Stina och Valentins stilla hemmatillvaro avbryts av två extatiskt babblande inredningsdesigners som vill ändra på allt. Att de som bor i huset inte är intresserade spelar ingen roll; TV-programmet måste gå före sådana småpetitesser. Den enda räddningen är att kalla på högre makter, men kan man vara säker på att det egentligen hjälper?

Ruckelslottet

Jag blev minst lika imponerad den här serien som av Häxkatten, kanske ännu mer (trots att det var betydligt färre charmiga katter med); serien är både säker i teckningarna och har ett manus som är genuint underhållande. Jag har sett att Lövkvist (det känns alltid skumt att skriva om svenska serieskapare genom att bara referera till dem med efternamn eftersom det låter som en gammal svensk pilsnerfilm (”Kan Karlsson bära hit en öl eller två?” men det finns inget riktigt bra alternativ tycker jag; med utländska artister som Ennis eller Trondheim känns det däremot helt rätt…) gjort serier i Kamratposten och även fanzinet Seadog så med lite tur får jag chansen att läsa fler serier av henne någon dag; vem vet, om inte annat så kanske Seadog finns att köpa igen på SIS 2014? Hela serien finns att läsa på Stina Lövkvists blogg, men jag är glad att jag har den tillgänglig i ett gulligt litet häfte ^_^

Agnosis 12 av Li Österberg: Lika pålitligt som ett atomur kan man räkna med att det kommer ett nytt nummer av Agnosis till varje SIS/SPX och kvalitén är alltid lika hög. Jag gillar ju alla serierna som jag sett i Österbergs fanzine men förra året nämnde jag att jag tyckte att den då påbörjade serien Pappas flicka i Agnosis 11 verkade kunna bli Österberg bästa serie hittills med de mycket säkra och stadiga teckningarna och en väldigt lovande huvudperson.

Agnosis 12 - Pappas flicka

Nu består 12:an så gott som enbart av nästa kapitel i serien och jag känner mig ännu säkrare på att så är fallet; Pappas flicka är ett sant nöje att läsa. Österberg hotar med att hon kommer spara resten av serien tills dess att boken kommer ut istället för att fortsätta publicera den kapitelvis i Agnosis men i så fall hoppas jag verkligen att boken kommer ut någorlunda snart för i annat fall vill jag nog se ett kapitel till i Agnosis 13 nästa år ;-) Mer av Österberg finns här.

Och det var faktiskt alla fanzine jag köpte på SIS i år. Sen blev det en del böcker också men jag vet inte om jag kommer recensera dem under SIS-flaggan; till skillnad från förra året med alla extremt tjocka böcker som kom ut kändes det inte riktigt som om det fanns någon speciellt utmärkande egenskap med årets boksläpp i samband med festivalen så det blir antagligen bara helt vanliga recensioner av de album jag känner för att skriva om. Så det så!

Direktlänk Lämna en kommentar

SIS 2013: Fanzinen, del 1

1 maj, 2013 at 11:49 (Svenska serier) (, , , , )

SIS (f.d. SPX) är slut och som vanligt var det mycket trevligt att gå runt och prata med seriebekantskaper, och som vanligt tycker jag också att jag borde varit mer socialt aktiv under veckan. Men-men, så kan det gå! Nu har jag i alla fall en bunt tidningar+böcker att skriva om; jag börjar med några av fanzinen :-)

a zine! av Marie Post Riggelsen: Ett danskt fanzine (jag tror jag varierar stavningen på ”fanzine” varje gång jag skriver om det; det här är alltså dagens stavning) som jag köpte för att jag gillade omslagets stil:

a zine! fanzine

Lite ruffigt, säkert och personligt tecknat är innehållet också, och det är en stil som för närvarande är långt ifrån dagens mode där det vanligaste är antingen ”fult” tecknande åt Galago-hållet eller mycket slickt tecknande. Inte för att det är något fel på de två stilarna men det är skoj att se någonting annat också :-)

Serierna själva är typiska fanzineserier där de jag gillade bäst dels var den längre inledande historien om bråkiga teckningar och den kaotiska tresidorshistorien där hubudpersonen plötsligt förvandlas till en mangaversion av sig själv.

Det mesta är på engelska vilket jag tycker är lite synd för även om Riggelses engelska flyter på bra föredrar jag oftast originalspråk när jag kan förstå det, och danska är inte svårt att läsa. Men, ett bra fanzine helt enkelt! Mer av Riggelsen finns här.

Struntprat av Sissel Gustafsson: Inte precis rykande färskt med tanke på att det fanns flera senare nummer av Struntprat men jag köpte och läste det första så det är det jag skriver om ;-)

Struntprat fanzine

Precis som a zine! är Struntprat väldigt mycket ett fanzine: Serierna är tecknade i väldigt olika stilar, allt från en mycket prydlig linjedriven stil som i den första sagan till en betydligt slängigare i de vardagsnära historierna. Jag tyckte nog att det var de senare som fungerade bäst (och allra bäst var den lilla ordlösa serien Flyt) men det är också för att den typen av berättelser passar så bra i fanzine av den här klassiska typen. Mer av Gustafsson finns här.

Supermarket av Therése Lundin: Ett fanzine av lite annorlunda typ än de tidigare två för här är det en enda serie och i ett fysiskt utförande som är betydligt mer utstuderat, med färgtryck (två stycken, vill säga), bra papper, och till och med inbunden inlaga som bokstavligen är inbunden m h a ett snöre. Jag skulle tro att tidningstryckandet i sig har varit väl så viktigt som innehållet när fanzinet satts ihop, och teckningarna är inte bara normalt färglagda utan färgen används lite mer avancerat än så.

Supermarket fanzine

Sen är serien i sig inte heller så dum, med sin slice of life-artade berättelse om huvudpersonen Pias jobb efter studierna. En ny vän, några udda arbetskamrater och så vidare. Det som kanske saknas för att göra den riktigt bra är en knorr, någonting extra, på slutet; nu tar den helt enkelt slut. Men det känns ändå som om hantverket bakom fanzinet är det viktigaste med Supermarket, och det är vackert så.

Så tre stycken fanzine som alla har sina poänger och är väl värda en titt för fanzineläsare, även om ingen av dem var hundraprocentiga fullträffar. Men fanzine är ju till för att pröva sig fram och experimentera :-)

Direktlänk 2 kommentarer

SIS-tegelsten 2: Drivgods

23 maj, 2012 at 23:07 (Svenska serier) (, , )

Efter Henrik Bromanders Smålands mörker är det nu dags för den andra tjocka svenska serieboken från SIS 2012: Tinet Elmgrens Drivgods. Det är hur kul som helst att se de här ambitiösa böckerna ges ut; för några år sedan hade jag knappast trott det vore möjligt med svenska originalserier på hundratals sidor. Fast om man vill vara petig så är inte Drivgods helt ny; serien har publicerats kapitelvis i Tinet Elmgrens fanzine med start 1996, så den har tagit sina modiga 16 år att bli klar :-)

Aeron & Evas pappa skymtar förbi

Handligen i Drivgods helt kortfattat: 16-åriga Wilma Čapeková är på väg från Newcastle till Bergen när skeppet förliser, och efter att ha drivit runt några dagar blir hon upplockad av ett segelfartyg under kapten Shannon. Det visar sig att hon befinner sig i en annan värld, och resten av boken handlar om personerna ombord på fartyget, deras gemensamma resa, och en försiktigt spirande kärlek mellan Wilma och besättningsmannen Aeron. Bland personerna som dyker upp finns bland annat Eva, Aerons syster, från Tinet Elmgrens tidigare serie Asbesthjärtan (enligt Elmgren själv är det ”samma” Eva, även om en hel del bakgrundsdetaljer är annorlunda).

Det är inte helt lätt att beskriva Drivgods som serie eftersom berättelsen är av en typ som man egentligen aldrig ser nuförtiden. Det finns klara likheter i tonfall med Ainur Elmgrens (syster) Golden Bird (och därmed också Donna Barr), men mitt i det lättsamma finns det också allvarligare stråk om hur man lever sitt eget liv, även om det kan vara svårt.

Men framförallt är det en pikareskroman som utspelar sig mot en besynnerlig men fascinerande bakgrund med en slags söderhavsövärld kryddad med rikliga doser Öst-Europa och Asien, där de flesta nationerna styrs i enlighet med kommunistiska ideal; en ideal värld där kommunismen i det stora hela fungerar. Inte för att det politiska är speciellt viktigt för handlingen men det är en detalj som jag verkligen gillar, tillsammans med den extremt kosmopolitiska känslan av en värld där alla kulturer faktiskt möts och ändå behåller sin särart, så att korsningen kommunism/romer/segelskepp/uigurer/… känns helt självklar. Jag älskar själva idén att nationsgränser saknas och att vi alla skulle kunna resa, bo och arbeta var vi vill, utan problem; det är därför jag i grunden tycker om EU-projektet (även om det tyvärr hamnat på avvägar).

OK, kanske lite mycket politik, men jag försöker sätta fingret på varför jag är så förtjust i Drivgods. Teckningarna är sådär (det märks att hon var ung när serien startade) och huvudhandlingen med pojke-möter-flicka är inte super-originell, men det är inte det som är poängen med Drivgods. Det som fungerar så fantastiskt bra är just känslan i miljön, i personerna (där alla har sin egen Origin Tale), i samspelet mellan de senare. Och sen håller historien faktiskt ihop bra också vilket är imponerande med tanke på den tidrymd som förflutit sen starten, och att Tinet Elmgren bara var 15 år då.

Drivgods är serien som väldigt många fanzine-skapare skulle vilja göra: Man börjar med en följetong i sitt fanzine med extremt ambitiösa planer på en serie som ska bli en stor roman med komplex intrig och personlighetsskildring, men efter kapitel två så har man tröttnat. Drivgods däremot känns precis som vad det är: En roman planerad av en ambitiös tonåring som otroligt nog lyckas ro det hela i hamn, med allt vad det innebär av lite tafatthet här och där uppblandat med stora doser fräschör och grandiosa idéer som faktiskt fullföljs. Allteftersom jag läste tyckte jag bara mer och mer om den, och jag är själaglad att någon vågade ge ut boken!

Kapten Shannon saknar fokus inför en duell

Direktlänk 3 kommentarer

SIS 2012: Fanzinen, del 2

12 maj, 2012 at 00:43 (Svenska serier) (, , , , , )

Andra omgången med SIS-fanzine, och jag tänkte börja med ett som jag egentligen borde köpt på förra SPX men då missade jag det…

Din själ för en saga av Daniel Westman: Ett av de bästa fanzinen jag köpte på förra årets SPX var Westmans Monstret under ytan, en stämningsfull liten berättelse med ovanligt bra färgläggning. Men Din själ för en saga köpte jag inte, och givetvis fick den Seriefrämjandets stora fanzinepris för 2011. För att komplicera det lite till fick å andra sidan Monstret under ytan ett hedersomnämnande i samma kategori i år; jag är uppenbarligen helt ur synk med Seriefrämjandet ;-)

Hursomhelst, Dsfes är återigen en kort saga med en ovanligt ambitiös (och lyckad) färgläggning med tanke på att det är ett fanzine. 8 sidor utan allt onödigt fläsk, och Westman lyckas berätta sin saga så att den samtidigt följer det klassiska sagomönstret men trots det känns fräsch istället för generisk. Precis som förra året tycker jag att Westman borde försöka sig på att få in sina serier i Utopi; de är absolut tillräckligt bra, och jag skulle gärna se hans serier med ett ännu bättre tryck.

Stormens skugga av Johan Elebrink: En miniformat-tidning om Jonny som försöker att leva upp till sin döde fars ryktbarhet och liksom honom besegra den onda stormen. Det här är ett till hälften lyckat fanzine: Elebrinks teckningar är mycket drivna med en säker linje (men kanske en gnutta opersonliga), men manuset är svagare.

Lite oväntat egentligen eftersom det är fråga om en 24-timmarsserie (det brukar vara teckningarna som blir snabbare hopslängda med tanke på tidsbristen), men så kan det gå! Det skulle vara intressant att läsa någonting av Elebrink där manuset fått lite mer tid på sig att mogna; jag har för mig att det fanns fler fanzine av honom på SIS men nu var det alltså Stormens skugga jag fick med mig hem.

Snö av Lisa Harald: Lite större format handlar det om i den här serietidningen om Asta, hennes nyligen döda vän Astrid, och Astrids vän Sofie som Asta träffar i samband med Astrids begravning. Helt klart manga-inspirerade teckningar, men här känns det inte alls som ett misslyckat försök att göra manga-serier utan istället en riktigt bra serie med tydliga influenser utifrån.

Saknad, sorg, och ny trevande vänskap (och mer ändå) erbjuds, och det här är ett alldeles utmärkt exempel på en serie som passar bra i ett fanzine; det är en historia som är för kort och okomplicerad för ett längre album, men i en tidning som den här fungerar det fint.

Vik hädan av Johanna Andersson: Slutligen en serie av klassiskt strippformat, med (nästan alltid) fyra rutor / stripp-schema. Ett knepigt format eftersom det alldeles för lätt blir slentrianskämt som känns uttjatade redan första gången jag läser dem och visst finns det en del strippar här som är av Knasen-kvalité, men de som är bra är å andra sidan riktigt bra.

Kontrasten mellan den extremt timida nyblivna läraren Maria och hennes persona när hon är besatt av en demon är bitvis underbar, understryket både av teckningar, manus och textning. Och så finns det såklart som i alla strippserier som fungerar en historia som löper över flera strippar, och för min del skulle jag gärna se fler utöver de 16 som presenteras här :-)

Det var nog alla fanzine jag tänkt skriva om den här gången är jag rädd. Jag köpte visserligen några fler, men då handlar det om fanzine där jag redan skrivit om tidigare nummer flera gånger (som Li Österbergs Agnosis och Emma och Sara-serierna) där jag inte har mycket att tillägga: Om jag inte gillat dem skulle jag självklart inte fortsatt att köpa dem!

Generellt sett var jag kanske inte riktigt på shoppinghumör i år så det blev färre fanzine än jag egentligen hade velat, och jag köpte heller inte så många på ren chans. Därför blev det också färre riktigt bra fanzine som jag kommer komma ihåg en längre tid; om jag skulle plocka ut några specifikt så är det nog Astrobebis, Min själ under ytan och Vik hädan som är de som jag kommer komma ihåg till nästa års SIS. Därmed inte sagt att de andra var dåliga, men det är de här tre som passade mig bäst :-)

Direktlänk 2 kommentarer

SIS 2012: Fanzinen, del 1

6 maj, 2012 at 22:20 (Svenska serier) (, , , , )

Dags för SIS-fanzinen! De blev inte så många, men jag tänkte ta dem i två omgångar ändå; det blir mer hanterligt så tycker jag. Sen är det här alltså fanzine som jag köpte på årets SIS och som därför är nya för mig; jag vet att åtminstone Oh Yeah kom ut för några år sedan. Here goes nothing:

Vid isens kant av Robert Pettersson: Egentligen är det här inte ett fanzine eftersom det är ett av häftena i Kolik & Seriefrämjandets serie Grafiska novelletter där t ex Frida Ulvegrens Tack och förlåt och Jan Bieleckis Några feta också ingår, men tidningen passar ända bra in här, även om det är en en smula mer påkostad utgåva än de andra :-)

Vik är en berättelse om tre vänner som ska ut och fiska på en isbelagd sjö; en på ytan enkel sak som snart visar sig vara ack så problematisk när Louise inser att hon tycker det är etiskt fel att fiska. Kort sagt, ett litet moraldrama i vintertid.

Precis som de andra novelletterna jag läst är det här en elegant utformad tidning; det är ett bra format för att presentera serieskapare som ännu inte slagit igenom hos den stora massan. Robert Petterssons teckningar med grova/breda streck gör att historien får en handfast och realistisk ton, och jag gillar också den personliga färgläggningsstilen; kanske inte ett sätt att hantera färger jag alltid skulle vilja se eftersom jag tror att jag skulle tröttna på det i längden, men i det här blygsamma omfånget uppskattade jag det. Manuset är dock svagare: Lousie blir lite för gnällig och inkonsekvent vilket gör att åtminstone jag känner att det moraliska dilemmat tappar kraft. Men å andra sidan vet jag faktiskt inte om idén är att debattera etiken i att döda djur för att äta dem (det funkar inte så bra av nämnda skäl) eller att visa upp en människa som inte är i balans med sig själv och världen omkring henne (det funkar i så fall bättre).

Astrobebis av Hanna K (Nyström, men hon verkar stryka efternamnet i sitt artistnamn): Ett typiskt fanzine, i anspråkslöst A6-format, som precis som utlovat handlar om en liten intergalaktisk bebis. En astronaut störtar på en okänd planet, träffar en inföding, blir kär, och presto, en bebis!

Är det amatörmässigt tecknat? Japp. Osofistikerad handling? Japp igen. Talangfullt? Jajamensan!

Det är sånt här som gör det så roligt att köpa fanzine: Man vet aldrig vad man får, och om man har tur så blir det någonting man gillar. Som Astrobebis. Det är som sagt lite svajigt framfört, men serien har mycket hjärta och den har det där lilla extra som gör att jag så gärna har överseende med bristerna. Häftets lilla format passar perfekt till de bitvis mycket söta teckningarna; i större format tror jag att mycket av charmen riskerat att förloras. Ett alldeles utmärkt fanzine alltså, precis som det ska vara :-)

Oh Yeah av Jenny ”McPenny” Axelsson: Liksom Astrobebis ett typiskt fanzine, den här gången i A5-format och med en handfull kortare serier. Jämfört med Hanna K tecknar Jenny Axelsson i en mer realistisk stil och då är det lätt hänt att brister i teckningarna blir mer uppenbara, och så är det nog här. Omslaget är utmärkt, men jag måste nog säga att jag efter att ha läst de första serierna tyckte att resultatet var sådär: Absolut inte oävet, men lite väl stelt framfört.

Men den avslutande Mixtape var däremot riktigt bra: Bara en stark lyckokänsla skildrad på 8 sidor, rakt på sak utan någon komplicerande handling, och med teckningar som har en lösare och ledigare stil som jag tycker passar bättre än den i de tidigare serierna. Så ett fanzine som avslutar med flaggan i topp :-)

Det var allt för idag: Tre stycken tidningar som alla hade sina poänger, utan tvekan. Jag återkommer snart med de återstående fyra (tror jag det var) svenska fanzinen jag köpte.

Direktlänk 7 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare