Seth fabulerar vidare: The Great Northern Brotherhood of Canadian Cartoonists

25 oktober, 2011 at 22:02 (Serier) (, )

Han ger sig inte, Seth; nu kommer en bok till i hans alldeles egna genre där han blandar sanna historiska data med helt påhittade diton, där de påhittade är sånt som nog Seth själv skulle vilja var sanna. I It’s a Good Life, If You Don’t Weaken, Wimbledon Green och George Sprott handlade det om påhittade biografier över icke-existerande män, men i den nya The Great Northern Brotherhood of Canadian Cartoonists är det istället historien om en icke-existerande klubb för kanadensiska tecknare. Och inte bara en icke-existerande klubb utan också ett icke-existerande Kanada, där tecknare alltid hyllats av samhället och varit konstformen framför alla, ända sedan nationens grundande.

TGNBoCC har ett extremt enkelt upplägg: Vi får följa en medlem av klubben (Seth själv ser det ut som, även om han aldrig visas tydligt i bild) när han guidar oss igenom klubblokalen i Dominion City, Seths imaginära stad som synts till tidigare i hans serier. Konsten på väggarna, prisskåpet, festlokalen gås alla igenom, alltmedan vår guide berättar för oss vad det är vi ser. Somt är sant, men Seth ger inga som helst ledtrådar till vilka av tecknarna som beskrivs som verkligen funnits eller inte, men det spelar egentligen ingen roll. För allt handlar egentligen om Seths bild av världen, hur han skulle vilja att den är/varit, kontrasterat mot hur den faktisk är/varit. Serier som aldrig funnits, både bra och dåliga sådana, men som Seth så innerligt önskar att de funnits.

Besynnerligt nog verkar alla gamla kanadensiska tecknare använda "dela upp en stillastående scen i flera rutor"-tekniken, precis som Seth!

Man ska vara försiktig med att tolka in vad en författare själv vill och känner i dennes verk, men det är oundvikligt i det här fallet. Seth är själv med i serien, och i intervjuer talar han alltid om hur han avskyr dagens samhälle och frånvaron av designkänsla, och hur  mycket han föredrar hur det såg ut förr i tiden. Han är medveten om hur mycket skräpsaker det alltid funnits, men som han i en scen i TGNBoCC säger så kan han inte låta bli att till och med tycka om designen av dem. Dessutom var TGNBoCC först tänkt som någonting som enbart skulle finnas i Seths skissböcker; han var tveksam till att alls ge ut den på grund av dess mycket personliga innehåll.

Och det märks när jag läser den att i jämförelse med både Wimbledon Green och George Sprott är det här en mindre tajt serie. Här saknas helt en handling, och Seth kan hämningslöst bre ut sig i långa texter om känslan i en påhittad persons serier; linjerna, handlingen, kritikernas bemötande av serierna, osv. Det är en ganska egendomlig serie det här, men Seth är tillräckligt driven för att jag aldrig ska ha tråkigt även om båda de andra nämnda serierna är mer lyckade. Här blir det ibland för mycket av Seths egen smak som skiner igenom, som att han gång på gång påpekar hur de tecknare han själv uppskattar lyckas förmedla en påtaglighet i sina miljöer (undantagslöst pre-70-talsmiljöer), en känsla av att man själv är där. Jag vet nu ännu tydligare än förut att Seth verkligen skulle velat leva i en tidigare era än den här (åtminstone om han fick välja utgående från estetiken).

TGNBoCC är en bagatell, men om man gillar Seth är det en trevlig sådan. Den utvidgar Seths imaginära värld, och ger oss en tydligare inblick i hur han själv tänker och känner (och ibland en för tydlig, som sagt). Men det är också en bok som nog aldrig skulle publicerats om det inte var en känd tecknare som Seth som stod bakom, för även om teckningarna är charmerande och berättelsen (sådan den är) flyter på bra så är slutresultatet endast att jag än bättre förstår Seth.

Direktlänk 1 kommentar

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 169 andra följare