Portræt af helten som troskyldig ung mand

24 november, 2013 at 17:04 (Europeiska serier) (, , , )

Portræt af helten som troskyldig ung mand - Omslag

Så var det till slut dags för det sista albumet i serien Ett äventyr med Spirou och Nicke av…Portræt af helten som troskyldig ung mand, skriven och tecknad av Émile Bravo. Eller sista och sista, det sista av de sex albumen i serien som blivit översatt till danska alltså men det fjärde i utgivningsordning.

Och faktum är att ordningen spelar roll här. Serien är tänkt som en möjlighet för serieskapare att göra vad de vill med Spirou och hans värld, men album fem, Operation Flagermus, är i mångt och mycket en fortsättning på det här albumet. Liknande miljöer, liknande setup, liknande realism. Faktum är att de två albumen är alldeles för lika, och att om jag hade läst albumen i den ordning de kom ut så hade jag varit mycket mer kritisk mot Yanns manus. Egentligen inte för att det kopierar så mycket från Bravo (som nazisminslagen, romantiken, med mera), utan för att Bravo är så överlägsen i allt och att Yanns version därmed känns som en mycket meningslös och trött kopia av förlagan.

För där inslagen av realism i Yanns serie kändes påklistrade och inte naturligt smälte samman med resten av serien lyckas Bravo istället helt med exakt dettaPortræt af helten som troskyldig ung mand - Omplåstring. Här möter vi en yngre Spirou som är mycket naiv vad gäller de storpolitiska skeendena men med hjärtat på det rätta stället. När gänget med småpojkar som han spelar fotboll med oupphörligen börjar slåss med förevändningar som ”Din pappa är kommunist/fascist/spanjor/…” blir han upprörd och stoppar dem, men inte för att han tycker de framför politiskt undermåliga argument utan för att de ska spela fotboll och inte hålla på att bråka om vad deras föräldrar är för ena. När han blir inblandad i Tyskland och Polens förhandlingar för att undvika krigsutbrottet vet han egentligen inte så mycket om den politiska bakgrunden, bara att han inte vill att det blir krig. När han lär känna den unga flickan Kassandra som jobbar på samma hotell och som tvärtom är ytterst involverad i politiken så köper han inte hennes argument rätt upp och ner bara för att han är en smula kär i henne (och hon i honom), men han lyssnar gärna på vad hon säger och vill lära sig mer.

Kort sagt, där Yanns försök till realism poppar upp i handlingen utan att lyckas förankra dem som ett naturligt inslag känns det i Bravos serie som ett fullständigt självklart inslag: Portræt af helten som troskyldig ung mand är en utmärkt skildring av en mycket riktigt troskyldig ung man i Belgien under tiden före andra världskrigets utbrott. Den grasserande antisemitismen skymtar till men utan att som hos Yann dunkas i huvudet på läsaren; den mycket söta och oskyldiga kärlekshistorien är finkänsligt skildrad till skillnad från Yanns version där flickan Audrey enbart känns som att hon lagts till för att Yann ska visa att i den här serien kan Spirou minsann bli kär också (och att hon är judinna gör att Yann kan slå två flugor i en smäll: Ett kärleksintresse som dessutom automatiskt blir tragiskt pga omständigheterna).

Portræt af helten som troskyldig ung mand - Politik

Så ett riktigt bra manus, men hur är det med teckningarna?

Jodå, de är också bra. Bravos stil känns modernt fransk, på ett bra sätt, som anknyter till klassiska belgiska serier utan att för den skull kännas som en pastisch. Framförallt är han bra på ansikten; figurteckningen drar lite åt det stela hållet men det uppvägs med råge av de rörliga minerna. Färgskalan går åt det murrigt brun-beiga hållet som känns rätt här, med en serie som huvudsakligen utspelar sig på ett konservativt hotell som inte direkt är kända för sina vågade färgval ;-)

Portræt af helten som troskyldig ung mand har av alla jag känner som läst den här Spirou-avknoppningsserien utmålats som den bästa av de sex albumen och jag kan bara hålla med. De tre första är alla gjorda i en stil som mest utmärks av att serieskaparna tänkt sig ett vanligt Spirou-album men med lite ”vuxnare” inslag, med resultatet att de är en trevlig förströelse men inte mycket mer än så. Det fjärde, dvs det här, är en förträfflig serie som råkar ha en från annat håll känd karaktär i huvudrollen men som kan stå alldeles utmärkt på egna ben, som det femte bara är en sämre kopia av.

Det sjätte albumet, Trondheims Panik på Atlanterhavet, kanske är det som är närmast kvalitetsmässigt, i sin mycket typiska Trondheimska blandning av humor och kaos, men det är så annorlunda jämfört med de andra att det känns som en helt annan serie :-)

Intressant har det varit att läsa de här sex böckerna, det är bara synd att de inte också finns att få tag på på svenska. Men vem vet, de kanske dyker upp en dag, och om inte så tycker jag man absolut ska läsa Portræt af helten som troskyldig ung mand, det är den värd!

Portræt af helten som troskyldig ung mand - Möte

Det första mötet

PS. Bonuspoäng till Bravo för den egentligt djupt tragiska skildringen av Spip; Spip har aldrig varit intressantare/mer neurotisk/skrämmande än här! DS.

Direktlänk 7 kommentarer

I Vipers klor

6 juli, 2013 at 18:31 (Europeiska serier, Serier) (, , , )

Spirou är så gott som unik i Sverige i och med att det är en komisk äventyrsserie i klassisk europeisk stil som fortfarande översätts och kommer ut i en upplaga avsedd för den stora allmänheten. Asterix lär fortsätta komma ut men den har en frekvens långt under Spirous, medan Lucky Luke som höll ut länge nu har lämnat Egmont och vad priset och distributionen kommer bli på dess nya förlag Albumförlaget återstår att se. Sen finns det förstås ströserier, som Smurferna (eller med den nya stavningen, Smurfarna) som fick en ny chans tack vare filmen. I övrigt är det tomt.

Det är intressant att fundera på varför Spirou hållit ut. Det finns givetvis flera orsaker, som just att den faktiskt kommit med nya album i stadig takt, men en starkt bidragande orsak är nog att den vågat förändras. Lucky Luke och Asterix ser ut som de alltid gjort förutom att de är sämre idag än de var när Goscinny levde (Asterix långt långt långt sämre) medan Spirou har fått nya författare och tecknare som vågat ändra på formeln. Resultatet har varierat men det viktiga är just att det har varierat :-)

Tyvärr har inte de intressantaste Spirou-serierna kommit till Sverige, dvs Ett äventyr med Spirou och Nicke av…, men å andra sidan var det via den serien som Fabian Vehlmann (manus) och Yoann (teckningar) först visade vad de gick för vad gäller Spirou. Och nu har deras tredje ”vanliga” Spirou-album kommit ut på svenska: I Vipers klor.

I Vipers klor omslag

Först som sist skulle jag vilja säga att I Vipers klor är det svagaste av parets album. Zarkonerna anfaller hade underbara teckningar an den muterade djungeln runt Champignac och kändes fräscht jämfört med de närmast föregående albumen, och Den mörka sidan av Z hade en lika suggestiv miljö i skildringen av månens svarta yta. Mer problematiskt har det varit med manusen; Vehlmann är bra på detaljer och inte alls dum vad gäller personlighetsskildringar, men jag har aldrig läst någon serie av honom som haft en riktigt bra grundhistoria. De har alltid känts lite som en efterhandskonstruktion, som en nödvändig plafond för att fylla ut med de mer intressanta smådetaljerna. Det gäller Spirou, det gäller markisen av Anaon, det gäller Svart tomtebloss. Det är symptomatiskt att det bästa av Vehlmann jag läst är böckerna om Green Manor som består av korta serier istället för albumlånga diton. Eftersom I Vipers klor delar manussvagheterna och det den här gången saknas en mer fantasifull miljö känns albumet lite tråkigare eftersom Yoann inte får briljera.

Men det finns bra saker i den här historien med, framförallt att Vehlmann & Yoann nu känns varma i kläderna och definitivt vågar göra sin egen Spirou utan att det känns som en sämre kopia av tidigare serier. Här fortsätter kritiken av den globala kapitalismen med dess ultrarika representanter som vi såg en början på häromsistens. Spirou blir lurad att skriva på ett kontrakt där han i princip blir en slav; en rik och bortskämd slav men maktlöss efter att ha skrivit över rätten till Spirou-karaktären på en halvgalen magnat. För i den här versionen av serien Spirou är Spirou precis som Tintin ursprungligen både en äventyrare som är med om allt det vi läser i serien och en kändis eftersom alla i serien läser samma seriealbum som vi i den riktiga världen (om det här var en superhjälteserie skulle jag nu kunna prata om vilket parallellt universum serien utspelar sig i…). Det finns flera metaskämt också när andra kända hjältar som Läderlappen och Indiana Jones dyker upp i lätt igenkännliga karikatyrer.

I Vipers klor - Läderlappen

Spirou, Nicke, Sickan (som är en vanligtvis underutnyttjad karaktär som den här gången åtminstone får en någorlunda viktig roll) blir alla tvungna att fundera på vad som är rätt och fel och de delarna fungerar fint. Men de mer civilisationskritiska delarna känns mer malplacerade ; för mig känns det lätt respektlöst när någon sida eller två ägnas åt att skildra ett förtryckt och fattigt folk som med risk för livet försöker fly i båtar för att sedan snabbt glömmas bort när Spirou et al fortsätter med sina äventyr. Om man ska ta upp allvarliga ämnen tycker jag att man antingen måste ta dem mer på allvar eller låta dem vara en naturlig del av bakgrunden istället för att som här sätta dem i förgrunden i några rutor och sen prompt ignorera problemen.

Så en del kritik har jag men jag är absolut glad att Egmont fortsätter översätta Spirou. För min del skulle albumen kunna bli lite dyrare också om det skulle innebära att fler europeiska serier gavs ut, men det ser knepigt ut med den saken :-/

Direktlänk 1 kommentar

Den mörka sidan av Z

7 september, 2012 at 14:46 (Serier) (, , , )

Ser man på, det dök upp på svenska till slut, det senaste Spirou-albumet, signerat Fabien Vehlmann (manus) och Yoann (teckningar). (OK, lite många kommatecken i den meningen men sånt händer.)

Innehållet visade sig vara en direkt uppföljning på boken innan, Zarkonerna anfaller, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att när den slutade var staden Champignac och även grevens slott lagt i ruiner efter att Zafirs senaste uppfinningsförsök inte gått som det var tänkt. I Den mörka sidan av Z får vi se vad det var han egentligen ville åstadkomma och det är storvulna planer; faktiskt så storvulna att han sett sig tvungen att bli sponsrad av andra.

Zafir var en intressant figur redan i Franquins första album som introducerade honom. Här fanns en person som inte passade in i det vanliga mönstret god/ond som alla andra gör; Zafir är inte ond i sig för även om han hjärntvättar sina underhuggare är det egentligen bara för att han är så fascinerad av sina vetenskapliga teorier och försök. När han dök upp i Zarkonerna anfaller för att ”låna” några av grevens substanser var det återigen för att han var så fixerad vid sina försök att han aldrig reflekterade över det moraliska i att stjäla från greven, och som titeln antyder fortsätter Den mörka sidan av Z att belysa Zafirs karaktär.

På många sätt är Zafir en spegelbild av greven: Båda låter ibland sin uppfinningslusta leda dem in på tvivelaktiga vägar, men där greven ändå presenterats som att han håller sig på det godas sida har Zafir istället en tendens att hamna på det ondas (som när Ricke använder sig av Zafir för sina egna planer). Det intressanta med Vehlmann & Yoanns Spirou-serier är att greven nu kritiseras mer än förut och t o m jämställs med Zafir. I Zarkonerna anfaller skäller Spirou ut båda två för att de är så obetänksamma, och i flera av Ett äventyr med Spirou och Nicke av…-böckerna syns samma drag av att man poängterar mer av de mörka sidorna av grevens påhittighet.

Men även om jag gillar den allvarligare grundtonen i Vehlmann & Yoanns Spirou är allt inte bra. Humorinslagen är visserligen inte tråkiga men liksom i andra serier jag läst av Vehlmann har han svårt att hålla ihop en längre historia. Det blir för spretigt, med scener som saknar ett naturligt flyt mellan varandra, och bihandlingar som känns slumpartat inslängda. Vehlmann har bra idéer och hanterar detaljer galant (som exempelvis hur man får in den hopplöse Spip i handlingen), men den längre narrativa strukturen har han problem med. Han har också en tendens att småfuska: Om han vill ha med t ex en scen där det krävs att någon klarar sig utan rymddräkt på månen så slänger han in en kort deus ex machina-förklaring, istället för att få in det på ett naturligare sätt i handlingen. Det är på intet sätt en katastrof eftersom hans Spirou-manus är bland de bästa efter Frranquins, men det går ändå inte att undvika att notera eftersom så mycket annat är så bra.

Yoanns bidrag är däremot utan skavanker. Liksom i det förra albumet är det främst i miljöskildringen han triumferar: I Zarkonerna anfaller var det en märklig djungelvärld med muterade växter och djur, medan det här handlar om en ödslig månyta. Riktigt bra!

Jag hoppas att Egmont kommer fortsätta med sin Spirou-utgivning men jag är ärligt talat inte optimistisk. Visst är serien bra men jag undrar hur det är med det ekonomiska. Förutom Spirou och Lucky Luke ges i princip inga fransk-belgiska serier av den här sorten ut längre, och framförallt inte med ett så lågt pris. Om man jämför med Danmark där man också får översatt Ett äventyr med Spirou och Nicke av…-serien har Egmont gett upp; det är det lilla förlaget Cobolt som nuförtiden står för nya Spirou-album, och de prissätts på ett helt annat sätt där det här albumet är ungefär 3 gånger dyrare än det svenska. Själv ser jag hellre att albumen blir dyrare men att de ändå översätts istället för att de inte kommer ut alls.

Men jag kan ha fel; Den mörka sidan av Z har ju faktiskt kommit ut här. Så köp den och visa för Egmont att det finns en marknad så kanske vi kan få se fler titlar i framtiden också :-)

Direktlänk 1 kommentar

Mer av den realistiska (nåja) Spirou: Katakomberne under Champignac

29 maj, 2012 at 22:23 (Europeiska serier) (, , , )

En uppmärksam läsare har redan förstått att det är ett Spirou-album på danska från titeln; det handlar närmare bestämt om ytterligare ett album i Ett äventyr med Spirou och Nicke av…-sviten där diverse europeiska serieskapare får göra lite vad de vill med Spirou. Den här gången står Yann och Tarrin för manus, medan det är Tarrin själv som ansvarar för teckningarna.

Till skillnad från Yanns andra album i sviten, Operation Flagermus, är det här en mycket mer okontroversiell bok som nästan skulle kunna varit ett vanligt Spirou-album: Greven har upptäckt en tidigare okänd katakomb under sitt slott, byggd av hans förfader Filippolaulus, samtidigt som en expedition i Nepal där bl a Sickan ingår stöter på problem som de hoppas få grevens hjälp med. Givetvis dras både Spirou och Nicke in i mysteriet med en levande sfinx och en död prinsessa… Och Tarrins teckningar ser också ut som typiska Spirou-teckningar från Franquin-skolan med mycket fart och krumma figurer.

Det som gör att jag använder ordet ”nästan” om serien är det faktum att även om handlingens stora drag känns som en typisk sen Spirou-historia så har allting som har med känslor och personliga relationer skruvats åt några tum: Huvudrollerna har seriösa kärlekstrubbel; de skrämmande inslagen är mörkare än annars; grevens experiment har ett tydligare drag av galenskap (och inte så hälsosamt galet). Det är en Spirou där mycket känns en smula konstigt/udda/off.

Jag har fortfarande inte tröttnat på konceptet bakom En serie med Spirou och Nicke av…, både när det blir riktigt udda serier eller mer vanliga som här. Det känns hälsosamt med nya idéer för att inte en serie så pass gammal som Spirou ska stagnera. Jämför dagens Spirou med Asterix eller Lucky Luke som har tröttnat rejält; det är uppenbart att det senaste albumet i den vanliga Spirou-serien som översatts till svenska, Zarkonerna anfaller från 2010, har plockat upp inslag från En serie med…-böckerna med det lite seriösare tonfallet.

Grevens X4-användning känns inte lika lättsam längre…

Nåväl, det finns inte mycket mer att säga om Katakomberne under Champignac: Som vanligt har jag läst den på danska i en nyutkommen utgåva (5 av de 6 franska albumen finns nu på danska), och jag misstänker att de som är intresserade redan vet vad som erbjuds, dvs en kompetent och bitvis riktigt bra europeisk äventyrsserie av klassisk stil med en liten twist, som huvudsakligen riktar sig till de vana Spirou-läsarna.

Likaså som vanligt är det ett mycket snyggt designat album (och dyrt!) utgivet av Cobolt, beställningsbart hos exempelvis Adlibris; danska är inte svårt (att läsa) och jag misströstar om att de här serierna någonsin ska komma ut på svenska, så beställ på!

Direktlänk Lämna en kommentar

Spirou+Trondheim = Panique en Atlantique

24 maj, 2011 at 17:19 (Europeiska serier) (, , )

Eller som den danska titeln lyder: Panik på Atlanterhavet. Som man kan misstänka är det ytterligare ett album i Ett äventyr med Spirou och Nicke av-sviten, och jag blir bara mer och mer ledsen över att de här böckerna inte finns översatta till svenska. De tidigare albumen i samma svit jag läst har alla varit av de allvarligare slaget, men nu när Trondheim står för manus (Fabrice Parme tecknar) blir det ändring på det: Panik på Atlanterhavet är ren slapstick, och en riktigt bra sådan dessutom :-)

För en gångs skull får vi följa Spirou när han jobbar, dvs när han är piccolo. Det är ingen historia som utger sig för att utspela sig när Spirou var ung; alla ”nutida” Spirou-medlemmar finns med, som greve Champignac (som frågar Spirou varför han jobbar som piccolo och får svaret att räkningarna ju måste betalas). Efter att ha misslyckats på sitt vanliga hotell hamnar Spirou som piccolo på en ny lyxkryssare, utrustad med en ny uppfinning som ska skydda skeppet mot alla faror. Någon som tror att det fungerar som tänkt, med tanke på att Champignac är inblandad?

Historien är typiskt Trondheimsk: En låt-gå-mentalitet i skrivandet som gör att det känns som om historien hittats på allteftersom, men samtidigt med riktigt kluriga vändningar som överraskar eftersom de faktiskt är så genomtänkta, och vid närmare granskning inser man att Trondheims berättelse är mer logisk och finurlig än de allra flesta allvarligare Spirou-albumen. I PiA har vi två olika uppfinningar som tillsammans måste lösa ett liv-och-död-problem, och jag satt faktiskt och funderade på hur det skulle gå till. Jag kom på ett sätt men insåg att det inte skulle fungera, men givetvis hade Trondheim tänkt lite till och visste hur man skulle fixa det. Logiska luckor saknas helt, vilket är precis som i hans andra mer lyckade serier, som i Dungeon- och McConey/Lapinot/Kanino-serierna som alla har logiskt sett tajtare historier än de mesta annat man kan läsa, trots allt kaos och nonsens som pågår :-)

En Trondheim i form alltså, och Parmes teckningar är inte så dumma de heller. De passar för slapstick som här, med sin kantiga men samtidigt charmiga stil som påminner lite om Genndy Tartakovskys animationer i sina bättre stunder. Om jag fått bestämma hade jag nog ändå hellre sett att Trondheim tecknade också, men Parme är en bra ersättare för den här sortens serie.

Greven är diplomatisk (klicka för större version)

Så en helhjärtad rekommendation av Panik på Atlanterhavet från min sida, och eftersom danskan här är lättare att hänga med i än i en del andra serier så tycker jag att alla som gillar Spirou, Trondheim eller bara en genuint rolig serie ska ta och beställa den på någon internetbokhandel. Jag högg min från Adlibris.se men den finns säkert hos andra också. En smula dyr (188:-), men stort format, inbundet, och ett mycket underhållande innehåll gjorde mig glad :-)

Direktlänk 6 kommentarer

Tome & Janry knegar på: Sträck på dej!

17 april, 2011 at 22:50 (Europeiska serier) (, , , )

Det är lite underligt att en serie som Spirou som jag tyckte rätt bra om som liten men inte mer än så envisas med att dyka upp på den här bloggen som jag skriver som vuxen. Hittills har jag knappt skrivit någonting om exempelvis Hergés serier eller om Lucky Luke, en stor favorit från förr, men Spirou skriver jag om med jämna intervall. Men jag får skylla på att Hergés serier dog med honom, och Lucky Luke har bara varit en trött upprepning av sig själv efter att Goscinny dog, medan Spirou har fortsatt utvecklas i huvudserien med helt nya skapare och dessutom med sidoserier som Ett äventyr med Spirou och Nicke av… och det som dagens inlägg ska handla om, Den unge Spirou.

Sträck på dej! som precis kommit ut är det femtonde albumet i serien, en respektabel siffra. Och än mer anmärkningsvärt är det att det här är en av de ytterst få breda europeiska serierna som fortsätter att komma ut på svenska, och även tryckas om vid behov. Så det är uppenbart att det finns en läsekrets som gillar serien, även om jag inte riktigt kan förstå varför. För även om det finns bra saker i Den unge Spirou så finns det också en del riktigt usla, så det är inte en av de bästa europeiska serierna på något vis.

Låt mig börja med det som är bra: Janrys teckningar. När jag skrev om Tome & Janrys version av den vanliga serien anmärkte jag på att Janry var en smula själlös, och det stämmer i viss mån här med men den gulliga och runda teckningsstilen passar bättre till en serie om barn än om vuxna. Janry tecknar lite mer karikatyrartat här med (ibland groteskt) stora huvud på småttingarna och (ofta groteska) vuxna, och det känns passande i en serie som skildrar allt från barnens synvinkel, med de stora känslorna som det innebär.

Det som är dåligt är Tomes manus. Gubbsjukan i hans version av den vuxne Spirou blev mer och mer tydlig allteftersom, men det var trots allt vuxna som skildrades. Här känns det helt uppåt väggarna fel med den evinnerliga fixeringen vid sex. Inte för att barn inte kan vara intresserade av det, men sättet det skildras på med småpojkar (de ser ut att vara typ 10 år gamla) som inte kan tänka på någonting annat än sex och nakna flickor känns betydligt mer som en vuxens fascination av ämnet än en liten pojkes.

Tome & Janry i stilenlig form

Sanningen att säga är det inte riktigt lika illa i Sträck på dej! som i en del av de andra albumen, men Tome & Janry kan bara inte låta bli. Är det någon som hänger tvätt så är det garanterat trosor som hängs upp, även om kläderna är betydelselösa för handling. Krockar en bil med en reklamskylt är det lika garanterat en skylt med en halvnaken kvinna. Och så vidare, och så vidare, och så vidare. Den som liksom jag tröttnat så gudsigförbarme på svenska (föregivet självbiografiska) filmer som utspelar sig på 50-talet där knappt tonåriga pojkar tjuvkikar på nakenbadande kvinnor vet nog precis vad jag menar…

När Tome kan hålla sig från sitt favoritämne (och Janry är småskyldig här med med sitt sätt att rita alla unga kvinnor som mer eller mindre pinuppor) är det bättre. Det är väl aldrig så att jag blir överraskad av skämten eller för den delen skrattar gott, men precis som med deras vanliga Spirou-serie så kan de hantverket utan och innan. Samma gamla skämt som återkommer gång på gång, men inte oävet berättat.

Min åsikt om Tome & Janrys Den unge Spirou är att det är en serie som egentligen passar dem mycket bättre än Spirou gjorde, men att serien kunde vara mycket bättre om de bara tonade ner sexfixeringen. Åtminstone skulle det bli mycket mindre irriterande, och det skulle göra mig gladare :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Rea-serier

27 februari, 2011 at 15:21 (Europeiska serier) (, )

Inte för att det fanns så värst mycket av serie-intresse i årets bokrea men jag hittade åtminstone två serier och det var mer än förra året. Ingendera var något direkt fynd utan snarare böcker jag funderat på att köpa förut men aldrig kommit mig för, med originalpriserna :-)

Hieronymus B. 1997-2007, skriven och tecknad av Ulf K.: En av Tysklands mest hyllade serieskapare som kom fram på 90-talet presenteras här med en serie som fått namnet från den gamle målaren, men den Hieronymus vi får följa här är långt från de helvetesvisioner som Boschs målningar skildrade. Ulf K:s huvudperson är en försynt man som jobbar i en namnlös byråkrati, men som trots den gråa miljön upplever mer och mer surrealistiska äventyr (om man kan kalla de korta historierna för äventyr; de är egentligen bara rena upplevelser). Utan text och i en propert tecknad linjär svartvitt värld får vi följa med in i framtiden, in i tavlor, vara med om flygande böcker och tjuriga moln. Det är bagateller men underhållande sådana, och teckningarna är riktigt trevliga att titta på. Dessutom kan man se hur Ulf K:s stil ändras här, där de tidigare episoderna är mer normalt tecknade, för att efterhand liksom handlingen bli mer flytande och surrealistiska.

Kort sagt, en trevlig liten bok som var väl värd sitt reapris på 29 kronor!

Spirou nr 32, 33, 41, 42, alla skrivna av Tome och tecknade av Janry: En samling med Tome/Janry-Spirous hade också letat sig in bland reatitlarna. De är definitivt inte mina favoriter bland de olika Spirou-skaparna (bättre än Fournier, långt sämre än Franquin), men för 20 kronor styck tänkte jag att det kunde vara värt att läsa dem och se hur några för mig olästa Spirou-album skulle fungera efter att ha läst alla de nyare, mer radikala omtolkningarna av figuren.

Efter att ha plöjt de fyra albumen måste jag säga att min gamla åsikt om Tome/Janry bara befästes. Janry tecknar kompetent men en smula själlöst i en stil som försöker efterlikna den sena Franquin, och Tome stretar på med att få ihop sina manus. En hel del detaljer är bra, men historierna är osammanhängande och oftast för snåriga för sitt eget bästa; när man läser Tomes Spirou är det vettigaste att ignorera den stora handlingen och bara läsa på, ungefär som man lämpligen gör när man tittar på en James Bond-film, framförallt Roger Moores. Lägg därtill en stor portion gubbsjukhet som bara blir tydligare allteftersom (som skapar-paret visar än tydligare i Den unge Spirou), och att det aldrig blir riktigt spännande eller för den delen underhållande, trots att Tome försöker göra Spirou mer vuxen, bland annat med att personer dör på riktigt och ett åtminstone antytt kärleksliv för huvudpersonerna; det känns som påklistrade element som introducerats för att visa att Spirou minsann är en vuxen-serie också.

Med andra ord påminner det starkt om de senare Spirou-albumen som gjorts i sviten Ett äventyr med Spirou och Nicke av…, men de jag läst, som Operation Flagermaus, kändes betydligt mer lyckade. Likheten är som allra tydligast i Tome/Janrys sista album, Drömfabriken (nr 42). Här bytte Janry helt stil till en betydligt mer realistisk, och Tomes manus är så gott som helt utan humor, och albumet skulle utan tveka gjort sig bättre som en i sviten EÄmSoN… snarare än som ingående i den vanliga serien. Tyvärr visar det sig att Janrys mer realistiska stil ser betydligt tråkigare ut än hans tidigare, och Tomes manus lever inte upp till ambitionerna: Som nämnts är hans historier alltid en smula/mycket röriga, och när han här knåpar ihop någonting som både inkluderar kloner och minnesluckor blir det så gott som helt obegripligt.

Ur Drömfabriken

Kort sagt igen, om man ska läsa någon av rea-Spirouna så skulle jag trots misslyckandet rekommendera Drömfabriken på grund av dess mycket udda innehåll. Vad gäller de övriga så visst, för en stunds förströelse fungerar de, och 20 kronor är inte mycket :-)

Direktlänk 5 kommentarer

Spirou och nazismen: Operation Flagermus

28 november, 2010 at 20:54 (Europeiska serier) (, , , , )

Det har blivit mycket Spirou på sista tiden. Senaste albumet i den vanliga serien kom på svenska häromveckan, och innan dess var det de två första böckerna i Ett äventyr med Spirou och Nicke av…, sidoserien där kända serieskapare får chansen att göra ett Spiroualbum på sitt eget sätt. Och det är den senare serien som nu fått ett nytillskott på danska: Operation Flagermus, skriven av  Yann och illustrerad av Olivier Schwartz. Utgivningen har flyttat till förlaget Cobolt och därmed har albumen nu samma format som de franska originalen, dvs inbundet och i ett något större fysiskt format än vanliga europeiska album. Mycket trevligt jämfört med de tidigare två albumen som kom i vanligt serietidningsformat, men också dyrare :-)

Det här är den mest egensinniga Spiroutolkningen hittills, trots att den är djupt rotad i seriens historia. Vad Yann valt att göra är att skildra Spirou & Nicke innan de andra serierna börjar, och han har dessutom valt ut nazisternas ockupation av Belgien som skådeplats. Spirou är en ung man som jobbar som pickolo på ett hotell som väljs ut som Gestapos högkvarter i Bryssel, medan Nicke just fått sitt första jobb på en tidning. Båda motarbetar ockupationsmakten på sitt sätt, men utan att våga lita på den andre.

Det är en intressant idé med två klassiska äventyrsseriehjältar satta i ett allvarligare sammanhang, där framförallt Spirous insats är katastrofal: I sin ungdomliga naivitet förstår han varken allvaret i judeförföljelsen eller hur kritisk en spion måste vara med uppsnappad information.

Men resultatet är uppriktigt sagt sisådär. Operation Flagermus är huvudsakligen menad som komedi, och de allvarligare delarna smälter inte riktigt in. Traditionellt burleska skämt med korkade nazister blandas med tal om koncentrationsläger, och det är en svår balansgång som Yann inte helt klarar av. Albumet vimlar av referenser till andra serier (Tintin, Daredevil, Superman, Finn och Fiffi, och många, många fler) och det gör också att de realistiska inslagen känns malplacerade. Och Tintin-referenserna är direkt bisarra, där personerna med spänning läser om Tintins äventyr i Le Soir och diskuterar om Hergé är en överlöpare eller inte, samtidigt som karaktärer ur Tintin deltar i handlingen.

Operation Flagermus är kul att läsa för de som läst mycket serier förut (företrädesvis fransk/belgiska komiska äventyrsserier); det är ett ovanligt album med överraskande vändningar för den som läst det mesta av Spirou sen tidigare, därtill i ett mycket inbjudande format. Däremot kommer nog en oerfaren läsare ställa sig undrande till det mesta eftersom referenserna till annat i mångt och mycket är meningen med albumet. De som gäller riktiga företeelser som Jud Süß går väl an, men hur ska man utan att ha läst mycket serier förstå varför en Doktor Müller plötsligt dyker upp, noggrant namnges, och lika plötsligt försvinner?

Direktlänk 10 kommentarer

Spirou lever – Zarkonerna anfaller

21 november, 2010 at 21:59 (Serier) (, , )

Tyvärr verkar det som om Sverige inte kommer att få se albumen som ingår i serien Ett äventyr med Spirou och Nicke av…, böckerna av diverse serieskapare som får göra sin egen version av Spirou, precis som de känner för. Men vi får iallafall läsa Zarkonerna anfaller, det första vanliga Spirou-albumet av teamet Yoann/Vehlmann, som fick chansen att ta över serien efter sin mycket lyckade De förstenade jättarna (som jag redan skrivit om).

Precis som i den tidigare serien lyckas Yoann/Vehlmann utmärkt med att modernisera Spirou utan att det känns krystat, och resultatet är ett bra exempel på hur en klassisk fransk-belgisk serie kan fortsätta utvecklas när nya krafter tar över. Jag var väl en av de få som gillade Morvan/Munueras version, men medan den gick åt det mer spektakulära och sf-artade hållet har istället Yoann/Vehlmann valt att bli en gnutta mer realistiska.

I fråga om hur personerna i serien skildras alltså; handlingen är minst lika fantastisk som något tidigare album, när Zafirs planer orsakar en katastrof i Champignacs omgivningar med mutationer och allehanda skumma varelser som följd. En del gamla bekantskaper dyker upp (som Spirous gamla pickolokostym) och en del nya (som Lena och Astrid, de svenska elektronik/mekanik-ingenjörerna), i en mycket trevlig blandning.

Men för att återgå till personskildringen så är det alltså några betydligt mer vuxna Spirou och Nicke vi får möta här, och det fungerar alldeles utmärkt till, exempel när Spirou blir upprörd över hur obetänksamma forskare kan ställa till det; han kunde visserligen bli arg förut, men här känns det som om det plötsligt är på allvar. Zafir är också han den moraliskt komplicerade och inte uppenbart gode/onde person jag föredrar, och jag uppskattade hur grevens likheter med honom betonades.

(Klicka för större format)

Det är givetvis inte så att en realistisk serie à la Yoann/Vehlmanns Spirou automatiskt är bättre än en mer komisk à la Franquins, men det är roligt som omväxling efter åratal av mestadels trötta kopior av Franquin. En del grus i maskineriet finns det (Spips deltagande känns lite yxiga, men det har jag å andra sidan nästan alltid tyckt när han är med), men det ska bli kul att se hur de hanterar Spirou nu när de faktiskt är ansvariga för serien i fortsättningen ;-)

Direktlänk 15 kommentarer

Till slut på svenska: Franquins Tembo Tabou

22 november, 2009 at 14:14 (Serier) (, )

Tembo Tabou var inte värd väntan. På 70-talet ansåg Carlsen att Spirou-albumet, gjort av Franquin/Greg/Roba, var för rasistiskt för att ge ut i Sverige (liksom Tintin i Kongo), men nu dök det upp till slut i Spirou 1958-1959. Och inte är det Franquins finaste stund, precis; det är ett ganska mediokert äventyr, oavsett skildringen av pygméerna. Varken teckningarna eller manuset har någonting som höjer serien över en fransk komisk äventyrsserie enligt mall A.

Eftersom de andra Spirou-albumen från den här tiden är så mycket bättre beror nog Tembo Tabous låga kvalité på att det var det första Spirou-albumet gjort för publicering i dagstidningsformatet. För att hinna med både detta och den vanliga Spirou-serien arbetade Franquin här tillsammans med Roba för första gången, och uppenbarligen fungerade det inte så bra först. Senare gjorde de Undervattensmysteriet tillsammans som står skyhögt över i läsvärde, så det rör sig säkert om inkörningsproblem. Men att det finns en orsak gör mig självklart inte gladare som läsare :-/

För att vara mer precis så är historien om Spirou, Nicke och Marsupilamis äventyr i centrala Afrika med röda elefanter, köttätande växter, guldfyndigheter, och västerländska skurkar som utnyttjar vidskepligheten hos landets invånare berättad helt utan finess. Med den här minimala beskrivningen är jag övertygad om att vem som helst skulle kunna skriva en historia som är precis lika bra/dålig som den här; det finns inte en oväntad vändning i hela albumet. Serien har dessutom mer än lovligt stora likheter med Gorillan och guldgruvan, förutom att den senare gör allting så mycket bättre…

Och hur är det med rasismen; gjorde Carlsen rätt på 70-talet?

Det är ingen tvekan om att serien är rasistisk; alla afrikaner är starkt vidskepliga, och utan hjälpen från Spirou med flera skulle pygméerna aldrig klarat sig ur knipan. När skurkarna är vederbörligen besegrade är Spirou också vänlig nog att tala om för dem hur de ska klara sig efteråt.

Jag är en stark anhängare av att man ska publicera även tveksamt material; om inte annat är det bra att se vad som var OK att göra historiskt. Men just i det här fallet tycker jag att Carlsen gjorde rätt: Inte för rasismens skull, men för kvaliténs. Det finns ingen anledning att ge ut någonting som Tembo Tabou om man inte som här gör det i samband med en komplett utgåva av serien ifråga. Så rätt beslut, men av fel orsak. (Däremot gjorde de fel ifråga om Tintin i Kongo som är väl värd att läsa, trots skildringen av Belgiska Kongo.)

Slutsatsen är att jag är glad att vi nu äntligen kan läsa Tembo Tabou på svenska, men att det nog bara är Franquin-fantaster (som jag) som bör göra sig besväret :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 154 andra följare