I helgen som gick var det SPX i Stockholm, dvs Small Press Expo där diverse serieskapare säljer sina alster för året, och serieförlag/butiker också har chansen att träffa nya köpare. Plus en hel del paneler, socialt umgänge, och annat trevligt 🙂
Jag tänkte såklart skriva några korta rader om de fanzine jag köpte. Det blev en del inköp så jag har delat upp dem i två delar: De som är gjorda av för mig nya serieskapare, och de som jag redan kände till. Till verket!
Arg kanin går över gränsen av Mattias Elftorp: Inte ett fanzine i vanlig mening utan snarare en broschyr publicerad av Seriefrämjandet som ett led i kampanjen Tusen serier som är tänkt att vidga svenska seriers horisonter till att också handla om icke-infödda svenskar och deras upplevelser. Med andra ord är Akgög mer en politisk pamflett än en serie, och liksom de flesta sådana innebär det också att som serie betraktat är det rätt segt, för att inte säga mycket segt. En konstig kanin med arga ögon räknar upp olika sätt som den svenska invandringspolitiken har kapitalt misslyckats, med skrivmaskintextning à la 70-tal. Det är omöjligt att säga något om Elftorps serietecknarkvalitéer med ett sånt här material, men bara 8 sidor, och gratis, så det kunde varit värre 😉
babian.broschyr av diverse: En till reklambroschyr men den här gången med målet att fler ska läsa babian.se, serieantologin på nätet. 9 sidor serier i färg, och mycket roligare än den magsura kaninen. 3 korta serier med det gemensamma temat tunnelbanan; Julia Thorell bidrar med en liten hyllning till t-banan som jag bara kan instämma i (jag älskar att åka t-bana och sjunka ner i ett hörn och läsa någonting bra); Mikael Sol med några lätt poänglösa strippar (han kan bättre); Tom Waldton med den mycket korta Filosofi på tunnelbanan som gör skäl för sitt namn. En trevlig läsning, och den som gillar det ska såklart gå till hemsidan och läsa alla numren av babian.se.
Kalle Hizz #1-4 av Yvette Gustafsson: Som första riktiga fanzine har jag valt det fysiskt minsta. KH är en strippserie som handlar om ett grönt monster med huggtänder. Som sen gnabbas med sin kompis, tittar på tv, och så vidare. Jag gillar de små häftena i sig, men serien är lite för menlös för min smak. Sen är inte strippserier min favoritgenre, som de som läst mina inlägg av Mort Walkers serier nog förstått 😉 Så ett OK försök men inte mer (tycker alltså jag), och den som vill läsa mer kan gå till http://www.uvett.se.
Kioskvältare #1 & #2 av Efraim Ramsén, Olov Redmalm, Emil Biltmark, Mirelle Eriksson: Om det finns någonting som urtypen för ett seriefanzine så är det här en bra kandidat. Rätt tjockt, definitivt hopsnickrat ganska snabbt, och med ett andra nummer där skaparna har förbättrat sig rejält 🙂 Trots att det är fyra personer som gör sina egna serier (en per nummer) passar de bra ihop för både teckningsstilar och manus går i samma stil. Framförallt gäller det första numret med thriller-serier, där man nästan skulle kunna tro att det var samma person som gjorde alla serierna men varierade sin stil (alla varianterna ganska knackiga, om sanningen ska fram, och med manus som är mycket typiska för tidiga serieförsök). I det andra numret som går i äventyrets tecken skiljer de sig åt betydligt mer, och serierna är som sagt klart bättre här. Jag kan inte riktigt säga att någon av dem sticker ut mer än de andra för de fyras gäng följs åt i utvecklingen, men det är nog Olov Redmalms Farsotstider som jag kommer ihåg bäst. Det är en hel del skavanker, inte riktigt mogna manus, osv, men å andra sidan är det ju sånt här som SPX är till för: Att man ska få en chans att visa upp vad man håller på med, och få nya läsare som är intresserade av nya serieskapare.
1000 ögon av Jonas Anderson & Daniel Thollin: Antagligen det av fanzinen idag som ser proffsigast ut, med mycket bra tryck, färg, och drivna teckningar. 1000 ögon är tänkt att bli tre delar varav två hittills har kommit ut, Tupilak och Hrafnir, och serien är ytterligare en i den lilla men ack så välkomna skräckserier på svenska-vågen med bland annat Kim W Andersson och Dennis Gustafsson som representanter. Men mest av allt påminner det nog om Ola Skogängs Theo, både vad gäller det som är bra och det som är mindre bra (och Theo själv dyker upp i en liten extra-serie). Teckningarna är som sagt proffsiga och skulle platsa på de flesta ställena, men historien känns lite väl generisk. Jag skulle önskat att det faktum att Uppsala är platsen skulle ha större relevans för handlingen, men hittills skulle det kunna vara vilken stad som helst. Och den där rysningen som kan infinna sig när jag läser en lyckad skräckserie saknas också. Det är inte dåligt men jag skulle ändå säga att slutresultatet är lovande snarare än lyckat. Men den andra delen är snäppet bättre, med en mer suggestiv känsla (även om priset är att historien blir mer obegriplig), vilket gör att jag självklart kommer skaffa den sista delen när den kommer ut i höst.
Och nu, de tre riktigt bra fanzinen 🙂
Monstret under ytan av Daniel Westman: En typisk SPX-upplevelse är att bläddra i någonting som ser intressant ut, betala en småsumma till skaparen, få en uppskattad teckning, gå hem och läsa, och förhoppningsvis gilla resultatet. Och det var precis vad som hände med Muy, ett mycket tunt men desto elegantare fanzine tryckt i färg på bra papper, vilket Westman utnyttjar med den äran. En kort saga utan bakgrundshistorier, onödigt prat eller annat, som satsar allt på känslan och gör det riktigt bra i en mycket säker och snitsig stil. Den här hade passat utmärkt i Utopi, för att ge er en uppfattning om serietypen, och trogna läsare vet att det är en serietyp som jag är svag för. Mer Westman, tack!
Häxkatten av Stina ? / M K Farlig: En till serie som jag köpte av samma anledning som Muy, dvs för att den var tecknad i en stil som tilltalade mig. En helt annan stil förvisso, för här rör det sig om charmiga/gulliga teckningar med karaktär, och framförallt en tecknad katt som jag verkligen gillar designen av. Historien är återigen en saga men av mer vardaglig (?) karaktär, men det är teckningarna som verkligen lyfter serien med sitt schvung i linjerna. Liksom Muy ett fynd, så det är lite sorgligt att det ingenstans framgår vad hon som tecknat den heter; att det är en hon vet jag eftersom jag pratade lite kort med henne, och att hon heter Stina kan jag uttyda från signaturen på den urgulliga katteckningen hon ritade i fanzinet. Mer info, någon?
Dum i huvet #3-5 av Tobias Berg: Här är slutligen en serie som jag inte köpte för att jag attraherades av teckningarna, eller för genrens skull (strippserie…). Men när jag stod och läste några sidor av Dih märkte jag att den faktiskt var genuint rolig! Grabbig, rå, ibland bara extremt plump skulle jag vilja likna den vid serien Rogert, fast nu med humor. En mängd saker som talar emot att jag skulle gilla den spelar ingen roll; när en serie är rolig bryr jag mig inte så mycket om varför, och accepterar bara faktum. Och Tobias Berg är riktigt rolig när han får till det, vilket gör att allt annat saknar betydelse. Mer Berg, tack!
Slut på fanzine av nya förmågor (mätt med Simon-mått alltså); nästa inlägg om SPX blir om gamla favoriter istället 🙂
Simon säger 