Six years in the making: The Boys

17 december, 2012 at 00:03 (Superhjältar) (, , )

The Boys 72 cover

Har ni varit med om den där känslan man kan få om man läser en ny bok av en favoritförfattare och märker att den inte är så bra (host-*Snuff & Unseen Academicals*-host)? Eller en film av en regissör som plötsligt inte känns så himla suverän längre? Precis det är känslan jag får när jag läser Garth Ennis The Boys, hans tredje längre egna serie tillsammans med Preacher och Hitman, som avslutades i och med #72 som kom ut för några veckors sedan. De flesta detaljer som jag brukar tycka om hos hans serier finns där: Den ofta groteska humorn; kamratskapet som det känslomässiga kittet; äkta kärlek; de frekventa pub-besöken; (melo)dramat; det fyrverkeriartade och följdriktiga slutet; och igen (för det är det viktigaste i hans bättre serier) vänskapen mellan huvudpersonerna trots svek och opålitlighet. Men The Boys lyfter aldrig trots livligt flaxande; det känns hackigt och faktiskt en smula ansträngt trots att en av Ennis allra starkaste sidor är hur lätta hans serier brukar kännas att läsa.

Personligen tror jag att det beror på ämnet. The Boys handlar om superhjältar, dvs det är inte bara en serie med superhjältar utan hela handlingen går ut på att dissekera vad som får superhjältar att gå upp på morgonen, och vad de kan tänkas få för sig att göra under dagen. Och eftersom Ennis uppenbart ogillar superhjältar av det klassiska snittet (jag har skrivit om det förut eftersom det är så uppenbart när man läser hans serier där de förekommer) så innebär det att The Boys består av 90 tidningar skrivna av en författare som avskyr ämnet han skriver om. Ta som exempel kärlekshistorien mellan Hughie och Annie som aldrig når upp till den mellan Jesse och Tulip i Preacher, och jag tror det i mångt och mycket beror på att Ennis helt enkelt tycker att Annie är en så mycket ointressantare person än Tulip (en välmenande men naiv superhjälte kontra en person kan ta hand om sig själv efter ett hårt liv).

Visst gör det att Ennis förkärlek för grovkornig humor får mycket plats, men det finns gränser för hur länge man kan skämta om superhjältar som har mer bisarr sex än engelska konservativa politiker, eller hur mycket jag orkar läsa om vidriga övergrepp utförda av maktfullkomliga trikåbärare, oavsett presentationen. Det är en alldeles för tunn soppa som Ennis erbjuder, trots alla exotiska kryddor han slänger i. Om serien slutat efter sådär 20 nummer hade den varit mycket bättre, helt enkelt. Dessutom slår humorn alltför ofta över i någonting som ligger alldeles för nära sexism: De manliga superhjältar är alla galna och sextokiga och extremt sexistiska, och eftersom så mycket av den förmenta humorn ligger i att skildra superhjältarnas bisarra livsstil så blir det mycket av deras sexism, och Ennis lyckas inte alltid skilja på humor som beror på Ennis manus och humor som beror på de grabbiga superhjältarnas aktioner.

Herogasm 3

Mindre av det här, tack…

Sen finns det en del riktigt bra detaljer förstås, som karaktären Butcher. Om han hade fortsatt att vara den han verkade vara i större delen av serien hade jag istället tyckt att han var en riktigt tveksam karaktär, en väldigt obehaglig typ men ändå presenterad som en av ”de goda”, men mot slutet visade Ennis hur bra han kan vara som karaktärsskildrare när Butcher plötsligt blir en betydligt intressantare människa.

Fast Butcher-omvandlingen är egentligen också ett symptom på att The Boys egentligen aldrig fungerar som ett sammanhållet verk. Det känns som om serien aldrig kan bestämma sig för om den ska vara allvarlig eller inte; både Preacher och Hitman lyckas förena humor och allvar i och med att personerna ändå alltid är desamma, oavsett om episoden är slapstick eller tragedi, men i The Boys känns det istället som att karaktärerna själva ändrar sig fram och tillbaka i samma takt som Ennis ändrar sig. Om Butchers mer tredimensionella skildring hade spritts ut över serien istället för att släppas ner som en stor blobb på slutet hade jag kanske brytt mig mer om honom och de andra redan tidigare istället för att som nu först precis på sluttampen kunna uppbåda några känslor för The Boys.

Kan jag rekommendera The Boys för nya läsare? Jodå, om man känner för bitvis väldigt rolig drift med superhjältar framfört med Ennis sedvanliga rappa och utmärkta dialog så är The Boys helt OK underhållning. Men läs för allt i världen Hitman eller Preacher först för allt som är bra i The Boys finns i än högre grad i dem.

The Bouys 71 - Discussion

…och mer av det här istället

PS. Teckningarna? Darick Robertson är huvudansvarig för dem och de ser mestadels ganska småtråkiga ut faktiskt; Robertson var mycket bättre i exempelvis Transmetropolitan (färgläggningen spelar stor roll). I senare nummer syns en del andra tecknare men teckningarna blir inte roligare för det. DS.

Direktlänk 4 kommentarer

Fortsättningar följer: Annie & The Boys

3 januari, 2010 at 14:24 (Dagspresserier, Superhjältar) (, , , , )

2010 års första inlägg blir ett i serien Fortsättningar följer där jag tar upp serier jag redan skrivit om som kommit ut med nya volymer.

Förste man (well…) till rakning är den fjärde volymen av Little Orphan Annie, A House Divided, som täcker åren 1932-33. Den stora depressionen har rullat in över USA, men Annie kämpar på lika oförtrutet som vanligt. När boken tar sin början har Daddy Warbucks byggt upp sin förmögenhet igen, men efter ett misslyckat andra giftermål ger han sig ut på en kryssning med den nya frun och lämnar Annie ensam kvar, med planen att hon ska bo på en lyxig internatskola. Den som läst Annie vet att lika säkert som amen i kyrkan kommer den planen gå åt pepparn, och mycket riktigt är Annie snart ute på vägarna igen, utan pengar.

Jag har lite svårt att själv förstå varför Little Orphan Annie är en så bra serie som den är. Handlingen är helt igenom formulaisk (om det ordet nu finns på svenska): Annie blir fattig -> Annie slår sig ner på en ny plats -> Annie ordnar upp allt genom hårt och hederligt arbete -> Warbucks dyker upp och Annie kan återigen bo i lyx. Men Harold Gray är en mästare på att dra sin slipsten, och serien är både spännande och rolig trots att jag vet hur det kommer att gå.

Sen presenterar Gray inte heller sina personer i enbart svart eller vitt; de personer Annie möter som tar en större plats i handlingen känns alltid unika, med egna särdrag som skiljer dem från andra. I den här volymen är ett bra exempel Fred Futile, maken i familjen som tar sig an den uthungrade Annie, och hur han framställs som snäll, hederlig, men rätt så dålig på att utföra ett arbete. Det är aldrig så enkelt i Grays värld att fattigdomen adlar eller tvärtom.

Och nu någonting helt annat, nämligen Garth Ennis och Darick Robertsons The Boys, där den andra volymen av den definitiva utgåvan (dvs i större format och inbundet) precis kommit ut. Liksom med Little Orphan Annie är det inga större överraskningar som väntar; serien puttrar på ungefär som jag trodde efter att ha läst den första. Graden av sex ökar en smula, superhjältar förnedras än mer, och det hela är rätt så trivsamt på det sätt som Ennis är så bra på.

Men jag skulle ändå önska mig lite mera av serien. Tyvärr verkar det nu stå klart att inte heller The Boys är en helt seriös satsning av Ennis. Då menar jag inte att han skulle skippa humorn och vulgariteterna för utan dem vore det inte Ennis, men jag skulle vilja att han lade till lite mer känsla. Det finns inget emotionellt nav här; Hughie står formellt för den men det känns inte som om Ennis bryr sig om honom ens i närheten av lika mycket som han gjorde med exempelvis Tommy i Hitman. Att superhjältar har en mycket viktig roll är också ett minus när det gäller Ennis som inte är så förtjust i dem; att ha ett huvudtema som författaren egentligen avskyr i en längre serie som The Boys är inte helt optimalt… Jag kan absolut ha fel vilket lär visa sig i nästkommande volymer, men personligen räknar jag nu The Boys som en av de Ennis-serier jag gillar men som inte är mer än bra underhållningen för stunden.

Robertsons teckningar är inte heller så värst upphetsande. De gör jobbet, men lider av samma brist på personlighet som manuset. Jag tror det här skulle varit en klart bättre serie om en sådan som John McCrea hade tecknat; liksom Robertson har han en rätt opolerad skitig stil, men en mycket intressantare sådan.

Dagens facit: 30-talet slår 00-talet, åtminstone i fråga om resursutnyttjandet där Little Orphan Annie får ut maximalt av sin formel medan The Boys kunde varit bättre.

Direktlänk 2 kommentarer

The Boys: Out-Preacherin’ Preacher

28 december, 2008 at 20:21 (Superhjältar) (, , )

The Boys Volume 1

The Boys Volume 1

OK, i den här första posten måste jag erkänna en sak: Jag är en sucker för de oversized-utgåvor som blivit en trend i USA de senaste åren. Alltså nyutgåvor av redan tidigare publicerat material som trycks på bättre papper, större format, med extra-material, och oftast snordyra. Dvs en slags seriernas Extra Allt-meny för de som bara inte kan motstå det. Till mitt försvar måste jag säga att jag gudskelov håller mig till serier som är värda det, så bara för att det finns en ”Kingdom Come Absolute Edition” så kommer jag inte springa iväg och köpa den.

Så, ”The Boys: Definitive Edition 1″ alltså, en serie av Ennis där han har som mål att överträffa Preacher i vulgaritet, dekadens och allmän våldsamhet, vilket ju passar honom bra som vi vet. Robertson tecknar, och det hela är mycket aptitligt om man som jag gillar Ennis när han inte är 100% seriös som i en del av hans krigsserier. Mycket brittiskt även om handlingen mestadels utspelas i USA, mycket våld, mycket sex, mycket superhjälteförnedring (hurra!), och givetvis lite av Ennis favorittema förlorade kroppsdelar (för den som inte märkt det kan man alltid lita på att några dylika delar försvinner).

Huvudpersonerna är en liten CIA-understödd grupp, The Boys, som har som sin uppgift att hålla pli på alla de arroganta, maktgalna och inte alltför smarta superhjältar som förpestar planeten. Alla i gruppen har sina privata skäl för att uppskatta möjligheterna att utpressa och i allmänhet göra livet surt för superhjältarna, som exempelvis Wee Hughie, en Simon Pegg-lookalike vars flickvän råkar massakreras av A-Train. Och sen finns förstås också en alldeles vanlig, alldeles underbar hund vid namn Terror med också…

Galna ryska mafiosos, korrupta politiker, dekadens i superhjälteversion med mera, med mera, så iväg och köp/läs/ladda ner!

Direktlänk 10 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 172 andra följare