Zombiesöndag

9 mars, 2014 at 19:09 (Serier) (, , , , , , , , )

Efter en solig vårpromenad genom Stockholm tänkte jag skriva några rader om våra mindre lyckligt lottade släktingar som har det betydligt svårare att nöjsamt gå gatan fram, nämligen de stapplande zombierna i dagens två serier.

The Walking Dead - Det som inte dödar

Först ut är den stora zombie-serien framför alla andra, The Walking Dead, vars nionde album precis kommit ut på svenska, som vanligt i snyggt utförande av Apart förlag. Efter katastrofen i det förra albumet där nästan alla Ricks närmaste dödades är det nu bara han själv och Carl kvar som måste försöka överleva. Båda två har förändrats efter det som skedde. Rick är närmast apatisk och har helt tappat självförtroendet; han vägrar att ens ha en åsikt vad gäller vad man ska göra i fortsättningen och anklagar sig själv för de andras död. Carl å sin sida litar inte längre på att hans pappa alltid kommer att se till att det går bra; hitintills har ju familjen Grimes trots allt klarat sig varje gång det verkat som om det skulle gå riktigt illa.

Så titeln på albumet, Det som inte dödar, kan tolkas på många sätt. Rick har definitivt inte blivit starkare av motgångarna utan tvärtom försvagats både fysiskt och psykiskt; han är själv medveten om det men det hjälper honom inte att förändras. Carl är kanske starkare men i så fall endast genom att han blivit cynisk och inte längre har barnets tro på att det goda kommer segra. Förut har han visserligen inte varit precis psykiskt stabil men det har alltid känts som om hans beteenden ändå varit ett barns reaktion på omständigheterna, hårt knuten till sina föräldrar, men här inser han till slut att det kanske är upp till honom hur/om han ska överleva.

The Walking Dead - Det som inte dödar - Carl

Carl har kommit till insikt

Albumet är ovanligt stillsamt; spillrorna efter försöket att bygga upp ett gediget liv med hjälp av fängelsebyggnaderna måste samlas ihop innan någon ens kan tänka tanken på att försöka igen. Och Rick är inte intresserad av sådana tankar över huvud taget; det enda han vill göra är att låta andra (framförallt Carl) bestämma alla planer för själv tänker han bara göra som de vill. Den lugna tonen framgår också av hur få personer (dvs icke-zombier) som dör i boken; jag har inte kontrollerat alla böckerna men jag misstänker att den här sätter rekord i få dödsfall med sitt enda, och det dessutom en helt ovidkommande person.

Men zombiesöndagen är inte slut för jag har läst en till serie med dylika. Och till skillnad från den nu drygt 10 år gamla The Walking Dead är det här en sprillans ny serie som bara funnits i några månader med hittills enbart fyra utgivna nummer: Afterlife with Archie.

Afterlife with Archie 1 - cover

Så japp, en till Acke-serie av det lite mer bisarra slaget. Men om Life with Archie var en udda fågel med sina parallella världar mm så var det ändå väldigt mycket en serie i den vanliga Acke-andan. Lite vuxnare, lite allvarligare, men fortfarande en tydligt igenkännlig Acke. Afterlife with Archie däremot är någonting helt annat, en klassisk skräckserie utan minsta spår av den traditionella feel good & komedi-känslan som serierna brukar ha.

Manusförfattaren Roberto Aguirre-Sacasa bygger upp sin historia på ett väldigt gammeldags sätt: Oförsiktigt använd magi för att rädda en älskad från döden leder till, hur ska jag säga, ett mindre lyckat resultat. Sen följer det man kan vänta sig, med personer som vägrar tro på att deras nära och kära är obönhörligen döda, förskansning i hus för att bättre kunna försvara sig, och så vidare. Och det gammalmodiga syns även i användningen av berättande textplattor; Sacasa har en uppenbar förkärlek för gamla tiders skräckserier. Men det gör inte att serien känns träig och föråldrad, bara att den känns som en gedigen berättelse utan minsta försök till att vara modern.

Att det är Ackes värld vi befinner oss i märks som sagt inte alls i stämningen. Alla välkända karaktärer är med men det hela är hundraprocentigt på allvar. Ragges förtvivlan över vad han gjort, Ackes kärlek till sin hund; allt presenteras helt utan komiska inslag. Men därmed inte sagt att det är poänglöst att placera handlingen i Riverdale för det faktum att jag som läsare redan har en relation till alla karaktärer gör att jag (förhoppningsvis) kan känna med dem desto mer när deras värld går under. Plus också till Sacasa för att även förklaringen på zombieutbrottet är gediget rotat i Ackes värld: Det är givetvis Sabrina som med sin välmenande hjälp är ansvarig för att katastrofen inträffar.

Afterlife With Archie - Sopprot

Men ärligt talat så tror jag inte Sacasas gedigna men traditionella manus skulle räckt till om inte teckningarna var bra. Lyckligtvis är Francesco Francavilla uppgiften vuxen och han bidrar med fantastiskt stilfulla sidor. Ofta monokromatiska och alltid dramatiska passar de perfekt till den här berättelsen, och dessutom gillar jag Francavillas tolkningar av personerna; jag känner utan problem igen dem alla trots att stilen är långt ifrån de vanliga Acke-tidningarnas. Det antyds i tidningarna att det kan dyka upp fler klassiska monster i serien, förutom zombier, och jag är nyfiken på att se hur de kan se ut i Francavillas tolkning.

Så ytterligare en eloge till Archie Comics för att de vågar chansa med sina karaktärer. Acke-serierna har alltid levt sitt eget liv i USA och är lätta att missa eftersom de vanliga seriekanalerna ofta ignorerar dem, men de kan vara värda att hålla ett öga på för de kan definitivt överraska :-)

Afterlife With Archie - Familj

Direktlänk 7 kommentarer

The Walking Dead 8: Stormen

13 oktober, 2013 at 13:06 (Serier) (, , , )

The Walking Dead 8 - Omslag

Dags för den tredje Apart-boken som kom ut lagom till bokmässan: Stormen, den åttonde volymen av The Walking Dead.

I sex volymer har Rick och de andra bott i fängelset de hittat och trots allt elände under denna tid (självmord, den vansinnige guvernören i det närliggande samhället) har det varit förhållandevis lugnt. Men nu slår den titulära stormen till: Konflikten med guvernören slår ut i full blom i ett crescendo av våld. De 156 sidorna är så gott som helt fyllda med action, utan de vanligen återkommande lugna längre passagerna, och författaren Kirkman bevisar återigen att läsaren måste vara beredd på att vem som helst i serien när som helst kan dö. Det finns inga Du slipper ut ur fängelset-kort i The Walking Dead, oavsett hur central karaktären är.

Faktum är att det faktum att vem som helst när som helst kan dö till slut också slagit rot hos Rick. Tidigare har han visserligen hela tiden manat alla i gruppen att alltid vara på sin vakt och beredda på det värsta men det har ändå känts som om han i grunden trott att när det gäller honom och hans närmaste kommer det på något sätt att ordna sig. Men i Stormen visar sig den tron så smått börja krackelera när han tillsammans med sin son Carl planerar för att det kanske kommer att gå åt pepparn för hela gruppen och att i så fall måste de rädda vad som räddas kan. Pessimistisk har han varit ibland, definitivt, men då har det varit i allmänhet, men nu är han det också på det mer personliga planet.

The Walking Dead 8 - Lori

Charlie Adlard, tecknaren, fortsätter att leverera pålitligt effektiva svart/vit/gråa illustrationer. Jag har fortfarande lite svårt med hans barn som kan se en smula lustiga ut ibland, men han är å andra sidan väldigt bra vad gäller de vuxna människorna; det är inte ovanligt att jag kan ha svårt med att särskilja personer i serier men med Adlard är det aldrig något problem i och med att hans människor omedelbart går att identifiera. Ansikten, kroppar, kroppsspråk är alla tveklöst individuella och det är faktiskt någonting jag uppskattar väldigt mycket; i alltför många serier måste man ibland lite på detaljer som frisyr, typiska kläder osv för detta. En liten detalj, men uppskattad :-)

Personligen tycker jag att av det jag läst hittills av The Walking Dead (på engelska fram t o m nummer 96, dubbelt så långt som den svenska utgivningen hittills) så är det här höjdpunkten för serien. Vårt eget samhälles undergång avslutas här, symboliskt nog när inte ens ett dittills tryggt fängelse längre kan hålla våldet utanför.

Direktlänk Lämna en kommentar

The Walking Dead 73-96

1 april, 2013 at 11:45 (Serier) (, , )

The Walking Dead Omnibus 4 cover

Jag har plöjt lite mer zombie-serier igen; den här gången i form av den senaste stora inbundna utgåvan av The Walking Dead på engelska som innehåller nummer 73-96 av tidningen. Spoilers? Javisst!

Efter den förra boken (nummer 49-72) som kändes lite som en mellanbok där handlingen inte gick framåt utan var mer episodisk är det nu dags för en längre historia igen: Rick + son + vänner hittar ett litet samhälle som för en gångs skull fungerar. Det finns inga egentliga mörka hemligheter, och det ena riktiga problemet är alla zombier som finns runtomkring ;-)

Så det nya här är att Rick för första gången börjar fundera på hur ett liv efter katastrofen ska kunna byggas upp. Hittills har det bara varit en fråga om att överleva från den ena stunden till den andra men nu ser han för första gången glimten av ett hopp: Det är kanske möjligt att långsamt arbeta sig tillbaka mot ett drägligare liv, även om det kommer bli svårt.

The Walking Dead 96 - Speech

(Klicka för större version av Ricks optimism)

Jag blev ärligt talat överraskad av serien den här gången. Jag har vant mig vid att The Walking Dead lyckats överträffa sig själv gång på gång i att nästan frossa i hur illa allt kan gå för vår huvudperson så att se honom smått optimistisk, på riktigt (när han varit det förut har det mer känts som att han försökt övertala sig själv att det kommer gå bra än att han genuint trott på det), var nästan lite oroväckande!

Sen är jag inte alls säker på att trenden kommer fortsätta. Kommer det att bli mer av Triffiderna-känslan, dvs där fokus ligger på hur man gör sig ett OK liv i en värld där det numera finns ett nytt hot men som ändå är ”vår” värld, eller kommer det att gå fullständigt åt pepparn? Om jag måste gissa skulle jag nog trots allt tro på det senare eftersom Kirkman verkar svag för det, men om det blir så kommer jag antagligen inte bli riktigt lika deprimerad (på ett bra sätt, dvs deprimerad för att jag läst någonting intressant men deprimerande): När Rick i den här boken upptäcker att det finns flera små samhällen som organiserat sig och har det någorlunda bra, zombier till trots, betyder det för mig att den obehagliga känslan att världen oåterkalleligen gått under har försvunnit. Något av samhällen borde rimligt sett klara sig, av rent statistiska skäl, så förr eller senare kommer världen ha ordnat upp sig igen.

Om det inte dyker upp någonting nytt förstås, som återigen kastar ner världen i ruiner. Och det kan jag nog föreställa mig att Kirkman skulle kunna tycka om att orkestrera ;-)

Direktlänk Lämna en kommentar

The Walking Dead 3-4-5

25 oktober, 2012 at 22:45 (Serier) (, , )

Dags att komma ifatt med den svenska utgåvan av The Walking Dead, Robert Kirkman och Charlie Adlards hyllade zombie-serie; sen jag skrev om den sist har album 3-4-5 kommit ut. Jag hoppas att den positiva utgivningstakten betyder att den säljer bra för det är den värd, framförallt med tanke på hur få riktigt breda och bra underhållningsserier som översätts till svenska.

De två tidigare albumen är visserligen bra men det är först i och med den långa fängelseepisoden som tar sin början i bok 3, I tryggt förvar, som jag tycker serien verkligen lyfter. Innan dess kändes det för mig osäkert om Kirkman skulle lyckas göra serien till en långkörare eftersom serien mest var en ”Människor i efter katastrofen-värld färdas planlöst runt, och då och då dör någon medan nya tillkommer i gruppen”-berättelse. En bra sådan, absolut, men med begränsad livslängd verkade det som.

Men i och med I tryggt förvar blir det mer stadga i historien. De människor som finns runt huvudpersonen Rick är nu rejält utmejslade och tack vare den fasta punkten i tillvaron som fängelset är (tämligen lätt att försvara mot omvärlden) blir det mer tid över för att utveckla relationerna i gruppen istället för att all tid går åt till att fly från en fara till nästa.

Däremot betyder inte det relativt skyddade boendet att livet på något sätt blir lättare för stackars Rick. Tvärtom är det nu The Walking Dead blir riktigt obehaglig, när det i klassisk katastrof-stil visar sig att de värsta monstren är människor som tappat alla moraliska spärrar. Och det är inte bara de uppenbara monstren som visar sina sämsta sidor utan även de mer ”normala” människorna börjar krackelera. Inklusive Rick själv som inte precis framstår som något föredöme eller ens för den delen särskilt balanserad här.

Köttets lustar, bok 4, fortsätter på samma väg och enligt mig avslutar den fas 1 av The Walking Dead. Faktum är att om serien hade avslutats här hade det känts som ett riktigt stilenligt slut: Samhällets trend är nu klar (neråt, såklart), och även om det inte går helt åt pepparn här är det svårt att tro någonting annat än att det kommer att gå riktigt illa. Alla trådar är ihopknutna, en (falsk) jämvikt har infunnit sig, och det avslutande kapitlet är helt klart tänkt som en sammanfattning av vad som hänt och vad som kommer att hända.

Fast serien tog inte slut här som nog är uppenbart med tanke på att det finns en bok 5, Anfall är bästa försvar :-)

Om jag sa att I tryggt förvar var riktigt obehaglig så är den här boken det i ännu högre grad. Faktum är att jag personligen tycker att Kirkman går för långt i eländet i och med den synnerligen obehagliga tortyren som en av personerna drabbas av här. Eftersom jag läst mer av serien på engelska vet jag att det här är det enda stället i serien som det händer på så jag har överseende med det, men Kirkmans förtjusning i att utsätta sina karaktärer för allt ont som tänkas kan leder honom fel den här gången. En liten blemma, tyvärr, men var gränsen går är självklart någonting personligt; för mig blir det lite för mycket här.

Men bortsett från den passagen är Anfall är bästa försvar en utmärkt bok som egentligen bara visar upp precis det som Rick redan konstaterat i boken innan: Det kommer aldrig bli bättre för de nu överlevande; räddning finns inte att få och det enda som återstår är att försöka överleva i den värld som nu råder.

The Walking Dead är inte nyskapande vad gäller idéer för de mesta som sker har redan skildrats åtskilliga gånger i andra liknande böcker/(tv-)serier/filmer. Det som gör den bra är istället att Kirkman lyckas göra personerna intressanta, och dessutom att han aldrig tvekar det minsta om att ta livet av vem som helst när det passar sig. Den enda som garanterat kommer klara sig är Rick, och hittills har Kirkman också lyckats med att göra livet allt mer eländigt för honom i nu mer än 100 nummer av tidningen, vilket är en bedrift i sig. Man kanske inte ska göra som jag just gjort, dvs läst 3 böcker i ett svep, för då kan det bli lite väl deprimerande. En bok i taget är precis lagom skulle jag säga!

Och slutligen också några ord om Aparts utgåva. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: De svenska böckerna ser alldeles förträffligt trevliga ut. Bra papper som lämpar sig för gråtonerna, en ambitiös översättning (det känns väldigt ovant med att läsa dialekt på svenska eftersom det är sällsynt att någon ger sig på det), och en enkel men effektiv design av böckerna där man tagit de amerikanska omslagen rakt av med bara en tillagd liten textremsa om att det är på svenska (vilket är vettigt med tanke på den engelska titeln). Exemplariskt :-)

PS. Och ett extra poäng ska Apart ha för att de gjort sig omaket att ordna fram förord till böckerna och resuméer (tyvärr inte i alla volymerna); det känns mycket mer personligt än om det bara varit serierna rätt upp och ner. DS.

Direktlänk 2 kommentarer

Bra serier nu på svenska: The Walking Dead & Tamara Drewe

23 oktober, 2011 at 21:23 (Europeiska serier) (, , , )

Senast skrev jag om hur glad jag är över att det ges ut så mycket bra svenska originalserier nuförtiden, men faktum är att det också översätts en hel del godbitar. Visserligen finns det inte längre några förlag à la Epix/Medusa med dess breda utgivning av moderna smalare serier eller Carlsen med de bredare europeiska serierna, men å andra sidan finns alla små förlag som ger ut enstaka titlar. Som dagens två exempel:

The Walking Dead volym 2 – På drift: Jag skrev om Apart förlags översättning av zombie-hiten The Walking Dead redan när den första volymen, Tills döden skiljer oss åt, kom ut och nu har den andra alltså dykt upp. Det ser fortsatt bra ut; papper, tryck mm ser precis lika bra ut som i den första volymen. Och serien själv börjar komma upp i varv här, i och med att viktiga personer som Tyreese och Hershel gör sin entré. Egentligen skulle jag säga att de två första volymerna är introduktionen till serien för det är först när Rick och hans följeslagare kommer till det övergivna fängelset som alla bitar faller på plats. Innan dess är det mestadels en ”Zombies attackerar -> vi flyr till lugn plats -> zombies attackerar igen -> vi flyr igen”-serie; en bra sådan, men knappast något som skulle hålla i längden. I och med fängelse-episoden vidgas perspektivet och The Walking Dead blir en mer särpräglad serie.

Det var roligt att läsa om de här tidiga episoderna igen; det var ett tag sen sist för min del. Vad som märks är att både Robert Kirkman (manus) och Charlie Adlard (tecknaren) har en del kvar att slipa på här; Kirkmans dialog flyter inte på riktigt lika bra som senare (och jag blev t o m lite irriterad på otyget med att visa ord är i fetstil bara för att de ska bli mer dramatiska; det förrycker lästempot tycker jag) och Adlard har det ibland svårt med anatomin (ansiktsuttryck o dyl är lika bra som i senare delar, men framförallt barnen ser ut som besynnerliga dvärgar snarare än barn). Det är inga allvarliga invändningar som på något sätt förstör serien, mer ett konstaterande att serien blir ännu bättre längre fram. Sen är det roligt att översättaren Sara Årestedt försökt sig på att översätta dialekter också, som Otis repliker i den här volymen. Ofta struntar man helt i det vid översättningar, men här märks det att man vinnlagt sig om att det är talspråk som ska stå i pratbubblorna, ingenting annat, vilket betyder dialekter, vanliga grammatiska fel vid tal, och annat.

Tamara Drewe: Det här är verkligen en överraskning att den ges ut på svenska. Originalet kom ut i England 2007 och jag skrev en begeistrad recension då (kopia här); jag hade nog aldrig trott att den skulle översättas till svenska. Oddsen emot var alldeles för stora: En engelsk serie, inte amerikansk, och dessutom en bok som är en besynnerlig och mycket egen mix av serie och roman. Men nu har alltså Wibom Books (som tidigare enbart gett ut de utmärkta serierna om Lou) tagit sig an Posy Simmonds bok, och det med den äran. För det här är en svår bok att översätta med dess talspråk, collage-artade natur, och alla de små detaljerna som Simmonds lagt in, som de olika typsnitten som varierar beroende på vem som för tillfället berättar, SMS-meddelandenas förkortningar, osv. Överlag har översättaren Anna Strandberg gjort ett fantastiskt jobb som lyckas fånga karaktärernas personliga röster, tonåringarnas språk, och med ett beundransvärt flyt i dialogerna. Simmonds har ett mycket eget sätt att skriva och känslan när jag läste den här svenska översättningen var precis densamma som när jag läste originalet; en av de bästa serieöversättningarna jag läst, faktiskt.

Sen är boken i sig också underbart påkostad. Pappret är så tjockt att i princip ingenting skiner igenom från andra sidan, färgerna ser precis ut som i det lika påkostade originalet, och det känns verkligen som en äkta bok att hålla i. Att jag sen när jag började läsa den inte kunde sluta förrän jag läst hela boken i en sittning är bara ett tecken på att jag fortfarande tycker lika bra om den som förut; läs min tidigare recension för mer om serien i sig. Det enda jag vill tillägga är att jag om något blivit ännu mer förtjust i Simmonds teckningar och den lätthet med vilken hon blandar olika former utan att det någonsin känns ansträngt.

I och med Tamara Drewe finns det nu två starka kandidater till bästa översatta album 2011, Tamara Drewe och Kiki från Montparnasse; det är exakt två fler än det fanns 2010 :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Fler friska försök: The Walking Dead på svenska

10 maj, 2011 at 22:07 (Svenska serier) (, , , )

Jag vet inte om det är början på en långsiktig trend eller bara ren slump, men nu har det kommit en hel del serier på svenska i år som siktar på mer än att bara sälja till de närmast sörjande (dvs inbitna serieläsare som jag). Efter Utopi och Agent Marc Saunders kommer nu det nystartade förlaget Apart ut med en av de bäst säljande serierna i USA på senare år: The Walking Dead, zombie-serien som också blivit tv-serie.

För den som inte läst serien förut kan jag rekommendera mina tidigare inlägg; varde nog sagt att det är en riktigt bra och rejält obehaglig historia där man aldrig kan vara säker på vad som ska hända härnäst, och att den här första boken tar er från den 28 dagar tidigare-liknande starten till den punkt där man börjar märka hur bra Kirkmans historia är. Kort sagt, en utmärkt zombie-historia där tonvikten ligger på efter katastrofen-känslan mer än att slakta högar av långsamt vandrande döingar (men det går såklart åt en hel del av de senare ändå). Istället tänkte jag skriva några ord om den svenska utgåvan för det är den väl värd.

Boken samlar ihop de första sex numren av tidningen till en billig penning. Det är bra med en någorlunda rejäl chunk eftersom TWD inte är en serie som öser på med action direkt från starten; istället tar den tid på sig för att bygga upp karaktärerna, vilket såklart gör att den action som finns får så mycket större verkan. Därmed inte sagt att det saknas action för när det väl bränner till gör det det ordentligt, bara att Kirkman portionerar ut tillfällena väl :-)

Rick borde nog inte öppna dörren...

Så omfång & pris är bra (och Apart har sagt att de kommer fortsätta i samma stil, dvs i albumformat); hur är det då med den fysiska utgåvan i sig?

Tidigare i år skrev personerna bakom Apart lite på Serieforum om hur de jobbat med typsnittet som används. Att överhuvudtaget bekymra sig om sådant var lovande, och omsorgen om detaljer lyser igenom i hela boken. Förutom typsnittet (som verkligen ser mycket bra ut) är också trycket rejält över snittet, med en utmärkt svärta och gråskala, allt tryckt på en mycket svagt gul-beige-vitt papper som är mycket smakligt att titta på. När jag pratade med Johan (en av Aparterna) på SPX i söndags sa han att man kostat på sig lite bättre tryck än sedvanligt och det var bra investerade pengar tycker jag. Faktum är att det ser bättre ut än de lyxutgåvor på engelska som är de jag själv läst; mycket frustrerande ;-)

Som sagt!

Så för de som inte redan läst TWD kan jag bara säga att den svenska utgåvan är riktigt bra, precis som serien själv, och till och med lockande för en sån som jag som redan läst den på engelska. Ergo, ett mycket rekommendabelt köp (om ni känner er osäkra kan ni ladda hem de första 10 sidorna på Aparts hemsida; det är därifrån bilderna här kommer). Och att ni också stödjer ett nytt svenskt förlag är ju inte så dumt heller!

Härnäst: SPX-fanzine en masse!

Direktlänk 2 kommentarer

Kort PS angående zombier

7 maj, 2009 at 21:46 (Serier) (, , )

Apropå zombier och Kirkman: Hans utmärkta efter-katastrofen-serie The Walking Dead finns utgivet i flera olika samlingar; en vanlig paperback-serie som samlar 6 nummer av tidningen (9 delar ute); inbundna volymer i något större format som samlar 2 paperbacks per del (4 delar ute); Absolute-utgåvor i betydligt större format som samlar 4 paperbacks per del (2 ute; det är den jag själv köpt). Prismässigt hamnar man långt över $100 oavsett vilken utgåva man tar.

Men nu i veckan kom det en rejält fet paperback (The Walking Dead Compendium One) på drygt 1000 sidor som samlar ihop 8 paperbacks, och den kostar bara $60. För de som inte redan läst serien rekommenderar jag den verkligen; det är en stor dos riktigt bra underhållning till ett bra pris och en snygg, men något otymplig, utgåva. Enda nackdelen: Med samma publiceringstakt som hittills tar det 4 år innan nästa del kommer ut ;-)

PS till PS:et: Nu tillbaka från Amsterdam, så i morgon återgår vi till vanliga utsändningar. DS.DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

De levande döda

14 februari, 2009 at 19:17 (Serier) (, , )

Till slut, efter att ett paket försvunnit på vägen (någon på Schenker gillar tydligen också zombier) och det andra blivit försenat,damp äntligen den andra omnibus-volymen av Kirkmans The Walking Dead ner i brevlådan. Eller, om sanningen ska fram, så damp den ner på företagspostkontoret runt hörnet eftersom min brevlåda inte är tillräckligt stor för att släppa igenom den här 3-kilosklumpen…

Men det gjorde att jag hann läsa om den första volymen för att komma in i serien igen, och det gjorde jag så gärna. Jag är inte en utpräglad zombie-fan, men jag gillar verkligen den här serien: Den är skitig, rå, och väldigt överraskande i sina vändningar.

Huvudhandlingen är inte originell i sig för de som läst/sett andra efter-katastrofen-skildringar à la Triffidernas uppror, De överlevande, med flera, men däremot går ingen säker. När som helst kan de dö, och gör det också, vilket gör sitt till för att pränta in i läsaren att det är en nattsvart värld som skildras.

Givetvis är det inte i längden alla zombier som är det värsta; de är bara katalysatorerna för det som sedan händer med de överlevande, där det är dina medmänniskor som egentligen utgör det största hotet. Vem kommer att knäckas av pressen och depressionen över att ingenting någonsin kommer bli sig likt? Vem kommer ta tillfället i akt att äntligen kunna leva ut alla sina mörka fantasier när det inte längre finns någonting som hindrar dem?

Kirkman tar väl tillvara på alla möjligheter i den vägen; de människor som vi får följa en längre tid utvecklas verkligen allteftersom den hopplösa situationen blir tydligare. Huvudpersonen Rick inte minst: Från att ha varit en polis som alltid följde lagen blir han långsamt allt primitivare i sitt sätt att reagera. Som han själv säger till sin fru, apropå de vänner de för tillfället bor tillsammans med:

”I’d kill every single one of the people here if I thought it’d keep you safe. I know these people — I care for these people — but I know I’m capable of making that sacrifice. I find myself ranking them, sometimes — looking at them and thinking — who do I like the most — who do I need the most — just in case something happened and I had to choose.”

Det är en ovanligt osentimental serie, och den känns i mångt och mycket mer brittisk än amerikansk. Det kan säkert delvis bero på att britterna länge har varit bra på den här sortens bleka historier (båda exemplen jag nämnde tidigare är brittiska), men det är också Kirkmans förmåga här att obarmhärtigt och utan förvarning göra sig av med karaktärer; min erfarenhet är att amerikanska serier/böcker/filmer har svårt att låta bli en mer opera-lik död för sina hjältar.

Det har gått en zombie-våg över världen de senaste åren, men jag måste säga att av de allvarliga försöken tycker jag att The Walking Dead har lyckats bäst av alla. Det är en mycket läsvärd serie, även om den är extremt mörk, och hittills finns det ingen tendens till tomgång. Om två år lär det vara dags för ytterligare en omnibus-volym, och jag ser redan fram mot den.

Direktlänk 3 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 155 andra följare