Filosofi och hundar: Socrates the Demidog

18 december, 2011 at 02:22 (Europeiska serier) (, , , )

Så det kan gå. För ganska länge sedan utannonserade NBM att de skulle ge ut Joann Sfar & Christophe Blains serie Socrates the Demidog, där Sfar står för manuset och Blaine för teckningarna (det är lite hugget som stucket med vem som gör vad i det här franska gänget där alla skriver och tecknar alldeles utmärkt). Jag visste visserligen ingenting om serien men hur skulle den kunna bli dålig med två så suveräna serieskapare i samarbete? Sfar med serier som Rabbinens katt och Klezmer, och Blain med Isaac the Pirate och Gus and His Gang.

Och sen gick tiden. Och gick. Och inget album kom ut. Fortfarande står det listat på en del internetbokhandlar men jag har nog gett upp hoppet.

Och sen så råkar jag ramla över de två första delarna av serien i en scanlation-utgåva. Mycket överraskande för det är inte precis den sorts serie som brukar föräras med sånt, men hey, inte mig emot!

Och sen visar det sig vara en serie som nästan överträffar mina förväntningar. Det beror nog lite på att jag automatiskt får lägre förväntningar när det är en scanlation, men det är en fruktansvärt bra serier, det här. Huvudpersonen är hunden Sokrates; en hund som kan tala, filosofera, men som är en smula misslyckad som hund tycker han själv eftersom han är så mesig. Han är alltid en åskådare, utan att själv ge sig in i handlingen. Utom vid ett enstaka tillfälle, men då straffar hans husse Herakles honom grymt.

För lika viktig som Sokrates är Herakles, den grekiske hjälten som här framställs som en machoman med svårtyglade drifter. Framförallt i den första boken kretsar mycket av handlingen kring Herakles känslor, eller kanske snarare icke-känslor, och människans sökande efter kärlek. Sokrates pratar med de kvinnor som Herakles har, och försöker också få Herakles själv att förstå vad kärlek är.

 

Men när paret i den andra boken ger sig ut för att besöka Odysseus, som ett exempel på den allt övervinnande kärleken med hans tjugoåriga resa för att komma hem till Penelope, så går det illa. Där den första boken är lugn och meditativ är den här våldsam och grym. Förutom Odysseus och hans familj dyker Homeros, Poseidon, och en del andra klassiska figurer upp, och det mesta är eländigt. Sfar följer inte några vanliga historier här utan väljer istället att koncentrera sig på personerna i dramat, och framförallt Odysseus har en viktig roll. Men det är ändå Sokrates och Herakles relation som känns som den viktigaste, med tanke på hur den utvecklas.

Sfars manus påminner i början rätt mycket om Rabbinens katt, med ett talande djur återigen i huvudrollen, men i den andra delen går mina tankar snarare åt de mer mörka delarna av Dungeon-serien. Blain, som också har tecknat några av Dungeon-böckerna, är precis lika bra både när han tecknar de mer glättiga och klara scenerna, och när det blir mer emotionellt. Frågan är om han kanske är den bästa tecknaren av alla dem som rört sig i Dungeon-kretsarna, åtminstone när det gäller sidor med svärta.

Som många scanlations slarvas det ganska grovt här och där i översättningen, men den lyckas fånga Sfars speciella språkkänsla riktigt bra, så det är ändå med beröm godkänt. Det här är den klart intressantaste scanlationen av en europeisk serie jag läst, och jag kan bara hoppas att den tredje boken också en dag översätts; jag vill så gärna läsa Sfar & Blains skildring av Oedipus också!

PS. Det här var en svår serie att välja bilder till. Inte för att det inte fanns några bra utan för att jag egentligen skulle vilja ha med allihopa, för att visa på variationen i serien. Men jag nöjde mig med lite mer bilder än vanligt istället :-) DS.

Direktlänk 1 kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 168 andra följare