Hilda and the Bird Parade

4 maj, 2013 at 16:30 (Europeiska serier) (, , , )

Hilda and the Bird Parade cover

Precis som på förra SIS blev det ett nytt Hilda-album för mig: Hilda and the Bird Parade, skriven och tecknad av Luke Pearson.

Sen hon sist sågs till i Hilda and the Midnight Giant har hon  flyttat till stan; hon vantrivs eftersom hon saknar naturen och alla oknytt hon umgicks med där och dessutom känner hon inga av barnen, något som kommer bli svårt att ändra på eftersom hennes mamma är orolig för hur hon ska klara sig och därför vägrar släppa ut henne på egen hand.

Så Hilda sitter hemma och surar men när hennes klasskamrater ändå tittar förbi för att fråga om hon får komma ut och leka tar hon chansen att gå på upptäcktsfärd i staden. De andra barnen lämnar henne när hon i sann Hilda-anda tar sig an en konstig fågel med minnesförlust och tillsammans med denne går (fågeln har också glömt hur man flyger) hon runt i stan för att försöka hitta hem.

Hilda and the Bird Parade - Bird

Jag gillar verkligen Hilda-böckerna. Hilda själv är ett litet fynd som huvudperson med sin blandning av energi, nyfikenhet, medkänsla och ofta småtrumpna humör. Pearsons teckningar är också underbara att titta på och har en mycket egen färgskala, och som alla andra Nobrow-böcker är den väldigt trevlig att hålla i handen och känna på. Det jag saknar en smula i HatBP är alla fantasifulla väsen som de tidigare böckerna kryllade av. Visst finns det underliga djur även här, som salt-lejonen, men stadsmiljön begränsar möjligheterna vad den saken anbelangar.

Att historien i HatBP är mer fokuserad än i de tidigare böckerna är både bra och dåligt. Det som är bra är att jag kommer ihåg handlingen bättre; jag älskar de tidigare böckerna men framförallt Hildafolk har jag helt glömt bort vad som händer i. Jag kommer ihåg stämningen och miljön men det är allt. Handlingen i HatBP skulle jag tro att jag kan redogöra för utan problem om ett år eller två. Men å andra sidan är jag väldigt förtjust i (bra) serier som vinglar hit och dit i ett charmerande kaos, som Hildafolk eller de flesta serierna av Trondheim och Sfar.

Men mina små kritiska invändningar till trots så ska man givetvis läsa Hilda and the Bird Parade om man gillade de två första böckerna om Hilda, eller för den delen om man vill läsa en riktigt bra modern serie som visserligen är avsedd för barn men som vuxna med det rätta humöret kan läsa med precis lika stor behållning :-)

Direktlänk 2 kommentarer

SIS 2013: Fanzinen, del 2

2 maj, 2013 at 21:27 (Svenska serier) (, , , , , , )

Andra och avslutande omgången med fanzine innehåller fyra stycken där tre av dem är återbesök hos för mig kända serieskapare :-) Men jag börjar med den nya (för mig, alltså):

På väg av Åsa Palmborg: 24 sidor ordlös 24-timmarsserie om en liten flicka, en lika liten elefant, och deras flygtur mellan stjärnorna. Det är en charmig liten serie som går fort att läsa igenom, och med samma  logik som en dröm; handlingen är minimal och jag känner mig säker på att det är precis som avsett. Som många andra 24-timmarsserier ska man läsa serien med samma inställningen som när den skapades, det vill säga snabbt, i en sittning, och inte med alltför mycket funderingar och tankar.

På väg

Sen skulle jag gärna läsa någon serie av Palmborg som fått ta längre tid att sätta ihop eftersom det alltid är intressant vad resultatet blir då. Min erfarenhet har visat att för en del kan längre tid resultera i betydande skillnader, medan det för andra nästan inte spelar någon roll om de haft 24 timmar eller 24 dagar på sig :-) Mer av Palmborg finns här.

Nyckeln, skriven av Daniel Thollin och tecknad av diverse: En fristående fortsättning på skräcktrilogin 1000 ögon, Uppsala-serien som hittills gjorts av Thollin tillsammans med Jonas Andersson. Det börjar bli knepigt att kalla den här serien för fanzine eftersom både tryck och innehåll ser så proffsigt ut, men det känns ändå som om den passar in här.

De som läst 1000 ögon vet vad som vankas: Mysterier och monster i Uppsala. Den här gången är det något av en antologi-version med korta serier som knyts samman av sökandet efter den nyckel som förhoppningsvis ska kunna låsa igen de portar monstren använder för att komma in i vår värld. Som med de tidigare tidningarna så uppskattar jag hur slickt allting är, både serier och utgåva, men jag saknar fortfarande det där lilla extra, det där som gör att jag verkligen engagerar mig. På sitt sätt är det lite orättvist att jag har så höga krav men det beror enbart på att det är så lite av ett fanzine och så mycket av en ovanligt snygg vanlig serie så jag förväntar mig mera.

Nyckeln - Varulv

Av serierna så kommer jag bäst ihåg Reine Rosenbergs bidrag men så har jag ju alltid varit väldigt svag för varulvar, trots diverse lästa usla serier om sådana :-) Mer om 1000 ögon finns här.

Ruckelslottets sista strid? av Stina Lövkvist: Artisten bakom fanzinet Häxkatten som jag skrev mycket gillande om på en tidigare SIS/SPX bidrar med en till 24-timmarsserie (eller 36 timmar och 54 minuters-serie om jag ska vara exakt och tolkar tiderna rätt på seriesidorna) där huvudpersonerna Stina och Valentins stilla hemmatillvaro avbryts av två extatiskt babblande inredningsdesigners som vill ändra på allt. Att de som bor i huset inte är intresserade spelar ingen roll; TV-programmet måste gå före sådana småpetitesser. Den enda räddningen är att kalla på högre makter, men kan man vara säker på att det egentligen hjälper?

Ruckelslottet

Jag blev minst lika imponerad den här serien som av Häxkatten, kanske ännu mer (trots att det var betydligt färre charmiga katter med); serien är både säker i teckningarna och har ett manus som är genuint underhållande. Jag har sett att Lövkvist (det känns alltid skumt att skriva om svenska serieskapare genom att bara referera till dem med efternamn eftersom det låter som en gammal svensk pilsnerfilm (”Kan Karlsson bära hit en öl eller två?” men det finns inget riktigt bra alternativ tycker jag; med utländska artister som Ennis eller Trondheim känns det däremot helt rätt…) gjort serier i Kamratposten och även fanzinet Seadog så med lite tur får jag chansen att läsa fler serier av henne någon dag; vem vet, om inte annat så kanske Seadog finns att köpa igen på SIS 2014? Hela serien finns att läsa på Stina Lövkvists blogg, men jag är glad att jag har den tillgänglig i ett gulligt litet häfte ^_^

Agnosis 12 av Li Österberg: Lika pålitligt som ett atomur kan man räkna med att det kommer ett nytt nummer av Agnosis till varje SIS/SPX och kvalitén är alltid lika hög. Jag gillar ju alla serierna som jag sett i Österbergs fanzine men förra året nämnde jag att jag tyckte att den då påbörjade serien Pappas flicka i Agnosis 11 verkade kunna bli Österberg bästa serie hittills med de mycket säkra och stadiga teckningarna och en väldigt lovande huvudperson.

Agnosis 12 - Pappas flicka

Nu består 12:an så gott som enbart av nästa kapitel i serien och jag känner mig ännu säkrare på att så är fallet; Pappas flicka är ett sant nöje att läsa. Österberg hotar med att hon kommer spara resten av serien tills dess att boken kommer ut istället för att fortsätta publicera den kapitelvis i Agnosis men i så fall hoppas jag verkligen att boken kommer ut någorlunda snart för i annat fall vill jag nog se ett kapitel till i Agnosis 13 nästa år ;-) Mer av Österberg finns här.

Och det var faktiskt alla fanzine jag köpte på SIS i år. Sen blev det en del böcker också men jag vet inte om jag kommer recensera dem under SIS-flaggan; till skillnad från förra året med alla extremt tjocka böcker som kom ut kändes det inte riktigt som om det fanns någon speciellt utmärkande egenskap med årets boksläpp i samband med festivalen så det blir antagligen bara helt vanliga recensioner av de album jag känner för att skriva om. Så det så!

Direktlänk Lämna en kommentar

SIS 2013: Fanzinen, del 1

1 maj, 2013 at 11:49 (Svenska serier) (, , , , )

SIS (f.d. SPX) är slut och som vanligt var det mycket trevligt att gå runt och prata med seriebekantskaper, och som vanligt tycker jag också att jag borde varit mer socialt aktiv under veckan. Men-men, så kan det gå! Nu har jag i alla fall en bunt tidningar+böcker att skriva om; jag börjar med några av fanzinen :-)

a zine! av Marie Post Riggelsen: Ett danskt fanzine (jag tror jag varierar stavningen på ”fanzine” varje gång jag skriver om det; det här är alltså dagens stavning) som jag köpte för att jag gillade omslagets stil:

a zine! fanzine

Lite ruffigt, säkert och personligt tecknat är innehållet också, och det är en stil som för närvarande är långt ifrån dagens mode där det vanligaste är antingen ”fult” tecknande åt Galago-hållet eller mycket slickt tecknande. Inte för att det är något fel på de två stilarna men det är skoj att se någonting annat också :-)

Serierna själva är typiska fanzineserier där de jag gillade bäst dels var den längre inledande historien om bråkiga teckningar och den kaotiska tresidorshistorien där hubudpersonen plötsligt förvandlas till en mangaversion av sig själv.

Det mesta är på engelska vilket jag tycker är lite synd för även om Riggelses engelska flyter på bra föredrar jag oftast originalspråk när jag kan förstå det, och danska är inte svårt att läsa. Men, ett bra fanzine helt enkelt! Mer av Riggelsen finns här.

Struntprat av Sissel Gustafsson: Inte precis rykande färskt med tanke på att det fanns flera senare nummer av Struntprat men jag köpte och läste det första så det är det jag skriver om ;-)

Struntprat fanzine

Precis som a zine! är Struntprat väldigt mycket ett fanzine: Serierna är tecknade i väldigt olika stilar, allt från en mycket prydlig linjedriven stil som i den första sagan till en betydligt slängigare i de vardagsnära historierna. Jag tyckte nog att det var de senare som fungerade bäst (och allra bäst var den lilla ordlösa serien Flyt) men det är också för att den typen av berättelser passar så bra i fanzine av den här klassiska typen. Mer av Gustafsson finns här.

Supermarket av Therése Lundin: Ett fanzine av lite annorlunda typ än de tidigare två för här är det en enda serie och i ett fysiskt utförande som är betydligt mer utstuderat, med färgtryck (två stycken, vill säga), bra papper, och till och med inbunden inlaga som bokstavligen är inbunden m h a ett snöre. Jag skulle tro att tidningstryckandet i sig har varit väl så viktigt som innehållet när fanzinet satts ihop, och teckningarna är inte bara normalt färglagda utan färgen används lite mer avancerat än så.

Supermarket fanzine

Sen är serien i sig inte heller så dum, med sin slice of life-artade berättelse om huvudpersonen Pias jobb efter studierna. En ny vän, några udda arbetskamrater och så vidare. Det som kanske saknas för att göra den riktigt bra är en knorr, någonting extra, på slutet; nu tar den helt enkelt slut. Men det känns ändå som om hantverket bakom fanzinet är det viktigaste med Supermarket, och det är vackert så.

Så tre stycken fanzine som alla har sina poänger och är väl värda en titt för fanzineläsare, även om ingen av dem var hundraprocentiga fullträffar. Men fanzine är ju till för att pröva sig fram och experimentera :-)

Direktlänk 2 kommentarer

SIS-tegelsten 2: Drivgods

23 maj, 2012 at 23:07 (Svenska serier) (, , )

Efter Henrik Bromanders Smålands mörker är det nu dags för den andra tjocka svenska serieboken från SIS 2012: Tinet Elmgrens Drivgods. Det är hur kul som helst att se de här ambitiösa böckerna ges ut; för några år sedan hade jag knappast trott det vore möjligt med svenska originalserier på hundratals sidor. Fast om man vill vara petig så är inte Drivgods helt ny; serien har publicerats kapitelvis i Tinet Elmgrens fanzine med start 1996, så den har tagit sina modiga 16 år att bli klar :-)

Aeron & Evas pappa skymtar förbi

Handligen i Drivgods helt kortfattat: 16-åriga Wilma Čapeková är på väg från Newcastle till Bergen när skeppet förliser, och efter att ha drivit runt några dagar blir hon upplockad av ett segelfartyg under kapten Shannon. Det visar sig att hon befinner sig i en annan värld, och resten av boken handlar om personerna ombord på fartyget, deras gemensamma resa, och en försiktigt spirande kärlek mellan Wilma och besättningsmannen Aeron. Bland personerna som dyker upp finns bland annat Eva, Aerons syster, från Tinet Elmgrens tidigare serie Asbesthjärtan (enligt Elmgren själv är det ”samma” Eva, även om en hel del bakgrundsdetaljer är annorlunda).

Det är inte helt lätt att beskriva Drivgods som serie eftersom berättelsen är av en typ som man egentligen aldrig ser nuförtiden. Det finns klara likheter i tonfall med Ainur Elmgrens (syster) Golden Bird (och därmed också Donna Barr), men mitt i det lättsamma finns det också allvarligare stråk om hur man lever sitt eget liv, även om det kan vara svårt.

Men framförallt är det en pikareskroman som utspelar sig mot en besynnerlig men fascinerande bakgrund med en slags söderhavsövärld kryddad med rikliga doser Öst-Europa och Asien, där de flesta nationerna styrs i enlighet med kommunistiska ideal; en ideal värld där kommunismen i det stora hela fungerar. Inte för att det politiska är speciellt viktigt för handlingen men det är en detalj som jag verkligen gillar, tillsammans med den extremt kosmopolitiska känslan av en värld där alla kulturer faktiskt möts och ändå behåller sin särart, så att korsningen kommunism/romer/segelskepp/uigurer/… känns helt självklar. Jag älskar själva idén att nationsgränser saknas och att vi alla skulle kunna resa, bo och arbeta var vi vill, utan problem; det är därför jag i grunden tycker om EU-projektet (även om det tyvärr hamnat på avvägar).

OK, kanske lite mycket politik, men jag försöker sätta fingret på varför jag är så förtjust i Drivgods. Teckningarna är sådär (det märks att hon var ung när serien startade) och huvudhandlingen med pojke-möter-flicka är inte super-originell, men det är inte det som är poängen med Drivgods. Det som fungerar så fantastiskt bra är just känslan i miljön, i personerna (där alla har sin egen Origin Tale), i samspelet mellan de senare. Och sen håller historien faktiskt ihop bra också vilket är imponerande med tanke på den tidrymd som förflutit sen starten, och att Tinet Elmgren bara var 15 år då.

Drivgods är serien som väldigt många fanzine-skapare skulle vilja göra: Man börjar med en följetong i sitt fanzine med extremt ambitiösa planer på en serie som ska bli en stor roman med komplex intrig och personlighetsskildring, men efter kapitel två så har man tröttnat. Drivgods däremot känns precis som vad det är: En roman planerad av en ambitiös tonåring som otroligt nog lyckas ro det hela i hamn, med allt vad det innebär av lite tafatthet här och där uppblandat med stora doser fräschör och grandiosa idéer som faktiskt fullföljs. Allteftersom jag läste tyckte jag bara mer och mer om den, och jag är själaglad att någon vågade ge ut boken!

Kapten Shannon saknar fokus inför en duell

Direktlänk 3 kommentarer

SIS 2012: Fanzinen, del 2

12 maj, 2012 at 00:43 (Svenska serier) (, , , , , )

Andra omgången med SIS-fanzine, och jag tänkte börja med ett som jag egentligen borde köpt på förra SPX men då missade jag det…

Din själ för en saga av Daniel Westman: Ett av de bästa fanzinen jag köpte på förra årets SPX var Westmans Monstret under ytan, en stämningsfull liten berättelse med ovanligt bra färgläggning. Men Din själ för en saga köpte jag inte, och givetvis fick den Seriefrämjandets stora fanzinepris för 2011. För att komplicera det lite till fick å andra sidan Monstret under ytan ett hedersomnämnande i samma kategori i år; jag är uppenbarligen helt ur synk med Seriefrämjandet ;-)

Hursomhelst, Dsfes är återigen en kort saga med en ovanligt ambitiös (och lyckad) färgläggning med tanke på att det är ett fanzine. 8 sidor utan allt onödigt fläsk, och Westman lyckas berätta sin saga så att den samtidigt följer det klassiska sagomönstret men trots det känns fräsch istället för generisk. Precis som förra året tycker jag att Westman borde försöka sig på att få in sina serier i Utopi; de är absolut tillräckligt bra, och jag skulle gärna se hans serier med ett ännu bättre tryck.

Stormens skugga av Johan Elebrink: En miniformat-tidning om Jonny som försöker att leva upp till sin döde fars ryktbarhet och liksom honom besegra den onda stormen. Det här är ett till hälften lyckat fanzine: Elebrinks teckningar är mycket drivna med en säker linje (men kanske en gnutta opersonliga), men manuset är svagare.

Lite oväntat egentligen eftersom det är fråga om en 24-timmarsserie (det brukar vara teckningarna som blir snabbare hopslängda med tanke på tidsbristen), men så kan det gå! Det skulle vara intressant att läsa någonting av Elebrink där manuset fått lite mer tid på sig att mogna; jag har för mig att det fanns fler fanzine av honom på SIS men nu var det alltså Stormens skugga jag fick med mig hem.

Snö av Lisa Harald: Lite större format handlar det om i den här serietidningen om Asta, hennes nyligen döda vän Astrid, och Astrids vän Sofie som Asta träffar i samband med Astrids begravning. Helt klart manga-inspirerade teckningar, men här känns det inte alls som ett misslyckat försök att göra manga-serier utan istället en riktigt bra serie med tydliga influenser utifrån.

Saknad, sorg, och ny trevande vänskap (och mer ändå) erbjuds, och det här är ett alldeles utmärkt exempel på en serie som passar bra i ett fanzine; det är en historia som är för kort och okomplicerad för ett längre album, men i en tidning som den här fungerar det fint.

Vik hädan av Johanna Andersson: Slutligen en serie av klassiskt strippformat, med (nästan alltid) fyra rutor / stripp-schema. Ett knepigt format eftersom det alldeles för lätt blir slentrianskämt som känns uttjatade redan första gången jag läser dem och visst finns det en del strippar här som är av Knasen-kvalité, men de som är bra är å andra sidan riktigt bra.

Kontrasten mellan den extremt timida nyblivna läraren Maria och hennes persona när hon är besatt av en demon är bitvis underbar, understryket både av teckningar, manus och textning. Och så finns det såklart som i alla strippserier som fungerar en historia som löper över flera strippar, och för min del skulle jag gärna se fler utöver de 16 som presenteras här :-)

Det var nog alla fanzine jag tänkt skriva om den här gången är jag rädd. Jag köpte visserligen några fler, men då handlar det om fanzine där jag redan skrivit om tidigare nummer flera gånger (som Li Österbergs Agnosis och Emma och Sara-serierna) där jag inte har mycket att tillägga: Om jag inte gillat dem skulle jag självklart inte fortsatt att köpa dem!

Generellt sett var jag kanske inte riktigt på shoppinghumör i år så det blev färre fanzine än jag egentligen hade velat, och jag köpte heller inte så många på ren chans. Därför blev det också färre riktigt bra fanzine som jag kommer komma ihåg en längre tid; om jag skulle plocka ut några specifikt så är det nog Astrobebis, Min själ under ytan och Vik hädan som är de som jag kommer komma ihåg till nästa års SIS. Därmed inte sagt att de andra var dåliga, men det är de här tre som passade mig bäst :-)

Direktlänk 2 kommentarer

SIS 2012: Fanzinen, del 1

6 maj, 2012 at 22:20 (Svenska serier) (, , , , )

Dags för SIS-fanzinen! De blev inte så många, men jag tänkte ta dem i två omgångar ändå; det blir mer hanterligt så tycker jag. Sen är det här alltså fanzine som jag köpte på årets SIS och som därför är nya för mig; jag vet att åtminstone Oh Yeah kom ut för några år sedan. Here goes nothing:

Vid isens kant av Robert Pettersson: Egentligen är det här inte ett fanzine eftersom det är ett av häftena i Kolik & Seriefrämjandets serie Grafiska novelletter där t ex Frida Ulvegrens Tack och förlåt och Jan Bieleckis Några feta också ingår, men tidningen passar ända bra in här, även om det är en en smula mer påkostad utgåva än de andra :-)

Vik är en berättelse om tre vänner som ska ut och fiska på en isbelagd sjö; en på ytan enkel sak som snart visar sig vara ack så problematisk när Louise inser att hon tycker det är etiskt fel att fiska. Kort sagt, ett litet moraldrama i vintertid.

Precis som de andra novelletterna jag läst är det här en elegant utformad tidning; det är ett bra format för att presentera serieskapare som ännu inte slagit igenom hos den stora massan. Robert Petterssons teckningar med grova/breda streck gör att historien får en handfast och realistisk ton, och jag gillar också den personliga färgläggningsstilen; kanske inte ett sätt att hantera färger jag alltid skulle vilja se eftersom jag tror att jag skulle tröttna på det i längden, men i det här blygsamma omfånget uppskattade jag det. Manuset är dock svagare: Lousie blir lite för gnällig och inkonsekvent vilket gör att åtminstone jag känner att det moraliska dilemmat tappar kraft. Men å andra sidan vet jag faktiskt inte om idén är att debattera etiken i att döda djur för att äta dem (det funkar inte så bra av nämnda skäl) eller att visa upp en människa som inte är i balans med sig själv och världen omkring henne (det funkar i så fall bättre).

Astrobebis av Hanna K (Nyström, men hon verkar stryka efternamnet i sitt artistnamn): Ett typiskt fanzine, i anspråkslöst A6-format, som precis som utlovat handlar om en liten intergalaktisk bebis. En astronaut störtar på en okänd planet, träffar en inföding, blir kär, och presto, en bebis!

Är det amatörmässigt tecknat? Japp. Osofistikerad handling? Japp igen. Talangfullt? Jajamensan!

Det är sånt här som gör det så roligt att köpa fanzine: Man vet aldrig vad man får, och om man har tur så blir det någonting man gillar. Som Astrobebis. Det är som sagt lite svajigt framfört, men serien har mycket hjärta och den har det där lilla extra som gör att jag så gärna har överseende med bristerna. Häftets lilla format passar perfekt till de bitvis mycket söta teckningarna; i större format tror jag att mycket av charmen riskerat att förloras. Ett alldeles utmärkt fanzine alltså, precis som det ska vara :-)

Oh Yeah av Jenny ”McPenny” Axelsson: Liksom Astrobebis ett typiskt fanzine, den här gången i A5-format och med en handfull kortare serier. Jämfört med Hanna K tecknar Jenny Axelsson i en mer realistisk stil och då är det lätt hänt att brister i teckningarna blir mer uppenbara, och så är det nog här. Omslaget är utmärkt, men jag måste nog säga att jag efter att ha läst de första serierna tyckte att resultatet var sådär: Absolut inte oävet, men lite väl stelt framfört.

Men den avslutande Mixtape var däremot riktigt bra: Bara en stark lyckokänsla skildrad på 8 sidor, rakt på sak utan någon komplicerande handling, och med teckningar som har en lösare och ledigare stil som jag tycker passar bättre än den i de tidigare serierna. Så ett fanzine som avslutar med flaggan i topp :-)

Det var allt för idag: Tre stycken tidningar som alla hade sina poänger, utan tvekan. Jag återkommer snart med de återstående fyra (tror jag det var) svenska fanzinen jag köpte.

Direktlänk 5 kommentarer

Hilda

4 maj, 2012 at 00:22 (Europeiska serier) (, , , , )

Egentligen borde jag läsa alla serier jag köpte på SIS (Stockholms internationella serieffestival) 2012 innan jag skriver om dem, för att kunna gruppera dem på lämpligt sätt, men då skulle jag å andra sidan inte kunna skriva någonting här förrän om en vecka, ungefär. Ergo, det får bli inlägg allteftersom, kluriga & eleganta grupperingar be damned!

Och efter det introt ska jag nu skriva om en serie jag faktiskt inte köpte på SIS utan veckan före, men eftersom förlaget bakom serien ifråga, Nobrow Press, fanns representerat på SIS och dessutom hade serien som ett av sina dragplåster passar den bra här tycker jag!

Från Hildafolk

Hildafolk & Hilda and the Midnight Giant av Luke Pearson är två underbara serier om flickan Hilda som bor tillsammans med sin mor någonstans som mest påminner om den norska fjällvärlden (Pearson själv preciserar det inte närmare än Skandinavien, men för mig känns det som Norge, tveklöst). I det första häftet, Hildafolk, saknas egentlig handling medan vi får följa Hilda på hennes strövtåg där hon stöter på troll och andra konstiga knytt. Det är en alldeles charmant berättelse; det är länge sedan jag instinktivt gillade en serie så mycket som den här. Varelserna är underligt originella, och Pearsons teckningar med de starka och mättade färgerna är suveräna. Häftet i sig känns också väldigt trevligt att hålla i, och när jag såg Nobrow Press andra titlar på SIS blev det uppenbart att det är ett förlag där bokens utformning ligger dem nära hjärtat.

Hilda and the Midnight Giant är splitter ny från tryckpressen, och är mer likt ett klassikt seriealbum med sitt större format, hårda pärmar, och en tydligare historia om hur Hilda och hennes mor blir hotade av en samling osynliga små varelser vars ledare av politiska skäl lovat att ”jättarna” ska jagas iväg. Midnattsjätten finns också med på ett hörn, och Pearson utnyttjar möjligheterna som ges av att skildra en ”normal” jätte, samtidigt som Hilda också är en jätte när hon träffar småfolket.

HatMG varierar layouterna mer än den tidigare serien, med en del väldigt lyckade sidor där jätten verkligen ser gigantisk ut, men på en del sätt är Hildafolk mer lyckad med sitt mindre och personligare format, och mer spännande färgläggning. HatMG är lyckad både tecknings- och manusmässigt, inte tu tal om annat, men den trolska stämningen gör sig trots allt lite bättre i den mer anspråkslösa Hildafolk med sin lösare handling. Om jag bara hade läst HatMG hade jag nog inte haft några invändningar för det är en ruskigt bra serie, men personligen är jag väldigt svag för det fria berättandet à la Hildafolk, som påminner mig om de bästa av till exempel Trondheim och Sfars serier.

Från Hilda and the Midnight Giant

Förutom de två Hilda-serierna har Nobrow Press också gett ut Luke Pearsons Everything We Miss, en bok som jag plockade upp på SIS men ännu inte hunnit läsa. Det verkar vara en mycket annorlunda serie jämfört med dem om Hilda, men om den är i närheten av lika bra kommer jag bli nöjd. För faktum är att de här två böckerna (och framförallt Hildafolk, som sagt) är bland de bästa serierna jag läst i år, utan tvekan, och precis i min smak dessutom med sin sorglösa och suggestiva karaktär, parat med alldeles förträffligt charmiga teckningar :-)

Från Hildafolk

Direktlänk 11 kommentarer

SIS-tegelsten 1: Smålands mörker

1 maj, 2012 at 16:35 (Svenska serier) (, , )

Nu så har jag kommit igång med att läsa SIS-böckerna; det blev den tjockaste av dem alla jag började med, närmare bestämt Henrik Bromanders Smålands mörker. 628 sidor om Erik som växer upp i Nässjö i en rejält dysfunktionell familj, med en mamma som verkar hata honom och en pappa som är förvirrat extrem-politiskt aktiv; givetvis har båda också problem med spriten. Vänner är det ont om, och de enda människor han kommer nära är sin farfar Stig och den något äldre Annika som han lär känna på ortens bibliotek.

Förutom sin allmänna alienation är Erik också fascist, seriefantast, och homosexuell (de två förstnämnda med stolthet, medan det tar ett tag för honom att acceptera och erkänna det sistnämnda). Fascismen är en viktig del av hans liv som ung, med diskussioner om fascism kontra rasism / nazism / klasstillhörighet / kommunism, men också planer på hur man genom våld ska vinna andra människor över till ideologin. Så det är inte precis ett enkelt liv han har framför sig, och mycket riktigt går det mesta åt helvete med en långvarig fängelsevistelse som kulmen.

Det är lika bra att säga det först som sist: Bromander är en kass tecknare med de flesta mått mätt. Personers ålder är ibland omöjligt att avläsa (när Eriks mamma blir gravid kändes det smått bisarrt, med tanke på att jag trott att hon var typ 55 år), ansiktsuttrycken är få och variationslösa, och gång på gång missade jag repliker i serien eftersom den grafiska skillnaden mellan teckningarna och pratbubblorna är så små att jag helt enkelt inte såg bubblan innan jag fortsatt till nästa ruta. Kort sagt, hellre än bra.

Tillsammans med den avtrubbade känslan i skildringarna av det mesta som händer (personer reagerar aldrig riktigt, eller om de gör det så märks det i alla fall inte på teckningarna) och Eriks passiva personlighet, förutom i undantagsfall, borde det bli en bedövande känsla av menlöshet som kanske en del uppskattar men normalt inte jag.

Men sen är det det där med fanzinen…

Insprängda i boken finns nämligen diverse nummer Eriks fanzine, Ansikte, där han skildrar sitt eget liv. Hur han fascineras av fascismen, hans uppvaknande homosexualitet, hans relationer till familjemedlemmar, vänner, och älskade. Allt tecknat och framfört i en än mer amatörmässig stil än serien i övrigt, men å andra sidan med en passion och rättframhet som inte går av för hackor.

Från ett fanzine

Det är ärligt talat suveränt gjort: Den vanliga serien visar oss vad som händer med Erik från ett utifrånperspektiv, medan fanzinet visar oss Eriks bild av hans liv och känslor. Där Erik sedd från utsidan verkar likgiltigt känslokall är hans inre liv desto rikare, och betydligt mer nyanserat. Hans vurm för den klassiska teoretiska fascismen känns begriplig (från hans utgångspunkt sett), och hans kärleksförklaring till sin första stora kärlek och sin reaktion inför den senares svek är  smärtsamt ärlig.

Om Smålands mörker bara innehållit den reguljära skildringen hade jag tyckt det varit ett taffligt framfört misslyckande; om boken istället bara innehållit fanzinen hade den känts meningslös utan den bakgrund som nu finns. Att kombinera de två är ett genialt grepp, och Bromanders svagheter som tecknare har snarast vänts till en fördel; de krattiga och emotionellt tomma teckningarna kontrasterar så mycket starkare mot de självutlämnande fanzinen än om de förstnämnda hade varit bättre på att visa vad människorna känner i sitt inre. Det är helt enkelt mycket styvt gjort att på det här sättet utnyttja sina färdigheter maximalt, och därmed göra Erik till en levande person som jag kan ha sympati men framförallt förståelse för, hans svagheter till trots. Bravo!

Direktlänk 7 kommentarer

SIS 2012: Mini-rapport

29 april, 2012 at 21:19 (Serienyheter, Serier) (, )

SPX SIS (Stockholms Internationella Seriefestival 2012 är slut. Jag hade tänkt vara flitig deltagare på alla tillställningar men det blev väl lite sisådär med det; jag var helt enkelt inte på festhumör på kvällarna :-/

Men trevligt att besöka mässan var det, och att se att serie-Sverige lever och mår bra. För varje år känns det som om förlagen har fler och bättre album att visa upp (både svenska serier och utländska), fansinen fortsätter att imponera, och det är alltid roligt att prata med alla utställare.

Jag ska snart skriva recensioner av det jag hittat (när jag väl läst klart dem, och det kan ta ett tag av orsaker som snart blir uppenbara), men först några spridda reflektioner:

  • Borden från ”alternativförlagen” ser nu mycket imponerande ut; Galago, Kolik, Optimal med flera har nu så många publikationer att det från att ha varit lite smått ödsligt på borden där det låg högar av samma bok för att fylla utrymmet nu börjar bli problematiskt att visa upp alla böcker.
  • Posy Simmonds var precis lika cool som jag hade hoppats, och att lyssna på hennes föredrag om sin karriär var hur intressant som helst. Och jag blev glad när jag frågade henne om det och hon sa att ett urval av hennes äldre serier (pre-Gemma Bovery) ska komma ut till jul!
  • Manga-fansin-vågen fortsätter precis som förut. Jag är fortfarande rätt skeptisk till serier som i alltför hög grad anammar mangans yttre stilistik (se min recenson av Laddertop som exempel), men jag är ändå imponerad av energin i fansinen.
  • Det engelska förlaget Nobrow Press vars böcker om Hilda jag egentligen tänkt recensera tidigare i veckan efter att ha beställt och läst dem efter en rekommendation från en vän (spoiler: A+) fanns representerade, och alla deras böcker är mycket elegant utformade. Ett förlag värt att hålla ögonen på i framtiden.
  • Och slutligen, den stora trenden i år känns är långa böcker. Som exempel köpte jag tre nyutkomna tegelstenar: Ulli Lusts Idag är sista dagen på resten av ditt liv (Kolik, 464 sidor), Tinet Elmgrens Drivgods (Epix, 388 sidor), och slutligen Henrik Bromanders Smålands mörker (Galago, 628 sidor). Det är en av förklaringarna till att det kanske lite innan SIS-recensionerna dyker upp här :-)

Allt i allt en utmärkt festival och jag hoppas att den återkommer nästa år igen; ett stort tack till arrangörerna som gjort ett fantastiskt jobb!

Posy Simmonds föredrar

Direktlänk Lämna en kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 155 andra följare