Fotorealismen fortsätter: Mary Perkins & Juliet Jones

26 maj, 2010 at 22:32 (Dagspresserier, Serier) (, , , )

En svårslagen reprint-dubbel dök upp i veckan: Nya volymer av både Stan Drakes The Heart of Juliet Jones och Leonard Starrs Mary Perkins On Stage. Jag har skrivit om båda serierna förut så det blir inte ett så långt inlägg idag, men jag tänkte ändå fortsätta lite på mitt resonemang om varför Mary Perkins fungerar så mycket bättre än Juliet Jones.

Liksom tidigare är Starrs teckningar en gnutta stabilare, medan Drake är mer äventyrlig och då och då växlar stil; båda är fantastiska tecknare som även lyckas med det som många andra kompetenta tecknare misslyckas med, nämligen att ha tydligt igenkännbara kvinnliga personer (jfr med t ex Al Capp som bara varierar frisyren på i övrigt identiska kvinnor). Vem man föredrar är nog helt baserat på smak och jag är själv inte säker på vem jag tycker bäst om.

Det som skiljer dem åt är manuset. Jag nämnde i mitt tidigare inlägg att Juliet Jones är en mer renodlad såpopera och det intrycket är ännu starkare efter att ha läst den senaste volymen. Historierna är relativt korta, och oavsett hur dramatiska händelserna är så glöms de bort så snart nästa episod börjar. Och här finns en tydlig svaghet: Det saknas övergripande trådar som sträcker sig längre än den just pågående handlingen. Med andra ord finns det ingenting som knyter ihop serien på längre sikt och det tycker jag är tråkigt: Jag läser en episod och så fort den är slut kan jag helt glömma bort den. I en bättre såpopera belönas man som åskådare/läsare om man följer med en längre tid; personer dyker upp igen, känslor förändras långsamt, och så vidare. Juliet Jones saknar tyvärr så gott som helt och hållet detta, trots att det finns gott om möjligheter. Som ett exempel väljs hon i den nya volymen till borgmästare i sin lilla stad efter en valkampanj där hon smutskastats eftersom kvinnor inte borde vara politiker. Men efter segern är allt detta förbi, och allt är sig likt igen. Långt senare får vi reda på att hon inte tänker ställa upp i nyvalet eftersom hon inte har tid med både borgmästarjobbet och att driva sin hattbutik; en överraskning för mig för ingetdera av jobben har synts till under de två åren.

Nu är inte Juliet Jones så dålig som det kanske låter för episoderna är underhållande och teckningarna som sagt mästerliga. Men serien når inte upp till

Mary Perkins, som förunderligt nog lyckas vara ännu lite bättre i sin sjunde volym än i den sjätte. Vi är framme i mitten av 60-talet och omvärlden gör sig lite mer påmind än tidigare. Mary och hennes make Pete besöker Sovjetunionen mitt under kalla kriget, men ännu intressantare är kanske Petes besök i Vietnam. USAs politik berörs inte i sig, men jag måste säga att jag blev oerhört förvånad när det tydligt sägs att amerikanska soldater inte är särskilt populära eftersom de förgriper sig på unga flickor. Jag kan inte tänka mig att det var någonting som uppskattades att det sas i amerikanska dagstidningar på den tiden.

Och även i övrigt fortsätter Mary Perkins att vara en ohämmat vuxen serie; jag kan inte påminna mig att jag någonsin läst en dagspresserie där huvudpersonerna varit lika mogna. De är inte alls tråkiga utan ibland barnsligt förtjusta i det de gör, men det råder ingen tvekan om att det är en serie avsedd för post-tonåringar.

Dessutom briljerar Starr i det som saknades i Juliet Jones: Långsiktig utveckling av karaktärerna. Mary och Petes äktenskap har sina toppar och dalar, och de sammanfaller inte med episoderna utan ingår som en naturlig del i dem. De är också mänskliga, som i den här volymen då Pete blir kär i en annan. Han älskar fortfarande Mary högst, men det innebär inte att han är opåverkbar för andras charm.

Nu ska jag nog sluta skriva om Mary Perkins för det kommer bara bli mer beröm eftersom jag tycker så fantastiskt bra om serien. Visst märks det att den är mer än 40 år gammal men till skillnad från Juliet Jones där jag ibland störs av den gammalmodiga moralen händer det aldrig i Mary Perkins eftersom personerna är så mycket mer realistiska och helt enkelt barn av sin tid.

Om jag ska gnälla på någonting får det bli att Classic Comics Press inte alltid hittar så bra original att trycka från; ibland är linjerna i båda böckerna lite väl osynliga. Men tyvärr är det nog så att det saknas bättre förlagor. Alltnog: Köp Juliet Jones-böckerna om ni ser dem, det är serien värd. Men Mary Perkins ska man aktivt leta upp för bättre dagspresserie är svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Såpopera redux: The Heart of Juliet Jones

2 september, 2009 at 00:47 (Dagspresserier) (, , )

För några veckor sedan hyllade jag Mary Perkins On Stage, och nu är det dags för en ny volym av en serie som jag inte kan låta bli att jämföra med Mary Perkins, nämligen The Heart of Juliet Jones (eller Eva & jag, som den mer prosaiska svenska titeln lyder). Att serierna hänger ihop beror på flera saker, som att Leonard Starr (MPOS) och Stan Drake (THoJJ) har jobbat tillsammans;serierna är både tematiskt och teckningsmässigt lika varandra; och sist men inte minst är det samma förlag,  som nu ger ut dem i samlade utgåvor.

Själv stötte jag på Juliet Jones innan Mary Perkins, närmare bestämt för ungefär 20 år sedan när de första episoderna gavs ut på nytt, och jag älskade serien då; det var underbart att läsa en proffsigt gjord romantisk serie, och det fanns inte mycket annat i samma väg som gavs ut då.

Men nu är läget lite annorlunda, då fler och fler av de klassiska dagstidningsserierna finns tillgängliga i återtryck, och faktum är att Juliet Jones har tappat en smula i mitt tycke. Serien i sig är givetvis lika bra som förut, men problemet är att jag nu har läst fler av de gamla klassikerna, och framförallt Mary Perkins är egentligen bättre på alla sätt.

Drake är en skicklig tecknare i den realistiska stilen à la den sene Alex Raymond, men ibland slarvar han lite grann med anatomin; det ser lite stressigt ut. Å andra sidan gör han då och då strippar i en helt annan stil, ungefär som om han tänkt ”Idag vill jag faktiskt pröva att använda en massa zip-a-tone!” istället för sin vanliga stil, och det gillar jag skarpt. Men kvalitén varierar, som sagt.

När det gäller manuset som är skrivet av Al Capps bror Elliot Caplan är det skickligt ihopsnickrat, men jag måste faktiskt kontrastera det mot Mary Perkins: Där Juliet Jones håller sig rätt så strikt till såpopera-formeln (det avverkas en hel del potentiella äkta män här, och en lyckas till och med planera bröllop med Juliet innan han ack så tragiskt omkommer, men det är snart glömt) så varierar Mary Perkins sig mycket mera, med romantik, äventyr, och ibland ren slapstick.

Sen är det en sak till som irriterar mig med Juliet Jones: Hon är alldeles förskräckligt präktig. I allt exemplifierar hon den amerikanska (manliga) drömmen om flickan i huset bredvid som är vacker, chosefri, förståndig, och som framförallt aldrig någonsin sticker ut. Det är amerikansk 50-talsmoral som gäller för hela slanten; exempelvis ses det som alldeles självklart att en man som gifter sig med en rikare hustru absolut inte kan ta emot några pengar från henne eftersom en riktig man kan försörja sin hustru själv. Och även om storstaden kan vara intressant är det ändå i den lilla staden som det äkta Amerika finns… Det är helt enkelt lite för mycket av sådana tankar ibland, och jämfört (återigen och oundvikligt) med Mary Perkins är det en mycket mer inskränkt världsbild som idealiseras. Det är lite bättre när Eve, Juliets syster, har huvudrollen, med betoning på lite.

Det är inte det att Juliet Jones är dålig; tvärtom är det en alldeles utmärkt såpopera som har få om några övermän, och jag ser absolut fram mot flera volymer efter de två första. Men den är också begränsad i vad den försöker göra, och mycket tydligt rotad i sin tid.

Direktlänk 4 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 172 andra följare