Två små anmälningar

11 augusti, 2013 at 16:49 (Serier, Svenska serier) (, , , , , , , )

Två böcker som jag vill rekommendera men egentligen inte har så mycket att tilläga om, förutom det jag redan skrivit om serierna förut :)

Usagi Yojimbo Book 27 cover

Först, årets Usagi Yojimbo-samling vid namn A Town Called Hell. Det är bok nummer 27 med Stan Sakais samuraj-kanin och varje år säger jag samma sak (om än med en smula olika formuleringar): Det här är en himla trevlig serie som jag alltid blir lika glad över när en ny samling dyker upp. Titelns stad står för miljön i större delen av årets bok och Usagi blir här inblandad i en maktkamp mellan olika gangsterligor, alltmedan stadens icke-kriminella befolkning inte riktigt vet vad de ska göra. En annan samuraj, Kato, som kan liknas vid en variant på Usagi själv med en gnutta mer cynism komplicerar det hela ytterligare.

Usagi Yojimbo - Teru Teru Bozu

Vad gäller de mer långvariga bihandlingarna gör Jei ett litet gästspel i den kanske mest lyckade historien här, en mycket suggestiv liten rysare. Och sen finns det givetvis några helt fristående berättelser; som vanligt är boken en bra blandning mellan längre och kortare historier som går alldeles utmärkt att läsa även om man aldrig läst en Usagi-serie förut. Att Sakais teckningar är lika bra som alltid behöver jag nog inte nämna heller.

Zelda Sex Out West omslag

Så en helt annan men också mycket läsvärd bok: Zelda – Sex Out West. Det är en nuförtiden ovanlig typ av seriealbum här i Sverige, en helt fristående bok designad och prissatt för att sälja till den stora allmänheten. De flesta seriealbum som ges ut i Sverige är ju annars antingen mer av vanliga böcker (à la Galago/Kartago/Kolik/…) som kostar därefter, eller så ingår de i längre sviter (à la Spirou/manga/…) och betydligt billigare. Men med Lina Neidestams extremt populära Zelda som dragplåster tror jag det absolut kan fungera :-)

Förutom Zelda (med både en längre nytecknad serie om Zelda på musikfestival tillsammans med en del äldre strippar) finns det en del andra serieskapare med i albumet. Jag är alltid väldigt svag för Frida Ulvegrens serier så plus för att den är med, och Loka Kanarp innebär också garanterad underhållning. Allt som allt är det här ett bra sommaralbum som passar perfekt att köpa som underhållning för alla, dvs ett seriealbum av ett slag jag skulle vilja se mycket mer av. Överraskande att det kom ut, billigt att köpa, så jag håller tummarna för att Egmont vågar sig på fler liknande experiment :D

Zelda Sex Out West - Intro

Direktlänk Lämna en kommentar

Två till rekommendationer: Traitors of the Earth & The Singles Theory

3 juli, 2012 at 22:16 (Europeiska serier) (, , , , , , )

Ett till inlägg med några kortare rekommendationer av nyutkomna serier; idag handlar det om nya böcker med serier jag skrivit om förut.

Traitors of the Earth är det årliga Usagi Yojimbo-albumet, en serie jag skrivit om upprepade gånger. Snart lär Stan Sakai slå amerikanskt rekord i flest nummer av samma serie gjord av samma person (Dave Sim’s Cerebus höll på längre, och kanske någon annan serie jag glömt) men kvalitén består, den ansenliga mängden serier till trots. Visst är det ofta fråga om variationer på teman vi sett förut, men det är bra variationer och Sakais rättframma sätt att göra serier på är mycket behagligt att läsa. Precis som påpekas i förordet till årets bok (skrivet av Walter Simonson) är Usagi Yojimbo på många sätt en gammeldags berättad serie med tankebubblor, berättarplattor och ljudeffekter, men istället för att kännas passé ger det snarare ett intryck av en klassiker. Usagi Yojimbo är tidlös; den passar precis lika bra att läsa idag som den skulle gjort för årtionden sedan.

Kitsune har stulit någonting hon inte borde

Efter detta beröm ska jag nog passa på att tillägga att Traitors of the Earth inte riktigt når upp till 2010 års Return of the Black Soul, men att den är snäppet bättre än förra årets Fox Hunt. Kitsune, en av mina favoritkaraktärer, är med i flera av serierna den här gången, och det små kortare historierna som Sakai gör så bra finns det också ovanligt gott om. Men ärligt talat har Usagi nu hållit en pålitlig kvalité i 25 år så det kanske jag inte behöver påpeka längre :-)

The Singles Theory är en samling korta historier med Monsieur Jean i huvudrollen, serieskaparparet Philippe Dupuy & Charles Berberians protagonist. Jag har skrivit mycket kort om Dupuy & Berberian förut; då nämnde jag att förlaget Drawn & Quarterly har gett ut en Monsieur Jean-bok och publicerat ytterligare serier i sin antologititel och att jag hoppades att fler böcker skulle komma. Och visst dök The Singles Theory upp, men förlaget var en överraskning: Istället för Drawn & Quarterly är det Humanoids som står bakom. Förvånande eftersom de tidigare mestadels fokuserat på franska serier av det enklare slaget, med glassiga illustrationer utan mycket innehåll, medan Monsieur Jean är en ytterst lågmäld serie.

The Singles Theory ingår inte i den vanliga Monsieur Jean-sviten utan publicerades ursprungligen som ett fristående album. För den som läst de andra serierna innebär det att serien utspelas när Jean är singel, och att hans vän Felix ofta intar huvudrollen. Och när Felix är med blir det gott om diskussioner om relationer och allehanda teorier, inklusive Felix teori om singlar och varför de inte kan bli ihop med andra singlar som gett albumet dess namn.

Det är förstås löjligt elegant tecknat och manuset är precis lika bra det med, med ett flyt i dialogen som är få förunnat. Om jag inte glömt bort något storverk skulle jag säga att det här är det bästa till engelska översatta albumet hittills i år, och jag tvivlar på att det kommer dyka upp något som petar ner det från tronen (fast om det kommer någon ny engelsk Yotsuba&!-bok i år så…).

Direktlänk 10 kommentarer

Usagi Yojimbo: Fox Hunt

11 augusti, 2011 at 21:28 (Serier) (, )

Ny sommar, nytt Usagi Yojimbo-album, närmare bestämt det 25:e i ordningen. Sakai börjar närma sig de riktiga långkörarna nu, med mer än 200 nummer om Usagi som han skrivit och tecknat helt själv. Och fortfarande håller han en mycket hög klass, utan egentliga tecken på avmattning, vilket är oerhört imponerande.

Förra årets album Return of the Black Soul fokuserade på Jei; i årets album Fox Hunt är det inte fråga om en längre historia utan istället en räcka fristående, men om det finns något tema så är det Gen, Usagis vän. Han har dykt upp då och då förut, och till och med haft huvudrollen, men här märks det för första gången att Gen har ett eget liv som utspelar sig parallellt med att vi som läsare vanligtvis följer Usagis äventyr. I en episod får vi följa Gen efter att han och Usagi skiljts åt, i en annan dyker kvinnan Sakura upp, en typisk bifigur med mystisk bakgrund i serien som vanligtvis brukar vara någon som Usagi känner sen tidigare, men här är det istället Gen som vet vem hon är och vad hon håller på med.

Men egentligen finns det inte så mycket att skriva om Usagi Yojimbo: Det här är femte gången jag tar upp serien här på bloggen, och om jag inte lyckats förklara varför det här är en serie man bör läsa redan så kommer jag nog aldrig lyckas. Köp, läs, och beundra Sakai som efter så många år med samma serie fortfarande känns fräsch att uppleva :-)

PS. Det är lite ovanligt att man som Dark Horse ligger efter så långt med Usagi-samlingarna. Fox Hunt innehåller nummer 110-116 av tidningen som utkom redan 2008. I butik finns redan nummer 139, så det finns material för ungefär tre böcker till, men Dark Horse verkar ta det lugnt med utgivningen. Det är lite frustrerande att veta att det finns så mycket Usagi jag ännu inte kan läsa i bokformat, men samtidigt lite skönt att Dark Horse kommer kunna ge ut en årlig Usagi-bok i åtminstone 3 år till, oavsett vad som händer med tidningen. DS.

Direktlänk 8 kommentarer

Usagi Yojimbo: Return of the Black Soul

29 juli, 2010 at 23:07 (Serier) (, )

Alldeles nyss var det årets Groo-album som jag skrev om, och nu är det dags för Groos textningsansvarige Stan Sakais likaledes årliga album: Usagi Yojimbo – Return of the Black Soul. Med andra ord, samuraj-äventyr med antropomorfiska figurer i huvudrollen.

Förra året kom det faktiskt ut två Usagi-album men jag blev lite besviken, framförallt på specialalbumet Yokai men också på en del bakgrundshistorier som inte ville ta slut i Bridge of Tears, bland annat den om demonen Jei. Årets album handlar enbart om Jei och gör det på ett förtjänstfullt sätt; som sig bör när Jei är med är det en mörk historia som Sakai målar upp. En del trådar knyts samman, och de som inte gör det förklaras på ett sätt som gör att jag inte irriterar mig på det. OK, lite diffust, men eftersom boken är sprillans ny och jag verkligen hoppas att alla ger Usagi en chans vill jag inte berätta något om handlingen ;-)

Det jag däremot vill nämna är hur ovanligt lyckad Return of the Black Soul är på att bygga upp en krypande obehaglig stämning; hur mycket jag än tycker om Usagi tror jag aldrig att serien känts lika skrämmande som här. En mycket effektivt berättad ursprungsberättelse om Jei inleder albumet (bortsett från en 6-sidig fristående bagatell), och den följs sedan upp av exorcism, mardrömmar (där Sakai ovanligt nog inte på något vis antyder att det är drömmar förrän efteråt) och annat.  Vanligen i Usagi känns spökhistorierna rätt småmysiga, som något man berättar för varandra när man tältar ungefär. Men Jei är annorlunda, och aldrig mer så än i den här boken; jämfört med alla andra spöken och demoner som paraderat förbi i Usagi är Jei på allvar.

Ett riktigt bra Usagi-album alltså där Sakai fortsätter att utvecklas och provar på nya sätt att berätta en historia, och eftersom jag tycker att till och med de svagare böckerna hör till mina favoriter är det här en given rekommendation. Inte så överraskande kanske med tanke på att jag (nästan) alltid berömmer Sakai när jag får tillfälle!

Direktlänk 3 kommentarer

Rymdkanin: Space Usagi

26 februari, 2010 at 14:27 (Science fiction, Serier) (, , )

Jag har skrivit förut om hur mycket jag gillar Stan Sakais samuraj-kanin Usagi Yojimbo, men idag tänkte jag skriva några rader om Space Usagi, en miniserie från 90-talet där Sakai placerat sin hjälte (eller snarare sin hjältes avlägsna avkomma) i den fjärran framtiden.

SU är en riktigt bra serie, med samma styrkor som den vanliga UY. Teckningarna är lika trevliga som alltid, och manuset är ett av Sakais bästa. Själva science fiction-delen är knappt märkbar; framtiden som skildras är teknikmässigt mycket lik de första Stjärnornas krig-filmerna, men handlingen och miljön i övrigt är precis som i UY: Adelsmännen bor i fort som ser ut som gamla japanska fort trots att de svävar i rymden, katanas används som vapen av samurajerna, och så vidare. Dessutom dyker förstås en hel del av de väntade karaktärerna upp, som Tomoe och Gen.

Och det kanske verkar lite fantasilöst, men poängen med SU är inte att Sakai ska uppfinna ett helt nytt universum. Vad SU är är egentligen en fans dröm: Tänk om Usagi med vänner skulle finnas i en framtid som är en korsning mellan det feodala Japan och Stjärnornas krig

Kort sagt en miniserie som jag misstänker att Sakai hade mycket roligt när han gjorde eftersom han här har ännu större frihet att göra vad han vill. Rita gigantiska dinosaurier? Japp! Enorma rymdsköldpaddor vars skal används som slagskepp? Jajamensan! Ta kål på några av de viktigaste personerna? Inga problem!

Samlingsboken som kom ut innehåller förutom tre sammanhängande miniserier också några kortare serier med Space Usagi, som exempelvis en tidsresehistoria där de båda Usagis träffar på varandra. Trevliga små saker, men det är den långa historien som är den stora behållningen. Egentligen tycker jag att serien skulle varit ännu bättre om den sista av de tre miniserierna skippats; berättelsen är avslutad och har nått sin höjdpunkt i och med slutet av den andra, och den tredje känns lite onödig. Men i det stora hela är boken om Space Usagi lagom lång, och att Sakai inte gjort fler serier med honom passar mig alldeles utmärkt, trots att jag verkligen gillar den här.

Tyvärr verkar boken vara relativt svår att få tag i (på Amazon går den bara att köpa begagnad, och inte helt billigt), men det kanske är lättare att få tag i tidningarna den ursprungligen utgavs i, och då får man också den andra delen i färg istället för i svartvitt. Men självklart ska man inte läsa Space Usagi utan att först ha läst Usagi Yojimbo; förutom att en del av den känslomässiga styrkan i SU förutsätter att man redan har en relation till karaktärerna är UY en serie som alla bör läsa. Och vem vet, i år kanske Fantagraphics äntligen får ut den utlovade omnibus-samlingen med de första 1200 sidorna av serien ;-)

Direktlänk 1 kommentar

En liten besvikelse: Yokai

1 december, 2009 at 23:50 (Serier) (, )

Jag hade kanske för stora förhoppningar på Stan Sakais senaste bok Usagi Yojimbo: Yokai men det var svårt att undvika eftersom Usagi Yojimbo varit en av de allra pålitligaste serierna de senaste tjugo åren. Givetvis har vissa episoder varit bättre än andra men inte en enda har varit dålig, och när det har funnits tendenser till stagnation har Sakai provat på nya sätt att berätta historierna om sin kanin-rōnin; de senaste åren har han ibland helt utelämnat Usagi och istället låtit karaktärer som polisinspektorn Ishida ta över.

Hittills har alla Usagi-böcker bestått av samlade serier från tidningen med samma namn, men Yokai är en bok skriven och illustrerad direkt för bokpublicering. Alltså, dags för Sakai att visa vad han kan åstadkomma i det formatet, och dessutom färglagt med vattenfärger istället för det vanliga svartvita formatet.

Och visst, det är på intet vis dåligt (som sagt verkar Sakai kroniskt oförmögen till det), men det är inte heller så bra som jag hade hoppats. Istället för någonting speciellt känns Yokai som en tidningsepisod som råkar vara längre än vanligt och i färg. Handlingen är en variant på ett tema som Sakai använt sig av förr, där Usagi träffar på högvis med skumma figurer ur den japanska mytologin som planerar någonting mindre trevligt…

Elegant tecknat med en bra känsla för hur man använder vattenfärger, javisst, även om det fysiska formatet gärna hade fått vara åtminstone i klassiskt europeiskt format, men som sagt ett rätt så ordinärt Usagi-avsnitt. Om något skulle jag säga att det är ett lite svagare avsnitt än snittet; eftersom det är en bok som är tänkt att kunna läsas även av de som inte läst Usagi innan blir det en del onödig exposition i början för de som redan kan sin kanin.

Så inte så bra som jag hade hoppats. Jag håller dock tummarna för fler originalböcker med Usagi, en av mina favoritserier alla kategorier, och med lite tur blir det ett bättre resultat nästa gång :-)

Direktlänk 2 kommentarer

Livvaktskaninen tuffar på

10 augusti, 2009 at 23:17 (Serier) (, )

En liten kort blänkare idag om det senaste Usagi Yojimbo-albumet, Bridge of Tears, som är det tjugotredje i ordningen, och som vanligt är det en mycket trevlig samling historier som Stan Sakai serverar.

Det är lite svårt att säga någonting nytt om en serie som har funnits i 25 år, alltid skriven och tecknad av samma person och alltid av hög kvalité, men skam den som ger sig. Bridge of Tears är egentligen varken en av Usagi-böckerna med en lång historia à la The Mother of Mountains eller en av samlingarna med helt fristående berättelser à la Daisho, utan istället fortsätter Sakai med att liksom i de senaste samlingarna ha löst sammankopplade historier: Personer som har en liten roll i en historia kan få en betydligt större i nästa, och det är mycket tydligt att Usagi verkligen vandrar genom Japan, då han ibland stannar lite längre i en by som vi därigenom får lära känna lite bättre.

Jag tycker att det är en bra förändring eftersom det fanns en klar risk att det skulle bli för mycket upprepningar i längden med den äldre stilen, där de korta historier var helt fristående; trots allt är det svårt att variera sig även för en serieskapare av Sakai rang efter mer än 160 tidningar.

Det som är lite problematiskt är att vissa trådar riskerar att dra ut på tiden alltför länge; själv gillar jag visserligen Inazuma/Jei som karaktär väldigt mycket, men nu har det varit tillräckligt många episoder där hon/han nästan infångats att det kan räcka, och assassinatorligan Koroshi skulle också må bra av att få vila lite.

Men det är petitesser, och historier som mini-sviten om den unga kvinnan Ayumi, där bland annat titel-historien ingår, gör att problemen blir rätt så ointressanta. Det är inte alltför många som är lika bra som Sakai på att skapa gedigen, god underhållning, och jag har alltid uppskattat sånt.

Vanligen är det sorgliga med en ny Usagi-bok att jag vet att det kommer att dröja något år innan nästa dyker upp, men i år blir det bättre med den saken. I oktober ska original-boken Usagi Yojimbo: Yokai komma ut, och jag kommer garanterat köpa den så fort jag kan :-)

Direktlänk 3 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 155 andra följare