Inte precis grovel-worthy: Gravel
Warren Ellis har skrivit en förvirrande mängd serier. Vissa är bra men ärligt talat är många av dem rätt trista och känns som om han inte brytt sig så värst mycket om vad han skrev. Inte för att det hindrar mig att läsa dem; även hans sämsta serier har åtminstone en energi som gör att jag vänder sida efter sida tills serien är klart, och först efteråt slås jag av att jag just läst någonting ganska uselt.
Som Gravel.
För att vara en av Ellis mindre bra serier är den ovanligt lång, sisådär 40 nummer; annars är det så att de mer långlivade av hans serier också tenderar att vara bra, men den här gången gäller inte det sambandet så uppenbarligen finns det någonting i serien som Ellis gillar, även om jag inte kan se det. Längden till trots går det mycket snabbt att läsa för det här måste vara den med marginal minst text-täta serie Ellis gjort.
William Gravel är en ”combat magician” i engelska specialtrupperna SAS. Det innebär att han får ta hand om det som ingen vill låtsas om finns, dvs magiska brott. Han röker oupphörligt, dricker, klär sig i en trenchcoat, och avskyr snobbiga överklassmänniskor. Om någon tycker att det här låter som en variant på John Constantine kan jag bara hålla med; måste verkligen moderna engelska magiker vara karbonkopior på varandra?
Fast visst finns det skillnader. Eftersom Gravel är soldat så har han inte det minsta emot att döda, och det här är en riktigt blodig serie. Faktum är att de första miniserierna (dvs de som utspelar sig före den senaste titeln, Gravel) nästan helt saknar plott och bara är en ursäkt för att visa diverse guck i plågsam detalj. Mike Wolfers teckningar (han bidrar också till manus) är synnerligen plastiga och efter ett tag tröttnar jag också på hans sätt att teckna action; den tionde gången Gravel voltar baklänges i luften och skjuter med sina magiska pistoler ser det helt enkelt inte det minsta coolt ut längre. Gott om variation är det ont om i både Wolfers teckningar och Ellis manus.
Om nu serierna om Gravel bara bestått av de svartvita miniserierna hade jag låtit bli att skriva om dem, men den senaste serien Gravel, 21 nummer (avslutad men med löfte om fortsättning i framtiden), är flera klasser bättre. Framförallt är det en fråga om tempo och rytm: Där det förut bara handlat om action på maxfart från start till mål blir det nu mycket bättre uppbyggnad av historierna med lugna passager varvade med de snabba.
Ellis börjar också intressera sig mer för personerna. Innan har allt handlat om Gravel men nu blir också bipersonerna snäppet intressantare, och från att tidigare ha varit en serie som utspelar sig mot en helt tom bakgrund blir miljöerna och vad de representerar mycket intressantare. Teckningarna är dock inte mycket roligare men färgläggningen gör åtminstone att det inte ser riktigt lika trist ut längre.
Det finns antydningar till en riktigt intressant serie här, med en fascinerande beskrivning av hur Englands magi fungerar och mer tveksamhet om att det Gravel gör egentligen är någonting bra, men serien lyckas inte helt göra sig av med sina gamla synder. Det är fortfarande ett överdrivet frossande i våld, och precis när jag verkligen börjar intressera mig för de personer Gravel dragit samman för att hjälpa honom (eller snarare för att göra det smutsiga jobb som han inte känner för) så blir det ett återfall i de tidigare ovanorna och vips handlar det bara om Gravel igen. Suck.
Ellis-fans (det finns säkert sådana) ska definitivt läsa Gravel men kan med gott samvete hoppa över de tidigare. Vi andra kan deppa lite över att Ellis ibland är så förbaskat nonchalant, som här där han slarvar bort vad som skulle kunnat bli en bra serie om han bara ansträngt sig lite mer. Fast, det är klart, de där första miniserierna var nog omöjliga att rädda från soptunnan…
Smått och (inte alltid så) gott
Jag brukar ju skriva här när jag läst någon serie som jag av en eller anledning tycker är värd att ta upp. Ofta för att de är bra, men ibland för att de är dåliga (eller uppmärksammade av någon anledning), och ibland bara för att jag har lust att skriva om dem. Men sen läser jag givetvis en hel del serier som jag inte kan uppbåda intresset för att skriva om så idag tänkte jag som en liten omväxling skriva några korta ord om en del av vad jag läst senaste veckorna, utan att skriva om här. Framåt!
The Programme: Peter Milligan står för manuset och CP Smith för teckningarna i den här 12-delars miniserien om hur USAs och Sovjetunionens hemliga program för att skapa superhjältar visar sig få förödande följder när experimenten plötsligt tas fram ur sin malpåse. Har jag läst det förut? Ja jag har läst det förut. The One, Supreme Power, Miracleman, oräkneliga usla Millar-serier har alla gjort samma sak förut: Galna människor med superkrafter sliter sönder allt och alla. Milligans version är varken bu eller bä utan bara fruktansvärt förutsägbar. Det enda som sticker av en smula från normen är den extrema färgläggningen som jag gillade; tillsammans med Smiths nästan fotorealistiska stil blev det det som är det jag mest kommer ihåg. Slutsats: Jag läste den för ungefär en vecka sen men det enda jag kommer ihåg är färgerna…
Desolation Jones: En riktigt lovande liten serie av Warren Ellis med teckningar av bl a JH Williams III. Jones, fd MI6, bor i Los Angeles tillsammans med andra utrensade agenter från diverse sökerhetstjänster; LA tjänstgör här som en öppen anstalt för dylika personer. Efter att ha blivit utsatt för experiment känner han ingen smärta, inga känslor, så han är perfekt som agent om någon behöver göra ett smutsigt jobb. Förutom att han är helt opålitlig, förstås. Som sagt, lovande, men serien las ner mitt i en episod efter bara nio nummer. Slutsats: Kunde kanske blivit något, men nu får man nöja sig med den första sexdelars episoden.
Aspis – Detectives of the Unusual: Fransk övernaturlig detektivserie (det börjar finnas gott om dem nu) som handlar om Poe-detektiven Auguste Dupins medhjälpare Flora Vernet och hennes första steg på den professionella banan. Ganska elegant tecknat av Jacques Lamontagne, men med ett manus av Thierry Gloris som enbart förtjänar omdömet OK. Ett medium dör, och när fallet ska utredas lyckas Vernet lura till sig uppdraget. Men jag måste erkänna att jag inte förstår vad poängen med albumet The Dwarf with the Ectoplasma är. Problemet med en kvinnlig detektiv i franskt 1800-tal nämns, men det blir ingenting av med det. Och fallet själv känns sällsynt ointressant. Kanske det klarnar i framtida album, men jag har redan lämnat tåget. Slutsats: För dåligt manus för Epix, för snyggt tecknad för Casablanca.
Punisher post-Ennis: Jag tog mig för att läsa igenom vad som hänt med Punisher MAX-titeln efter att Ennis lämnade den. Inte för att det var min favorit-Ennis, men jag blev lite nyfiken efter att ha hört en del positiva saker om den nuvarande reinkarnation, med Steve Dillon bakom ritstiftet och Jason Aaron bakom tangentbordet. Först slet jag mig igenom Punisher MAX v1 61-75 som var rätt usla. Tror jag. Jag kommer inte ihåg någonting. Dessutom gavs det ut en trave med oneshots under samma period och de var precis lika bra. Jag minns, svagt, att Milligan skrev en av dem som var lite bättre, men det är allt. När jag sen kom in på v2 (Aaron/Dillon) så var jag uttröttad på sadistiskt våld från skurkarna och känsloläst dito från Punisher. Den nya titeln är en gnutta bättre, om inte annat så för att den har en genomgåenda handling (eftersom det är en MAX-tidning så är det ett annat universum, och här dyker Kingpin och Bullseye upp i nya och inte helt oävna tappningar) och för att det är samma par som står bakom alla numren. Men efter min överdosering blev jag inte så mycket gladare för det. Slutsats: Punisher MAX v2 ska tydligen läggas ned om några enstaka nummer, och det passar mig alldeles utmärkt; när jag läst klart den avslutande arken dröjer det innan jag vill läsa Punisher igen.
I Am Not Batman: Den här serien läste jag precis efter alla Punisher-nummer, och den var precis det jag behövde. Småfånig, alldeles underbart enkelt skriven och tecknad av Moebius (de flesta Punisher-tecknarna försöker överträffa varandra i skitig superhjälterealism). Slutsats: 8 sidor avkoppling efter Punisher-läsningen.
The Authority: Efter Ellis utmärkta start och Millars lika usla fortsättning tog jag mig för att läsa resten av The Authority. Diverse personer skriver och tecknar, men det spelar ingen roll för allt var dåligt. Riktigt enormt dåligt faktiskt, så att t o m Millars insats framstår som en höjdpunkt i jämförelse. Slutsats: Undvik.
Drowned Fish: På samma sätt som efter Punisher-läsandet behövde jag någonting helt annat som avkoppling, och Joann Sfars räddade mig med Drowned Fish, en liten 24-siding om en deprimerad guldfisk som vill ta livet av sig. Men det är inte lätt när man bor i en glasskål, så uppfinningsrikedom krävs. Slutsats: Svalkande!
The Territory: Det här nog den skummaste av serierna. En man, utan bakgrundhistoria, förföljs av monster och kastar sig i havet, blir upplockad av pirater, säljs som slav i en högteknologisk stad, tvingas slåss mot ett monster på en gigantisk cirkusarena, attraherar arenaägarens vackra dotter. 10 sidor har gått, och det är 90 kvar, och så fortsätter det. Jamie Delano är inte den enklaste manusförfattaren att följa ens en bra dag, ochdet här är inte en av dem. David Lloyd sliter på med teckningarna i sin vanliga stil men det ser rätt trist ut i den här historien som mest av allt är en Delano+Lloyd-version av Raymonds Blixt Gordon. Förutom då (nu kommer en spoiler, men strunt i det för du borde verkligen inte läsa den här boken) den Matrix-liknande tvisten på slutet som varken är bra eller oväntad. Slutsats: Suck!
Desert Peach: Avslutningsvis en serie som egentligen skulle förtjäna ett eget inlägg för Donna Barrs serie om Rommels ”okända bror” Pfirsich (”Persika” på tyska) och hans äventyr, eller vad man nu ska kalla det, under andra världskriget är en egensinnig och mycket charmerande serie. Men i och med att den nu går att läsa i sin helhet på nätet så har flera andra redan skrivit om den alldeles nyligen, t ex Shazam-gänget, så jag nöjer mig med att länka dit 
Slutsats: Charmerande.
Så, två-tre veckors strö-serieläsande. Var glada att jag inte skriver om böcker också för då hade det här blivit ännu längre!
Wells -> Wyndham -> Ellis: Freakangels
Hör superhjälteserierna till science fiction-genren eller är det en helt egen genre? Frågan har inget tydligt svar; till en början gjorde de nog det, men allteftersom har de två genrerna gått olika vägar och numera skiljer de sig åt ganska kraftigt, även om de ibland tangerar varandra. Serier som Morrison/Quitelys All-Star Superman drar definitivt åt sf-hållet, medan till exempel The Punisher är någonting helt annat. Men ibland blir likheten mycket tydlig, som i Warren Ellis (manus) och Paul Duffields (teckningar) Freakangels, en webserie som nyligen avslutades i och med att det sjätte albumet kom ut. Och det är inte vilken slags sf som helst utan en typ som är otvetydigt brittisk.
Går man lite bakåt i sf-historien så kan man inte undvika H G Wells, engelsmannen som på många sätt grundade den moderna sortens sf. Invasion från rymden (Världarnas krig), tidsresor (Tidmaskinen), kloning/mutationer (Dr Moreaus ö), rymdfärder (Den första färden till månen) är bara några exempel; han skrev också mängder av noveller som täcker upp andra delar av sf-genren. Han var inte nödvändigtvis först med de här temana, men det var hans skildringar som alla efterkommande läste och använde sig av. I hans böcker är det inte det fantastiska som är huvudsaken utan hur det påverkar mänskligheten, och dess följder.
En av hans mindre kända romaner heter Gudarnas föda som tar upp frågan om vad som ska komma efter Homo Sapiens. De nya människorna, större, intelligentare, och mer humana, misstros av de vanliga och krig utbryter; hur det slutligen går lämnar Wells öppet.
Framåt, till 1957, och en annan engelsk sf-författare: John Wyndham, mest känd för boken Triffidernas uppror. Liksom Wells fokuserar Wyndham på hur människorna reagerar när vardagen förändras, men han är lite mer pessimistisk än Wells (som sannerligen inte var någon muntergök): Det är inte triffiderna + meteorerna som gör att världen går under, det är hur människorna reagerar på katastrofen som är värst. Hans skildringar av efter katastrofen går igen i många senare berättelser, som i tv-serien De överlevande eller för den delen i zombie-serien The Walking Dead som känns som en klockren nutida version av Wyndhams undergångsromaner.
Men sen skrev han också romanen The Midwich Cuckoos, om hur de nyfödda barnen i en liten engelsk by visar sig vara Annorlunda. Telepati och förmågan att ändra andras tankar är bara något av det de kan göra, och givetvis leder det till katastrofala resultat när människan ser sig hotad av en ny, uppgraderad version av sig själv. Det är en kuslig bok; liksom Wyndhams övriga romaner har vissa delar åldrats ganska mycket, men han är trots det alltid läsvärd. Han var också delvis inne på samma tema i den tidigare romanen Den stora hemsökelsen men det är The Midwich Cuckoos som filmatiserats ett flertal gånger och ofta refereras till.
Och nu, till slut, är vi framme vid serien Freakangels, Ellis version av samma grundhistoria. Här är det 12 barn som alla fötts på samma sekund som fått psi-krafter; exakt vad de kan göra vet de egentligen inte själva, men när de alla tillsammans slog tillbaka mot militären som jagade dem gick Jorden mer eller mindre under. Nu lever de i Whitechapel, tillsammans med några hundra vanliga människor som de hjälper att överleva.
Med bakgrundshistorien jag berättat så är Freakangels kortfattat berättelsen om hur det kunde ha gått om The Midwich Cuckoos-barnen växt upp till tonåringar. Tonåringar med enorma krafter, som inte riktigt vet vad de vill göra förutom att hänga / ha sex / hänge sig åt andra specialintressen. Men också historien om hur tonåringar blir vuxna, när de inser att man faktiskt måste ta ansvar för sina handlingar.
Den som läst andra serier av Ellis vet att han kan pendla mellan olika ytterligheter. Här är han nedtonad; potentialen till trots väljer han att undvika både extrema våldsscener och dito sexskildringar. Och jag är glad för det; om han gjort det hade serien känts betydligt mer som en kliché, men nu var den stillsamma tonen uppfriskande. Det kanske är inflytandet från Wyndham som åstadkom det (Wyndham undvek alltid alltför stora gester), men eventuellt har också Duffields teckningar spelat in. De är också harmoniska och bekväma att titta på, och extremt enkla att läsa av. Han är inte den bästa på att skildra olika utseenden (människorna ser ibland mycket lika ut, till och med de av olika kön), men när det gäller miljöer och maskiner är han desto mer exakt. Det är helt klart en serie ritad och färglagd på dator, vilket passar bra eftersom den också är avsedd att läsas på nätet.
För albumen till trots gör den här serien sig nog bäst i digitalt format. Teckningarna passar bäst där, men också den rätt sävliga handlingen. Om man som jag läser hela serien i ett svep känns den precis lagom lång, med en handling som utspelas under bara några dagar. Om man istället skulle köpa den album för album misstänker jag att det skulle vara frustrerande att handlingen kryper framåt i alltför sakta mak; $20 för en samling som utan tvekan bara är ett kapitel i en roman är alltför magstarkt.
Så läs Freakangels på nätet, det är den värd. Och när man gjort det och tyckt om det så kan man ju passa på att läsa lite Wyndham och Wells också, när man känner för en bok istället för en serie
En modern superhjälte-klassiker: The Authority
Jag har skrivit om manusförfattaren Warren Ellis flera gånger förut; han är ytterst produktiv, vilket betyder att han skriver alldeles för många serier som inte har någon större poäng. Men då och då får han till det, och då kan det bli riktigt bra. Bland hans allra bästa serier har jag tidigare skrivit om Planetary och Transmetropolitan, men det finns en till äldre serie av honom jag hittills inte nämnt: The Authority.
The Authority är egentligen en uppföljare till Ellis tidigare serie Stormwatch, men det finns ingen anledning för en ny läsare att leta upp Stormwatch-serien som inte är i närheten av lika intressant som The Authority. Ta till exempel Jenny Sparks, ledaren från gruppen. När hon dyker upp i Stormwatch är hon bara en helt vanlig superhjälte med kraften att manipulera elektricitet och som det verkar evig ungdom. I förbifarten nämner hon att en man hon var tillsammans med ett kort tag skämtsamt kallat henne ”The spirit of the 20th century”. Men i The Authority har hon transformerats till att verkligen vara precis detta, dvs hon och det 20e århundradet är intimt förknippade, och att hon kan kontrollera elektriciteten beror på att århundradet utan tvekan kan kallas för elektricitetens. På samma sätt är det med de andra i gruppen som går från att vara några superhjältar bland alla andra till att bli något som mer påminner om gudar. Och då menar jag gudar typ asagudarna eller den grekiska mytologin, där de är ungefär som människor men med mycket större tyngd och symbolisk innebörd.
Dessutom startar The Authority om från scratch så man behöver heller ingen bakgrundshistoria för att förstå vad som händer: När serien börjar har superhjältegruppen precis bildats under ledning av Jenny Sparks, och man har bestämt sig för att verkligen ställa världen tillrätta. Inga fåniga strider med superskurkar eller annat tjafs för här gäller det att förändra världen! Det innebär att avsätta (eller ibland avrätta) diktatorer, slänga ut ockupationsmakter (som Kina från Tibet), och i allmänhet stoppa utsugningen av fattiga och svaga. Det är givetvis inte så populärt hos maktinnehavarna men det skiter de i; att USAs president säger att han inte tänker tillåta det betyder ju ingenting när man har typ Stålmannen på sin sida.
Det är egentligen inte en så värst unik premiss för en superhjälteserie nuförtiden, men Ellis gör det annorlunda än de andra tolkningarna av temat jag sett:
- Han håller sig strikt till temat, vilket innebär att förutom den allra första episodens klonade superarmé (som enkelt utplånas) finns det inga andra med superkrafter som blandar sig i. Att The Authority kan göra vad de själva vill med Jorden är absolut, och det gör att dynamiken i serien känns fräsch. Inga superskurkar och annat bjafs göra sig besvär.
- Huvudpersonerna är oupphörligt förundrade över vad de gör; de har inte förlorat sin sense of wonder som så gott som alla andra superhjältar man läser om. Här kan någon även om han/hon riskerar döden ibland ändå säga att det här är fantastiskt, det som de gör och det som händer. Precis samma känsla finns också i Planetary och det är någonting jag saknar i de flesta andra superhjälteserier: Den blaserade inställningen är frustrerande och tråkig.
De här två dragen gör att det är bra mycket roligare att läsa The Authority än det mesta andra serier i genren; känslan av att vad som helst kan hända är en frisk fläkt. Tecknaren Bryan Hitch gör också en storartad insats; framförallt den andra längre episoden där Jorden invaderas av en parallell värld där utomjordingar ingick förbund med några europeiska stormakter under renässansen är extremt trevlig att titta på.
Men ingen glädje varar beständigt och efter bara 12 nummer av tidningen gick Ellis & Hitch vidare. På teckningssidan ersattes Hitch av Frank Quitely, en av de allra yppersta superhjältetecknarna, och hans illustrationer är lika bra här som någonsin. Men på manussidan tog Mark Millar över, en av de allra värsta författarna jag vet, och han drog snabbt ner serien med sina sedvanligt usla och deprimerande historier. Omedelbart dyker typiska superskurkar upp och det blir nu förkrossande trista superstrider. Amerikanska armén visar sig ha ett eget superhjälteprogram, lett av ett ont geni à la dr Gargunza/dr Sivana/Lex Luthor. Och precis som alltid när det gäller Millar ska han försöka visa hur vuxen han är genom att gödsla flitigt med rått våld och förnedrande sex. Det är lätt att i början bli förledd av Quitelys eleganta teckningar, men efter ett litet tag märker man att jodå, det är den gamle vanlige Millar som visar upp sig här. Tyvärr.
The Authority är inte riktigt lika lyckad som de allra bästa av Ellis serier (Planetary & Transmetropolitan), därtill är den lite för lättviktig. Men den är mycket underhållande, och om man är intresserad av hur Warren Ellis utvecklats som manusförfattare bör man läsa Stormwatch också som börjar som en helt vanlig superhjälteserie men långsamt förvandlas till någonting annat, med The Authority som slutpunkt.
Skälet till att jag skriver om serien just nu är att jag till slut fått tag på den första volymen av Absolute-utgåvan av serien, dvs böckerna i mycket större format och tryckt på betydligt bättre papper än i de vanliga utgåvorna. Sorgligt nog är den här volymen som samlar ihop alla Ellis nummer sen länge slut på förlaget och inga nytryck är planerade; det är tragiskt att en så här bra serie bara finns tillgänglig på halvdant papper och med murriga färger för den förtjänar så mycket mer. Den andra volymen som samlar ihop Millars version är betydligt lättare att hitta och mycket billigare, men jag tror det är uppenbart vilken jag tycker man ska satsa på
Warren Ellis en masse: Down, Mek, Red, Reload, Tokyo Storm Warning, Global Frequency
En till bunt med serier av en och samma författare; efter Mitsuru Adachi tänkte jag dra igenom ett antal mini-serier av Warren Ellis. Ingen av dem är lika bra som Transmetropolitan eller Planetary, men de är å andra sidan helt OK underhållning för stunden och inte ens i närheten av hans sämsta serier, som Blackgas, och en av dem är till och med lite bättre än bara OK underhållning. Men nog med introduktion, dags att beskriva serierna!
Down: En polis med talang för att överleva blir indragen i ett undercover-uppdrag som innebär att hon för att undvika att bli avslöjad tvingas längre och längre ner i kriminaliteten. Resultat: Hon slaktar både kriminella och poliser. Teckningarna av Tony Harris fungerar bra utan att glänsa.
Mek: I den nära framtiden kan man göra om sig till nästan vad som helst, och de som går längst väjer inte för den svarta marknaden där man kan få tag på allsköns vapen som kan byggas in i kroppen. Grundaren av subkulturen Sarissa Leon är oroad av vad hon egentligen har skapat och ger sig ner på gatunivån igen.Resultat: Hon slaktar de som förvridit hennes ursprungsidé. Tecknaren är den här gången Steve Rolston som jag aldrig hört talas om förut men som klarar sig fint här med sin icke-realistiska stil.
Red: När CIA får en ny chef bestämmer han sig för att göra sig av med en gammal pensionerad agent som vet för mycket. Men agenten Paul Moses är svår att göra sig av med, och istället attackerar han CIA som inte låtit honom leva ifred. Resultat: Han slaktar hela CIA. Liksom Steve Rolston har Cully Hamner en stil som drar åt cartoony och som jag tycker är trevlig att titta på.
Reload: Nära framtiden igen, och en specialist på lönnmord tränad av USAs regering börjar tänka själv istället för att bara göra som hon blir tillsagd. Resultat: Hon slaktar förvånansvärt få, men å andra sidan gör hon av med bl.a. USAs president. Förvånansvärt nog är det Paul Gulacy som står för en blek insats vad gäller tecknandet; han kan mycket bättre än i den här kompetent tecknade men tråkiga serien.
Tokyo Storm Warning: Ellis does mecha. USA släpper en atombomb på Tokyo i slutet av andra världskriget, med resultatet (?) att gigantiska robotar och monster då och då dyker upp runt Tokyo. Amerikanskan Zoe Flynn får chansen att manövrera en av robotarna. Resultat: Som i alla japanska monsterfilmer slaktas stora delar av Tokyos befolkning när monster och robotar drabbar samman. Mycket trista teckningar av James Raiz, helt utan personlighet.
Pust och pes. Som jag hoppas framgår av genomgången av de här serierna är det ren action som gäller, med avsevärda mängder dödande som resultat. Att säga att en av dem är bättre än en annan är verkligen bara en fråga om tycke och smak för Ellis verkar ha ansträngt sig ungefär lika mycket (eller lite) när han skrivit dem. Själv märkte jag att det var teckningarna som gjorde att jag tyckte om dem eller inte; Meks teckningar gillade jag mest och Tokyo Storm Warnings minst, och det var också precis vad jag tyckte om serierna. Ellis skrivandes på rutin, kort och gott, och som så ofta när han skriver med huvudsakligen kvinnliga huvudpersoner.
Men en serie har jag ännu inte nämnt: Global Frequency. Den skiljer sig från de andra på flera sätt: Den är betydligt längre (12 nummer jämfört med 3-4 för de andra), olika tecknare för varje nummer, och en Ellis som försöker sig på någonting mer seriöst (och lyckas).
Titeln kommer från en organisation som Miranda Zero har skapat, som är en global hjälporganisation som undsätter människor i nöd, oavsett orsak. Varje nummer beskriver en operation, och det är undantagslöst fall som kräver omedelbara insatser. Att läsa Global Frequency är en adrenalinkick; det är alltid så bråttom att det inte ens finns tid för en exposition i vanlig mening. Läsaren slungas mitt in i handlingen från första rutan, och bakgrunden till operationen får man sig till livs medan den pågår (om man har tur, för ibland hinns den inte med överhuvudtaget).
Lustigt nog gör upplägget att historien blir mycket intressantare här än i de tidigare nämnda miniserierna, trots att de var mycket mer tydligt upplagda: En introduktion, presentation av bakgrund och karaktärer, och först sen slaktande. I Global Frequency måste jag själv försöka fylla i detaljerna om organisationen allteftersom numren avslöjar mer, och som vanligt visar det sig att den mer gradvisa informationen gör att jag engagerar mig mycket mer i läsningen.
Sen gör teckningarna sitt till också. Tecknare som David Lloyd, Jon J Muth och Steve Dillon gör att det känns fräscht rakt igenom; tolv nummer var nog precis lagom för att jag inte skulle hinna tröttna på det enkla men mycket väl genomförda konceptet. Fullt ös, på ett sätt som av någon anledning påminde mig om den tyska filmen Lola Rennt.
Jag skulle rekommendera att man läser Global Frequency om man känner för någonting energiskt, och om man sen behöver lite mer men enklare underhållning i exempelvis en hängmatta kan man absolut prova på någon av de övriga serierna också, om Ellis-behovet inte är släckt.
Godbitar från Ellis
Tyvärr inga nya sådana för de som redan läst det mesta av honom, men jag har iallafall läst två riktigt bra serier skrivna av Warren Ellis den sista tiden: Planetary och Transmetropolitan. Min ursäkt för att inte ha läst dem tidigare är:
- Vad gäller Planetary väntade jag på den andra Absolute-samlingen som innehåller den avslutande halvan (den som läser den här bloggen någorlunda regelbundet vet hur svag jag är för storformats-serier); jag har inte ens tjuvtittat på nätet för att se vad som skulle hända här vilket var svårt ibland
- Transmetropolitan har på något besynnerligt sätt aldrig registrerats som en intressant serie för mig. Skamligt nog tror jag i efterhand att det är för att jag blivit påverkad av Metropol, Ted McKeevers serie med ett likartat namn, och jag tycker McKeever är mycket tråkig -> Transmetropolitan har dragits med i serier jag inte tittat närmare på. Men min vän Sandra pratade sig varm för den, jag kollade lite noggrannare, och hej vad fel jag haft!
Låt oss ta de båda kronologiskt, dvs börja med Transmetropolitan (tecknad av Darick Robertson): Nära framtiden-sf, ett samhälle nästan utan gränser, och definitivt utan fungerande samhällsstrukturer. Infallsvinkeln som Ellis väljer är en befriande ovanlig sådan, nämligen en huvudperson som är en journalist i Hunter S Thompsons anda. Spider Jerusalem är rå i käften, oändligt egocentrerad, utlevande, med ett brinnande hat mot politiker och andra korrupta medborgare som utnyttjar sin makt. Energin hos Spider är fenomenal, och han slår hårt mot alla som förtjänar det (inte bara de makthungriga). I långa stycken är det Ellis själv som skriver via Spiders penna; flera nummer av tidningen består av Spiders krönikor skickligt illustrerade av Robertson. Majoriteten av numren är förstås mer normala episoder (om man nu kan kalla något av det Spider gör för normalt), men avbrotten som krönikorna innebär ger serien en del av dess särart. Och för den som inte läst Transmetropolitan måste jag också påpeka att den är riktigt rolig, med oftast Spider och hans assisstenter i huvudrollen, trots det bitvis tunga innehållet.
Teckningarna av Robertson är lika energiska och jävlar anamma-fyllda som manuset. Minspel och kroppsspråk är perfekt fångade här, och en del av äran ska nog också tuschare och färgläggare ha, för jämfört med Robertsons insatser i hans och Garth Ennis serie The Boys är det här mycket bättre. Lekfullheten här saknas helt i den senare serien, och det är synd.
Kort och gott är Transmetropolitan en serie som gjorde mig på väldigt gott humör efter att (äntligen!) ha läst den; rekommenderas starkt!
Planetary är en annan best, utan tvekan. Uppsluppenheten hos Transmetropolitan saknas helt på ytan; här är det den hemliga världshistorien som ska berättas. Arkeologerna som gräver fram den leds av Elijah Snow, en man född 1:a januari 1900 som levt med seklet sen det började. Allsköns skönlitterära figurer som Sherlock Holmes, Doc Savage, The Spider med flera skymtar förbi på ett sätt som först kan påminna om Alan Moores The League of Extraordinary Gentlemen, men Ellis är inte ute efter samma sak som Moore. Ellis är ute efter att diskutera fiktionen i sig, och efterhand blir Snows kamp mot Fantastiska Fyran mer och mer betydelselös. Jag vill egentligen inte skriva så mycket mer om handlingen eftersom så mycket av njutningen med serien är att själv få upptäcka var den är på väg (jag skrev lite mer om den i samband med den första boken här). Slutet kan kanske uppfattas som en liten antiklimax efter den extremt långa väntan (det avslutande numret av tidningen var flera år försenat) men jag håller inte med om det; istället ansluter det elegant till hur serien i stort utvecklade sig under de 27 numren.
I samband med den första boken berömde jag också John Cassadays teckningar, och det är bara att fortsätta med det. Förutom Frank Quitely kan jag inte komma på någon superhjälte-tecknare verksam i USA som passar bättre för det stora formatet än Cassaday; redan i normal storlek kan han teckna så att man verkligen känner hur fantastiska miljöerna är, och med den större storleken här blir det än bättre.
Jag var kritisk mot Ellis serie Blackgas som jag läste häromsistens, men ibland får han verkligen till det. Som i Transmetropolitan och Planetary som trots att de är så olika på ytan ändå delar draget att de båda vältrar sig i hur fantastisk världen kan vara, hur illa det än ser ut ibland.
En obehaglig bagatell: Blackgas
Warren Ellis är en smula knepig. Han har skrivit några riktigt bra saker (som Planetary och Transmetropolitan) men också alltför stora mängder rent skräp. Som Blackgas, en zombie-serie i två delar som jag hade oturen att läsa häromveckan.
För några månader sedan skrev jag om Garth Ennis försök att skriva om våra lunkande släktingar, och beklagade mig över att han lyckats så dåligt. Crossed saknade originalitet och var en helt meningslös serie; liksom Blackgas är förlaget bakom det hela Avatar Press, något som bådar illa i sig. Riktigt så dålig som Crossed är inte Blackgas, men på sitt sätt var den trots det mer frustrerande att läsa eftersom den framförallt i början hade en del inslag som gjorde att mina förväntningar steg.
För det börjar bra: Huvudpersonerna Tyler och Soo är på besök hos Tylers familj, som bor på en ö med en del säregna drag. Det finns gott om kufar, som familjen Doolan som skulle passa bra i en splatterfilm även utan zombier, och några av Tylers mer underliga gamla lärare dyker också upp. Så när den riktiga historien drar igång hoppades jag på att få se hur det hela skulle arta sig, speciellt när det visade sig att istället för de gamla vanliga zombierna var det här frågan om en svart gas som gör att människorna som inandas den (eller som får i sig kroppsvätskor från en smittad, t ex genom bett) behärskas helt av de våldsamma inslagen i sitt underjag. En ganska bra idé, och jag räknade med att jag skulle få se vad det skulle leda till för de som drabbats.
(Klicka för att se hela sidan; känsliga tittare varnas)
Men hej vad jag bedrog mig. Istället är varenda smittad den andra lik: Allt blir en enda extrem sadistisk våldsorgie, där det enda Ellis försöker åstadkomma är att övertumfa sig själv i groteskerier. All uppbyggnad med olika karaktärer, alla möjligheter med grundidén, är som bortblåsta, och har ersatts av våld (och våldsporr) av sunkigaste slaget. Och när teckningarna sen ser lika men- och könlösa ut som om det är Barbie och Ken på nya äventyr blir läsvärdet bra nära noll; innan serien tappade bort sig själv tyckte jag visserligen inte att Fiumaras illustrationer var mer än bara uthärdliga, men att skildra de handlingar som Ellis sen ger sig på kräver en helt annan känsla än vad Fiumara förmår åstadkomma. Inte för att serien skulle blivit bra bara för att en annan, mer passande, tecknare skulle varit inblandad, men det hade kanske gjort serien läsbar. Nu var det bra nära att jag inte läste klart den, trots att de två volymerna är tunna (3 32-sidiga tidningar var).
Många zombie-serier finns det; tyvärr envisas Avatar Press med att ge ut riktigt usla versioner på temat.
Superhjältar i storformat
Det blev lite omläsning av några serier häromdagen, båda superhjälte-diton och båda i Absolute Edition-formatet (ett större format än det typiska serietidningsformatet, ungefär som ett typiskt europeiskt album i storlekt), men i övrigt mycket olika.
Först ut till rakning var Watchmen som ni kanske hört talas om 
Jag tänkte inte skriva någonting längre om den; 
det är lite av en bok som du antingen skriver några rader om, eller tjugo sidor. Varde nog att jag gillar den skarpt, även om det inte är min favorit-Moore. Absolute-utgåvan är mycket trevlig, huvudsakligen för extramaterialet som ingår. För de sanna fansen bör nämnas att sedan ett litet tag tillbaka så används en uppiffad färgläggning i nya Watchmen-utgåvor som jag tycker är klart bättre än originalets; John Higgins står bakom den nya med. Mestadels är det en fråga om att ändra nyanserna, förutom i fråga om The Black Freighter-sekvenserna: Det ser nu ut som en färgläggning som skulle kunna ha gjorts när pirat-tidningen kom ut, det vill säga det är en klassisk punkt-baserad färgläggning som i alla gamla amerikanska serietidningar. Det kanske inte är värt att köpa ett nytt exemplar bara för färgläggningen, men det är en liten bonus.
Nästa bok är Absolute Planetary Book One, skriven av Warren Ellis och tecknad av John Cassaday. Här är det en annan slags superhjältar vi får se: Aggressiva, våldsamma, och samtidigt med en misstro mot själva idén med superhjältar. Med andra ord, 
i Planetary har vi ett utmärkt exempel på hur en bra superhjälte-serie kan skrivas post-Watchmen; det tog mer än ett decennium innan författare som Morrison och Ellis visade att det fortfarande går att skriva seriösa superhjältar även efter Moores (och i viss mån Millers) dekonstruktion av desamma på 80-talet.
I Planetary är det konspirationer som är ordningen för dagen; någon eller några har styrt vår historia på ett sätt som inte gillas av huvudpersonerna, och de gräver fram data om de skyldiga. På vägen får vi som läsare se olika tolkningar av typiska superhjälte-serier och liknande företeelser: John Constantine dyker upp i ett nummer à la Vertigo, Godzilla och andra japanska filmmonster, Doc Savage likaså, och så vidare. Vad Ellis egentligen gör är att han går igenom idén om superhjältar och deras bakgrund ur ett historiskt perspektiv, samtidigt som Planetary själv är en utmärkt superhjälte-serie. Egentligen är det en meta-serie, även om det inte är uppenbart vid första påseendet.
Det här en serie som passar det större formatet utmärkt; Cassadays teckningar blir bara bättre allteftersom, och eftersom han vågar låta stora ytor vara tomma blir det än mer anslående i ett mer rymligt utförande. Manuset från Ellis är min favorit bland hans serier för här lyckas han få med mycket av sina favorit-teman utan att bli alltför nonchalant som han har en tendens till annars. Det kanske också beror på Cassadyas glaciala tempo när det gäller teckningarna: Som framgår av titeln är det här första volymen av två planerade Absolute Editions, men det sista numret av Planetary, nummer 27, har tagit några år för Cassaday att bli klar med men senaste budet är att det ska komma ut i sommar. Sen behöver jag bara vänta något år till på Absolute-utgåvan…
PS. Det är ett sabla otympligt ord, superhjälte, men nu ska jag inte skriva det fler gånger idag! DS.
Trikåer för hela slanten
Superhjältar. Fortfarande en förkrossande majoritet av de serier du ser i en seriebutik i USA (i vanliga boklådor dominerar givetvis mangan). Fortfarande huvudsakligen enbart för de närmast sörjande (prova att läs en slumpmässig Marvel/DC-tidning och försök förstå vad som händer). Och fortfarande usla (nästan alla, men jag lovar att jag ska nämna några undantag).
Jag tvivlar faktiskt på att det finns en enda superhjälteserie gjord innan 80-talet som någon som aldrig läst serier skulle kunna uppskatta på riktigt, medan de som växt upp med superhjälteserier kan stå ut med dem, och till och med tycka att de är bra. Själv läste jag en hel del DC-serier på svenska på 70-talet när jag var liten, vilket gjort att jag 1. Är svag för Rymdens Hjältar / Legion of Super-Heroes, och 2. Är ännu svagare för Clark Kents hemliga liv / The Secret Life of Clark Kent, en samling biserier från Action Comics som uteslutande handlar om CKs vardagsliv; hans problematiska grannar, Morgan Edges hemliga judiska bakgrund med en mamma som jobbar som städerska, och andra spännande episoder tecknade med Curt Swans sedvanliga schwung. Är det bra serier? Nix-pix, inte alls, och jag skulle aldrig rekommendera dem till icke-superhjälteläsande personer, även om jag nu råkar gilla dem.
Det riktigt stora problemet är manusen som helt enkelt inte håller; i början, dvs 30- och 40-talet, var det manus i pulp-stil, men med de få sidor man hade till sitt förfogande blir det ännu torftiga än de redan knackiga förlagorna; på 50-talet är det mest fånigt à la Wayne Borings Stålmannen; på 60-talet drabbade Stan Lee oss i serier som nu känns pinsamt daterade; 70-talet lyckades med att nå ännu lägre, utan att ens ha några särdrag förutom hur tråkiga manusen är. Teckningarna klarar sig bättre generellt, men det räcker inte så långt.
Men sen dök ju gudskelov Frank Miller och Alan Moore upp på 80-talet, med manus som faktiskt går att uppskatta för icke-frälsta läsare också. Och i deras kölvatten kom det fram en del andra författare som åtminstone kunde skriva läsbart, även om det inte nådde upp till M&Ms toppar.
Sen gick det neråt igen; 90-talet var nästan lika uselt som tidigare decennier, och svämmades över av ”realistiska”, ”mörka” hjältar (alltmedan M&M tappade bort sig; Miller för gott verkar det som, medan Moore kanske fortfarande kan men han verkar tyvärr inte ens försöka). Snooze City.
Efter den här lilla historiska utvikningen, vad finns det då för bra superhjälteserier idag? Jag lovade att nämna några stycken, men en liiiten utvikning till först: Även om det inte är något manifest i vanlig mening, trots att han själv kallar det för det, skulle jag säga att Grant Morrisons förslag till Marvel om hur man borde uppdatera X-Men är en excellent programförklaring för huvuddelen av de superhjälteserier som fungerar idag. Förslaget verkar inte finnas på nätet såvitt jag kan se (fascinerande nog!), men det finns i den första inbundna samlingen av Morrisons X-Men och jag rekommenderar det starkt; det är en briljant analys över vad som gått snett och vad som måste göras för att superhjälteserier ska bli relevanta igen.
Jag kan inte gå igenom allt han säger här, men mycket kort så funderar han på varför X-Men-filmerna kunde uppskattas av miljontals tittare medan serierna den bygger på har en läsarskara som är en bråkdel så stor. Hans slutsats är att man måste sluta kräva att läsaren har följt serien i åratal för att kunna följa med; man måste sluta med oändliga följetonger utan slut; man ska göra ”widescreen”-serier, som utnyttjar att specialeffektbudgeten är obegränsad i serier:
…what the mainstream audience wants from us (and I’ve asked a lot of ‘em) is raw imagination, ready-made characters, outrageous spectacle, storming angst, and emotional drama.
Marvel nappade, och Morrisons X-Men följer sedan idéerna på ett alldeles utmärkt sätt: Han tar kål på alla mutanter (30 miljoner, tror jag det var) som bara komplicerar i onödan; varje episod är underhållande i sig men är ändå en del i en något längre, avslutad historia; och inte minst viktigt, Frank Quitely tecknar, och han har en stil som verkligen skriker widescreen där han lämnar stora ytor tomma för att bara fylla dem med färg.
Efter att Morrison slutade på X-Men förstörde förstås Marvel allt det han byggt upp när man genast ändrade tillbaka allt Morrison gjort till det gamla vanliga igen (Xavier tas tillbaka, den gamla Magneto likaså, osv), men typen av superhjälteserier finns kvar på andra håll.
Så till slut (pust o pes) är vi framme vid de jag tycker bra superhjälteserier som ges ut nuförtiden.
- Superman av Morrison & Quitely: Teamet fungerar om något ännu bättre här än i X-Men. Enda nackdelen är att det går långsamt framåt eftersom nya nummer ges ut först när de är klara istället för enligt ett strikt schema. Men bra blir det! En samling hittills med nummer 1-6, fler kommer garanterat när det finns material.
- Invincible av Kirkman & Ottley: Mindre storslaget än M & Q men lite av samma känsla. Kirkman skriver genuint charmigt, och Ottley har också förstått att det fungerar mycket bättre med stora, rena ytor för den här typen av serier istället för plottriga sidor med mängder av detaljer à la Image-stilen.
- Planetary av Ellis & Cassaday: Utkommer i en ännu glacialare takt än Superman, men väl värd att läsa. Och en till tecknare som förstått sig på att bra design inte nödvändigtvis innebär ”ju mer desto bättre”.
Sen finns också en del serier som Bendis skrivit som är läsvärda. Han kommer från ett litet annat håll och är snarast en efterföljare till de trista realistiska superhjältarna från 90-talet, men han har ett gott öra för dialog och hans serier funkar fint som underhållning. Exempel är Alias, Daredevil, Powers.
Och så finns såklart Ennis, men även om en del av hans serier kan klassas som superhjälteserier (exempelvis The Boys som jag skrivit om tidigare) skulle jag inte räkna hit dem; de kommer från en helt annan tradition och hör inte riktigt hit.
Quitelys Superman
PS. Undvik Mark Millar som pesten. Han brukar få ta över serier som startats av Ellis eller andra av de tidigare nämnda författarna, och sen fortsätter han dem i liknande stil fast mycket sämre. DS.
