Ralph Azham

8 november, 2012 at 23:08 (Europeiska serier) (, , )

Halleluja!

Lewis Trondheims Dungeon är en av mina favoritserier det senaste decenniet (serien är lite äldre än så men började inte översättas till engelska omedelbart), så gissa om jag blev glad när Fantagraphics meddelade att de tänkte ge sig på hans sprillans nya serie Ralph Azham, som liksom Dungeon är en fantasyserie som blandar humor och allvar. Första boken, Why Would You Lie to Someone You Love?, kom ut häromveckan och jag läste den givetvis omedelbart :-)

Ralph Azham är den lilla byns paria. Allt han gör går fel, ibland av en slump och ibland på grund av att någon av invånarna som ogillar honom ser till det, och när så händer straffas han. En gång i tiden hoppades man att han skulle vara en Utvald, det vill säga en av de som har speciella magiska krafter och ska rädda landet från de omgivande hotande arméerna, men så blev det inte. Det är sedan dess alla ser honom som en förlorare, och själv låter han allt elände drabba honom utan att egentligen protestera. Situationen är låst, och det är inte förrän de nämnda arméerna anfaller som saker kan ändras.

Den som läst Dungeon vet att Trondheim kan blanda humor och allvar (om man tänker efter inser man att Dungeon faktiskt är extremt våldsam och blodig, men Trondheims på ytan så lättsamma stil och manus gör att det är lätt att glömma bort). En del av albumen är ren humor, en del rent allvar. I början kändes det som om Ralph Azham skulle vara en likadan serie, med dragning åt det lättsamma hållet, men allteftersom märks det att balansen är annorlunda den här gången. Den mycket typiska Trondheimska humorn finns det gott om, och den är lika rolig som alltid, men det som skiljer sig åt är att allvaret är mycket mer närvarande. Delar av Dungeon är allvarliga även de, som böckerna i sviten The Early Years eller den chockerande Heartbreaker, men i Ralph Azham är allvaret av den vardagligare typen istället för det mer storslaget dramatiska: Mobbningen Ralph utsätts för, hans pappas komplicerade förhållande till honom, med mera.

Ralph Azham är en mycket underhållande serie, precis som jag hoppades, och att de allvarligare delarna avviker från Dungeon är bara nyttigt; risken är att det annars kunde känts som onödigt med att starta en ny serie istället för att göra fler i Dungeon-sviten (det är en bit kvar till de utlovade 300 albumen). Den har dessutom ett mycket aptitligt utseende med det udda liggande formatet och sitt relativt generösa sidomfång på 96 sidor. Jag har ett enda litet klagomål: Trycket ser inte ut att vara optimalt och ser bitvis ut som från en (bra, men ändå) färgkopiator snarare än ett boktryckeri. Bortsett från det kan jag bara rekommendera Why Would You Lie to Someone You Love? som ytterligare en i raden av ypperliga Lewis Trondheim-serier, och kanske också för de som tycker att Dungeon är lite för lättviktig humor eftersom Ralph Azham är väl så rolig men med en mörkare klangbotten.

Direktlänk 4 kommentarer

Papercutz: Dance Class & Monster

23 augusti, 2012 at 21:18 (Europeiska serier) (, , , , , )

Jag har skrivit en hel del om det engelska förlaget Cinebook förut och deras utgivning av fransk/belgiska serier av klassiskt snitt som Linda och Valentin, Blake och Mortimer, med flera. Men de har faktiskt konkurrens, trots seriekonstens låga status i England. Som till exempel av förlaget Papercutz som i sin barnboksutgivning då och då slänger in en serietitel. Den mest kända är Peyos Smurferna men jag tänkte skriva om två andra idag, en av vilka jag redan nämnt i en tidigare recension.

Dance Class: Hittills har det kommit ut två album av den här serien skriven av Béka och tecknad av Crip. Om ni föreställer er en typisk fransk humorserie av det oförargliga slaget om enstaka sidor där handlingen utspelas på en balett-akademi för unga tonåringar så har ni antagligen föreställt er något som är väldigt likt Dance Class. Allt som “borde” finnas med finns också här: Den snobbiga retstickan; den ensamma pojken i balett-klassen som av vissa ses som omanlig; den lite mer rundnätta flickan Lucie som inte kan låta bli godsaker, trots att det inte är bra med tanke på baletten. Originellt är det inte kan man lugnt säga.

Men därmed inte sagt att det är en dålig serie. Om jag jämför den med till exempel Cinebooks Bellybuttons som också följer en liten grupp flickor, tecknad i en lika “söt” stil, så undviker Dance Class alla de fel som Bellybuttons hade. Utan att göra retstickan till ett monster framgår det att hon har fel när hon har det, och balett-gossen framställs inte som det minsta löjlig även om en del i serien tycker (temporärt) att han är det.

Med andra ord, Dance Class har hjärtat på det rätta stället och det gör att jag kan förlåta överflödet av klichéer. Mitt missnöje med att serien ändå onekligen har extremt smala huvudpersoner förutom Lucie vars huvudsakliga personlighetsdrag är ätandet minskades också när redaktören rakryggat tog upp den problematiken i ett litet efterord i den andra boken. Det gör inte att problemet försvinner men det gör att den som läser serien åtminstone blir uppmärksammad på det.

Sammanfattningsvis är Dance Class en inte vare sig spännande eller egentlig särskilt rolig serie som lever högt på sin charm; en charm som gör att jag trots allt tycker att seriens översättning till engelska är ganska välförtjänt. OK barnserier behövs det alltid fler av!

Monster Dinosaur: Jag har tidigare skrivit om Lewis Trondheims Monster Christmas, och nu har Papercutz gett ut sin tredje bok i samma serie (Monster Mess kom ut i våras). För mig är det alltid en högtidsstund när jag får chansen att läsa ett för mig nytt Trondheim-album och Monster-serien är inget undantag trots att jag är ganska många år äldre än den avsedda målgruppen :-)

I Monster Dinosaur anordnas ett gladiatorspel där de tävlande ritar sitt monster på det magiska pappret som gör det man ritar verkligt, och det går givetvis åt pepparn när det vinnande monstret visar sig vara alltför kraftfullt och måste stoppas. Barnen ritar, pappan ritar, monstret ritar, alla med sin speciella stil på monstret. Monster-böckerna är udda med sina textplattor som har en ton som vore de muntligt berättade sagor, och handlingar som gör att Trondheim kan släppa loss sin visuella fantasi mer än kanske i någon annan serie (även Monster Mess hade bisarrare teckningar än de flesta serier). Mystiska monster blandas med teckningar som ser ut som om de var gjorda av småbarn på ett härligt sätt; Trondheim är alltid bra på att göra serier där det känns som om vad som helst kan hända, och här är den känslan starkare än någonsin.

Om Dance Class är en helt OK barnserie är Monster-böckerna däremot geniala, och något som alla borde läsa oavsett ålder. Jag rekommenderar dock att man ignorerar Papercutz numrering för precis som med Cinebooks utgivning verkar det som om man slumpat fram ordningen. Monster Mess är den egentliga starten av serien som till och med visar var barnets monster Kriss kommer ifrån, men Papercutz har alltså valt att låta den bli nummer två i England…

Direktlänk Lämna en kommentar

Ett monster i familjen: Monster Christmas

11 oktober, 2011 at 12:21 (Europeiska serier) (, )

Efter Frank Millers fasansfulla Holy Terror och Mats Jonssons icke-fasansfulla men inte precis uppsluppna Mats kamp kan det behövas någonting lättsamt, och vem är bättre skickad att erbjuda någonting sådant än min stora favorit Lewis Trondheim? Den här gången i form av en barnserie som heter Monster Christmas, utgiven på förlaget Papercutz som också ger ut till exempel Smurf-albumen på engelska.

Monster Christmas är en ovanligt tydligt barn-fokuserad Trondheim-serie. Många av hans andra serier, som några av Dungeon-sviterna, Li’l Santa-böckerna, eller Astronauts of the Future, kan definitivt läsas av barn också, men i Monster Christmas saknas helt alla vinkar till vuxna läsare; här är det barnen som är målgruppen, inga andra. Det märks tydligast i hur serien är berättad: Berättarrösten i serien består uteslutande av textplattor skrivna på ett sätt som ett ganska litet barn skulle återberätta en historia. Ett mycket enkelt språk, presens-tempus, och ett naivt personligt tilltal.

Berättelsen i sig handlar om hur den lilla familjen + deras husdjursmonster Kriss ska fira jul, men det trasslar till sig när de på väg till semestermålet råkar få syn på hur jultomten blir jagad av ett stort monster som ätit upp alla hans renar och nu tänkt sig en liten efterrätt också; sen raglar historien vidare på ett mycket typiskt Trondheim-sätt. För den som läst mycket Trondheim tidigare är det roligt att se hur mycket ett barns berättarstil ”Och sen hände det. Och sen hände det. Och sen hände det.” påminner om hur han själv brukar skriva sina serier; skillnaden här är att eftersom barnen i serien själva berättar vad som händer känns det om något ännu mer slumpmässigt var handlingen ska ta vägen.

Vad betyder det när mamma börjar packa ens kläder?

Det är en kort serie, bara 32 sidor, men den är också precis som jag väntade mig mycket charmig. Trondheims teckningar ser ut som de brukar, men med personer som är en smula gulligare än vanligt (dvs deras kroppar är mindre medan huvudena är lika stora som vanligt; i övrigt är pappan och mamman misstänkt likt hur han brukar rita sig själv + sin fru i sina självbiografiska serier), manuset känns som om han bett sina barn berätta en spännande historia om jultomten och monster som han sedan själv bearbetat, och inte är boken dyr heller. Det finns två till album på franska om den lilla familjen som jag hoppas Papercutz också ger ut; bra barnserier är alltid en bristvara.

Direktlänk 3 kommentarer

Mer på-tuffning: Captain Easy, Little Nothings och Incognito

13 september, 2011 at 22:05 (Dagspresserier, Europeiska serier, Superhjältar) (, , , , , , )

Dags för lite fler serie-rekommendationer vad gäller pågående utgivningar som man inte bör missa!

Easy + vän behöver hjälp

Captain Easy av Roy Crane: Den andra volymen som samlar söndagssidorna av den här klassiska 30-talsserien kom ut för några månader sedan på Fantagraphics. Samma trevliga innehåll, samma trevliga stora format, samma gudsigförbarme fula omslag. Som jag skrev förra gången är det här inte en serie med moderna historier, men de gör det de ska helt OK: Easy hamnar i knipa, Easy krånglar sig ur knipan, Easy träffar åtminstone någon vacker dam. Det bästa med den är utan tvekan teckningarna; för en gångs skull vill jag rekommendera en serie även till de som kanske inte tycker manuset är sådär himskans intressant för det här är ett perfekt exempel på hur man tecknar en serie.

Little Nothings av Lewis Trondheim: Den fjärde boken av Trondheims serieblogg har precis kommit ut, och den är lika bra som de föregående. Trondheim har blivit några år äldre, han bekymrar sig lite mer för sjukdomar och annat åldersrelaterat, och han är ofta ute på resor i diverse serie-sammanhang. Precis som förut alltså, med en Trondheim som fortsätter att visa att han behärskar alla sorters serier. Och den som vill läsa serien på nätet kan också precis som förut följa den på det amerikanska förlagets hemsida här.

Incognito, skriven av Ed Brubaker och tecknad av Sean Phillips: När Incognito kom ut för två år sedan berömde jag serien för dess lyckade mix av superhjältar och crime. Nu har Brubaker & Phillips skrivit en uppföljare kallad Incognito: Bad Influences och det är fortsatt bra läsning. Brubakers manus är lika proffsigt som alltid (han är nu efter bland annat de här serierna och hans Captain America den stora stjärnan i den här genren) och Phillips teckningar är bra de med i sin relativt tydliga stil men med en passande nött känsla. Han börjar också mer och mer påminna om Dave Gibbons; i slutet av I: BI skulle vissa rutor nästan kunnat vara tagna ur Watchmen, om färgläggningen hade varit mer i Watchmen-stilen.

Det som är lite synd är just det faktum att det här är en fortsättning. Det är alldeles för sällsynt i superhjälte-världen med avslutade serier där man inte behöver ha läst serien i åratal för att förstå vad som händer, och därför gillade jag att Incognito var en ny serie och dessutom avslutad i och med första albumet. Nu är Zack tillbaka och visserligen är det fortfarande intressant att följa hans kamp för att kunna relatera till vanliga människor och ett vanligt liv, men tyvärr är de delarna mer eller mindre en repetition av samma saker från den första boken. Den här delen har dessutom betydligt mer av superhjältar och mindre av crime, och avslutningen är definitivt ett ”Fortsättning följer”-slut. Jag kommer absolut köpa nästa bok också, om det blir en, men jag saknar trots det den rena och fräscha känslan av ett avslutat helt som den förra boken gav.

Många läsvärda serier finns det, och fler kommer ut varje vecka. Tur det :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Flera smulor bättre självbiografiskt: Approximate Continuum Comics

22 juni, 2011 at 08:13 (Biografiska serier, Europeiska serier) ()

Bättre än Paying For It alltså, som jag skrev om häromsistens :-) Det är två fundamentalt olika sätt att förhålla sig till hur man gör självbiografiska serier; Brown med sin extremt realistiska och närmast maniskt korrekta stil med vidhänga notapparat, kommentarer från andra om sanningshalten, exakta datum, jämfört med Trondheims snabba associationer, fantasifullhet, och mycket lätta handlag. Ingen av stilarna är i sig överlägsen den andra, men i just det här fallet är det en utklassningsseger för Frankrike över Kanada ;-)

Nåväl, Approximate Continuum Comics: Det är inte precis en överraskning att jag gillar ACC. Sen det första Lewis Trondheim-albumet jag läste (första Dungeon på NBM, tror jag) har jag läst allt jag kommit över av honom, och jag kan med gott samvete säga att han är en av de allra yppersta europeiska (för att inte säga världen) serieskaparna de senaste decennierna, och att han alltid är läsvärd. ACC publicerades ursprungligen i sex serietidningar i Frankrike 1993-4 och är Trondheims seriedagbok över det ett och ett halvt år boken täcker.

Eller seriedagbok: Liksom så många andra av Trondheims serier svajar ACC åt alla möjliga håll, oftast samtidigt, och det visar sig passa lika besynnerligt bra för en självbiografisk serie som för exempelvis hans sword and sorcery-serier. När han får ångest för att han inte ser till att bli en bättre människa kan det yttra sig som en livlig och ofta fysisk diskussion med en stor orm, som ett slagsmål med andra versioner av sig själv, eller för den delen bara med att han sitter och tänker.

Det är väldigt mycket strödda tankar som far runt, snarare än en allvarlig analys av sig själv, och humorn är alltid närvarande. Ibland är det ren slapstick (givetvis mästerligt gjort) som i skildringen av ett L’Association-möte eller en fest i studion som spårar ur.

ACC är inte det enda självbiografiska Trondheim har gjort. På senare år har han haft en serieblogg som översatts till engelska av NBM, som jag har recenserat här förut. Och ACC påminner väldigt mycket om Little Nothings; det är svart-vitt istället för färg, längre episoder (och därmed lite mer grubbel), och en yngre Trondheim mitt i Paris-livet, men känslan är densamma: Små obetydliga känslor och reflektioner, ibland blandade med lite mer allvar.

Sen finns det faktiskt en likhet, trots allt, mellan ACC och Paying For It: ACC har också en sektion där de som är med har fått chansen att kommentera hur de presenteras. Men ACCs kommentarer, huvudsakligen från andra kända tecknare, är inte precis seriösa utan mer typ klagomål över att de skildras som en grävling istället för ett noblare djur osv. Med andra ord, helt i bokens anda!

Som avslutning kan jag bara säga: Det var extremt skönt att läsa en ny Trondheim-bok efter Chester Browns; min hjärna behövde rensas ut, och det finns få som är lika bra som Trondheim på att åstadkomma just det :-)

Direktlänk Lämna en kommentar

Dungeon tillbaka till det normala: Night of the Ladykiller

31 maj, 2011 at 14:09 (Europeiska serier) (, , , , )

Den senaste Dungeon-boken på engelska, Heartbreaker, var en nästan chockartat obehaglig historia. Bra, javisst, men långt från den mer lättsamma tonen som är den vanliga i serien. Nu är det dags för den fjärde volymen i Monstres-serien (läs på Wikipedia om hur alla olika Dungeon-serier hänger ihop, det skulle ta för lång tid att beskriva det här), Night of the Ladykiller, och det är en återgång till det lite mer normala, om nu Dungeon någonsin kan kallas normal.

Först ut är just Night of the Ladykiller, en episod som utspelas ungefär samtidigt som tidigare utgivna Innocence Lost och som har trollkarlen Horus i huvudrollen. Han blir anklagad för att ha gjort ett flertal kvinnor med barn, och när han försöker reda ut det hela blir det bara mer komplicerat.

Night of the Ladykiller

Det här är ett utmärkt exempel på hur bra Dungeon kan vara; utan att höra till de bästa albumen är det förbålt underhållande, med en upplösning som är typisk för Trondheim/Sfar i dess egentligen rätt hemska men ändå skrattretande slut. Teckningarna av Vermot-Desroches är också uppenbart hemmahörande i Dungeon-världen; en blandning av gullighet/grymhet/elegans som är svårslagen. Jag har sagt det många gånger redan, men det här gänget med franska serieskapare som leds av Dungeon-författarna Trondheim & Sfar är fantastiskt trevliga bekantskaper, hela bunten, och jag är så glad att åtminstone en del av deras serier blir översatta från franskan :-)

Den andra episoden i boken, Ruckus at the Brewers, är också typisk för de Dungeon-serier som istället helt går in för humorn. Visst finns det en del blod & död här med (det är ju trots allt en fantasy-serie av D&D-typ!) men monstret Grogro är inte någon av de mer mångdimensionella karaktärerna: Grogro får ett (på pappret enkelt) uppdrag, men allt går givetvis åt pipan från första stund, när han får för sig att han ska ta och äta upp en bit av vingen på den fågel som bär honom på väg till staden för sitt uppdrag. Det här är alltså medan han flyger på den, för Grogro är inte det smartaste monstret, som sagt.

Ruckus at the Brewers (franska originalet): Kaninerna har zombie-problem

Skoj, såklart, speciellt som den bisarra kaninstaden Zedotamaxim också finns med på ett hörn, allt illustrerat av Yoann (nuförtiden mest känd i som Spirou-tecknare) i en stil som ser ut som en besynnerlig blandning av den vanliga Dungeon-stilen filtrerad genom Simon Bisleys färg- och formsinne. En mycket enkel historia med lika enkel humor, men fruktansvärt effektivt.

Den som redan läst Dungeon vet vad som vankas, och de som ännu inte provat kan jag bara rekommendera att de gör så. De som läst men inte tyckt om Dungeon kan jag å andra sidan bara beklaga, men ni kan trösta er med att nu börjar originalmaterialet ta slut; det som finns kvar räcker bara till 3-4 böcker till innan allt finns på engelska :-(

Direktlänk Lämna en kommentar

Spirou+Trondheim = Panique en Atlantique

24 maj, 2011 at 17:19 (Europeiska serier) (, , )

Eller som den danska titeln lyder: Panik på Atlanterhavet. Som man kan misstänka är det ytterligare ett album i Ett äventyr med Spirou och Nicke av-sviten, och jag blir bara mer och mer ledsen över att de här böckerna inte finns översatta till svenska. De tidigare albumen i samma svit jag läst har alla varit av de allvarligare slaget, men nu när Trondheim står för manus (Fabrice Parme tecknar) blir det ändring på det: Panik på Atlanterhavet är ren slapstick, och en riktigt bra sådan dessutom :-)

För en gångs skull får vi följa Spirou när han jobbar, dvs när han är piccolo. Det är ingen historia som utger sig för att utspela sig när Spirou var ung; alla ”nutida” Spirou-medlemmar finns med, som greve Champignac (som frågar Spirou varför han jobbar som piccolo och får svaret att räkningarna ju måste betalas). Efter att ha misslyckats på sitt vanliga hotell hamnar Spirou som piccolo på en ny lyxkryssare, utrustad med en ny uppfinning som ska skydda skeppet mot alla faror. Någon som tror att det fungerar som tänkt, med tanke på att Champignac är inblandad?

Historien är typiskt Trondheimsk: En låt-gå-mentalitet i skrivandet som gör att det känns som om historien hittats på allteftersom, men samtidigt med riktigt kluriga vändningar som överraskar eftersom de faktiskt är så genomtänkta, och vid närmare granskning inser man att Trondheims berättelse är mer logisk och finurlig än de allra flesta allvarligare Spirou-albumen. I PiA har vi två olika uppfinningar som tillsammans måste lösa ett liv-och-död-problem, och jag satt faktiskt och funderade på hur det skulle gå till. Jag kom på ett sätt men insåg att det inte skulle fungera, men givetvis hade Trondheim tänkt lite till och visste hur man skulle fixa det. Logiska luckor saknas helt, vilket är precis som i hans andra mer lyckade serier, som i Dungeon- och McConey/Lapinot/Kanino-serierna som alla har logiskt sett tajtare historier än de mesta annat man kan läsa, trots allt kaos och nonsens som pågår :-)

En Trondheim i form alltså, och Parmes teckningar är inte så dumma de heller. De passar för slapstick som här, med sin kantiga men samtidigt charmiga stil som påminner lite om Genndy Tartakovskys animationer i sina bättre stunder. Om jag fått bestämma hade jag nog ändå hellre sett att Trondheim tecknade också, men Parme är en bra ersättare för den här sortens serie.

Greven är diplomatisk (klicka för större version)

Så en helhjärtad rekommendation av Panik på Atlanterhavet från min sida, och eftersom danskan här är lättare att hänga med i än i en del andra serier så tycker jag att alla som gillar Spirou, Trondheim eller bara en genuint rolig serie ska ta och beställa den på någon internetbokhandel. Jag högg min från Adlibris.se men den finns säkert hos andra också. En smula dyr (188:-), men stort format, inbundet, och ett mycket underhållande innehåll gjorde mig glad :-)

Direktlänk 7 kommentarer

Gamla recensioner 3(6): Little Nothings

30 november, 2010 at 00:36 (Europeiska serier) (, )

Nummer 3 av mina gamla recensioner, om en serie som jag också recenserat senare delar av:

Little Nothings – The Curse of the Umbrella

Av: Lewis Trondheim

90-talet var lite av en nystart för serierna i Frankrike. Förlaget L’Association var centrum för detta, och av dess grundare är det utan tvekan Trondheim som har varit viktigast. Fram till för några år sedan var han också ruskigt produktiv, med runt hundra publicerade böcker under en period på drygt tio år år, men år 2004 meddelade han att han tänkte trappa ner på serieskapandet, och kanske upphöra med det helt och hållet.

Men hittills har han inte verkställt hotet om att sluta, även om takten sänkts betydligt. Bland annat ritar han korta självbiografiska serier på sin blogg, http://www.lewistrondheim.com/blog, och det är från den som det här albumet är hämtat.

Som titeln antyder är det här en fråga om just bagateller; det är iakttagelser från Trondheims vardag och hans familjeliv vi får läsa om här. Till exempel handlar titel-paraplyets förbannelse om Trondheims vidskepelse, när han tycker sig ha haft för mycket tur och därför rimligen står på tur för lite otur. Andra berättelser handlar om ett besök på seriemässan i Angoulême 2006, en resa till Réunion, och en annan till Hong Kong.

Trondheim är inte någon nybörjare i den självbiografiska genren, men tidigare har det handlat om betydligt mer utstuderade historier där det märkts att han har valt ut någonting som utgör en bra historia. Här däremot är det dagboksandan som gäller: Det viktiga är inte att historien är traditionellt intressant, utan att det är någonting som fångar ögonblicket. Det är också ett sätt att arbeta som Trondheim alltid har varit svag för, och hans tidigare extremt höga produktionstakt var ett annat sätt att se till att det spontana alltid syntes.

Men tyvärr måste jag säga att även om Trondheim när han skriver och tecknar själv alltid är läsvärd, så är inte det här någon av hans bättre böcker. Ibland fungerar sidorna bra, men alltför ofta känns det som ett jaha när jag läst klart. Med andra ord, det är mycket professionellt gjort men lite för menlöst. Det som enligt fungerar bäst är de episoder som håller sig till ett tema över flera sidor, som just Réunion-historien och Trondheims paranoia för moskitbett.

För de som liksom jag verkligen gillar Trondheim är boken ett givet köp, men för andra finns det bättre böcker av honom att inhandla (trevligt nog numera även på svenska). Och för de som behärskar franskan är original-publiceringen på hans blogg ett givet val.

Direktlänk Lämna en kommentar

En Dungeon-chock: Heartbreaker

8 november, 2010 at 23:30 (Europeiska serier) (, , , , )

Titeln är ingen överdrift: Det var en chock att läsa den senaste boken i NBMs utgåva av Trondheim/Sfars Dungeon-serie, Dungeon Monstres: Heartbreaker. Den som följt den här bloggen ett tag vet hur mycket jag tycker om Trondheim och Sfar, skaparna bakom hela den spretiga Dungeon; framförallt gillar jag deras på ytan lekfulla sätt att skriva en historia på, där det verkar som om de hittar på manuset allteftersom, även om i verkligheten de större dragen är noga planerade. Från de allvarligare böckerna i The Early Years över de mer rent humoristiska i Zenith och fram till de återigen en smula allvarligare i Twilight har grundtonen alltid varit den från sagornas värld, där allt är möjligt och äventyret oändligt, även om det ibland blir sorgligt.

Så när jag slog mig ner med den tredje boken i Monstres-serien, där albumen fokuserar på olika bifigurer från den större sagan, räknade jag med någonting liknande. Men icke sa Nicke!

Det första albumet i boken, Heartbreaker (som vanligt samlar NBM-böckerna två franska album i en bok), tecknad av Carlos Nine, visade sig handla om assassinatorn Alexandra som vi tidigare sett i The Early Years. Vi får följa henne under några veckor när allting runt henne kollapsar, och för ovanlighetens skull är albumet skrivet i jag-form och i presens. Berättarstilen gör att handlingen blir extremt påträngande och omöjlig att slå bort, och Nines fantastiska teckningar med dess böljande linjer gör att allting känns overkligt, som en dröm du inte riktigt vill eller kan förstå. I början klarar sig Alexandra undan de värsta följderna när snarorna dras åt, men sen går går det riktigt riktigt illa för henne, och jag som läsare kan inte värja mig mot eländet; sättet Trondheim, Sfar och Nine gjort serien på gör att det blir omöjligt att läsa serien som en betraktare utifrån.

För den som liksom jag läst alla tidigare Dungeon-böcker från NBM avslöjas en del viktiga bakgrundsdetaljer om ägaren till Dungeon (här i sin identitet från sina unga dagar som Night Shirt), men det är en bisak: Att läsa det här albumet efter att ha invaggats i en visserligen fantasifull men ändå trygg känsla från de tidigare böckerna är som ett slag i magen. Det enda som påminner om det är de senare böckerna i The Early Years där just Alexandra är med, men här har skruven dragits åt flera varv till.

Att sen läsa det andra albumet i boken, The Depths, tecknat av Killoffer, blir något av ett anti-klimax. Det är egentligen ett riktigt bra album det med, och bortsett från Heartbreaker är det utan tvekan det mörkaste albumet hittills från Dungeon, men det når inte upp till Heartbreakers höjder: Killoffers illustrationer är slicka och passar bra in bland de andra böckerna, men Nines expressiva stil är svår att glömma bort, och historien om hur undervattenprinsessan Drownys familj mördas och hon själv tvingas bli en förrädare av sitt eget folk känns inte lika angeläget som Alexandras öde. Jag förstår att NBM samlade ihop de här albumen i en bok eftersom de avviker så drastiskt från de andra, men albumen borde presenterats i omvänd ordning för maximalt intryck (fast jag förstår att NBM var lockad av den här ordningen, med The Early Years-albumet före Twilight-ditot).

Så en stor brasklapp för dagens serie: Jag tycker den är fantastiskt bra och att den återigen visar hur suveränt Trondheim och Sfar behärskar seriekonsten, men eftersom den samtidigt är djupt obehaglig är den definitivt inte någonting som alla kommer att uppskatta.

Direktlänk 10 kommentarer

Några små lästips

19 oktober, 2010 at 22:11 (Europeiska serier, Manga, Superhjältar) (, , , , , )

Istället för en längre recension blir det idag ett par korta rader om bra serier som jag rekommenderar att man tar sig en titt på; ingen av dem är revolutionerande eller eller nyskapande men de är alla exemplarisk underhållning. En serie / stor seriekontinent dessutom, för rättvisans skull :-)

Vi börjar här i Europa, med en fransk serie i svensk översättning, med den minimala Förveckling av Lewis Trondheim. 24 sidor, A6-format, utgiven på saligen insomnade Komika förlag, och en alldeles underbara liten bagatell. Handlingen är en slags komprimerad Agatha Christie-roman där de tre huvudpersonerna alla är lika intriganta och svekfulla. Det tar max fem minuter att läsa den men jag har svårt att tänka mig bättre spenderade minuter. Om jag skriver något mer om den kommer det ta längre tid att läsa den här texten än att läsa serien; leta upp den i din lokala seriebutik, köp, och underhålls!

(Edit: Ha! Såg just att jag skrivit lite om just den här boken förut, i mitt allra första inlägg om Trondheim. Jag gillade den då, och lika mycket nu, även om jag glömt den tidigare mini-recensionen.)

Sen hoppar vi till Japan och lite nyare (nyare utgåva, alltså…) serier med Cross Game, en manga av Mitsuru Adachi, vars första bok precis kommit ut i engelsk översättning. Förutom några samlingar med kortare serier är det här den första av Adachis längre som översatts officiellt, och lyckligt nog för min del är det en som jag inte har läst som scanlation förut. Alla klassiska Adachi-ingredienser finns här, med baseboll-spelare som har Koshien-turneringen som mål, en något ovilligt baseboll-spelande manlig huvudperson, och en kvinnlig dito som är den större sport-fantasten av de båda. Plus (minst en) familje-tragedi, som inträffar lite tidigare än vanligt i hans serier.

Karaktärerna ser ut som de brukar även om jag blev lite lurad av hur en av personerna ser ut; eftersom hon såg ut som den kvinnliga huvudpersonen i andra Adachi-serier räknade jag med att hon skulle inta den rollen här med, men tji fick jag. Om det är en av hans bättre serier eller inte vet jag förstås inte ännu, men den här tjocka introduktionen (den innehåller motsvarande tre japanska album) är lovande. Så här finns alltså den första riktiga chansen för engelskspråkiga läsare (som inte läser scanlations) att se varför Adachi har sålt mer än 200 miljoner böcker i sitt hemland; jag rekommenderar att man tar den :-)

Utpressning pågår

Och sitt men inte minst efter en typisk europeisk och en lika typisk japansk serie är det dags för en typisk amerikansk serie: Power Girl, en superhjälteserie från DC skriven av Jimmy Palmiotti & Justin Gray men framförallt tecknad av den suveräna Amanda Conner. För den som inte vet vad Power Girl är för en superhjälte så kan vi låtsas att hon är Stålflickan som vuxen; det är (nästan) sant, och när DC nästa gång gör om hela sin historia kanske det blir 100% sant. Hon har funnits med ett tag men det var först förra året som hon fick sin första egna ongoing, med teamet ovan som skapare. Tillsammans gjorde de 12 nummer innan de lämnade över till nästa gäng, och det är 12 riktigt trevliga nummer.

Handlingen är inte alltför komplicerad och kan enklast betecknas som lättviktigt, inte alltför seriöst skoj: Power Girl och hennes bästa vän Terra går på bio, hänger, och äter pizza; några superskurkar av galet-geni-flyttar-sin-hjärna-in-i-superkraftsgorilla-typ förpestar tillvaron; gamle Stålmannen-kompanjonen Vartox dyker upp på jakt efter en lämplig partner att återbefolka hans planet; ett gäng hålligång-utomjordingar ställer till besvär när de inte vet vad som är rimligt beteende på Jorden. Roligt, charmigt skrivet, men det som gör att serien verkligen blir läsvärd är Conner.

Allt blir bättre med hennes teckningar: vänskapen med Terra; humorn i de små detaljerna som Power Girls katt; Power Girls underbart subtila ansiktsuttryck när hon ställs inför alla absurda inslag i sin vardagstillvaro (som när hon, milt utpressad av ett ganska gulligt seriefan som upptäckt hennes hemliga identitet, följer med honom till hans favoritseriebutik för att han ska kunna imponera på de andra fansen). Med en av DC/Marvels standard-tecknare hade den här serien havererat totalt, men med Conners blir den istället en av de trevligaste superhjälteserier jag läst på riktigt länge.

Så, en triss i helt enkelt bra serier från hela världen. Det finns många många fler, och min hög med olästa serier är fortfarande oroväckande/inbjudande stor :-)

Direktlänk 9 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 167 andra följare