Basil & Victoria – London Guttersnipes

26 april, 2014 at 20:18 (Europeiska serier) (, , )

Basil & Victoria - cover

Den här boken borde vara mycket bättre än den är:

  • Upplägget är alldeles utmärkt. I de fem albumen (här hopsamlade och översatta till engelska i en volym av Humanoids) får vi följa Basil och Victoria, två gatungar i London under andra halvan av 1800-talet. Livet de lever är hårt och hemskt; Yann (manus) och Edith (teckningar) väjer inte för vad det innebar att leva på gatan under den här epoken. Våld (Victoria är konstant beredd att ta till sin kniv när det behövs), svält, smuts är vardagen, för att inte tala om alla vuxna som på alla möjliga sätt gärna utnyttjar de utsatta barnen. Så en rik flora av möjligheter till bra historier finns, även med tanke på att målgruppen för serien är barn. Fast jag hade nog gärna sett att Yann inte slängt in små gästspel av precis alla personer som förknippas med 1800-talets London, som Jack the Ripper, Holmes & Watson, Dickens, …
  • Ediths teckningar är finfina. I de tre första albumen, ritade 1990-1995, är stilen murrig både färgmässigt (mycket skitigt brunt och grått) och linjemässigt, med en del användande av kolstift eller liknande, medan de två avslutande, ritade 2006-2007,  är gjorda i en klarare stil med rena färger och tydligare linjer. Charmant är det hela tiden, utan att någonsin teckningarna blir för gulliga vilket skulle kunna förta för mycket av den realistiska miljön. Riktigt bra!
  • Humanoids utgåva är finfin den med. Jag gillar de här tjocka samlingarna där man samlar ihop allt av en serie; mycket att läsa och relativt billigt är det också. Det är en väldigt inbjudande bok det här, en som jag verkligen fick lust att läsa bara av att titta på och hålla i.

Men den håller alltså inte, så vad är det som felas?

90-tal

90-tal

Helt enkelt är det så att Yann inte är en särskilt bra manusförfattare. Jag har skrivit om honom förr och med tiden har hans brister blivit väldigt tydliga för mig. Den första serien av honom som jag skrev om var en av de alternativa Spirou-historierna och när jag läste den gillade jag den, men det var nog mer för att det var roligt att läsa en så pass udda Spirou-serie (när jag senare läste Èmile Bravos Spirou och såg hur mycket Yann snott från den föll den ännu lite mer i min aktning).

Sen har jag också läst en hel del av hans The Unspeakables och den relaterade The White Tigress som även de borde varit roligare än de är, med en serie i Spirou-stil men med vuxnare innehåll, men som aldrig blir mer än en rätt opersonlig och förvirrad serie med alltför mycket våld och trist sex i en bedrägligt snygg klädsel. Och häromsistens läste jag hans pseudo-dokumentär om några klassiska franska serietecknare på odyssé i USA, Gringos Locos, där återigen miljön och upplägget var långt intressantare än det faktiska resultatet.

Yann är bra på att hitta tecknare och likaså på uppslag och idéer till miljöer, men han är inget vidare på att utnyttja dem. Hans serier saknar flyt: Förut trodde jag att det kanske var översättningarna som gjorde att jag ofta blev lite förvirrad när jag läste hans serier och att de kändes hackiga (i och med att jag läste dem på danska som jag är sisådär på eller i engelska scanlations gjorda av fans) men nuförtiden känner jag mig rätt säker på att det bara är så att han är dålig på att berätta en historia på ett förståeligt sätt och så att jag bryr mig om dem han skriver om.

Jag vill väldigt gärna tycka om Basil & Victoria – London Guttersnipes och jag tycker nog faktiskt bäst om den av de serier jag läst av Yann. Men förtjänsten är till mycket stor del Ediths, även om Yann också bidrar en del med att ha förlagt serien till en mycket intressant era och dessutom vågar framställa huvudpersoner som inte precis så trevliga (inte så konstigt med tanke på deras bakgrund, men de är nästan för elaka för att jag ska vilja läsa om dem) och deras omgivning som riktigt ruskig (med barnprostitution med mera). Fast till slut måste jag säga det igen: Yann är en rätt dålig manusförfattare, tyvärr :-/

00-tal

00-tal

Direktlänk 2 kommentarer

Legendarer på resa: Gringos Locos

13 september, 2013 at 22:40 (Europeiska serier) (, , )

Gringos Locos omslag

Dagens serie Gringos Locos är en rätt dålig serie, men den är ändå en smula intressant att läsa för inbitna serieläsare. Paret Schwartz/Yann, teckningar respektive manus, har tidigare bland annat gjort ett Spirou-album men den här gången är det en dokumentär-serie: Gringos Locos skildrar hur serieskaparna Jijé (inte så känd i Sverige men jobbade bland annat med tidiga Spirou och Jaktfalkarna), Morris (Lucky Luke) och Franquin (Spirou, Gaston) bestämmer sig för att resa till USA.

Planen är att söka jobb på hos Disney eftersom de tror att det är där seriernas framtid ligger men de får tji;  tiden är några år efter andra världskriget och Disney håller precis på att skära ner på personalen. Så istället luffar de runt, tillsammans med Jijés familj som också följt med. De försörjer sig på diverse jobb, inklusive att skicka nya seriesidor tillbaka till Frankrike med Spirou, Lucky Luke och annat. Franquin och Morris är mer av slackers medan Jijé har en familj att se efter, inklusive barn som ska gå i skolan, och därför blir de mer bofasta.

Gringos Locos - Teckning

(Den danska utgåvan är elegant och fysiskt ganska stor så min scanner klarar bara halvsidor…)

Serien själv är egentligen bara en samling anekdoter infogade i den lösa ramen som resan innebär som Yann har samlat ihop med hjälp av intervjuer och från det som tidigare skrivits om resan. Låt mig säga så här: Om det inte varit för att personerna i serien själva vore kända för sitt serieskapandet skulle den här serien aldrig gjorts för anekdoterna är inte speciellt spännande. Miljön, efterkrigstidens USA och Mexiko, är faktiskt intressantare än någonsin personerna är.

Vad gäller skildringen av människorna bakom kändisskapet så blir det aldrig riktigt djupt; precis som i Schwartz/Yanns Operation Flagermus fungerar inte blandningen av allvar/humor. När exempelvis Morris skildras som deprimerad av tanken på att han för all framtid kanske kommer teckna Lucky Luke görs det just ingenting med det. Det skulle kunna vara intressant att gräva mer i, med tanke på att det var just det som hände, men istället framställs det mest som en lustig episod eftersom vi som läsare vet att han fastnade i den serien.

Schwartz teckningar är lättast att beskriva som trevliga i sin en smula kantiga version av en typiskt fransk-belgisk skola. Ingenting att upphetsas av men samtidigt väldigt kompetent och avkopplande att se.

Gringos Locos är definitivt bara en serie för seriefans; andra lär mest undra varför man skulle läsa just den här reseskildringen framför alla andra som tänkas kan. En udda detalj också som jag vill nämna: Redan på försättsbladet finns en text som är en enda lång brasklapp om att alla inte håller med om att seriens skildring av tecknarnas resa är sanningsenlig. Detta följs upp i ett långt efterord med dels en intervju med Yann om hur han samlat information om resan, dels en lång artikel inklusive en intervju med en av Jijés söner som handlar om hur felaktigt Yann uppfattat allt som hände. Det är ganska bisarrt att läsa en föregivet dokumentär serie där så mycket av det omkringliggande materialet i boken handlar om hur lögnaktig dokumentären är. Mycket underligt, på min ära!

Gringos Locos - Drive-In

Direktlänk 4 kommentarer

Mer av den realistiska (nåja) Spirou: Katakomberne under Champignac

29 maj, 2012 at 22:23 (Europeiska serier) (, , , )

En uppmärksam läsare har redan förstått att det är ett Spirou-album på danska från titeln; det handlar närmare bestämt om ytterligare ett album i Ett äventyr med Spirou och Nicke av…-sviten där diverse europeiska serieskapare får göra lite vad de vill med Spirou. Den här gången står Yann och Tarrin för manus, medan det är Tarrin själv som ansvarar för teckningarna.

Till skillnad från Yanns andra album i sviten, Operation Flagermus, är det här en mycket mer okontroversiell bok som nästan skulle kunna varit ett vanligt Spirou-album: Greven har upptäckt en tidigare okänd katakomb under sitt slott, byggd av hans förfader Filippolaulus, samtidigt som en expedition i Nepal där bl a Sickan ingår stöter på problem som de hoppas få grevens hjälp med. Givetvis dras både Spirou och Nicke in i mysteriet med en levande sfinx och en död prinsessa… Och Tarrins teckningar ser också ut som typiska Spirou-teckningar från Franquin-skolan med mycket fart och krumma figurer.

Det som gör att jag använder ordet ”nästan” om serien är det faktum att även om handlingens stora drag känns som en typisk sen Spirou-historia så har allting som har med känslor och personliga relationer skruvats åt några tum: Huvudrollerna har seriösa kärlekstrubbel; de skrämmande inslagen är mörkare än annars; grevens experiment har ett tydligare drag av galenskap (och inte så hälsosamt galet). Det är en Spirou där mycket känns en smula konstigt/udda/off.

Jag har fortfarande inte tröttnat på konceptet bakom En serie med Spirou och Nicke av…, både när det blir riktigt udda serier eller mer vanliga som här. Det känns hälsosamt med nya idéer för att inte en serie så pass gammal som Spirou ska stagnera. Jämför dagens Spirou med Asterix eller Lucky Luke som har tröttnat rejält; det är uppenbart att det senaste albumet i den vanliga Spirou-serien som översatts till svenska, Zarkonerna anfaller från 2010, har plockat upp inslag från En serie med…-böckerna med det lite seriösare tonfallet.

Grevens X4-användning känns inte lika lättsam längre…

Nåväl, det finns inte mycket mer att säga om Katakomberne under Champignac: Som vanligt har jag läst den på danska i en nyutkommen utgåva (5 av de 6 franska albumen finns nu på danska), och jag misstänker att de som är intresserade redan vet vad som erbjuds, dvs en kompetent och bitvis riktigt bra europeisk äventyrsserie av klassisk stil med en liten twist, som huvudsakligen riktar sig till de vana Spirou-läsarna.

Likaså som vanligt är det ett mycket snyggt designat album (och dyrt!) utgivet av Cobolt, beställningsbart hos exempelvis Adlibris; danska är inte svårt (att läsa) och jag misströstar om att de här serierna någonsin ska komma ut på svenska, så beställ på!

Direktlänk Lämna en kommentar

Europeiska scanlations

18 februari, 2012 at 18:02 (Serier) (, , , , , , , , , )

Dags för ytterligare en hög med scanlations av europeiska serier för de som liksom jag bara behärskar engelska av de stora europeiska språken. Inga längre recensioner, bara smärre lästips :-)

Låt mig börja med en av dagens bästa: Alim the Tanner, skriven av Wilfried Lupano och tecknad av Virginia Augustin. Albumet jag läst, The Water’s Secret, är det första och jag hoppas fler kommer översättas, för det här är en riktigt gedigen början på någonting intressant. Alim lever tillsammans med sin dotter i utkanten av en större stad. De är fattiga men rättrogna, men råkar av en slump komma över några artefakter som antyder att religionen som styr landet är falsk. Det är (hittills) ingen hjältesaga eller dylikt, utan istället en finstämd berättelse om en mini-familj som gör sitt bästa och som egentligen bara vill vara ifred. Det är svårt att säga vad det kommer att bli av serien för den har bara startat i och med det här albumet, men den har det där lilla extra i både teckningar och manus som gör att jag vill läsa mer. Rekommenderas starkt (trots att det bara är ett smakprov, egentligen).

Mechanical Land är tre album om en konstig värld där vi får följa en annan mini-familj (mor+son den här gången) som lever ombord på en gigantisk båt som utan mål far omkring på havet. De som styr vägrar låta någon lämna skeppet för att söka upp land, men det finns passagerare som vill något annat. Skeppet strandar slutligen i Antarktis, där det visar sig att det finns en robotstad som har något att göra med varför människorna lämnat fasta land. Tre böcker allt-i-allt, och ärligt är det här bara OK: Handlingen är rätt ofokuserad, teckningarna är inte så dumma men envisas med att zooma in (de fåtaliga) kvinnornas övre regioner, och översättningen haltar. Skrivna av Patrick Fitou och tecknade av Jean-Baptiste Andreae rekommenderas böckerna för de som är utsvultna på franska äventyrs-/sf-serier som inte fullständigt förolämpar läsaren.

Martian Geography av Sergio García är med här enbart beroende på teckningarna. Handling är ännu förglömligare än Mechanical Lands, men det hela utspelar sig på ett kolonialt Mars, där huvudpersonen blir involverad i ett revoltförsök. Komplicerat och förvirrat, och inte på ett bra sätt, men Garcías teckningar gör det ändå värt att lösa. De påminner både om Moebius och Taiyo Matsumotos färgserier, men utan att kännas som kopior. Rekommenderas att tittas på, men häng inte upp er på handlingen.

Caravan, två album (hittills) av Olivier Milhiet, påminner en smula om García på ytan men med en mycket tyngre nästan Jan Lööf-liknande stil. Handlingen är däremot betydligt bättre, med huvudpersonen Mila som blir upptagen i en ambulerande freakshow, i en värld där dylika är vanliga och där de behandlas som icke önskvärda i de små samhällen man passerar. Det är en rejält grym historia det här, men samtidigt är förhållandet mellan Mila och hennes adoptivpappa Pilou skildrat med mycket värme. Rekommenderas de som vill bli underhållna men har högre krav på handling än Mechanical Land och Martian Geography.

The Unspeakables & The White Tigress: Det här är två långkörare i Frankrike som vi faktiskt fått en smakbit av i Sverige, när Epix publicerade ett av The Unspeakables-albumen med titeln Äventyr i gult 1986-7. Upphovsmännen Yann & Conrad har varit inblandade i alla möjliga franska klassiker som Lucky Luke & Spirou, men det här är en mer barnförbjuden serie (som trots det ursprungligen publicerades i tidningen Spirou). Tänk er Spirou med riktigt våld, kärlek, sex och brutala gangstrar, allt placerat i Fjärran Östern  under efterkrigstiden, och exakt det är vad man får. Huvudserien har senare fått en avstickare i The White Tigress-albumen, som handlar om en av personerna innan The Unspeakables börjar; den är klart svagare och fokuserar alltför mycket på det alldeles för traditionella halvt avklädda sätt som många franska serier tenderar att göra (vilket även The Unspeakables lider av, men i mindre grad).  Mängder av album, alla ännu inte scanlaterade; rekommenderas för de som är sugna på en Spirou för vuxna (beroende på vad man avser med vuxna…).

Som alltid när det gäller scanlations finns det några fler Jordi Bernet-serier att redovisa, och som alltid gäller samma brasklappar: Underbara teckningar, ibland mycket tveksamma manus. Den här gången har jag läst Kraken, 180 sidor om glorifierade VVS-arbetare som arbetar i en anonym megastad, där kloaksystemet är hemort för ett skräckinjagande monster, och Custer, en reality-såpa i serieform där huvudpersonen dygnet runt följs av kameror som redogör för allt hon gör. Monstret i Kraken är egentligen bara en bakgrund för att berätta typiska Bernet-historier, medan Custer har förvånansvärt intelligent manus, för en gångs skull. Rekommenderas för Bernet-diggaren, andra göre sig icke besvär.

Två serier kvar, men det är de två bästa.

Först av dem: Manu Larcenets The Wondrous Adventures of Vincent van Gogh – At the Frontline. Larcenet är mannen bakom bland annat Ordinary Victories, en av de bästa serier jag läst de senaste åren. Här har vi en bok i hans serie med påhittade äventyr om kända personer. Vincent van Gogh lejs av regeringen för att visa första världskriget från skyttegravarna eftersom man inte förstår varför de unga soldaterna envisas med att vilja desertera; varför skulle någon inte vilja offra sitt liv för sitt fosterland? Alltså behöver man förstå vad kriget egentligen är (eftersom ingen i regeringen givetvis själv vill åka till frontlinjen), och vem bättre än van Gogh att skildra det? Den här boken stannar i minnet, och befäster egentligen bara att Larcenet är en av de bästa serieskaparna vi har. Rekommenderas för alla.

Och slutligen, Le Grand Mort, skriven av Régis Loisel & JB Djian och tecknad av Mallié. Två album har hittills kommit ut medan ett återstår (har jag fått för mig) av den här fantasyserien som jag fängslades av mycket mer än jag trodde. Loisel har jag läst förut utan att ha blivit över mig imponerad, så jag väntade mig en OK serie, inget mer. Men Le Grand Mort får precis som Alim the Tanner till det där lilla extra, den där känslan som suger in mig som läsare. Handlingen utspelas ömsom i ett sagoland och ömsom i en kanske ännu besynnerligare verklighet där någonting, oklart vad, har gått katastrofalt fel. Paris är fyllt av flyktingar, och även om mycket fungerar precis som nu är ingenting som det borde. Om de inblandade serieskaparna får till avslutningen lika bra som serien är hittills är det här en serie som borde ges ut i samlad form på svenska (eller engelska); den känns som en perfekt kandidat för en tjock och vacker bok. Rekommenderas för alla de som gillar bra fantasyserier.

OK, det var allt för idag. Härnäst blir det förhoppningsvis några ord om en bok jag väntat länge på: Is That All There Is?, samlingen med Joost Swartes serier som precis kommit ut efter något år eller tvås försening :-)

Direktlänk 6 kommentarer

Spirou och nazismen: Operation Flagermus

28 november, 2010 at 20:54 (Europeiska serier) (, , , , )

Det har blivit mycket Spirou på sista tiden. Senaste albumet i den vanliga serien kom på svenska häromveckan, och innan dess var det de två första böckerna i Ett äventyr med Spirou och Nicke av…, sidoserien där kända serieskapare får chansen att göra ett Spiroualbum på sitt eget sätt. Och det är den senare serien som nu fått ett nytillskott på danska: Operation Flagermus, skriven av  Yann och illustrerad av Olivier Schwartz. Utgivningen har flyttat till förlaget Cobolt och därmed har albumen nu samma format som de franska originalen, dvs inbundet och i ett något större fysiskt format än vanliga europeiska album. Mycket trevligt jämfört med de tidigare två albumen som kom i vanligt serietidningsformat, men också dyrare :-)

Det här är den mest egensinniga Spiroutolkningen hittills, trots att den är djupt rotad i seriens historia. Vad Yann valt att göra är att skildra Spirou & Nicke innan de andra serierna börjar, och han har dessutom valt ut nazisternas ockupation av Belgien som skådeplats. Spirou är en ung man som jobbar som pickolo på ett hotell som väljs ut som Gestapos högkvarter i Bryssel, medan Nicke just fått sitt första jobb på en tidning. Båda motarbetar ockupationsmakten på sitt sätt, men utan att våga lita på den andre.

Det är en intressant idé med två klassiska äventyrsseriehjältar satta i ett allvarligare sammanhang, där framförallt Spirous insats är katastrofal: I sin ungdomliga naivitet förstår han varken allvaret i judeförföljelsen eller hur kritisk en spion måste vara med uppsnappad information.

Men resultatet är uppriktigt sagt sisådär. Operation Flagermus är huvudsakligen menad som komedi, och de allvarligare delarna smälter inte riktigt in. Traditionellt burleska skämt med korkade nazister blandas med tal om koncentrationsläger, och det är en svår balansgång som Yann inte helt klarar av. Albumet vimlar av referenser till andra serier (Tintin, Daredevil, Superman, Finn och Fiffi, och många, många fler) och det gör också att de realistiska inslagen känns malplacerade. Och Tintin-referenserna är direkt bisarra, där personerna med spänning läser om Tintins äventyr i Le Soir och diskuterar om Hergé är en överlöpare eller inte, samtidigt som karaktärer ur Tintin deltar i handlingen.

Operation Flagermus är kul att läsa för de som läst mycket serier förut (företrädesvis fransk/belgiska komiska äventyrsserier); det är ett ovanligt album med överraskande vändningar för den som läst det mesta av Spirou sen tidigare, därtill i ett mycket inbjudande format. Däremot kommer nog en oerfaren läsare ställa sig undrande till det mesta eftersom referenserna till annat i mångt och mycket är meningen med albumet. De som gäller riktiga företeelser som Jud Süß går väl an, men hur ska man utan att ha läst mycket serier förstå varför en Doktor Müller plötsligt dyker upp, noggrant namnges, och lika plötsligt försvinner?

Direktlänk 12 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare