Joss Whedons Astonishing X-Men

26 juli, 2011 at 23:56 (Serier) (, , , )

Länge sen sist, men så kan det gå i sommarens soliga (nåja) dagar!

Dagens övning är en tung kloss: 672 sidor mutanter som samlar ihop Joss Whedon (manus) och John Cassadays (teckningar) 25 nummer av tidningen Astonishing X-Men. Det är en direkt uppföljare till Grant Morrison och Frank Quitelys version av mutanterna, och det är nog huvudskälet till att jag också läste Whedon/Cassadays version: M&Qs New X-Men är en av mina absoluta favoriter vad gäller superhjälteserier, trots att jag egentligen inte hade läst några X-Men-serier innan dess. Morrison lyckades med konststycket att presentera huvudfigurerna på ett begripligt sätt, utan att någonsin förlita sig på tidigare kunskaper för att kunna njuta av serien, och Quitely är helt enkelt den kanske allra bästa superhjältetecknaren just nu. M&Q gick efter New X-Men-sejouren vidare till att skriva All-Star Superman, en serie som jag skrivit om flera gånger här eftersom den är en av de allra bästa serierna som gjorts någonsin, alla kategorier.

Alltnog, hur klarar då W&C att följa i M&Qs fotspår?

Inte alls illa skulle jag säga. Det är en rejält berättad historia man får sig till livs, dvs inte så mycket tjafs med aldrig avklarade delintriger och annat utan istället rakt berättade äventyr, och den som gillar Whedons dialog (som är en stor del av charmen i hans Buffy) får rikliga doser av densamma. Och Cassaday är också en mycket skicklig tecknare, vilket han visat även i serier som Planetary. Här fortsätter han på M&Qs inslagna väg med widescreen-serier även visuellt, med rikliga mängder serierutor som täcker hela bredden av sidan. Så det är definitivt en serie som de som gillar någondera av Whedon/Cassaday/X-Men bör läsa.

Men den är inte perfekt, och på en del sätt når den inte alls upp till M&Qs höjder. Det största problemet är att Whedon är en X-Men-fan ut i fingerspetsarna. Det i sig gör förstås ingenting, men vad det får till följd är att en hel del av seriens värde bygger på att läsaren redan har en relation till serien. Typexempel är återkomst av en X-Men-karaktär som är menad att vara en känslomässig höjdpunkt, men scenen faller platt till marken för den som inte läst serien i åratal (för att inte säga decennier): Det inte finns någon som helst uppbyggnad av varför just den personens uppdykande skulle vara så omvälvande så det finns ingen anledning att jag skulle bry mig om det (eftersom jag som sagt inte läst de tidigare serierna med karaktären).

Liknande saker förekommer flitigt, och det är intressant att jämföra med Morrisons sätt att presentera sina karaktärer. I hans första nummer dyker två fiender till X-Men upp: Cassandra Nova (en slags psyk-tvilling till professor Xavier) och Sentinels (robotar programmerade för att utplåna alla mutanter). När jag läste serien hade jag ingen aning om huruvida de var nya påhitt av Morrison eller gamla, och det spelade ingen roll eftersom Morrison nogsamt såg till att presentera dem båda för mig som läsare. Och, vilket är viktigt, Morrison vet att det är skillnad på vad läsaren vet och vad X-Men själva vet: Nova var en helt nytt påhitt av Morrison, så hon presenteras givetvis så både för mig som serieläsare och för karaktärerna i serien, medan Sentinels som funnits med länge givetvis är en självklarhet för karaktärerna och därför inte presenteras internt i serien (karaktärerna utgår från att alla vet vad Sentinels är när de pratar om den) men serien är skriven så att jag som nytillkommen läsare ges en chans att förstå vad det är fråga om.

Kort sagt, Morrison skriver serien på ett sätt som visar att han är medveten om skillnaden mellan mig som läsare och en X-man, medan Whedon skriver som om det inte är någon egentlig skillnad mellan de två (bortsett från gener och diverse superkrafter).

Beroende på läsaren behöver förstås Whedons sätt att skriva inte vara någon nackdel, även om det råkar vara det för just mig, men det fanartade sättet att förhålla sig till serien leder också till att han ibland skriver lite slarvigt; han utgår från att läsarna kan fylla i eventuella luckor i historien. Och det är symptomatiskt att i den här samlingen finns en kort rekapitulation i början av boken av de gamla X-serier som man behöver ha koll på för att förstå innebörden i det som händer (dvs det är inte nödvändigt för att hänga med i historien, men nödvändigt för att man ska förstå varför det som händer är viktigt), medan M&Q-samlingen istället hade med Morrisons presentation av sina idéer för Marvel om hur han tänkte sig skriva en serie som skulle kunna locka alla de som sett X-Men-filmerna och tyckt om den, utan att ha läst serien tidigare.

Hm, det här blev mer än ”Jämför Whedon och Morrison”-kommentar än en recension. Så i den andan ska jag också säga att Whedon lyckas med en del saker bättre än Morrison; framförallt är Whedons avslutning bättre. Medan Morrisons var lite av sanden-utrinnande, med en klart bättre start än slut, är Whedons tvärtom. De första episoderna är lite hafsiga och saknar ibland fokus, men när han i slutet koncentrerar sig på framförallt Kitty Pryde blir det en riktigt bra slutkläm, som dessutom passar Cassaday vars stora styrka är anslående scenarios snarare än människor.

En underhållande lunta till bok för den som vill ha god förströelse alltså, med en del brister som jag inte tycker ska avskräcka någon från att läsa den om man kan uppskatta en traditionell superhjälteserie.

Direktlänk 2 kommentarer

Manara gör superhjältar: X-Women

14 juli, 2010 at 23:23 (Superhjältar) (, , , )

Ja, vad ska man säga? När jag senast skrev om Manara i samband med hans serie om släkten Borgia (manus av Jodorowsky) så var jag inte så vänlig; det är en usel serie där den enda förmildrande omständigheten är en del av Manaras miljö-teckningar. Och här har vi nu en serie med manus av gamle Marvel-klassikern Chris Claremont som skildrar några av de kvinnliga mutanterna på en semester som givetvis blir avbruten av diverse skurkar med superkrafter & onda planer.

Resultaten är tyvärr en soppa. Jag hade lite förhoppningar om att de skulle kunna bli ett intressant resultat med mixen av Claremont och Manara; urtypen för amerikanskt serieförfattande blandat med en mycket europeisk tecknare skulle kunna bli någonting mycket annorlunda.

Men istället lockar de fram det sämsta från varandra. Claremonts manus är helt utan spänning eller finess, med alldeles för tydliga drag av ”Nu är det dags för lite Kitty Pryde” för att se till att alla får sin andel av tiden, och alla karaktärer verkar ha identiska personligheter. Det inbördes gnabbet är bara långtråkigt, och skurkarnas planer är lika löjliga som i en Bond-film.

(Klicka för större format)

Manara å sin sida visar också upp sina dåliga sidor, med kvinnor som förutom håret är karbonkopior av varandra, och de bitvis eleganta miljöskildringarna i Borgia-serien saknas helt.

Men det är som sagt i Claremont & Manaras samspel de allra största bristerna finns. Claremonts manus har uppenbara scener som bara finns där för att ge Manara tillfälle att visa upp kvinnorna i så utmanande poser som möjligt (det är skrattretande hur mycket konstlade situationer de handlar i, och kläder som nästan ramlar av), och de scenerna gör att historien helt tappar farten. Manara å sin sida visar att han är helt oförmögen att skildra människor i rörelse (vilket givetvis är förödande för en actiontitel, även om det är ganska ont om action här): När Manara skildrar någon som springer/faller/slåss ser det ut som om personen ifråga står framför en fotograf som ständigt ropar ”Håll posen några sekunder till!”; istället för en ögonblicksbild av en rörelse får vi någon som poserar för att ge sken av att röra sig.

Efter denna sågning måste jag erkänna att jag skrattade till flera gånger när jag läste serien. Olyckligtvis var orsaken alltid en eller annan fånig scen som mest av allt påminde mig spelen i Dead or Alive-serien, som formellt sett är ett fighting-spel men egentligen är till för att visa upp digitala bilder av nästan nakna kvinnor (med uppföljare som Dead or Alive Xtreme Beach Volleyball där man helt slopat förevändningen av fighting). Så ett visst kalkonvärde finns, men det är allt; om man vill läsa serier av Claremont eller Manara finns det många bättre alternativ (antagligen vadsomhelst annat de gjort).

(Klicka för större format)

Direktlänk 4 kommentarer

Söndag: Serie, bok och film

18 maj, 2009 at 09:31 (Dagspresserier, Film) (, , )

En lat söndag (förutom lite jogging), och här är redovisningen av en del av det jag läst och sett; ömsom vin (mestadels), ömsom vatten (mycket lite), men tyvärr gillar jag inte vin :-(

Först ut är tredje samlingen av Little Orphan Annie, And a Blind Man Shall Lead Them. Vi är nu framme vid den stora depressionen, och Annie skiner starkare än någonsin. Episoderna är längre, och framförallt den långa skildringen av hur Daddy Warbucks blir av med sin förmögenhet (igen), och sedan känner sig tvingad att lämna Annie för att inte vara henne till last är en riktigt bra historia. Annie kämpar på som vanligt, och Grays alltid lika kompetenta skildring av hur det är längst ner på samhällets botten passar bättre än någonsin när hela samhället är drabbat av krisen. Och lite aktuellt känns det ju också, även om jag inte tror att det kommer bli riktigt lika illa som för Annie och Warbucks…

Sen en betydligt tristare historia, nämligen romanen Pride and Prejudice and Zombies, en mashup av Austens klassiker och zombies, tillredd av Seth Grahame-Smith. Jag tar upp den här eftersom den har stora likheter med Marvel Zombies som jag skrev om för ett litet tag sedan, och inte för att jag planerar att förvandla den här bloggen till en zombie-blogg. Liksom Marvel-serien är det här ett projekt som låter bra mycket roligare än det är; idén låter skoj, men genomförandet här är sämre än i serien. Smith har inte, som jag hoppades på, skrivit om Austens bok med addition av zombier, utan istället har han bara här och där lagt till enstaka satser, och ibland mycket korta stycken, som behandlar de odöda. Det hela känns väldigt klumpigt och inte särskilt ambitiöst; det är mer klotter än någonting annat:

I really do not think Georgiana Darcy has her equal for beauty, elegance, and skill in the deadly arts,…

Här har Smith varit finurlig och bytt ut ordet accomplishments mot skill in the deadly arts (i romanen är de flesta unga kvinnor i England tränade i japanska eller kinesiska närstrids-tekniker för att döda zombier), och mycket roligare än så blir det sällan. Med långa mellanrum blir det ett nyskrivet stycke där det dödas lite odöda, men det är alltför sällan. Så låt inte lura er av att det låter roligt; allt som är roligt med Pride and Prejudice and Zombies vet ni nu utan att behöva läsa boken. Läs originalet istället; Jane Austen är, enligt mig, en av de absolut mest underhållande författare som någonsin funnits, framförallt utan zombier!

Och sist men inte minst (den var iallafall bättre än boken…) såg jag också X-Men Origins: Wolverine. Det finns egentligen inte så mycket att säga om den: Den gör det den ska på ett OK sätt. Det är inte speciellt spännande, det är inte speciellt roligt, men jag kollade åtminstone inte på klockan medan jag satt på bion. Om man står ut med Hugh Jackman så får man här se mycket av honom då det knappt finns en scen där han inte är med.

Handlingen är den sjuttielfte versionen av Wolverines historia, som den här gången är anpassad för att passa in i de tidigare X-Menfilmerna, så hur det ska sluta vet man redan innan filmen börjar (tji minne, överste Stryker överlever).

Huh?

Huh?

Sen är det förstås lite tragisk kärlek, komplicerade familjeförhållanden med mera som ska klaras av först. Det är rätt långt från tätheten i Bryan Singers X-Menfilmer, lindrigt sagt.

Det intressantaste var nog reaktionen från publiken då Gambit visade sitt ansikte första gången; det blev ett livligt viskande i publiken. Varken jag eller mina kamrater kände igen honom, och en titt på Imdb nu ger mig inte mycket ledtrådar om varför Taylor Kitsch var så anslående; jag har uppenbarligen helt missat att Friday Night Lights är så populär i Sverige (om det nu är därifrån de kände igen honom).

Slutresultat för söndagen (nåja, har träffat kompisar + läst en del annat också idag, men inga fler serier): En mycket rekommendabel serie, en absolut icke dito bok, och en film man kan se om man gillar konceptet.

Direktlänk 3 kommentarer

Trikåer för hela slanten

20 januari, 2009 at 00:23 (Superhjältar) (, , , , , )

Superhjältar. Fortfarande en förkrossande majoritet av de serier du ser i en seriebutik i USA (i vanliga boklådor dominerar givetvis mangan). Fortfarande huvudsakligen enbart för de närmast sörjande (prova att läs en slumpmässig Marvel/DC-tidning och försök förstå vad som händer). Och fortfarande usla (nästan alla, men jag lovar att jag ska nämna några undantag).

Jag tvivlar faktiskt på att det finns en enda superhjälteserie gjord innan 80-talet som någon som aldrig läst serier skulle kunna uppskatta på riktigt, medan de som växt upp med superhjälteserier kan stå ut med dem, och till och med tycka att de är bra. Själv läste jag en hel del DC-serier på svenska på 70-talet när jag var liten, vilket gjort att jag 1. Är svag för Rymdens Hjältar / Legion of Super-Heroes, och 2. Är ännu svagare för Clark Kents hemliga liv / The Secret Life of Clark Kent, en samling biserier från Action Comics som uteslutande handlar om CKs vardagsliv; hans problematiska grannar, Morgan Edges hemliga judiska bakgrund med en mamma som jobbar som städerska, och andra spännande episoder tecknade med Curt Swans sedvanliga schwung. Är det bra serier? Nix-pix, inte alls, och jag skulle aldrig rekommendera dem till icke-superhjälteläsande personer, även om jag nu råkar gilla dem.

Det riktigt stora problemet är manusen som helt enkelt inte håller; i början, dvs 30- och 40-talet, var det manus i pulp-stil, men med de få sidor man hade till sitt förfogande blir det ännu torftiga än de redan knackiga förlagorna; på 50-talet är det mest fånigt à la Wayne Borings Stålmannen; på 60-talet drabbade Stan Lee oss i serier som nu känns pinsamt daterade; 70-talet lyckades med att nå ännu lägre, utan att ens ha några särdrag förutom hur tråkiga manusen är. Teckningarna klarar sig bättre generellt, men det räcker inte så långt.

Men sen dök ju gudskelov Frank Miller och Alan Moore upp på 80-talet, med manus som faktiskt går att uppskatta för icke-frälsta läsare också. Och i deras kölvatten kom det fram en del andra författare som åtminstone kunde skriva läsbart, även om det inte nådde upp till M&Ms toppar.

Sen gick det neråt igen; 90-talet var nästan lika uselt som tidigare decennier, och svämmades över av ”realistiska”, ”mörka” hjältar (alltmedan M&M tappade bort sig; Miller för gott verkar det som, medan Moore kanske fortfarande kan men han verkar tyvärr inte ens försöka). Snooze City.

Efter den här lilla historiska utvikningen, vad finns det då för bra superhjälteserier idag? Jag lovade att nämna några stycken, men en liiiten utvikning till först: Även om det inte är något manifest i vanlig mening, trots att han själv kallar det för det, skulle jag säga att Grant Morrisons förslag till Marvel om hur man borde uppdatera X-Men är en excellent programförklaring för huvuddelen av de superhjälteserier som fungerar idag. Förslaget verkar inte finnas på nätet såvitt jag kan se (fascinerande nog!), men det finns i den första inbundna samlingen av Morrisons X-Men och jag rekommenderar det starkt; det är en briljant analys över vad som gått snett och vad som måste göras för att superhjälteserier ska bli relevanta igen.

Jag kan inte gå igenom allt han säger här, men mycket kort så funderar han på varför X-Men-filmerna kunde uppskattas av miljontals tittare medan serierna den bygger på har en läsarskara som är en bråkdel så stor. Hans slutsats är att man måste sluta kräva att läsaren har följt serien i åratal för att kunna följa med; man måste sluta med oändliga följetonger utan slut; man ska göra ”widescreen”-serier, som utnyttjar att specialeffektbudgeten är obegränsad i serier:

…what the mainstream audience wants from us (and I’ve asked a lot of ‘em) is raw imagination, ready-made characters, outrageous spectacle, storming angst, and emotional drama.

Marvel nappade, och Morrisons X-Men följer sedan idéerna på ett alldeles utmärkt sätt: Han tar kål på alla mutanter (30 miljoner, tror jag det var) som bara komplicerar i onödan; varje episod är underhållande i sig men är ändå en del i en något längre, avslutad historia; och inte minst viktigt, Frank Quitely tecknar, och han har en stil som verkligen skriker widescreen där han lämnar stora ytor tomma för att bara fylla dem med färg.

Efter att Morrison slutade på X-Men förstörde förstås Marvel allt det han byggt upp när man genast ändrade tillbaka allt Morrison gjort till det gamla vanliga igen (Xavier tas tillbaka, den gamla Magneto likaså, osv), men typen av superhjälteserier finns kvar på andra håll.

Så till slut (pust o pes) är vi framme vid de jag tycker bra superhjälteserier som ges ut nuförtiden.

- Superman av Morrison & Quitely: Teamet fungerar om något ännu bättre här än i X-Men. Enda nackdelen är att det går långsamt framåt eftersom nya nummer ges ut först när de är klara istället för enligt ett strikt schema. Men bra blir det! En samling hittills med nummer 1-6, fler kommer garanterat när det finns material.

- Invincible av Kirkman & Ottley: Mindre storslaget än M & Q men lite av samma känsla. Kirkman skriver genuint charmigt, och Ottley har också förstått att det fungerar mycket bättre med stora, rena ytor för den här typen av serier istället för plottriga sidor med mängder av detaljer à la Image-stilen.

- Planetary av Ellis & Cassaday: Utkommer i en ännu glacialare takt än Superman, men väl värd att läsa. Och en till tecknare som förstått sig på att bra design inte nödvändigtvis innebär ”ju mer desto bättre”.

Sen finns också en del serier som Bendis skrivit som är läsvärda. Han kommer från ett litet annat håll och är snarast en efterföljare till de trista realistiska superhjältarna från 90-talet, men han har ett gott öra för dialog och hans serier funkar fint som underhållning. Exempel är Alias, Daredevil, Powers.

Och så finns såklart Ennis, men även om en del av hans serier kan klassas som superhjälteserier (exempelvis The Boys som jag skrivit om tidigare) skulle jag inte räkna hit dem; de kommer från en helt annan tradition och hör inte riktigt hit.

Quitelys Superman

Quitelys Superman

PS. Undvik Mark Millar som pesten. Han brukar få ta över serier som startats av Ellis eller andra av de tidigare nämnda författarna, och sen fortsätter han dem i liknande stil fast mycket sämre. DS.

Direktlänk 16 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 172 andra följare