Ikappläsning: Rachel Rising

15 augusti, 2014 at 03:56 (Skräck) (, )

RR20 pgs1-24.indd

Så, Rachel Rising, Terry Moores skräckserie som nu hållit på några år, och nyligen avslutade den första längre arcen (har fortfarande inte kommit något bra svenskt ord för engelskans arc…) i och med nummer 24.

Det hela börjar dramatiskt, när Rachel klöser sig upp från den grop hon blivit begraven i efter att någon mördat henne. Hon kommer inte ihåg vad som egentligen hänt; det hon märker är att hon varit saknad några dagar, att husdjur blir upprörda när de möter henne, att minusgraderna utomhus inte påverkar henne, och en del annat som alla pekar på att hon är död.

Men det är inte bara Rachel som drabbas; hela samhället Manson där hon bor dras in i en virvelvind av försvinnanden, mord, och egendomliga människor som dras till staden. Vad som egentligen ligger bakom är fördolt i Mansons historia, och Rachel och hennes närmaste vänner visar sig vara personligt involverade.

Precis som hans Echo som jag skrivit om tidigare är det här alldeles utmärkt underhållning, till och med  snäppet vassare än den äldre serien. Det är en övernaturlig thriller som är både spännande och skrämmande, och med ett persongalleri som jag gillar: Rachel själv, hennes bästa vän Jet (som ofta när det gäller Terry Moore är det ett kvinnligt vänskapsförhållande som är den viktigaste relationen i serien), Rachels envist vetenskapligt sinnade onkel, och framförallt den unga Zoe som under seriens gång förvandlas från en rätt klichéartad Ond övernaturlig liten flicka tills en mycket intressantare person som är både skräckinjagande, charmig och rolig (mot slutet är det hon som står för humorn i serien).

Rachel Rising 024-003

Fast det är klart, precis som Echo småirriterar jag mig på kvinnornas näsor (de yngre alltså, ju äldre de blir desto bättre blir Moore på att teckna dem personligt) och att relationen mellan Rachel och Jet givetvis har en sexuell biton utan att det är riktigt uttalat; det är givetvis inget fel på det i sig, men jag har alltid haft en känsla av att Moore bara inkluderar sånt för att det är lite lagom kittlande sådär, och det känns lite trist (fast jag kan ha helt fel förstås!).

Så, det var dagens lästips och utan alltför mycket detaljer om serien, och det är medvetet: Det är inte en serie som skulle må bra av djupare analys, därtill är den alltför enkel, men det är kul att läsa den och att se vad som händer :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Echo

26 mars, 2012 at 22:53 (Serier, Superhjältar) (, )

Mangaläsaren är till 100% ansvarig för att dagen post existerar efter recensionen av Terry Moores nya serie Rachel Rising. Själv hade jag inte läst Moore på många år efter att ha tröttnat på hans Strangers in Paradise ganska snabbt; en visserligen gullig men ändå alldeles för klyschig serie av någon med akut Tidiga Locas-serier-komplex. Men den här zombieserien både lät och såg mycket intressantare ut, och det visade sig att den också var det när jag läste de nummer som kommit ut hittills (5 st). Sen nämnde Momiji Moores serie Echo i en kommentar, så då var det bara att leta upp den också. Ergo, dagens inlägg!

Så, Echo: 30 svartvita nummer om ett forskningsprojekt som går alldeles fel. Eller alldeles rätt, beroende på hur man ser på det. Forskaren, Annie Trotter, dör redan i första numret när ett av resultaten av hennes forskning ska testas på riktigt. Julie Martin, ett av två vittnen, blir efter olyckan täckt av explosionens rester, och det visar sig att Annies (jag tänker för en gångs skull använda personernas förnamn när jag pratar om dem; serien handlar mestadels om personerna ifråga snarare än om det som pågår omkring dem, så efternamn låter fel) upptäckter kommit mycket längre än man trott: Julie börjar förändras, och när det militära komplexet börjar ana vad som pågår tar de upp jakten på henne.

Bild

En blandning av superhjältar, hi-tech, och dessutom religion, allt presenterat av Moore i mycket eleganta teckningar, utmärkt känsla i personteckningarna, och en stark historia (som kanske får lite för bråttom mot slutet, ska erkännas). Det här är på alla sätt bättre än vad jag kommer ihåg av Strangers in Paradise: De kvinnliga karaktärerna är definitivt egna individer (Moores manliga karaktärer är precis som jag kommer ihåg det betydligt plattare och egentligen irrelevanta för handlingen), teckningarna är mycket mer varierade och självsäkra än i den tidigare serien, och handlingen drog.inte.ut.på.allting.till.förbannelse. Det här är kort sagt en mycket bra serie, och med en alldeles lagom längd om ca 600 sidor (köp samlingen med hela serien; $40 jämfört med $96 om man köper de sex kortare albumen). Dessutom tror jag att de allra flesta serieläsarna kan tycka om den; den har lite av varje för de flesta sortens läsare :-)

Men det finns en del småskavanker som jag inte kan låta bli att nämna. Det är definitivt ingenting som ska avskräcka från att läsa boken, men om det finns fler som liksom jag var måttligt imponerade av Strangers in Paradise så skulle jag vilja säga att en del av svagheterna som fanns där också finns i Echo, men nu har allting annat blivit så mycket bättre att det inte besvärar mig på samma sätt.

Bild

Först och främst så är Moore fortfarande lite väl förtjust i cheesecake. De kvinnliga huvudpersonerna (som sagt vanligt i Moores serier) har en förunderlig förmåga att behöva byta kläder, prata om sina bröst, osv. Och det känns inte som naturliga inslag som beror på att huvudpersonerna är kvinnor, utan det är alldeles uppenbart att de är till för att kittla en smula. Ingenting avklätt (cheesecake, som sagt), men att den superhjältekostym (om man kan kalla den för det) som Julie bär är både avslöjande och suggestiv är inte precis en slump.

Sen har han också ett litet tic som tecknare jag ibland hänger upp mig på: Kvinnornas näsor, sedda framifrån/snett framifrån, är alla små, mycket gulliga, och identiska, oavsett hur de ser ut i profil. Det gör egentligen ingenting, men tillsammans med pinupkaraktären kan jag inte låta bli att då och då irritera mig över att en serie som medvetet har starka kvinnliga huvudrollsinnehavare ändå inte kan låta bli att med jämna mellanrum göra dem alldeles för gulliga. Moore är bra på att teckna charmigt och han har humor vilket är någonting jag gillar, men det känns ibland lite övermäktigt sött i teckningarna.Bild

Men som sagt, det här är faktiskt inte någonting som stoppade mig från att gilla serien; det dök bara upp som ett litet smågnagande i bakhuvudet ibland ;-) I det stora hela är det en alldeles utmärkt serie, och av ett slag som det behövs fler av: En tjock bok man kan sticka i händerna på nästan vem som helst, som bra underhållning. Bravo!

Direktlänk 4 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 172 andra följare