Usagi Yojimbo x 3

6 augusti, 2014 at 20:44 (Serier) (, , )

Sommar, sommar, somMAR! Och det betyder som vanligt ett nytt samlingsalbum av Stan Sakais mycket långlivade serie Usagi Yojmbo. Den tjugoåttonde samlingen heter Red Scorpion, och Usagi tar sig här an röverbandet med samma namn. Eller tar sig an; hans vandringar tar honom till området de opererar i och därmed kan han inte undgå att stöta samman med dem.

Förutom dem dyker bland annat Kitsune upp, en av mina favorit-bifigurer som jag alltid gärna ser mer av, och The Lord of the Owls, en kryptisk figur som skymtat till då och då de senaste åren och som säkert förr eller senare kommer stå i centrum. Kanske tillsammans med/motsatt Jei; de två har en del gemensamma egenskaper.

Usagi Yojimbo 134 - Kitsune

Trevligt att läsa är det, men det är inte något av Sakais bästa album. Red Scorpion är inte tillräckligt intressanta som motståndare; de saknar karaktär även om det på slutet blir lite bättre med det. Inte ens det faktum att den avslutande långa historien med rövarna har tre olika parter som intrigerar hjälper, trots att det annars är en plotdevice som jag brukar gilla.

Men kanske är det inte så konstigt att serien känns lite ofokuserad för de senaste åren har Sakai haft en hel del problem i privatlivet på grund av sjukdom. I korthet har hans fru varit sjuk och eftersom deras sjukförsäkring inte täckte allt har de haft det svårt att få tid och pengar att räcka till. Detta problem (och en del andra) är också den direkta orsaken till att det förra veckan dök upp en annan bok med Usagi Yojimbo-anknytning: The Sakai Project.

Boken, liksom de andra av dagens böcker utgiven av Dark Horse, består av ett antal teckningar och målningar som diverse serieskapare gjort med tema Sakai och Usagi. Originalen har auktionerats ut och intäkterna från dessa liksom alla intäkter från boken går till paret Sakai för att hjälpa dem.

Så det är inte frågan om serier här utan om enstaka teckningar, presenterade i stort format och med bra tryck. Jag gillar ju ofta serier med en stark handling så en konstbok av det här slaget är inte något jag normalt skulle köpa, men nu är ju UY en stor favorit och det är för en god sak -> boken införskaffad och genomtittad (”läst” är fel ord här).

Och det var ungefär som jag trodde: Några riktigt trevliga saker, men de allra flesta teckningarna kändes poänglösa. Det senare berodde på olika saker, som att tecknaren bara kunde teckna i sin stil och denna passade dåligt till Usagi (som de som uppenbarligen bara kan teckna cheesecakes och därmed åstadkommit en bild med en Usagi som ser ut som en vanlig människa med ett skumt huvud + en lättklädd kvinna bredvid), eller på att tecknaren helt enkelt inte var så duktig (det är gott om för mig helt okända artister här), eller på att de pressat in sina egna karaktärer och att Usagi (eller vilken av Sakais karaktärer de nu har med) ser malplacerad ut. Det är inte lätt att teckna antropomorfiskt vilket syns tydligt här.

Gabriel Bá

Gabriel Bá

De bra sakerna var nästan alla gjorda av för mig välkända personer som Gabriel Bá, Darwyn Cooke, Carla Speed McNeil och Mike Mignola. Plus de som istället för att förmänskliga Usagi alldeles för mycket istället gjorde honom mycket mer djurisk; i den genren fanns det en hel del småintressant :-)

The Sakai Project ska man nog bara köpa om man verkligen gillar böcker av det här slaget; som vanligt är jag inte så väldigt tänd på serieskapare som gör fristående illustrationer eftersom det är deras serier jag uppskattar, och det är någonting helt annat.

Men 3 x Usagi Yojimbo?

Japp, en till Usagi-titel kom ut alldeles nyss den med: Usagi Yojimbo Color Special 5 – The Artist. Man kan inte säga att färgspecialerna kommer ut särskilt frekvent, med tanke på att det på 25 år bara blivit fem nummer hittills. Precis som de tidigare består den här tidningen av några korta episoder som ursprungligen publicerats i färg utanför den vanliga Usagi-tidningen och någon enstaka längre episod. Den som köper böckerna kommer känna igen en del, men poängen är ju just färgen här, som vanlig gjord av Tom Luth. Färgläggningen är inte spektakulär men nog så trevlig; faktiskt så pass att om Sakai en dag bestämmer sig för att satsa mer på färgserier så kommer jag inte att klaga (som jag ofta gör när svartvita serier färgläggs).

Usagi Yojimbo Color Special 05 - The Artist

Ärligt tror jag faktiskt att den här tidningen med sina 40 sidor var den roligaste av de tre titlarna. Men det kanske inte är så konstigt, en färgspecial med Usagi dyker ju bara upp ungefär vart femte år så… ;-)

En uppsjö av Usagi Yojimbo-relaterat material alltså. Min längre semester är slut, det är lite svalare ute, så med lite tur ska det snart bli den vanliga recensionstakten här på bloggen igen. Hoppas jag! :-)

 

PS. En liten reflektion jag hade medan jag läste The Sakai Project var den förkrossande övervikten av manliga artister; en snabb uppskattning ger vid handen att sisådär 97% är män. Jag har ingen aning om boken bara representerar bidragen som kom in, men det var ändå tråkigt att se. DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

The Adventures of Nilson Groundthumper and Hermy

5 april, 2014 at 12:14 (Serier) (, )

Nilson Groundthumper and Hermy - cover

Darn. Efter att ha läst alla de där Modesty Blaise-romanerna tänkte jag att det var dags för lite serier igen, men icke då. Två saker kom emellan: En rejäl förkylning (däckad några dagar nu, med bara tillfälliga utflykter som en releasetillställning i torsdags), och en annan bok som tar en hel del tid i anspråk (Capital in the Twenty-First Century).

Men en liten serie har jag lyckats klämma in iallafall: Nilson Groundthumper and Hermy, en samling med Stan ”Usagi Yojimbo” Sakais betydligt mindre kända kaninserie. Boken, utgiven på Dark Horse, samlar ihop alla serier som getts ut med paret (Nilson är kaninen, Hermy är hans vän); det är inte många så boken är på bara 112 sidor.

Den som läst Usagi Yojimbo vet att Sakai gillar att blanda äventyr och komedi, men när det gäller NGaH är det komedi för hela slanten. Korta historier, typ 8 sidor, som utspelas i en generisk fantasyvärld med trollkarlar, kungar och häxor. Nilson själv är en äventyrare som hyr ut sina tjänster, men mestadels ramlar han bara in i äventyren av en slump. Hermy är hans lilla följeslagare som väl inte är den mest skarpsinniga person (mullvad? marsvin?) man sett; han är inte direkt korkad, bara oändligt naiv och tanklös, vilket ofta är orsaken till att de två råkar illa ut.

Nilson Groundthumper and Hermy - first

Första sidan från första Nilson-serien

I NGaH är det en väldigt tidig Sakai vi får se; NGaH började innan Usagi så de tidigaste serierna är rätt så primitiva. Inte amatörmässiga, långt därifrån, men det finns ingeting personligt i stilen som ser ut som ungefär vilken antropomorfisk serie av dussinkaraktär som helst och handlingen är lika originell den med. Visst är det småcharmigt men det märks att Sakai ännu inte vet hur man ska berätta en serie effektivt, med otymplig och överförklarande text och en dialog som hackar. I de senare serierna i samlingen är det den mogne Sakai vi får se: Teckningarna är mycket bättre, dialogen flyter på bra, och skämten fungerar förstås också bättre. Ungefär som de mer bagatellartade korta Usagi-serier som Sakai då och då gör, med andra ord.

Jag är ju ett stort fan av Usagi Yojimbo så vad tycker jag om den här samlingen: Är den rekommenderad läsning?

Svaret är ett ganska tydligt Nej. Som skämtserie betraktat finns det många mycket bättre. Inklusive Usagi; humorn där kan förlita sig både på slapstick och på att jag känner karaktärerna som är med medan den kortlivade NGaH aldrig hann bygga upp huvudpersonerna så att jag känner dem -> NGaH blir bara slapstick (och oftast sisådär sådan). Teckningsmässigt ser vilken som helst av de 30 samlingarna av Usagi bättre ut. Så som läsning för att det är en bra serie kan jag inte rekommendera Nilson Groundthumper and Hermy.

Däremot är jag personligen glad att den här boken finns. Jag har en del av serierna sen förut men inte alla, så jag uppskattar att jag nu kan läsa allt med Nilson & Hermy på ett enda ställe. Plus att jag tycker det är kul att se hur mycket Sakai har utvecklats över åren; den första serien med Nilson är från tidigt 80-tal, den sista från 2013.

Och jo, några av serierna är faktiskt roliga på sitt bekymmerslösa sätt, framförallt de där Nilson & Hermy vandrar runt vilse i en ruinstad; vadan och varthän vete fåglarna  :-)

Nilson Groundthumper and Hermy - last

Första sidan från sista Nilson-serien

Direktlänk 2 kommentarer

47 Ronin

18 mars, 2014 at 00:10 (Serier) (, , )

47 Ronin 2 - Cover

Dags för bättre serier efter skräpet jag skrev om sist. Våldsamheten delar de, men i fråga om kvalité skiljer det ett ljusår mellan 47 Ronin och Jennifer Blood.

För den som inte hört talas om berättelsen om de 47 samurajerna (en ronin är en samuraj utan herre) så är det en klassisk historia om vad det innebär att vara en samuraj. Innan jag berättar mer, en varning till de som inte gillar spoilers: Eftersom det som sagt är en klassisk berättelse så kommer jag berätta rätt mycket om vad historien går ut på; efter 300 år är det inte precis en överraskning. Men om man inte kan historien och inte vill få den avslöjad för sig rekommenderar jag att man först läser serien (den är inget omistligt mästerverk men värd att läsas) och sedan kommer tillbaka hit och läser min recension. Så, för resten av dagens inlägg gäller alltså…

 

SPOILER-VARNING

 

Handlingen (som alltså är en sann historia) utspelar sig de första åren på 1700-talet när den lokala fursten Asano av dåvarande shogunen tvingas till seppuku, det ritualiserade självmordet medelst svärd. Skälet är att han i strid mot lagen dragit sitt svärd i shogunens hus; att han var svårt prövad av en korrupt ämbetsman, Kira, spelade ingen roll. Som en följd av det fråntas också hans familj sin rätt till furstetiteln och deras egendomar beslagtags.

47 Ronin - Överlämining

Men för några av hans samurajer är deras plikt uppenbar: Deras herres ära måste hämnas, och det måste ske genom att döda Kira. Berättelsen handlar sedan om hur de genomför sin plan, men viktigare än själva dådet är hur de hela tiden är medvetna om att hämnden måste genomföras på ett ärofullt sätt, på ett sätt som alltid följer bushido-koden. Därför är det för dem en självklarhet att när man väl klarat av sin uppgift så tänker man inte försöka undkomma sitt straff: Att få upprättelse för sin döda herre är att följa pliktens lag, och att sen ta emot shogunens straff är lika rätt det med.

Berättelsen om de 47 samurajerna är en sällsynt bra historia som skildrats många gånger på film och i böcker. Den är på samma gång gripande samtidigt som det är, för mig som alltid gillat flexibilitet och att man anpassar lagar och uppträdande allteftersom förhållandena förändras, oförståeligt hur man kan så hårt tro på en kod som är så främmande för allt vad humanism innebär. Filosofin är någonting jag har svårt att förlika mig med på ett personligt plan, men att läsa om människor som utan minsta tvekan offrar sina egna liv (och för den delen andras) för att inte avvika från pliktens väg kan vara fascinerande.

Och här är den filosofin i sin renaste form, en form som nästan kan kännas lockande i sin renlärighet och sitt oerhört enkla utförande. Precis som med religioner och ibland politiska filosofier så utlovar den ett enkelt svar på alla svåra frågor: Plikten framför allt. Jag menar inte att det nödvändigtvis är enkelt att följa ideologier av de här enkla slagen, men att det enkla ligger i att man om man anammar läran så har man sedan alltid ett enkelt svar på alla moraliska och etiska frågor, hur komplicerade de än må vara.

OK, nog om berättelsen i sig och dess moral, och istället några ord om hur Mike Richardson (manus) och Stan Sakai (bilder) lyckas med sin version :-)

47 Ronin - UY-karaktär

En skum karaktär med stora likheter med en annan skum karaktär i Usagi Yojimbo :-)

Först det nästan självklara: Sakai är ett perfekt val som tecknare för den här serien. Hans Usagi Yojimbo är ju alltid ett nöje att läsa så ingen blir väl förvånad att han även här lyckas så bra med sina teckningar. Att det är människor istället för djur i huvudrollen spelar såklart ingen roll, Sakai är som alla nog vet en fantastiskt skicklig tecknare oavsett vad det handlar om. Och själv tycker jag det var väldigt intressant att se människor i huvudrollen som omväxling; det var länge sedan sådana syntes till i UY och Sakai har blivit mycket skickligare sedan dess. Det enda lilla klagomålet jag har vad gäller det grafiska är att Sakai för en gångs skull inte har textat själv. Inte för att textningen är dålig, men jag gillar Sakais egen bättre.

Richardson i sin tur berättar historien utan krusiduller: Kronologiskt (med angivna datum), långa scener utan plötsliga klipp, och med en känsla av oundviklighet där alla personer bara gör vad de känner att de måste göra. Med andra ord är manuset utan överraskningar vilket är både bra och dåligt. Bra för att den centrala tråden aldrig tappas bort, dåligt för att ingenting oväntat inträffar. Richardsons återberättelse är mycket konservativ och strävar bara efter att berätta den klassiska historien på det klassiska sättet, utan pretentioner på djupare skildring av individerna eller annat.

Så sammanfattningsvis är teckningarna utsökta medan manuset är helt okej, men lite opersonligt. Det gör dock inte så mycket eftersom historien är så stark i sig; det är inte för inte som den bibehållit sin popularitet genom århundradena. Köp och läs, för en inblick i en filosofi som även om den på ytan har en del lockande drag i grunden är rätt förfärlig, och för att njuta av Sakais teckningar.

47 Ronin - Oishi

Direktlänk Lämna en kommentar

Två små anmälningar

11 augusti, 2013 at 16:49 (Serier, Svenska serier) (, , , , , , , )

Två böcker som jag vill rekommendera men egentligen inte har så mycket att tilläga om, förutom det jag redan skrivit om serierna förut :)

Usagi Yojimbo Book 27 cover

Först, årets Usagi Yojimbo-samling vid namn A Town Called Hell. Det är bok nummer 27 med Stan Sakais samuraj-kanin och varje år säger jag samma sak (om än med en smula olika formuleringar): Det här är en himla trevlig serie som jag alltid blir lika glad över när en ny samling dyker upp. Titelns stad står för miljön i större delen av årets bok och Usagi blir här inblandad i en maktkamp mellan olika gangsterligor, alltmedan stadens icke-kriminella befolkning inte riktigt vet vad de ska göra. En annan samuraj, Kato, som kan liknas vid en variant på Usagi själv med en gnutta mer cynism komplicerar det hela ytterligare.

Usagi Yojimbo - Teru Teru Bozu

Vad gäller de mer långvariga bihandlingarna gör Jei ett litet gästspel i den kanske mest lyckade historien här, en mycket suggestiv liten rysare. Och sen finns det givetvis några helt fristående berättelser; som vanligt är boken en bra blandning mellan längre och kortare historier som går alldeles utmärkt att läsa även om man aldrig läst en Usagi-serie förut. Att Sakais teckningar är lika bra som alltid behöver jag nog inte nämna heller.

Zelda Sex Out West omslag

Så en helt annan men också mycket läsvärd bok: Zelda – Sex Out West. Det är en nuförtiden ovanlig typ av seriealbum här i Sverige, en helt fristående bok designad och prissatt för att sälja till den stora allmänheten. De flesta seriealbum som ges ut i Sverige är ju annars antingen mer av vanliga böcker (à la Galago/Kartago/Kolik/…) som kostar därefter, eller så ingår de i längre sviter (à la Spirou/manga/…) och betydligt billigare. Men med Lina Neidestams extremt populära Zelda som dragplåster tror jag det absolut kan fungera :-)

Förutom Zelda (med både en längre nytecknad serie om Zelda på musikfestival tillsammans med en del äldre strippar) finns det en del andra serieskapare med i albumet. Jag är alltid väldigt svag för Frida Ulvegrens serier så plus för att den är med, och Loka Kanarp innebär också garanterad underhållning. Allt som allt är det här ett bra sommaralbum som passar perfekt att köpa som underhållning för alla, dvs ett seriealbum av ett slag jag skulle vilja se mycket mer av. Överraskande att det kom ut, billigt att köpa, så jag håller tummarna för att Egmont vågar sig på fler liknande experiment :D

Zelda Sex Out West - Intro

Direktlänk Lämna en kommentar

Två till rekommendationer: Traitors of the Earth & The Singles Theory

3 juli, 2012 at 22:16 (Europeiska serier) (, , , , , , )

Ett till inlägg med några kortare rekommendationer av nyutkomna serier; idag handlar det om nya böcker med serier jag skrivit om förut.

Traitors of the Earth är det årliga Usagi Yojimbo-albumet, en serie jag skrivit om upprepade gånger. Snart lär Stan Sakai slå amerikanskt rekord i flest nummer av samma serie gjord av samma person (Dave Sim’s Cerebus höll på längre, och kanske någon annan serie jag glömt) men kvalitén består, den ansenliga mängden serier till trots. Visst är det ofta fråga om variationer på teman vi sett förut, men det är bra variationer och Sakais rättframma sätt att göra serier på är mycket behagligt att läsa. Precis som påpekas i förordet till årets bok (skrivet av Walter Simonson) är Usagi Yojimbo på många sätt en gammeldags berättad serie med tankebubblor, berättarplattor och ljudeffekter, men istället för att kännas passé ger det snarare ett intryck av en klassiker. Usagi Yojimbo är tidlös; den passar precis lika bra att läsa idag som den skulle gjort för årtionden sedan.

Kitsune har stulit någonting hon inte borde

Efter detta beröm ska jag nog passa på att tillägga att Traitors of the Earth inte riktigt når upp till 2010 års Return of the Black Soul, men att den är snäppet bättre än förra årets Fox Hunt. Kitsune, en av mina favoritkaraktärer, är med i flera av serierna den här gången, och det små kortare historierna som Sakai gör så bra finns det också ovanligt gott om. Men ärligt talat har Usagi nu hållit en pålitlig kvalité i 25 år så det kanske jag inte behöver påpeka längre :-)

The Singles Theory är en samling korta historier med Monsieur Jean i huvudrollen, serieskaparparet Philippe Dupuy & Charles Berberians protagonist. Jag har skrivit mycket kort om Dupuy & Berberian förut; då nämnde jag att förlaget Drawn & Quarterly har gett ut en Monsieur Jean-bok och publicerat ytterligare serier i sin antologititel och att jag hoppades att fler böcker skulle komma. Och visst dök The Singles Theory upp, men förlaget var en överraskning: Istället för Drawn & Quarterly är det Humanoids som står bakom. Förvånande eftersom de tidigare mestadels fokuserat på franska serier av det enklare slaget, med glassiga illustrationer utan mycket innehåll, medan Monsieur Jean är en ytterst lågmäld serie.

The Singles Theory ingår inte i den vanliga Monsieur Jean-sviten utan publicerades ursprungligen som ett fristående album. För den som läst de andra serierna innebär det att serien utspelas när Jean är singel, och att hans vän Felix ofta intar huvudrollen. Och när Felix är med blir det gott om diskussioner om relationer och allehanda teorier, inklusive Felix teori om singlar och varför de inte kan bli ihop med andra singlar som gett albumet dess namn.

Det är förstås löjligt elegant tecknat och manuset är precis lika bra det med, med ett flyt i dialogen som är få förunnat. Om jag inte glömt bort något storverk skulle jag säga att det här är det bästa till engelska översatta albumet hittills i år, och jag tvivlar på att det kommer dyka upp något som petar ner det från tronen (fast om det kommer någon ny engelsk Yotsuba&!-bok i år så…).

Direktlänk 10 kommentarer

Usagi Yojimbo: Fox Hunt

11 augusti, 2011 at 21:28 (Serier) (, )

Ny sommar, nytt Usagi Yojimbo-album, närmare bestämt det 25:e i ordningen. Sakai börjar närma sig de riktiga långkörarna nu, med mer än 200 nummer om Usagi som han skrivit och tecknat helt själv. Och fortfarande håller han en mycket hög klass, utan egentliga tecken på avmattning, vilket är oerhört imponerande.

Förra årets album Return of the Black Soul fokuserade på Jei; i årets album Fox Hunt är det inte fråga om en längre historia utan istället en räcka fristående, men om det finns något tema så är det Gen, Usagis vän. Han har dykt upp då och då förut, och till och med haft huvudrollen, men här märks det för första gången att Gen har ett eget liv som utspelar sig parallellt med att vi som läsare vanligtvis följer Usagis äventyr. I en episod får vi följa Gen efter att han och Usagi skiljts åt, i en annan dyker kvinnan Sakura upp, en typisk bifigur med mystisk bakgrund i serien som vanligtvis brukar vara någon som Usagi känner sen tidigare, men här är det istället Gen som vet vem hon är och vad hon håller på med.

Men egentligen finns det inte så mycket att skriva om Usagi Yojimbo: Det här är femte gången jag tar upp serien här på bloggen, och om jag inte lyckats förklara varför det här är en serie man bör läsa redan så kommer jag nog aldrig lyckas. Köp, läs, och beundra Sakai som efter så många år med samma serie fortfarande känns fräsch att uppleva :-)

PS. Det är lite ovanligt att man som Dark Horse ligger efter så långt med Usagi-samlingarna. Fox Hunt innehåller nummer 110-116 av tidningen som utkom redan 2008. I butik finns redan nummer 139, så det finns material för ungefär tre böcker till, men Dark Horse verkar ta det lugnt med utgivningen. Det är lite frustrerande att veta att det finns så mycket Usagi jag ännu inte kan läsa i bokformat, men samtidigt lite skönt att Dark Horse kommer kunna ge ut en årlig Usagi-bok i åtminstone 3 år till, oavsett vad som händer med tidningen. DS.

Direktlänk 8 kommentarer

Usagi Yojimbo: Return of the Black Soul

29 juli, 2010 at 23:07 (Serier) (, )

Alldeles nyss var det årets Groo-album som jag skrev om, och nu är det dags för Groos textningsansvarige Stan Sakais likaledes årliga album: Usagi Yojimbo – Return of the Black Soul. Med andra ord, samuraj-äventyr med antropomorfiska figurer i huvudrollen.

Förra året kom det faktiskt ut två Usagi-album men jag blev lite besviken, framförallt på specialalbumet Yokai men också på en del bakgrundshistorier som inte ville ta slut i Bridge of Tears, bland annat den om demonen Jei. Årets album handlar enbart om Jei och gör det på ett förtjänstfullt sätt; som sig bör när Jei är med är det en mörk historia som Sakai målar upp. En del trådar knyts samman, och de som inte gör det förklaras på ett sätt som gör att jag inte irriterar mig på det. OK, lite diffust, men eftersom boken är sprillans ny och jag verkligen hoppas att alla ger Usagi en chans vill jag inte berätta något om handlingen ;-)

Det jag däremot vill nämna är hur ovanligt lyckad Return of the Black Soul är på att bygga upp en krypande obehaglig stämning; hur mycket jag än tycker om Usagi tror jag aldrig att serien känts lika skrämmande som här. En mycket effektivt berättad ursprungsberättelse om Jei inleder albumet (bortsett från en 6-sidig fristående bagatell), och den följs sedan upp av exorcism, mardrömmar (där Sakai ovanligt nog inte på något vis antyder att det är drömmar förrän efteråt) och annat.  Vanligen i Usagi känns spökhistorierna rätt småmysiga, som något man berättar för varandra när man tältar ungefär. Men Jei är annorlunda, och aldrig mer så än i den här boken; jämfört med alla andra spöken och demoner som paraderat förbi i Usagi är Jei på allvar.

Ett riktigt bra Usagi-album alltså där Sakai fortsätter att utvecklas och provar på nya sätt att berätta en historia, och eftersom jag tycker att till och med de svagare böckerna hör till mina favoriter är det här en given rekommendation. Inte så överraskande kanske med tanke på att jag (nästan) alltid berömmer Sakai när jag får tillfälle!

Direktlänk 3 kommentarer

Diverse gör Hulken: Strange Tales

4 april, 2010 at 18:00 (Superhjältar) (, , , )

Arbetsresor följt av påsk -> inga recensioner på ett tag, men nu är jag hemma igen och har hunnit läsa en del. Först ut blir Marvels mini-serie Strange Tales från i fjol som nu finns i samlad form.

För den som inte vet vad det var för en mini-serie så handlade det om att släppa lös indie-artister på Marvels vanliga figurer. Alltså kan man läsa serier som Stan Sakais version av Hulken i samurajernas Japan, James Kochalkas version av Hulken som en något naiv flanör, Peter Bagges version av Hulken som en kvinnotjusare (eller snarare hur kvinnor tjusas av honom för hans animaliska charm), och faktiskt en hel del icke-Hulken också :-)

Med andra ord någonting som påminner mycket om DCs moderna Bizarro-böcker där DCs hjältar istället skämtades med. Ingenting allvarligt, allt är bara på skämt.

Men tyvärr är det inte så roligt, och så gott som alla serierna är bagateller som glöms bort så fort jag läst dem. Visst är det småskoj att se Matt Kindts använda sin teknik från Super Spy i sin serie om Svarta Änkan, eller för den delen Becky Clooan ta sig an Namor, men det blir aldrig något riktigt lyft. Återigen, precis som med DCs böcker saknas det där lilla extra som överraskar; det finns ytterst få serier här som avviker från det jag förväntar mig när jag börjar läsa.

Några få undantag finns där jag kommer ihåg serierna utan att titta i boken. Jasons lilla Spindelmannen-serie känns som om den skulle kunnat varit med i hans böcker där han skildrar masskulturella figurer som Darth Vader. Peter Bagges två långa bidrag (som tecknades för flera år sedan, men bara Spindelmannen-serien publicerades då medan hans Hulk placerades i arkivet) är kanske inte så värst roliga men ändå värda att läsa, om inte annat så för teckningarnas skull, även om det hade blivit bättre serier om Bagge fått ta ut svängarna betydligt mer à la tidiga Hate. Och Kochalka, som är en tecknare som vanligtvis lämnar mig iskall, lyckas faktiskt med en sorts Buster Keaton-humor få mig att le med Hulk vs The Rain.

Men det är alldeles för få sidor för att göra boken köpvärd, och det är typiskt att de serier som jag ändå fastnade för egentligen inte hör hemma i antologin: Jasons bidrag hade kunnat vara kopierat från hans vanliga album, som sagt (men OK, serien är gjord för Strange Tales så den måste nog räknas trots allt); Bagges serier var som sagt gjorda som one-shots i början av 2000-talet; Kochalkas serie publicerades ursprungligen i en underground-bok som drev med Marvels serier.

Ett sant Marvel-fan har nog roligare än jag hade; jag misstänker att en del av anspelningarna går mig förbi. Dessutom känns det lite dyrt med $30 för < 200 sidor, så även om man vill ha boken skulle jag rekommendera att man väntar till i augusti då soft cover-versionen dyker upp.

Härnäst: Kommer slutet på Urasawas Pluto motsvara mina förväntningar? Jag har precis kommit hem med nummer 8 så jag har ingen aning, men lita på att jag kommer läsa den ikväll!

Direktlänk 1 kommentar

Rymdkanin: Space Usagi

26 februari, 2010 at 14:27 (Science fiction, Serier) (, , )

Jag har skrivit förut om hur mycket jag gillar Stan Sakais samuraj-kanin Usagi Yojimbo, men idag tänkte jag skriva några rader om Space Usagi, en miniserie från 90-talet där Sakai placerat sin hjälte (eller snarare sin hjältes avlägsna avkomma) i den fjärran framtiden.

SU är en riktigt bra serie, med samma styrkor som den vanliga UY. Teckningarna är lika trevliga som alltid, och manuset är ett av Sakais bästa. Själva science fiction-delen är knappt märkbar; framtiden som skildras är teknikmässigt mycket lik de första Stjärnornas krig-filmerna, men handlingen och miljön i övrigt är precis som i UY: Adelsmännen bor i fort som ser ut som gamla japanska fort trots att de svävar i rymden, katanas används som vapen av samurajerna, och så vidare. Dessutom dyker förstås en hel del av de väntade karaktärerna upp, som Tomoe och Gen.

Och det kanske verkar lite fantasilöst, men poängen med SU är inte att Sakai ska uppfinna ett helt nytt universum. Vad SU är är egentligen en fans dröm: Tänk om Usagi med vänner skulle finnas i en framtid som är en korsning mellan det feodala Japan och Stjärnornas krig

Kort sagt en miniserie som jag misstänker att Sakai hade mycket roligt när han gjorde eftersom han här har ännu större frihet att göra vad han vill. Rita gigantiska dinosaurier? Japp! Enorma rymdsköldpaddor vars skal används som slagskepp? Jajamensan! Ta kål på några av de viktigaste personerna? Inga problem!

Samlingsboken som kom ut innehåller förutom tre sammanhängande miniserier också några kortare serier med Space Usagi, som exempelvis en tidsresehistoria där de båda Usagis träffar på varandra. Trevliga små saker, men det är den långa historien som är den stora behållningen. Egentligen tycker jag att serien skulle varit ännu bättre om den sista av de tre miniserierna skippats; berättelsen är avslutad och har nått sin höjdpunkt i och med slutet av den andra, och den tredje känns lite onödig. Men i det stora hela är boken om Space Usagi lagom lång, och att Sakai inte gjort fler serier med honom passar mig alldeles utmärkt, trots att jag verkligen gillar den här.

Tyvärr verkar boken vara relativt svår att få tag i (på Amazon går den bara att köpa begagnad, och inte helt billigt), men det kanske är lättare att få tag i tidningarna den ursprungligen utgavs i, och då får man också den andra delen i färg istället för i svartvitt. Men självklart ska man inte läsa Space Usagi utan att först ha läst Usagi Yojimbo; förutom att en del av den känslomässiga styrkan i SU förutsätter att man redan har en relation till karaktärerna är UY en serie som alla bör läsa. Och vem vet, i år kanske Fantagraphics äntligen får ut den utlovade omnibus-samlingen med de första 1200 sidorna av serien ;-)

Direktlänk 1 kommentar

En liten besvikelse: Yokai

1 december, 2009 at 23:50 (Serier) (, )

Jag hade kanske för stora förhoppningar på Stan Sakais senaste bok Usagi Yojimbo: Yokai men det var svårt att undvika eftersom Usagi Yojimbo varit en av de allra pålitligaste serierna de senaste tjugo åren. Givetvis har vissa episoder varit bättre än andra men inte en enda har varit dålig, och när det har funnits tendenser till stagnation har Sakai provat på nya sätt att berätta historierna om sin kanin-rōnin; de senaste åren har han ibland helt utelämnat Usagi och istället låtit karaktärer som polisinspektorn Ishida ta över.

Hittills har alla Usagi-böcker bestått av samlade serier från tidningen med samma namn, men Yokai är en bok skriven och illustrerad direkt för bokpublicering. Alltså, dags för Sakai att visa vad han kan åstadkomma i det formatet, och dessutom färglagt med vattenfärger istället för det vanliga svartvita formatet.

Och visst, det är på intet vis dåligt (som sagt verkar Sakai kroniskt oförmögen till det), men det är inte heller så bra som jag hade hoppats. Istället för någonting speciellt känns Yokai som en tidningsepisod som råkar vara längre än vanligt och i färg. Handlingen är en variant på ett tema som Sakai använt sig av förr, där Usagi träffar på högvis med skumma figurer ur den japanska mytologin som planerar någonting mindre trevligt…

Elegant tecknat med en bra känsla för hur man använder vattenfärger, javisst, även om det fysiska formatet gärna hade fått vara åtminstone i klassiskt europeiskt format, men som sagt ett rätt så ordinärt Usagi-avsnitt. Om något skulle jag säga att det är ett lite svagare avsnitt än snittet; eftersom det är en bok som är tänkt att kunna läsas även av de som inte läst Usagi innan blir det en del onödig exposition i början för de som redan kan sin kanin.

Så inte så bra som jag hade hoppats. Jag håller dock tummarna för fler originalböcker med Usagi, en av mina favoritserier alla kategorier, och med lite tur blir det ett bättre resultat nästa gång :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 173 andra följare