Smått och (inte alltid så) gott

12 december, 2011 at 21:49 (Europeiska serier, Superhjältar) (, , , , , , , , , , , )

Jag brukar ju skriva här när jag läst någon serie som jag av en eller anledning tycker är värd att ta upp. Ofta för att de är bra, men ibland för att de är dåliga (eller uppmärksammade av någon anledning), och ibland bara för att jag har lust att skriva om dem. Men sen läser jag givetvis en hel del serier som jag inte kan uppbåda intresset för att skriva om så idag tänkte jag som en liten omväxling skriva några korta ord om en del av vad jag läst senaste veckorna, utan att skriva om här. Framåt!

The Programme: Peter Milligan står för manuset och CP Smith för teckningarna i den här 12-delars miniserien om hur USAs och Sovjetunionens hemliga program för att skapa superhjältar visar sig få förödande följder när experimenten plötsligt tas fram ur sin malpåse. Har jag läst det förut? Ja jag har läst det förut. The One, Supreme Power, Miracleman, oräkneliga usla Millar-serier har alla gjort samma sak förut: Galna människor med superkrafter sliter sönder allt och alla. Milligans version är varken bu eller bä utan bara fruktansvärt förutsägbar. Det enda som sticker av en smula från normen är den extrema färgläggningen som jag gillade; tillsammans med Smiths nästan fotorealistiska stil blev det det som är det jag mest kommer ihåg. Slutsats: Jag läste den för ungefär en vecka sen men det enda jag kommer ihåg är färgerna…

Desolation Jones: En riktigt lovande liten serie av Warren Ellis med teckningar av bl a JH Williams III. Jones, fd MI6, bor i Los Angeles tillsammans med andra utrensade agenter från diverse sökerhetstjänster; LA tjänstgör här som en öppen anstalt för dylika personer. Efter att ha blivit utsatt för experiment känner han ingen smärta, inga känslor, så han är perfekt som agent om någon behöver göra ett smutsigt jobb. Förutom att han är helt opålitlig, förstås. Som sagt, lovande, men serien las ner mitt i en episod efter bara nio nummer. Slutsats: Kunde kanske blivit något, men nu får man nöja sig med den första sexdelars episoden.

Aspis – Detectives of the Unusual: Fransk övernaturlig detektivserie (det börjar finnas gott om dem nu) som handlar om Poe-detektiven Auguste Dupins medhjälpare Flora Vernet och hennes första steg på den professionella banan. Ganska elegant tecknat av Jacques Lamontagne, men med ett manus av Thierry Gloris som enbart förtjänar omdömet OK. Ett medium dör, och när fallet ska utredas lyckas Vernet lura till sig uppdraget. Men jag måste erkänna att jag inte förstår vad poängen med albumet The Dwarf with the Ectoplasma är. Problemet med en kvinnlig detektiv i franskt 1800-tal nämns, men det blir ingenting av med det. Och fallet själv känns sällsynt ointressant. Kanske det klarnar i framtida album, men jag har redan lämnat tåget. Slutsats: För dåligt manus för Epix, för snyggt tecknad för Casablanca.

Punisher post-Ennis: Jag tog mig för att läsa igenom vad som hänt med Punisher MAX-titeln efter att Ennis lämnade den. Inte för att det var min favorit-Ennis, men jag blev lite nyfiken efter att ha hört en del positiva saker om den nuvarande reinkarnation, med Steve Dillon bakom ritstiftet och Jason Aaron bakom tangentbordet. Först slet jag mig igenom Punisher MAX v1 61-75 som var rätt usla. Tror jag. Jag kommer inte ihåg någonting. Dessutom gavs det ut en trave med oneshots under samma period och de var precis lika bra. Jag minns, svagt, att Milligan skrev en av dem som var lite bättre, men det är allt. När jag sen kom in på v2 (Aaron/Dillon) så var jag uttröttad på sadistiskt våld från skurkarna och känsloläst dito från Punisher. Den nya titeln är en gnutta bättre, om inte annat så för att den har en genomgåenda handling (eftersom det är en MAX-tidning så är det ett annat universum, och här dyker Kingpin och Bullseye upp i nya och inte helt oävna tappningar) och för att det är samma par som står bakom alla numren. Men efter min överdosering blev jag inte så mycket gladare för det. Slutsats: Punisher MAX v2 ska tydligen läggas ned om några enstaka nummer, och det passar mig alldeles utmärkt; när jag läst klart den avslutande arken dröjer det innan jag vill läsa Punisher igen.

I Am Not Batman: Den här serien läste jag precis efter alla Punisher-nummer, och den var precis det jag behövde. Småfånig, alldeles underbart enkelt skriven och tecknad av Moebius (de flesta Punisher-tecknarna försöker överträffa varandra i skitig superhjälterealism). Slutsats: 8 sidor avkoppling efter Punisher-läsningen.

The Authority: Efter Ellis utmärkta start och Millars lika usla fortsättning tog jag mig för att läsa resten av The Authority. Diverse personer skriver och tecknar, men det spelar ingen roll för allt var dåligt. Riktigt enormt dåligt faktiskt, så att t o m Millars insats framstår som en höjdpunkt i jämförelse. Slutsats: Undvik.

Drowned Fish: På samma sätt som efter Punisher-läsandet behövde jag någonting helt annat som avkoppling, och Joann Sfars räddade mig med Drowned Fish, en liten 24-siding om en deprimerad guldfisk som vill ta livet av sig. Men det är inte lätt när man bor i en glasskål, så uppfinningsrikedom krävs. Slutsats: Svalkande!

The Territory: Det här nog den skummaste av serierna. En man, utan bakgrundhistoria, förföljs av monster och kastar sig i havet, blir upplockad av pirater, säljs som slav i en högteknologisk stad, tvingas slåss mot ett monster på en gigantisk cirkusarena, attraherar arenaägarens vackra dotter. 10 sidor har gått, och det är 90 kvar, och så fortsätter det. Jamie Delano är inte den enklaste manusförfattaren att följa ens en bra dag, ochdet här är inte en av dem. David Lloyd sliter på med teckningarna i sin vanliga stil men det ser rätt trist ut i den här historien som mest av allt är en Delano+Lloyd-version av Raymonds Blixt Gordon. Förutom då (nu kommer en spoiler, men strunt i det för du borde verkligen inte läsa den här boken) den Matrix-liknande tvisten på slutet som varken är bra eller oväntad. Slutsats: Suck!

Desert Peach: Avslutningsvis en serie som egentligen skulle förtjäna ett eget inlägg för Donna Barrs serie om Rommels ”okända bror” Pfirsich (”Persika” på tyska) och hans äventyr, eller vad man nu ska kalla det, under andra världskriget är en egensinnig och mycket charmerande serie. Men i och med att den nu går att läsa i sin helhet på nätet så har flera andra redan skrivit om den alldeles nyligen, t ex Shazam-gänget, så jag nöjer mig med att länka dit :-) Slutsats: Charmerande.

Så, två-tre veckors strö-serieläsande. Var glada att jag inte skriver om böcker också för då hade det här blivit ännu längre!

Direktlänk 5 kommentarer

En modern superhjälte-klassiker: The Authority

28 oktober, 2011 at 09:56 (Serier, Superhjältar) (, , , , )

Jag har skrivit om manusförfattaren Warren Ellis flera gånger förut; han är ytterst produktiv, vilket betyder att han skriver alldeles för många serier som inte har någon större poäng. Men då och då får han till det, och då kan det bli riktigt bra. Bland hans allra bästa serier har jag tidigare skrivit om Planetary och Transmetropolitan, men det finns en till äldre serie av honom jag hittills inte nämnt: The Authority.

The Authority är egentligen en uppföljare till Ellis tidigare serie Stormwatch, men det finns ingen anledning för en ny läsare att leta upp Stormwatch-serien som inte är i närheten av lika intressant som The Authority. Ta till exempel Jenny Sparks, ledaren från gruppen. När hon dyker upp i Stormwatch är hon bara en helt vanlig superhjälte med kraften att manipulera elektricitet och som det verkar evig ungdom. I förbifarten nämner hon att en man hon var tillsammans med ett kort tag skämtsamt kallat henne ”The spirit of the 20th century”. Men i The Authority har hon transformerats till att verkligen vara precis detta, dvs hon och det 20e århundradet är intimt förknippade, och att hon kan kontrollera elektriciteten beror på att århundradet utan tvekan kan kallas för elektricitetens. På samma sätt är det med de andra i gruppen som går från att vara några superhjältar bland alla andra till att bli något som mer påminner om gudar. Och då menar jag gudar typ asagudarna eller den grekiska mytologin, där de är ungefär som människor men med mycket större tyngd och symbolisk innebörd.

Dessutom startar The Authority om från scratch så man behöver heller ingen bakgrundshistoria för att förstå vad som händer: När serien börjar har superhjältegruppen precis bildats under ledning av Jenny Sparks, och man har bestämt sig för att verkligen ställa världen tillrätta. Inga fåniga strider med superskurkar eller annat tjafs för här gäller det att förändra världen! Det innebär att avsätta (eller ibland avrätta) diktatorer, slänga ut ockupationsmakter (som Kina från Tibet), och i allmänhet stoppa utsugningen av fattiga och svaga. Det är givetvis inte så populärt hos maktinnehavarna men det skiter de i; att USAs president säger att han inte tänker tillåta det betyder ju ingenting när man har typ Stålmannen på sin sida.

Det är egentligen inte en så värst unik premiss för en superhjälteserie nuförtiden, men Ellis gör det annorlunda än de andra tolkningarna av temat jag sett:

  • Han håller sig strikt till temat, vilket innebär att förutom den allra första episodens klonade superarmé (som enkelt utplånas) finns det inga andra med superkrafter som blandar sig i. Att The Authority kan göra vad de själva vill med Jorden är absolut, och det gör att dynamiken i serien känns fräsch. Inga superskurkar och annat bjafs göra sig besvär.
  • Huvudpersonerna är oupphörligt förundrade över vad de gör; de har inte förlorat sin sense of wonder som så gott som alla andra superhjältar man läser om. Här kan någon även om han/hon riskerar döden ibland ändå säga att det här är fantastiskt, det som de gör och det som händer. Precis samma känsla finns också i Planetary och det är någonting jag saknar i de flesta andra superhjälteserier: Den blaserade inställningen är frustrerande och tråkig.

De här två dragen gör att det är bra mycket roligare att läsa The Authority än det mesta andra serier i genren; känslan av att vad som helst kan hända är en frisk fläkt. Tecknaren Bryan Hitch gör också en storartad insats; framförallt den andra längre episoden där Jorden invaderas av en parallell värld där utomjordingar ingick förbund med några europeiska stormakter under renässansen är extremt trevlig att titta på.

Men ingen glädje varar beständigt och efter bara 12 nummer av tidningen gick Ellis & Hitch vidare. På teckningssidan ersattes Hitch av Frank Quitely, en av de allra yppersta superhjältetecknarna, och hans illustrationer är lika bra här som någonsin. Men på manussidan tog Mark Millar över, en av de allra värsta författarna jag vet, och han drog snabbt ner serien med sina sedvanligt usla och deprimerande historier. Omedelbart dyker typiska superskurkar upp och det blir nu förkrossande trista superstrider. Amerikanska armén visar sig ha ett eget superhjälteprogram, lett av ett ont geni à la dr Gargunza/dr Sivana/Lex Luthor. Och precis som alltid när det gäller Millar ska han försöka visa hur vuxen han är genom att gödsla flitigt med rått våld och förnedrande sex. Det är lätt att i början bli förledd av Quitelys eleganta teckningar, men efter ett litet tag märker man att jodå, det är den gamle vanlige Millar som visar upp sig här. Tyvärr.

The Authority är inte riktigt lika lyckad som de allra bästa av Ellis serier (Planetary & Transmetropolitan), därtill är den lite för lättviktig. Men den är mycket underhållande, och om man är intresserad av hur Warren Ellis utvecklats som manusförfattare bör man läsa Stormwatch också som börjar som en helt vanlig superhjälteserie men långsamt förvandlas till någonting annat, med The Authority som slutpunkt.

Skälet till att jag skriver om serien just nu är att jag till slut fått tag på den första volymen av Absolute-utgåvan av serien, dvs böckerna i mycket större format och tryckt på betydligt bättre papper än i de vanliga utgåvorna. Sorgligt nog är den här volymen som samlar ihop alla Ellis nummer sen länge slut på förlaget och inga nytryck är planerade; det är tragiskt att en så här bra serie bara finns tillgänglig på halvdant papper och med murriga färger för den förtjänar så mycket mer. Den andra volymen som samlar ihop Millars version är betydligt lättare att hitta och mycket billigare, men jag tror det är uppenbart vilken jag tycker man ska satsa på :-)

Direktlänk 3 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 172 andra följare