Skyttegravskriget

1 juni, 2014 at 22:21 (Europeiska serier) (, , )

Skyttegravskriget - omslag

Det kändes nästan som ett personligt tema på SIS i år: Svensk utgivning av riktigt bra europeiska serier jag redan recenserat. Som Émile Bravos Spirou-bok, eller dagens likaså suveräna serie: Jacques Tardis Skyttegravskriget som jag skrev om när den amerikanska utgåvan It Was the War of the Trenches kom ut.

Som med Bravos bok rekommenderar jag att man först läser min äldre recension; här kommer jag ta upp några nya reflektioner efter att ha läst den svenska versionen.

Fyra år efter att ha läst serien första gången är den fortfarande lika förkrossande stark i sin avsky för kriget. De korta berättelserna om olika människoöden i skyttegravarna saknar helt sentimentalitet eller känslomässiga utsmyckningar. Allt är nerskalat till det absolut mest basala. Hatet mot de som startade kriget, och mot de som profiterar på det. Meningslösheten. Avtrubbningen som gör att de mest groteska upplevelser ses som fullständigt normala.

När till exempel en soldat klättrar upp ur sin skyttegrav och går mot sin död utan några stora åthävor eller sista ord behövs inga förklaringar: Skildringen av kriget gör att det på något sätt känns som en helt rimlig och närmast vardaglig reaktion.

Det är en, kort sagt, helvetiskt bra serie, den bästa Tardi-serien jag läst. Första världskriget är ett ämne han återkommer till gång på gång, ända från starten då hans första publicerade bok var Den ödesdigra resan. Alla hans krigsserier är inte lika bra men det märks alltid att det är ett ämne han känner djupt för, och när han som här lyckas i det närmaste perfekt med både manus och teckningar kan jag inte annat än kapitulera som läsare.

Några ord om Placebo Press utgåva: Bra översättning, snygg formgivning, skarpt tryck. Med andra ord, precis som jag skulle ha önskat om jag fått som jag ville. Jag trodde nog inte att Tardi var den troligaste kandidaten för utgivning på svenska, men jag är bara glad att jag hade fel. Och att just den här boken skulle översättas är förstås extra roligt eftersom den är en stor personlig favorit :-)

Skyttegravskriget - Gaspard

Direktlänk 4 kommentarer

Soldat Varlot

16 december, 2013 at 18:12 (Europeiska serier) (, , )

Soldat Varlot - Cover

En liten kort blänkare bara idag om ytterligare en i raden av utmärkta serier om skyttegravarna under första världskriget där Jacques Tardi står för teckningarna: Soldat Varlot, en jämförelsevis kort historia på 40 sidor som jag läst i dansk översättning.

När jag häromsistens läste Tardis Goddamn This War! saknade jag det personliga tonfallet från serier som It Was the War of the Trenches; i Soldat Varlot är det personligt så det förslår, med ett raseri i tonen som är uppenbart från första sidan:

Solfat Verlot - sida 1

När Varlots kamrat Griffon dör i skyttegraven efter att han skjutit sig själv (och Varlot krossat hans skalle till oigenkännlighet med sin gevärskolv för att Griffons familj ska slippa skammen att få höra att det var ett självmord) hamnar Varlot själv på hospital efter en granatattack; en kampsång med budskapet att herrarna vid makten måste se upp senare hotas han av avrättning och avviker. Med ett avskedsbrev till Griffons fru i fickan försöker han lämna kriget vansinne men Europa är trasigt och likaså människorna.

Det är inte en munter historia precis men det är det å andra sidan ingen som väntar sig med tanke på kombinationen Tardi och första världskriget. Visserligen är manuset inte Tardis eget, det är Didier Daeninckx som står för det, men det skulle lika gärna kunna varit Tardi som låg bakom det med tanke på hur genomsyrat med fasansfulla inslag och en känsla av hur ohyggligt onödigt kriget är.

Soldat Varlot är en variation på ett tema som Tardi är en mästare på att skildra så precis som vanligt är det bara att rekommendera den här som en i raden av serier av Tardi man bör läsa..

Direktlänk Lämna en kommentar

Goddamn This War!

9 september, 2013 at 12:57 (Europeiska serier) (, )

Goddamn This War! cover, fixat

Yay! Fantagraphics utgivning av Jacques Tardis serier tuffar på; långsammare än jag skulle önska men böckerna kommer ut till slut. Goddamn This War! är ytterligare en Tardi-serie med första världskriget som tema, precis som de flesta av hans serier när han själv står för manuset. Och det är en tämligen ny serie också där originalböckerna kom ut 2008-9 på franska.

Så, första världskriget igen alltså. It Was the War of the Trenches som kom ut på engelska för några år sedan är ett ypperligt exempel på Tardis fascination och avsmak för kriget; att han verkligen avskyr det är alldeles uppenbart. Berättelserna är fruktansvärda i deras skildring av krigets meningslöshet, maktens ointresse för lidandet deras intriger skapar, och de fasansfulla förhållandena i skyttegravskriget.

Goddamn This War! har samma teman men presenterar dem på ett helt annat sätt. Den här gången är det mycket mer av en historielektion där krigets framfart gås igenom. Det finns en nominell huvudperson som i första person skildrar det vi ser, men en vanlig handling saknas helt. Vi får se och läsa om hur ett område intas, förloras, intas igen, helt utan mening förutom att det för arméns ledning ses som framgångar/förluster. Namn på personer som skymtar förbi är likaså meningslösa eftersom de sällan är med mer än i en ruta, och ofta är döda redan när de presenteras. Åren går och allting nöts ner mer och mer; huvudpersonens berättelse blir än mer ointresserad av de stora dragen och även färgerna återspeglar detsamma när de inledande sidornas klara färger dämpas till en nästan monokrom färgskala av grått, brunt och enstaka inslag av rött.

Goddamn This War! - Historia

Tardi är alltid skicklig och alltid läsvärd men tyvärr tycker jag att Goddamn This War! är ganska mycket svagare än den oundvikliga jämförelsen It Was the War of the Trenches. Ilskan och avskyn finns där, men berättelsens opersonlighet gör att jag inte på samma sätt känner detsamma som Tardi. Det blir en mer intellektuell bok där det fruktansvärda som skildras helt går via hjärnan och mycket sällan via hjärtat; det är ofta bra med en blandning av de två men när det gäller Tardi och första världskriget är det så mycket känslor som uppenbart bubblar under ytan att en rent intellektuell framställning inte fungerar så bra. Det finns passager där Tardi blir mer personlig här och omedelbart blir serien bättre, som den korta skildringen av den tyska soldatens toalettbesök i början eller de avslutande sidorna där enstaka rutor berättar en enskild persons öde i andra person, men det hade behövts mer av den varan:

Goddamn This War! - Person

Boken innehåller också en lång text som går igenom första världskrigets historia, år för år, och det känns egendomligt malplacerat. Serien och texten beskriver historien på så gott som ett identiskt sätt, opersonligt men intellektuellt skrämmande, så det känns som tårta på tårta att först läsa Tardis serie och sen läsa en text som berättar precis samma sak ytterligare en gång. I It Was the War of the Trenches hade texten passat mycket bättre IMHO.

Klagomål har jag alltså, men jag måste också säga att Goddamn This War! är en väldigt bra serie som jag verkligen rekommenderar. Det är bara det att It Was the War of the Trenches är ännu bättre :-)

Direktlänk 2 kommentarer

New York Mon Amour

18 juli, 2012 at 13:24 (Europeiska serier) (, )

Titeln till trots är det en engelsk bok det handlar: New York Mon Amour samlar ihop fyra serier av Jacques Tardi som alla har det gemensamt att de utspelas i New York, och att de är varianter på thriller/deckar-genrerna. Dessutom är de alla väldigt bra, precis som de tidigare Tardi-albumen Fantagraphics har gett ut :-)

Jag är fortfarande lite förvånad hur mina känslor inför Tardis serier ändrats. När jag läste Carlsens och senare Epix/Medusas ganska frikostiga utgivning av honom tyckte jag att de visserligen var kompetenta men rätt tråkiga; vare sig teckningarna eller manuset tilltalade mig egentligen. Men sedan Fantagraphics påbörjade sin nyutgivning har jag helt ändrat uppfattning och nu tycker jag istället att han är en av de allra bästa europeiska serieskaparna, med sina ganska solkiga och skitigt realistiska teckningar (Hergé-influensen till trots) och att manusen, oavsett om de är skrivna av honom själv eller någon annan, är lika fantastiska.

Som i den här boken där huvudnumret är den albumlånga Cockroach Killer, en serie jag redan läst när Epix gav ut den i Sverige under titeln Kackerlacksmördaren*. Jag kommer egentligen inte ihåg vad jag tyckte om serien då; jag vet att jag läste den men det enda jag mindes var att huvudpersonen hade rödfärgad overall medan resten av serien var svartvit. Nu tyckte jag att den paranoida handlingen där huvudpersonen råkar höra ett samtal han inte borde ha gjort och därefter jagas av en lönnmördarorganisation (kanske) är obehaglig, nästan Kafka-artad, och mycket minnesvärd.

Likaså är två av de tre kortare berättelserna som fyller ut boken små koncentrerade mästerverk (den tredje, It’s So Hard, är egentligen inte dålig men jag tycker ämnet känns en smula uttjatat), som tillsammans med Cockroach Killer ger en uppriktigt talat förskräckande bild av 80-talets New York; nuförtiden har det mesta av misären som skildras här flyttat längre ut från centrum, mot de avlägsnare delarna av Brooklyn/Bronx/New Jersey.

Men en slags kärleksförklaring till New York är det ändå, och eftersom jag både älskar New York och nuförtiden även Tardi kan jag bara rekommendera den här boken till likasinnade :-)

*: Det svenska Kackerlacksmördaren-albumet saknar de fyra sista sidorna i Cockroach Killer som är en coda till berättelsen. Jag vet inte om de lagts till senare i det franska originalet också, men tänkte att det kunde vara intressant att veta för de som gillar Tardi men tänkt avstå från New York Mon Amour eftersom de redan har huvuddelen av serierna på svenska.

Direktlänk Lämna en kommentar

Like a Sniper Lining Up His Shot

19 september, 2011 at 12:53 (Europeiska serier) ()

Fantagraphics fortsätter att peta ur sig Tardi-album; efter West Coast Blues förförra året  är det nu dags för ytterligare en serieversion av en bok skriven av den franske noir-författaren Jean-Patrick Manchette: Like a Sniper Lining Up His Shot.

Personligen är jag ingen större deckarfantast; genren har aldrig riktigt tilltalat mig (med något enstaka undantag), men Tardis deckarserier (det börjar bli en hel del vid det här laget) hör till mina favoriter, oavsett vem som står för manuset. De har alla ett fatalistiskt drag där det känns som om personerna bara hjälplöst kan följa med när handlingen sätter igång, ett stildrag som jag uppskattar. Den ödesbestämda stämningen förstärks också i exempelvis LaSLUHS av att originalromanens tempus har behållits, dvs att handling beskrivs i imperfekt (…, sa han.). Serier utspelar sig nästan alltid i nutid, romaner i dåtid, så när en roman överförs till seriemediet med bibehållet tempus får handlingen ofta något av det obönhörliga av sig; vad som ska hända är redan bestämt, och det enda som återstår är att se det hela utspela sig framför mina ögon. (*)

(Klicka för större format)

Teckningsmässigt fortsätter Tardi på sitt vanliga sätt, med rätt grovt karikerade människor som ändå på något sätt ser djupt realistiska ut. Tardi verkar ha fulländat en stil som går ut på att teckna människor på ett sätt som gör att jag förstår precis hur de skulle se ut om de fanns på riktigt, även om Tardis egen bild inte på något sätt liknar ett foto. Hergé-influenserna syns fortfarande i linjerna, men i Tardis version är linjerna en smula rundare och lite ostadigare, och miljöerna är alla lätt slitna och bara de mest symptomatiska detaljerna finns  kvar i bakgrunderna. Det är en mycket effektiv stil som jag själv är lätt förvånad över att jag tycker om så mycket eftersom den kan se rätt tråkig ut; det som gör den så bra är att Tardi är en mästare i att hantera den.

Vad som också visar hur skicklig Tardi är på att hantera seriemediet är det faktum att LaSLUHS gång på gång bryter mot en av de vanligaste reglerna för hur man ska göra serier:

Berätta inte i ord det som utspelar sig i bild.

I LaSLUHS är det snarare regel än undantag att de rikligt förekommande berättartexterna utförligt beskriver det vi ser i bild, men vad som i normala fall skulle vara irriterande är här en integral del av serien som ger den dess speciella karaktär. Speciellt när det gäller omarbetningar av romaner till serier brukar det kännas otympligt och det blir alldeles för uppenbart att det är just en omarbetning, men när jag läser Tardi så känns det aldrig så; det här är en serie, ingenting annat, och att ursprungsmanuset råkar vara en roman är bara en irrelevant detalj.

Jag tänker inte beskriva handlingen utförligt; en styrka i noir-berättelser av den här typen är att som läsare bara följa med i alla svängar som intrigen tar. Varde nog sagt att det handlar om en lönnmördare som bestämt sig för att dra sig tillbaka, men hans f.d. uppdragsgivare är inte nöjda med det beslutet. Det är en mycket våldsam historia om en man som varken är särskilt trevlig eller smart, men resultatet är gripande. En av Tardis allra bästa deckare, utan tvekan!

(Klicka för större format)

(*): Jag borde nog skriva något inlägg om hur det här med tempus-hanteringen fungerar i serier kontra böcker och film, och vad det innebär för läsningen. Det intressanta är hur ett verk som bryter mot det vanliga upplevs, dvs böcker skrivna i presens eller serier/filmer som berättas i imperfekt. När det händer blir känslan ofta mycket speciell, som att en bok känns mer omedelbar eller att en film får den redan omnämnda känslan av fatalism. Men det är en artikel för en annan dag :-)

Direktlänk 3 kommentarer

Tardi + Besson = Adèle Blanc-Sec i filmvärlden

11 mars, 2011 at 22:31 (Film) (, , )

Trailern dök upp tidigt förra året, filmen hade premiär lite senare, och nu har till slut Luc Bessons filmatisering av Jacques Tardis serieklassiker Adèle Blanc-Sec letat sig till Sverige i form av en DVD-utgåva. Och eftersom jag verkligen tycker om både Tardi och Besson så är jag glad för det; jag brukar visserligen ha lite svårt med filmatiseringar av serier/böcker men trailern verkade åtminstone lovande ;-)

Så hur fungerade Tardi/Besson-mixen då?

Inte alltför illa skulle jag säga. Serien är en riktigt underhållande soppa med extremt komplicerad intrig (en medveten drift med thrillers) och en underbar atmosfär, med ett mellankrigs-Paris fullkomligt invaderat av diverse mystiska djur och kreatur (läs min recension här). Tardi tar det mesta med en klackspark; Adèle dör men blir återupplivad; mumier blir likaså återupplivade sådär på en höft; en pterodaktyl kläcks från ett gammalt ägg utan egentlig förklaring; osv, osv. Det är inte precis en serie man ska läsa för den spännande handlingen för det finns egentligen inte någon story, bara en massa händelser. Men trevligt är det!

Filmen är i mångt och mycket samma andas barn, och det är när den är som mest spretig den är som bäst. Besson har lagt till en lite tajtare story där det faktiskt finns ett mål för det som händer (Adèles syster behöver hjälp, och det är därför Adèle försöker få hjälp från de gamla mumierna), men de delarna kändes ärligt talat lite påklistrade och för klyschiga. För att jämföra med hans andra filmer skulle jag gärna sett ännu lite mer av uppsluppenheten i Det femte elementet för det här är en film som gör sig bäst som en matinéfilm, inte som ett drama. Karaktärerna är för tunna för att scener som är tänkta att vara känslosamma egentligen ska fungera, även om huvudrollens Louise Bourgoins energi nästan klarar av att lyfta de scenerna också.

För Bourgoin är riktigt bra här. Jag har inte sett henne förut men gillade henne skarpt; hennes fullkomligt självklara självsäkerhet och förmåga att klara av alla möjliga hinder på sin väg är riktigt underhållande att se. De övriga skådespelarna är definitivt dugliga, men deras största förtjänst är hur troget de efterliknar Tardis ganska egendomliga utseenden utan att använda obscent mycket smink, något jag inte trott möjligt. Ett ganska perfekt exempel på hur man kan fånga känslan från ett medium och överföra den till ett annat, utan att slaviskt kopiera :-)

Så ett manus som ibland känns som det är skrivet med vänsterhanden, CGI-effekter som varierar från rätt usla (pterodaktylen) till OK (mumierna), en briljant huvudrollsinnehavare, en Besson som åtminstone ibland visar sig från sitt bästa visuella sida, och en stor portion gott humör = en underhållande film som visserligen inte är i närheten av Bessons bästa som Leon och Det femte elementet, men klart godkänd videounderhållning. Och de som gillar serien behöver inte vara oroliga, det verkar som om Besson också gillar den ;-)

Direktlänk 1 kommentar

It Was the War of the Trenches

17 april, 2010 at 12:45 (Europeiska serier) (, )

Fantagraphics fortsätter förtjänstfullt med sin utgivning av Jacques Tardi på engelska, och nu är det dags för ytterligare ett album som inte funnits på svenska tidigare: It Was the War of the Trenches / C’était la guerre de tranchées.

Många av Tardis serier utspelar sig runt tiden för Det Stora Kriget, som Adèle och tillhörande serier men i IWtWofT finns det ingenting som distraherar från skyttegravarnas helvete. Det är en oerhört mörk bild som Tardi presenterar här; inte för att krig någonsin är en trevlig historia, men första världskrigets blandning av moderna vapens förstörelseförmåga och en äldre europeisk tradition av krig som någonting som eliten drog i gång utan större anledning fick till följd ett krig av sällsynt meningslöshet och tragik. Det finns många klassiska böcker som skildrat eländet i skuttgravarna, och Tardis bok ansluter sig till dem; det märks att det här är någonting personligt för honom, och boken är tillägnad hans morfar (farfar? Varför kan inte alla språk skilja på dem, som svenskan…) som deltog.

iIWtWofT har ingen handling i vanlig bemärkelse; det är en bok bestående av kortare historier utan samband med varandra. Historierna själva är inte heller de manusdrivna så man ska inte vänta sig någonting à la ECs krigsserier. Istället är det tranche de vie som erbjuds, med små korta episoder antingen berättade i jagform av en okänd soldat eller av författaren själv. Som passar en så dyster bok som det här är så skildras även de mest hemska skeenden, som att en korsikansk soldat som inte förstår franska trots det blir arkebuserad för att han inte följt order, som någonting alldeles vardagligt; den nämnda scenen är inte ens huvudsaken i historien ifråga utan bara en del av bakgrundsbruset.

Teckningarna är lätta att känna igen som Tardis, i hans vanliga Hergé-influerade stil, men jämfört med till exempel Adèle är det en smula mer realistiskt och dessutom i svart-vitt; teckningarna är utmärkt väl anpassade till det mörkare temat. Misären är obehagligt påträngande och man kan nästan känna fukten och stanken från skyttegravarna. Jag skrev tidigare att Tardis stil är en trevlig stil och det stämmer fortfarande, men när den vardagliga stilen används till att skildra ruttnande lik, inälvor med mera blir kontrasten slående, och krigets absurditet blir tydlig.

Det finns en stor mängd raseri bakom IWtWofT men Tardi lyckas trots det hålla tonen lågmäld: Som läsare går det inte att undvika att bli upprörd, men de flesta soldaterna har redan vant sig vid det oerhörda som sker. Det är inte en bok att läsa om man vill bli på gott humör (läs i så fall Adèle med flera, som visserligen också tar upp temat med krigets fasor men lindar in det i en farttfylld berättelse) men den är mycket läsvärd, och jag är verkligen glad att Fantagraphics satsar på Tardi.

Direktlänk 7 kommentarer

Adèle Blanc-Sec, och lite till

6 februari, 2010 at 20:43 (Europeiska serier) (, )

Luc Besson har gjort några fantastiska filmer (Det femte elementet, Leon) och en hög usla, så det är med oroligt intresse jag ser fram mot hans filmatisering av Tardis serie Adèles extraordinära äventyr nu i vår. Kan bli bra, kan bli katastrof, men oavsett resultatet fick det mig att läsa om Tardis serie, något jag inte tror jag gjort sedan Carlsen gav ut de sex första delarna på 80-talet :-)

Adèle är en serie med glimten i ögat; serien igenom driver Tardi med läsaren och hans/hennes förväntningar. Plotten är absurt komplicerad vilket till och med noteras av personerna i serien; varenda äventyrsberättelsekliché som finns används; när någon dör är oddsen 50-50 att de ska återuppstå med hjälp av någon mystisk maskin; personer försvinner ur handlingen för att några böcker senare dyka upp igen, ofta med ett enormt hämndbegär mot Adèle / gamla kumpaner / mänskligheten i stort. Serien är ett gigantiskt potpurri av gamla epsiodfilmer som Buster Crabbes Blixt Gordon, men med en kvinnlig huvudperson som omväxling. Jag tycker att de första albumen fungerar bäst som humor och äventyrsserie, där det känns som om Tardi trots allt har tänkt igenom handlingen en smula; de senare känns slarviga istället för kaotiska.

Men vad som blir uppenbart när jag läser alla albumen i en följd, tillsammans med två andra album från samma tid, Den ödesdigra resan och Ishavets demon, som både refererar till Adèle-serien och refereras i Adèle, är att Tardi byter inriktning på serien. Vad som började som en humoristisk lek med läsaren har glidit över i en serie som fortfarande inte tar sig själv på större allvar men som ändå har ett budskap: Nationalismens faror och krigets vansinne.

Lucien Brindavoine, huvudperson i Den ödesdigra resan och också huvudrollsinnehavare i några av de senare Adèle-albumen, dras med ut i första världskriget för att mörda för Frankrikes ära, och efter att själv ha sett till att hans arm blir amputerad för att därmed undfly slagfältet spenderar han serien med att dricka och förklara att nationalismen i ohelig allians med kapitalismen bär skulden. Att han sedan väcker Adèle från de döda och tillsammans med henne (nästan) avslöjar en komplott där industrin och maffian planerar att överta världen och leda vägen på 1900-talet sker lite sådär i förbifarten, precis som det mesta som händer i Adèle.

Några ord om teckningarna också. Adèle… och Den ödesdigra resan är tecknade i samma stil, där man ser Tintins inflytande men med rundare pennföring och betydligt mer karikerade männsiskor. En mycket trevlig stil tycker jag, och Rikard på shazam.se liknade den vid Per Åhlin när han skrev om Tardis Just här häromdagen och det kan jag bara hålla med om.

Men den stora upplevelsen visuellt är tveklöst Ishavets demon, en serie som jag måste rekommendera till alla som uppskattar teckningskonst. Historien är mer Jules Vernesk här, med stora likheter med En världsomsegling under havet, men istället för den bittre kapten Nemo har vi här 2 galna vetenskapsmän som i likhet med Nemo vill terrorisera världen. En trevlig historia, absolut, men det är teckningarna som gör den till en upplevelse. Förutom i människoteckningarna som är sig lika överger Tardi här helt Tintin-skolan, och istället är teckningarna gjorda i en stil à la viktorianska illustrationer om vetenskap och natur.

Det är utsökt gjort där varje sida skulle göra sig som en plansch på väggen, utan att därför förlora flytet som krävs för att fungera som en serie. Det här är en bok som jag verkligen skulle vilja se i ett gigantiskt format à la Sunday Press utgåvor; få om några serier ser lika eleganta ut som den här, och att den till stora delar utspelar sig i arktisk miljö där de svartvita strama bilderna passar perfekt till isen och havet gör det bara ännu bättre. Den enda invändningen är att de magnifika teckningarna inte fullt ut matchas av manuset; Ishavets demon har en allvarligare ton än de övriga, men inte tillräckligt för de ödesmättade illustrationerna.

I Danmark ska Faraos Cigarrer ge ut Adèle på nytt, eventuellt ska Fantagraphics göra detsamma i USA i samband med att de ger ut en del annat av Tardi (de smygstartade i somras som jag skrev om då), och Bessons film kommer som sagt i april; den som gillar Tardi har en hel del att se fram mot :-)

Direktlänk 7 kommentarer

Tardi också tillbaka: West Coast Blues

14 september, 2009 at 21:46 (Europeiska serier) ()

Mycket bra serier har redan kommit ut på engelska i år, och den trevliga trenden fortsätter. Fransmannen Jacques Tardi som inte setts till på varken svenska eller engelska på ett tag dök i veckan upp med albumet West Coast Blues på Fantagraphics; originalet kom ut 2005 så det är en förhållandevis ny historia.

Det är, som flera tidigare album från Tardi, en fransk hårdkokt deckare som har stått för manuset. Jean-Patrick Manchette heter upphovsmannen till berättelsen om hur den vardaglige affärsmannen George Gerfaut dras in i en härva av våld och mord efter att ha hjälpt en okänd man efter en trafikolycka. west_coast_blues2Den som har läst hårdkokta deckare förut lär inte bli överraskad av intrigen som följer mallen till punkt och pricka (en okänd dam som huvudpersonen får ihop det med, densammas död, osv).

Tardi har gjort sådana serier förut och han har gjort det bra, men den här gången har han höjt sig ytterligare ett snäpp i teckningarna som fortfarande är typisk Tardi, men med en lite mer avkopplad och naturlig känsla än jag sett honom använda förut. Människorna känns mer naturliga och realistiska, utan att Tardi därmed sagt har anammat någon slags fotorealism.

Manuset är också bättre än vanligt för en sådan här historia. Inte vad gäller själva handling, som sagt, men däremot har Manchette ett intressant sätt att berätta. Det är betydligt mer känslor än vanligt som beskrivs utförligt av den allvetande berättaren, men trots den rikliga texten faller serien aldrig i fällan att det känns som en illustrerad bok snarare än en serie; Tardi är alldeles för skicklig för det, och manuset alldeles för intressant. Ett smakprov från första sidan, när Gerfaut i en slags geistlös existentiell ångest kör runt på Paris motorvägar på natten, drogad av alkohol och sömnpiller:

Och så går det på, med utförliga skildringar av vad personer tänker och känner, allt utmärkt illustrerat av Tardi.

West Coast Blues var en positiv överraskning, utan tvekan. Jag hade rätt höga förväntningar redan innan, men jag hade inte räknat med att Manchettes manus skulle vara så pass egensinnigt för en noir-thriller, och att resultatet skulle bli en till bok att lägga till årets redan höga trave av riktigt bra serier. Om 2009 fortsätter såhär skulle jag vilja påstå att det är de bästa året någonsin för högklassiga serier utgivna i USA.

Direktlänk 10 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 170 andra följare