Last Days of an Immortal

27 februari, 2014 at 21:28 (Europeiska serier, Science fiction) (, , , )

Last Days of An Immortal - cover

Jamen äntligen fick Fabien Vehlmann till en fullträff! Efter en mängd Spirou-album, smånoveller om kriminell brittisk överklass, en fransk monsterjagande markis, hemskheter i sagoskogen, samarbete med Jason, och häromsistens en svartsynt efter katastrofen-serie, alla serier som haft sin poänger och varierat från helt OK till bra så kan jag till slut reservationslöst rekommendera en serie av honom: Last Days of an Immortal, med teckningar av Gwen de Bonneval (manusansvarig för William and the Lost Spirit).

LDofI är en cerebral science fiction-serie om ungefär 150 sidor, utgiven på förlaget Archaia. Elijah är en filosofi-polis vars uppdrag går ut på att försöka medla mellan och förstå sig på alla de förunderliga utomjordiska raserna som finns i universum. Uppdragen kan variera från rättframma av typen ”Varför dödade X Y?” till mer esoteriska där uppdragen är oerhört vagt formulerade eftersom ingen ännu ens förstår om varelserna ifråga är intelligenta och varför de i så fall betett/beter sig som de gör.

Det centrala uppdraget i boken är ett av de senare slagen där två eventuellt intelligenta raser på en planet ser ut att vara på kollisionskurs. Elijah ger sig i kast med uppdraget som efterhand slukar mer och mer av hans uppmärksamhet, i så hög grad att alla Elijah samarbetar; människor kan nämligen backa upp sig själva och backuperna, kallade ekon,  har fristående liv och kroppar så vid behov kan flera versioner av samma individ finnas till samtidigt.

Last Days of An Immortal - Merge

Därav titelns referens till odödlighet för med kontinuerliga backuper finns det ingen begränsing för livslängden. Vad titelns sista dagar anbelangar handlar de om ett filosofiskt dilemma för Elijah själv: Nackdelen med att använda ekon är att när ett eko införlivas med originalet så får visserligen den individ som finns kvar tillgång till bådas minnen av vad de gjort när de var fristående, men tyvärr försvinner också en del gamla minnen. Så för Elijah är frågeställningen om garantin om odödlighet egentligen är värd det, med tanke på priset.

Det är en ytterst lågmäld serie som framför sin historia utan yviga gester och där det mesta av handlingen skildras via dialoger och resonemang mellan Elijah och kollegor, Elijah och svårförståeliga icke-människor, och givetvis mellan Elijah och Elijah. Det som Vehlmann lyckas så bra med här är skildringen av varelser så fjärran från oss; inte bara utomjordingarna utan även människorna tänker och resonerar drastiskt annorlunda i och med det samhälle som är möjligt tack vare ekona och annan teknologi.

Med andra ord är LDoaI alldeles excellent science fiction, science fiction av det slag som intresserar sig för hur teknologi förändrar människorna, och hur andra tankemönster än de mänskliga kan vara konstruerade. Att Vehlmann också lyckats skapa en komplex huvudperson, både känslomässigt och intellektuellt, gör bara serien ännu bättre.

Sen är också Gwen de Bonnevals bidrag utmärkt, utfört i gråskala och med mycket avskalade och ibland nästan schematiska teckningar. Känslan när jag ser teckningarna är desamma som när jag läser texten: Det här handlar om ett intellektuellt dilemma som trots Elijahs starka känslor ändå hanteras på ett svalt och kalkylerande sätt.

Last Days of an Immortal var en riktigt stor positiv överraskning för min del. Jag hade vant mig vid att Vehlmann var en kompetent manusförfattare som alltid var värd att läsa men inte mycket mer än så. Men här har han som sagt lyckats till 100%; det är en serie jag kommer minnas. Inte för att förringa de Bonnevals insats, hennes teckningar har definitivt en stor del seriens känsla, men det var Vehlmann som stod för det rejält oväntade här :-)

Last Days of An Immortal - Worries

PS. Jupp, Elijah ser ut som Jean-Luc Picard; inte bara på grund av (bristen på) frisyr, men också för att hans kläder ser ut som precis de slags trikåer som alla i Starfleet verkar älska att klä sig i. Och inga protester från mig, Picards utstrålning är ju också känslomänniskan med ett lite kyligt yttre. Plus att han såklart är den bästa Star Trek-kaptenen! DS.

Direktlänk Lämna en kommentar

Lite euro-scanlations 2: Alone

11 februari, 2014 at 21:52 (Europeiska serier) (, , , )

Alone 1 - cover

I mini-serien om nyare euro-scanlations handlar det idag om serien Alone: Hittills sju översatta album skrivan av Fabien Vehlmann (bland annat nuförtiden ansvarig för manus till Spirou) och tecknade av Bruno Gazzotti.

Alone är ett bidrag till den klassiska genren Efter katastrofen. När den börjar är det en vanlig kväll i en fransk stad, med barn som läser läxor, trakasseras av jämnåriga, äter middag. Dagen efter är allt förändrat: Alla vuxna är försvunna och bara barn finns kvar. Men inte heller alla barn är kvar, det är bara en bråkdel som rör sig i den övergivna staden. De hittar varandra, tar hand om de riktigt små barnen som inte kan klara sig själva, och försöker förstå vad som hänt och om det finns andra överlevande kvar på andra ställen i världen.

I förra inlägget skrev jag om hur serien A Little Temptation överraskade mig när den plötsligt blev en mycket mörkare serie än jag trott. Samma sak gäller Alone men kanske i ännu högre grad eftersom den tar så pass lång tid på sig att mörkna. De första albumen är precis vad man kan vänta sig av en sådan här serie. Gruppen av barn vi får följa drabbas av inre slitningar där några försöker upprätthålla ett vanligt liv i förhoppningen att allt snart kommer bli som vanligt igen, medan andra är övertygande om att det aldrig kommer att ske och att de måste förbereda sig på ett liv i den värld de nu lever i.

Alone - Allvar

Visst finns det små detaljer som gör historien lite personligare än en del andra i genren, som den lilla mycket unga pojken som först är överlycklig eftersom han kan få precis alla leksaker han kan tänka sig men som blir mer och mer deprimerad, oavsett hur många saker han samlar på sig, men överlag följer serien det utstakade mönstret. Inklusive mötet med en annan och större grupp barn som leds av en karismatisk pojke, en pojke som visar sig vara en tyrann med blodig smak. Men jag kan inte säga mig att jag var särskilt engagerad i serien. Den var proffsigt skriven som alltid när Vehlmann svarar för manus, men också inte särskilt originell eller personlig, vilket också är rätt typiskt för honom. Gazzottis teckningar är likaså typiska för europeiska allåldersserier; det mest originella med dem var nog att serien var lite mörkare och mer realistisk i sin handling än serier med det här utseendet brukar vara.

Men så händer det: Serien tar en (för mig) mycket oväntad och mer tragisk vändning som gör att den rör sig bort från Efter katastrofen-genren och mot mer originella genrer när det femte albumet avslutar den första arcen av serien. Om jag ska vara helt krass gör det förstås inte serien bättre i sig; sidorna jag läst är samma sidor. Men det gör serien mer originell och mer gripande, och det gör mig definitivt mer nyfiken på vad som kommer hända i fortsättningen.

Jag är inte alls säker på att Vehlmann kommer lyckas fortsätta hålla mitt intresse vid liv om serien håller på alltför länge, men för tillfället är jag väldigt nyfiken på vad som kommer hända. Sju album finns i scanlation, det åttonde finns redan på franska och kommer förhoppningsvis översättas snart det med. Alone är inget mästerverk men jag blir alltid glad när någonting jag läser lyckas överraska; det händer inte ofta så för min del är det ett stort plus :-)

Alone - Haj

PS. Googlade lite nu innan jag postade det här och ser att engelska Cinebook har utannonserat att de kommer ge ut Alone, med första albumet nu i vår. Bara så ni vet! DS.

Direktlänk 1 kommentar

I Vipers klor

6 juli, 2013 at 18:31 (Europeiska serier, Serier) (, , , )

Spirou är så gott som unik i Sverige i och med att det är en komisk äventyrsserie i klassisk europeisk stil som fortfarande översätts och kommer ut i en upplaga avsedd för den stora allmänheten. Asterix lär fortsätta komma ut men den har en frekvens långt under Spirous, medan Lucky Luke som höll ut länge nu har lämnat Egmont och vad priset och distributionen kommer bli på dess nya förlag Albumförlaget återstår att se. Sen finns det förstås ströserier, som Smurferna (eller med den nya stavningen, Smurfarna) som fick en ny chans tack vare filmen. I övrigt är det tomt.

Det är intressant att fundera på varför Spirou hållit ut. Det finns givetvis flera orsaker, som just att den faktiskt kommit med nya album i stadig takt, men en starkt bidragande orsak är nog att den vågat förändras. Lucky Luke och Asterix ser ut som de alltid gjort förutom att de är sämre idag än de var när Goscinny levde (Asterix långt långt långt sämre) medan Spirou har fått nya författare och tecknare som vågat ändra på formeln. Resultatet har varierat men det viktiga är just att det har varierat :-)

Tyvärr har inte de intressantaste Spirou-serierna kommit till Sverige, dvs Ett äventyr med Spirou och Nicke av…, men å andra sidan var det via den serien som Fabian Vehlmann (manus) och Yoann (teckningar) först visade vad de gick för vad gäller Spirou. Och nu har deras tredje ”vanliga” Spirou-album kommit ut på svenska: I Vipers klor.

I Vipers klor omslag

Först som sist skulle jag vilja säga att I Vipers klor är det svagaste av parets album. Zarkonerna anfaller hade underbara teckningar an den muterade djungeln runt Champignac och kändes fräscht jämfört med de närmast föregående albumen, och Den mörka sidan av Z hade en lika suggestiv miljö i skildringen av månens svarta yta. Mer problematiskt har det varit med manusen; Vehlmann är bra på detaljer och inte alls dum vad gäller personlighetsskildringar, men jag har aldrig läst någon serie av honom som haft en riktigt bra grundhistoria. De har alltid känts lite som en efterhandskonstruktion, som en nödvändig plafond för att fylla ut med de mer intressanta smådetaljerna. Det gäller Spirou, det gäller markisen av Anaon, det gäller Svart tomtebloss. Det är symptomatiskt att det bästa av Vehlmann jag läst är böckerna om Green Manor som består av korta serier istället för albumlånga diton. Eftersom I Vipers klor delar manussvagheterna och det den här gången saknas en mer fantasifull miljö känns albumet lite tråkigare eftersom Yoann inte får briljera.

Men det finns bra saker i den här historien med, framförallt att Vehlmann & Yoann nu känns varma i kläderna och definitivt vågar göra sin egen Spirou utan att det känns som en sämre kopia av tidigare serier. Här fortsätter kritiken av den globala kapitalismen med dess ultrarika representanter som vi såg en början på häromsistens. Spirou blir lurad att skriva på ett kontrakt där han i princip blir en slav; en rik och bortskämd slav men maktlöss efter att ha skrivit över rätten till Spirou-karaktären på en halvgalen magnat. För i den här versionen av serien Spirou är Spirou precis som Tintin ursprungligen både en äventyrare som är med om allt det vi läser i serien och en kändis eftersom alla i serien läser samma seriealbum som vi i den riktiga världen (om det här var en superhjälteserie skulle jag nu kunna prata om vilket parallellt universum serien utspelar sig i…). Det finns flera metaskämt också när andra kända hjältar som Läderlappen och Indiana Jones dyker upp i lätt igenkännliga karikatyrer.

I Vipers klor - Läderlappen

Spirou, Nicke, Sickan (som är en vanligtvis underutnyttjad karaktär som den här gången åtminstone får en någorlunda viktig roll) blir alla tvungna att fundera på vad som är rätt och fel och de delarna fungerar fint. Men de mer civilisationskritiska delarna känns mer malplacerade ; för mig känns det lätt respektlöst när någon sida eller två ägnas åt att skildra ett förtryckt och fattigt folk som med risk för livet försöker fly i båtar för att sedan snabbt glömmas bort när Spirou et al fortsätter med sina äventyr. Om man ska ta upp allvarliga ämnen tycker jag att man antingen måste ta dem mer på allvar eller låta dem vara en naturlig del av bakgrunden istället för att som här sätta dem i förgrunden i några rutor och sen prompt ignorera problemen.

Så en del kritik har jag men jag är absolut glad att Egmont fortsätter översätta Spirou. För min del skulle albumen kunna bli lite dyrare också om det skulle innebära att fler europeiska serier gavs ut, men det ser knepigt ut med den saken :-/

Direktlänk 3 kommentarer

Den mörka sidan av Z

7 september, 2012 at 14:46 (Serier) (, , , )

Ser man på, det dök upp på svenska till slut, det senaste Spirou-albumet, signerat Fabien Vehlmann (manus) och Yoann (teckningar). (OK, lite många kommatecken i den meningen men sånt händer.)

Innehållet visade sig vara en direkt uppföljning på boken innan, Zarkonerna anfaller, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att när den slutade var staden Champignac och även grevens slott lagt i ruiner efter att Zafirs senaste uppfinningsförsök inte gått som det var tänkt. I Den mörka sidan av Z får vi se vad det var han egentligen ville åstadkomma och det är storvulna planer; faktiskt så storvulna att han sett sig tvungen att bli sponsrad av andra.

Zafir var en intressant figur redan i Franquins första album som introducerade honom. Här fanns en person som inte passade in i det vanliga mönstret god/ond som alla andra gör; Zafir är inte ond i sig för även om han hjärntvättar sina underhuggare är det egentligen bara för att han är så fascinerad av sina vetenskapliga teorier och försök. När han dök upp i Zarkonerna anfaller för att ”låna” några av grevens substanser var det återigen för att han var så fixerad vid sina försök att han aldrig reflekterade över det moraliska i att stjäla från greven, och som titeln antyder fortsätter Den mörka sidan av Z att belysa Zafirs karaktär.

På många sätt är Zafir en spegelbild av greven: Båda låter ibland sin uppfinningslusta leda dem in på tvivelaktiga vägar, men där greven ändå presenterats som att han håller sig på det godas sida har Zafir istället en tendens att hamna på det ondas (som när Ricke använder sig av Zafir för sina egna planer). Det intressanta med Vehlmann & Yoanns Spirou-serier är att greven nu kritiseras mer än förut och t o m jämställs med Zafir. I Zarkonerna anfaller skäller Spirou ut båda två för att de är så obetänksamma, och i flera av Ett äventyr med Spirou och Nicke av…-böckerna syns samma drag av att man poängterar mer av de mörka sidorna av grevens påhittighet.

Men även om jag gillar den allvarligare grundtonen i Vehlmann & Yoanns Spirou är allt inte bra. Humorinslagen är visserligen inte tråkiga men liksom i andra serier jag läst av Vehlmann har han svårt att hålla ihop en längre historia. Det blir för spretigt, med scener som saknar ett naturligt flyt mellan varandra, och bihandlingar som känns slumpartat inslängda. Vehlmann har bra idéer och hanterar detaljer galant (som exempelvis hur man får in den hopplöse Spip i handlingen), men den längre narrativa strukturen har han problem med. Han har också en tendens att småfuska: Om han vill ha med t ex en scen där det krävs att någon klarar sig utan rymddräkt på månen så slänger han in en kort deus ex machina-förklaring, istället för att få in det på ett naturligare sätt i handlingen. Det är på intet sätt en katastrof eftersom hans Spirou-manus är bland de bästa efter Frranquins, men det går ändå inte att undvika att notera eftersom så mycket annat är så bra.

Yoanns bidrag är däremot utan skavanker. Liksom i det förra albumet är det främst i miljöskildringen han triumferar: I Zarkonerna anfaller var det en märklig djungelvärld med muterade växter och djur, medan det här handlar om en ödslig månyta. Riktigt bra!

Jag hoppas att Egmont kommer fortsätta med sin Spirou-utgivning men jag är ärligt talat inte optimistisk. Visst är serien bra men jag undrar hur det är med det ekonomiska. Förutom Spirou och Lucky Luke ges i princip inga fransk-belgiska serier av den här sorten ut längre, och framförallt inte med ett så lågt pris. Om man jämför med Danmark där man också får översatt Ett äventyr med Spirou och Nicke av…-serien har Egmont gett upp; det är det lilla förlaget Cobolt som nuförtiden står för nya Spirou-album, och de prissätts på ett helt annat sätt där det här albumet är ungefär 3 gånger dyrare än det svenska. Själv ser jag hellre att albumen blir dyrare men att de ändå översätts istället för att de inte kommer ut alls.

Men jag kan ha fel; Den mörka sidan av Z har ju faktiskt kommit ut här. Så köp den och visa för Egmont att det finns en marknad så kanske vi kan få se fler titlar i framtiden också :-)

Direktlänk 1 kommentar

The Marquis of Anaon

21 maj, 2012 at 12:42 (Serier) (, , , )

En liten paus i SIS-recensionerna, och istället en fransk albumserie skriven av Fabien Vehlmann, den mycket produktiva mannen bakom bland annat Green Manor, Svart tomtebloss, diverse Spirou-böcker, och annat smått och gott. Albumserien ifråga, The Marquis of Anaon, är tecknad av Matthieu Bonhomme och består av fyra album (hittills): The Isle of Brac, Black Virgin, Providence, och The Beast.

Serien handlar om den franska adelsmannen Jean-Baptiste (åtminstone kallas han för markis) i början av 1700-talet och hans försök att utreda de mystiska och synbarligen övernaturliga händelser han bevittnar. Själv är han tvivlande, men hans försök att se realistiskt på det som hänt uppskattas inte alltid av andra; antingen är man vidskeplig och aggressiv mot icketroende, eller så kittlas man av det oförklarliga och vill inte störas av fakta.

Hittills har jag tyckt att det jag läst av Vehlmann har varit kompetent men inte särskilt upphetsande; trevlig läsning men inte mycket mer. Den här serien lyckas nästan bli någonting mera men den faller ändå på mållinjen. Upplägget är intressant med väl genomtänkta intriger och Vehlmann är noggrann, något som behövs i den här serien som ibland påminner om en något romantiserad CSI: 17XX. Jag uppskattar också att det är stor variation på de fyra albumen, och det är inte alltid skepticismen segrar.

Från The Isle of Brac

Bonhommes teckningar är distinkta både i linjer och färger; det är skönt att se i en tid när alltför många färgläggare väljer alltför blaskiga eller tonade färger (något jag klagat på förut). Det är inte de mest originella illustrationer jag har sett, men de gör det de ska utan krusiduller. I de senare albumen, framförallt det sista, ändras stilen och blir mer varierad och personlig, men samtidigt försvinner en del av tydligheten från tidigare. Men slutresultatet är bättre, mer spännande teckningar.

Från The Beast

Mållinjefallet? Personbeskrivningen, som liksom i de andra Vehlmann-serier jag läst är alltför platt. Alla personer, inklusive huvudpersonen själv, verkar bara finnas med för att driva handlingen framåt. Om någon är ond är det för att det behövs en ond person för intrigens skull; är någon ledsen är det likaså för att driva handlingen framåt (exempelvis genom  att någon annan tycker synd om personen ifråga och därför gör någonting).

Att skildra känslor eller personlighet bara för dess egen skull, för att bygga en mer tredimensionell bild av en människa är någonting som Vehlmann helt hoppar över. Nu är det inte någonting som jag tycker är ett krav för en bra serie (eller en bra bok för den delen; jag är ändock en stor diggare av klassisk science fiction som inte precis utmärker sig för djupare personskildringar), men problemet med serierna om Anaon-markisen är att det är en typ av serier där ett större engagemang hos mig för de personer jag läser om skulle göra serien mycket bättre. Typexempel: Det känns inte så himla spännande hur det ska gå för någon jag inte bryr mig ett vitten om…

I den sista boken, The Beast, kompliceras bilden en smula. Jean-Baptiste känns mer som en riktig människa med vänner och familj, och djupare tvivel om vad som är rätt och fel. Det är också den bok som mest avviker från CSI-modellen, och om det blir fler böcker om markisen kommer det bli intressant att se var de tar vägen.

Allt som allt en bra förströelse för stunden, med vissa anspråk på någonting mer i The Beast. Att som Yvan Delporte kalla Vehlmann för 2000-talets Goscinny är att ta i; produktiv är Vehlmann, men han har allt en bit kvar till kvalitén hos Goscinny :-)

Från Providence: En fejkad pamflett om markisens äventyr

PS. Serien finns mig veterligen bara översatt till engelska som scanlations, och det är därifrån bilderna är hämtade. Som vanligt med scanlations är själva översättningen ibland småslarvig, men gjord med mycket hjärta, typ i pamfletten härovan! DS.

Direktlänk 4 kommentarer

Jason & Vehlmann Team-Up: Isle of 100,000 Graves

12 juli, 2011 at 12:35 (Serier) (, )

Drömteam? Jason är en av de senaste decenniernas mest kritikerrosade europeiska serieskaparna, och Vehlmann har uppmärksammats mer och mer som en ny manusförfattare att hålla ögonen på. Resultatet av deras samarbete finns nu att läsa: Isle of 100,000 Graves, en ruggig liten historia om en ö där man utbildar skarprättare. Eller om man ska vara exakt, en blandning av bödlar och torterare.

Ön blir besökt av Gwenny, en ung flicka som försöker hitta sin försvunne pappa och som i sökandet får nys om ön. Sen följer en ganska typisk Jason-historia med deadpan-humor à la Buster Keaton oavsett vad som händer; bildsekvensen

  1. Någonting orimligt/ohyggligt/känsloladdat händer
  2. En stum serieruta där alla har samma pose som innan
  3. Någon säger någonting i lugn ton

är så vanlig i Jasons serier att den riskerar bli en kliché (men han gör det alltid bra!).

För oavsett Vehlmanns bidrag känns det här mycket mer som en Jason-historia än en Vehlmann-dito. Delvis beror det på att Jasons teckningsstil är så extremt idiosynkratisk; man känner igen hans serier omedelbart, bara man kastar ett getöga på dem. Här och där kan man se tecken på Vehlmann, som att det finns en del sekvenser som är mer groteska och närapå sadistiska än vad Jason vanligtvis är. Det påminner om inslag i Svart tomtebloss, Vehlmanns serie som kom ut på svenska tidigare i år, som också hade delar som kändes som om de lagts till mer för att chockera än för att de egentligen behövdes.

Det är kanske det som är mest synd med Isle of 100,000 Graves: Vehlmann har ansträngt sig till det yttersta (och mestadels lyckats) för att skriva en Jason-serie så som Jason själv skulle kunna ha gjort det, istället för att skriva en Vehlmann-serie. Det har blivit en helt OK Jason-serie, och sådana är alltid värda att läsas, men jag hade tyckt det varit betydligt intressantare att se mer av ett samarbete där slutresultatet varit mer av en syntes där 1+1=3, istället för det som nu blev, dvs 1+1=1.

Direktlänk 4 kommentarer

Hemskheter i sagoskogen: Svart tomtebloss

20 maj, 2011 at 22:29 (Europeiska serier) (, , )

Förlaget Epix ger ut bra moderna serier igen, och jag kan bara säga Halleluja! Något enstaka album här och där har de klämt ur sig, men lagom till SPX fick de ut flera på en gång. Ett av dem var den sorgligt försenade Lille prinsen-boken som jag redan hunnit köpa och läsa på engelska, men Svart tomtebloss, skriven av Fabian Vehlmann tillsammans med Marie Pommepuy (ena halvan av tecknarparet Kerascoët)  och tecknad av just Kerascoët, var ny för mig. Vehlmann skriver bland annat Spirou nuförtiden, och Kerascoët har jag berömt tidigare för bland annat deras Miss Don’t Touch Me-böcker.

Svart tomtebloss är för att fatta mig kort en fullständigt ohygglig historia, tecknad med all den charm och gullighet som Kerascoët kan uppbringa. Ohygglig i bemärkelsen att det som händer är ohyggligt, inte att serien är ohyggligt dålig alltså ;-) Utan att någonsin förklara var de kommer ifrån (även om det starkt antyds att de hör hemma i en död flickas fantasivärld) får vi följa ett antal småväsen när de försöker överleva i den skog de oväntat hamnat i. Huvudpersonen Aurora gör sitt bästa för att hjälpa de andra och lära känna skogsdjuren men till ingen nytta: Mat är det brist på, men ond bråd död och svikna löften finns i överflöd.

Teckningarna är som sagt precis så bra som man kan önska sig, med akvarellfärger som ibland påminner om Elsa Beskows illustrationer och med de typiska intagande figurteckningarna som så många moderna franska serietecknare anammat (som till exempel Sfar, Blain, med flera).

Men manuset har jag lite svårare för. Det är inte direkt dåligt, men det blir för mycket frosseri i hur illa det kan gå och för lite annat. Det finns en grundhistoria om kärlek och individualitet med Aurora i huvudrollen som jag tycker är intressant, men Vehlmann tappar tråden i mitten av boken då det bara känns som en variation på Tio små negerpojkar/indianpojkar/cyklister/soldatpojkar. Mot slutet tas Aurora-tråden upp igen, men då känns det nästan lite påklistrat eftersom det var så länge sen den sist berördes.

Men trots det vill jag rekommendera den här serien. Teckningarna är suveräna, och historien är  med sina brister ändå värd att läsa. Och sen gillar jag ju brytningen mellan manus och illustrationer (råhet kontra gullighet) när den fungerar som i den här nattsvarta sagan. Så köp den, och sen kanske Epix fortsätter med sin comeback i det lilla :-)

Direktlänk 9 kommentarer

Spirou lever – Zarkonerna anfaller

21 november, 2010 at 21:59 (Serier) (, , )

Tyvärr verkar det som om Sverige inte kommer att få se albumen som ingår i serien Ett äventyr med Spirou och Nicke av…, böckerna av diverse serieskapare som får göra sin egen version av Spirou, precis som de känner för. Men vi får iallafall läsa Zarkonerna anfaller, det första vanliga Spirou-albumet av teamet Yoann/Vehlmann, som fick chansen att ta över serien efter sin mycket lyckade De förstenade jättarna (som jag redan skrivit om).

Precis som i den tidigare serien lyckas Yoann/Vehlmann utmärkt med att modernisera Spirou utan att det känns krystat, och resultatet är ett bra exempel på hur en klassisk fransk-belgisk serie kan fortsätta utvecklas när nya krafter tar över. Jag var väl en av de få som gillade Morvan/Munueras version, men medan den gick åt det mer spektakulära och sf-artade hållet har istället Yoann/Vehlmann valt att bli en gnutta mer realistiska.

I fråga om hur personerna i serien skildras alltså; handlingen är minst lika fantastisk som något tidigare album, när Zafirs planer orsakar en katastrof i Champignacs omgivningar med mutationer och allehanda skumma varelser som följd. En del gamla bekantskaper dyker upp (som Spirous gamla pickolokostym) och en del nya (som Lena och Astrid, de svenska elektronik/mekanik-ingenjörerna), i en mycket trevlig blandning.

Men för att återgå till personskildringen så är det alltså några betydligt mer vuxna Spirou och Nicke vi får möta här, och det fungerar alldeles utmärkt till, exempel när Spirou blir upprörd över hur obetänksamma forskare kan ställa till det; han kunde visserligen bli arg förut, men här känns det som om det plötsligt är på allvar. Zafir är också han den moraliskt komplicerade och inte uppenbart gode/onde person jag föredrar, och jag uppskattade hur grevens likheter med honom betonades.

(Klicka för större format)

Det är givetvis inte så att en realistisk serie à la Yoann/Vehlmanns Spirou automatiskt är bättre än en mer komisk à la Franquins, men det är roligt som omväxling efter åratal av mestadels trötta kopior av Franquin. En del grus i maskineriet finns det (Spips deltagande känns lite yxiga, men det har jag å andra sidan nästan alltid tyckt när han är med), men det ska bli kul att se hur de hanterar Spirou nu när de faktiskt är ansvariga för serien i fortsättningen ;-)

Direktlänk 15 kommentarer

Cinebook, del 3

10 januari, 2010 at 22:16 (Europeiska serier) (, , , , , )

Jahapp, dags för näst sista delen av Cinebook-genomgången. Det blir bara tre serier idag, alla tre helt OK hantverk men bara en med lite mer personlig charm…

I.R.$.: Manus Stephen Desberg, teckningar Vrancken. Typisk fransk actionserie ner i minsta detalj; det ovanligaste är väl att huvudpersonen jobbar för IRS (amerikanska skatteverket) istället för någonting mer standardartat som CIA. Inte för att det spelar den minsta roll, med tanke på att huvudrollsinnehavaren kan slåss, förföra kvinnor och dra de mest långsökta slutsatser från skurkarnas deklarationer lätt som en plätt.

Det är lite för stelt för att passa min smak, i den där pseudo-fotorealistiska stilen som är så gudisgförbarme tråkigt att titta på, och ett manus där jag inte bryr mig om Larry Max (skatteindrivaren / James Bond.typen i fråga) det minsta. Ändå är det inte helt uselt för Desberg kan åtminstone skriva en historia som håller ihop, och till och med överraska en smula med slutavslöjandet (eller för att vara mer exakt, det är inte förrän några få sidor innan avslöjandet som jag känner mig helt säker på vad skurken egentligen gjorde under andra världskriget. Ett litet plus för att den första Cinebook-boken innefattar två franska album som tilsammand bildar ett avslutat helt (fler delar finns dock). Betyg: I första delen av Cinebook-genomgången skrev jag om två av serierna att de skulle kanske passa i Agent X9, varpå det visade sig att de redan hade gått där. Så därför säger jag nu istället: Jag skulle inte bli förvånad om I.R.$. gått i Agent X9 ;-)

Largo Winch: Manus Van Hamme, teckningar Francq. Ha! En serie som till och med jag vet att den gått i Agent X9, och det är förståeligt. Ett rätt så tajt manus av Van Hamme som visserligen drar ut på handlingen lite väl mycket i första halvan av boken (dvs motsvarande det första franska albumet; liksom I.R.$. innehåller den första Cinebook-boken två franska album) men det gör inte så mycket eftersom den andra havlan avslutar introduktionshistorien. Teckningarna är också mycket roligare än i I.R.$.; de är inte direkt nyskapande i sin tidig Hermann-stil men de är utan tvekan serier.

Jag kommer inte köpa fler delar men det är mest för att det inte är min typ av serie (plus att det är lite onödigt rått våld här och där; jag gillar inte när författaren envisas med att ta livet av oskyldiga bipersoner som Van Hamme gör här), men för den som är mer förtjust i fransk action à la Bernard Prince är det ett mer lockande köp. Ett litet minus till tecknaren är att det är 100% uppenbart vem i bolagsstyrelsen som är ute efter Largo Winch i och med första bilden på dem; varför kan så många tecknare inte låta bli att göra triviala misstag som genast avslöjar skurken?!? Betyg: Den inte bara skulle passa bra, den gör det redan, i ni-vet-nog-vilken tidning.

Green Manor: Manus Vehlmann, teckningar Bodart. Här har vi till slut den serien som charmade mig mest av dagens, och en serie som inte alls var vad jag trodde (vilket oftast är ett plus för min del). Efter alla action-serier jag läst räknade jag med någonting liknande här men hej vad jag bedrog mig. Green Manor är en sofistikerad, charmig och smålustig serie med kortare episoder som har det gemensamt att de utspelas i och omkring gentlemannaklubben Green Manor i London på 1800-talet. Eller gentlemen; medlemmarna är alla besynnerligt intresserade av mord och allsköns kriminalitet som de berättar historier om för varandra (och ibland utsätter varandra för).

Det är absolut inga grafiska gruvligheter utan mer av Roald Dahls noveller för vuxna, med den typiska knorren som (ibland) överraskar. Mycket trivsamt, och med teckningar som inte gör minsta anspråk på att vara realistiska och istället satsar på kurvor, karikatyrer och personlighet. Jag måste säga att det var en frisk fläkt efter alltför många serier som påminde alltför mycket om varandra att läsa Green Manor, och att den dessutom nöjer sig med ”bara” tre album på franska (två hos Cinebook) gjorde det extra nöjsamt. Fler hade riskerat att bli för mycket upprepning, men till 150 sidor innefattande 16 kortare historier och en liten ramberättelse räcker upplägget gott. Betyg: Mycket trevligt, och om man beställer från Amazon UK kostar det inte mycket heller.

Nästa gång blir det de sista Cinebook-titlarna, och då vankas det lite forntid och lite framtid. Om jag inte klämmer in något icke-Cinebook-relaterat först, förstås :-)

Direktlänk 7 kommentarer

Ett Spirou och Nicke-äventyr av Yoann och Vehlmann: De forstenede kæmper

9 augusti, 2009 at 17:58 (Europeiska serier) (, , , )

För några månader sedan skrev jag om olika sätt att modernisera klassiska serier som Spirou och Blake & Mortimer med anledning av några nya album. Nu har jag äntligen lyckats få tag på och läsa det första albumet i serien Une aventure de Spirou et Fantasio par…, en serie Spirou-album som inte ingår bland de vanliga och där olika serieskapare får göra sin egen version av Spirou. Jag gillar idén och har velat läsa dem ända sedan jag fick reda på att de fanns, men tyvärr har de lyst med sin frånvaro i Sverige. I Danmark har däremot Egmont gett ut dem, och när jag kom hem från Japan låg den första volymen, De forstenede kæmper, i brevlådan.
Så hur annorlunda är den då jämfört med de vanliga Spirou-serierna?
Svaret beror på vilka Spirou-serier man jämför med. Det är långt ifrån Franquins historier, utan tvekan, men klart närmare Morvan & Munueras version; om man tänker sig M & Ms Spirou men med en smula vuxnare framtoning så kommer man ungefär rätt. Historien i sig, med en jakt på en arkeologisk sensation, skulle kunna vara från vilken Spirou-serie som helst, men detaljerna är annorlunda. Nicke blir vampad och därmed lurad att hjälpa antagonisten; Spirou själv blir en smula kär vilket besvaras; människor dör på riktigt.
På det hela taget hade jag rätt trevligt när jag läste De Forstenede kæmper, med en känsla av att jag läste en historia om några gamla vänner som hade växt upp en smula sen sist. Att sedan serien är ett one-shot utan konsekvenser för andra serier är helt okej; alla serier behöver inte vara världsomvälvande.
Teckningarna är också trevliga i sin lite smått kantiga stil, men ändå igenkännbara som en klassisk europeisk äventyrsserie.

För några månader sedan skrev jag om olika sätt att modernisera klassiska serier som Spirou och Blake & Mortimer med anledning av några nya album. Nu har jag äntligen lyckats få tag på och läsa det första albumet i serien Une aventure de Spirou et Fantasio par…, en serie Spirou-album som inte ingår bland de vanliga och där olika serieskapare får göra sin egen version av Spirou. Jag gillar idén och har velat läsa dem ända sedan jag fick reda på att de fanns, men tyvärr har de lyst med sin frånvaro i Sverige. I Danmark har däremot Egmont gett ut dem, och när jag kom hem från Japan låg den första volymen, De forstenede kæmper, i brevlådan.

Så hur annorlunda är den då jämfört med de vanliga Spirou-serierna?

Svaret beror på vilka Spirou-serier man jämför med. Det är långt ifrån Franquins historier, utan tvekan, men klart närmare Morvan & Munueras version; om man tänker sig M & Ms Spirou men med en smula vuxnare framtoning så kommer man ungefär rätt. Historien i sig, med en jakt på en arkeologisk sensation, skulle kunna vara från vilken Spirou-serie som helst, men detaljerna är annorlunda. Nicke blir vampad och därmed lurad att hjälpa antagonisten; Spirou själv blir en smula kär vilket besvaras; människor dör på riktigt.

På det hela taget hade jag rätt trevligt när jag läste De Forstenede kæmper, med en känsla av att jag läste en historia om några gamla vänner som hade växt upp en smula sen sist. Att sedan serien är ett one-shot utan konsekvenser för andra serier är helt okej; alla serier behöver inte vara världsomvälvande.

Teckningarna är också trevliga i sin lite smått kantiga stil, men ändå igenkännbara som en klassisk europeisk äventyrsserie.

På det hela taget får jag intrycket av att Yoann och Vehlmann också hade trevligt när det skapade albumet. Det finns ingen känsla av att de tvingat sig själva att skapa en radikalt ny version av Spirou, utan istället att de har gjort precis det som var tanken:

Ett Spirou-album i den stil de tycker passar bäst.

Jag ser fram emot att läsa nästa bok i serien av Frank Le Gall som borde dyka upp hemma hos mig i veckan. Och  jag är inte ensam om att ha uppskattat Yoann och Vehlmanns Spirou eftersom de har blivit utnämnda att ta över den vanliga serien i år, efter att Morvan & Munuera inte blivit så populära som man hoppats.

Direktlänk 5 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare