Mini-recensioner: Fallen Words

7 augusti, 2012 at 19:14 (Manga) (, )

Yoshihiro Tatsumi är mest känd för sina socialrealistiska serier som The Push Man, Good-Bye, Abandon the Old in Tokyo, och för den självbiografiska A Drifting Life. Men Drawn & Quarterly har också gett ut hans tidiga Black Blizzard som är en helt annan slags serie, och nu är det dags för ytterligare någonting annat: Fallen Words är en samling korta berättelser inspirerade av rakugo, en slags komisk performance-teater, som Tatsumi alltså gett sig på att tolka i mangaform.

Det är väldigt enkla historier med en burlesk ton som jag först inte riktigt förstod mig på eftersom det var så annorlunda mot andra serier av Tatsumi, men efter en två-tre stycken började jag komma in i stämningen och då blev det bättre. Jag kan inte påstå att det är sådär väldans roligt; det avslutande skämtet i varje berättelse är ganska platt och de som bjuds på vägen får mig inte att skratta högt, men det är en trevlig stämning och jag kan förstå att det kan fungera bra på en teaterscen. En kort men intensiv sketch och sen en trumvirvel, följt av slutskämtet. Baddaboom!

Att skämten ibland är obegripliga för mig som icke-japan och tvingar mig att läsa de kulturella förklaringarna i slutet av boken hjälper inte heller till ;-)

Det är ingen omistlig läsning men det är å andra sidan serier av en typ jag aldrig läst förut, och det är ett stort plus. Och det är intressant att läsa med tanke på att vi nu kan läsa Tatsumi-serier med en spännvidd på mer än 50 år (Black Blizzard är från 50-talet, Fallen Words från 2009). Parat med de bästa serierna, dvs de socialrealistiska, och hans självbiografi ger de en ganska heltäckande bild av den moderna mangans framväxt, sedd genom pennan hållen av en av de mest ambitiösa utövarna.

Direktlänk Lämna en kommentar

Tatsumi Noir: Black Blizzard

13 april, 2010 at 23:31 (Manga) (, )

Sen flera år tillbaka läser jag inte längre Previews, den amerikanska seriedistributören Diamonds katalog över vad som ska komma några månader framåt i tiden. Jag brukade läsa den från pärm till pärm varje månad för att se vad som var på gång, men vad jag till slut insåg var att det gjorde serieshoppandet mycket tråkigare. Istället för att gå in i butiken för att se om det kommit någonting nytt och spännande så blev det att jag gick in för att se vilka av de serier jag förbeställt som dykt upp. Dvs inget letande i hyllor, inga glada överraskningar när någonting oväntat dök upp, och alldeles för sällan provade jag någonting nytt och okänt (jag hade ju redan läst Previews så allt bra borde dyka upp i facket där mina beställda serier placerades…). Beslutet att helt strunta i förbeställningar och noggranna studier över utgivningsplaner har känts helt rätt; de sista åren har jag haft mycket roligare när jag besökt butikerna än tidigare. Den lilla nackdelen att jag eventuellt missar en bok som jag inte fått korn på i butiken (eller som sålt slut) tar jag så gärna :-)

Allt detta som en introduktion till Yoshihiro Tatsumis Black Blizzard som jag stötte på i helgen. Tatsumis självbiografi A Drifting Life som beskriver Tatsumis utveckling som serieskapare, interfolierat med inblickar i Japans uppbyggnad efter andra världskriget, var en av förra årets allra bästa böcker, så när jag såg Black Blizzard blev jag självklart intresserad.

Och vilken överraskning det visade sig vara! Drawn & Quarterly har gett ut flera samlingar med kortare serier av Tatsumi från 60-70-talet, men här är det istället fråga om en av hans allra tidigaste serier, gjord redan 1956, som han skrev en hel del om i A Drifting Life eftersom han själv kände att den var ett konstnärligt genombrott för honom (även om han i efterordet till Black Blizzard säger att han skäms för hur dålig den är…).

Här är det action från första sidan som gäller, med en ung man som blir arresterad av polisen för ett mord som han själv tror han begått men utan att komma ihåg hur det gick till. 120 sidor senare har vi fått vara med om en tågolycka, våldsamma fäder, himlastormande kärlek, och en hel del annat som man kan vänta sig i en noirthriller. Att kulmen utspelar sig under en snöstorm där mannen som flytt från polisen finner sig sammanlänkad med en annan misstänkt mördare medelst handklovar som inte verkar gå att bli av med med mindre än att en av dem mister en hand är bara följdriktigt :-) Jag kom att tänka på Runaway Train, en film som skrevs långt senare av Akira Kurosawa; likheterna är inte stora men snöstormen, tåget och två förrymda flyktingar har de gemensamt, men också den kärva skildringen av flykten.

Sen måste jag säga att Tatsumi bara spenderade 20 dagar på att skriva och teckna serien, och visst syns det. Människorna ser ibland lite besynnerliga ut, men det är samtidigt bra drag i teckningarna, och för en serie som är mer än ett halvt sekel gammal fungerar det förvånansvärt bra. Risken fanns att Black Blizzard bara skulle vara intressant på grund av dess bakgrundshistoria, men jag hade riktigt mysigt när jag läste den, trots att den inte är så polerad och att historien huvudsakligen utvecklar sig precis som väntat. Om jag jämför den med serier av Tezuka från ungefär samma tid tycker jag den här hållit mycket bättre, men sen är jag förstås mycket mer förtjust i Tatsumi i allmänhet än av Tezuka ;-)

Det är en mycket enklare historia än Tatsumis senare mer allvarliga serier, men det är fantastiskt roligt att Black Blizzard översatts. Det är överlag ont om översatt manga som är äldre än från 80-talet så 50-talsmanga finns det försvinnande lite av. En stor eloge till Drawn & Quarterly för att de gett ut den här boken, och jag kan bara hoppas att nästa tripp till seriebutiken blir lika förvånande!

Direktlänk 1 kommentar

A Drifting Life

10 april, 2009 at 17:54 (Biografiska serier, Manga) (, )

Bättre sent än aldrig: Jag har varit bortrest några dagar så det har varken blivit några serier lästa eller skrivna om här, men jag kom hem igår och nu har jag läst klart Tatsumis tegelsten A Drifting Life.

Tatsumi är känd som en av grundarna av gekiga, en variant av manga som riktar in sig mot en vuxnare publik än vanligt.

Från Goodbye

Från Goodbye

Första gången jag läste någonting av honom var på 80-talet då en volym av hans serier gavs ut på engelska, Good-bye and Other Stories (några av dem publicerades också i Pox här i Sverige), långt innan japanska serier var vardagsmat. Jag gillade dem skarpt, men det var en bok som gavs ut i ett vakum: Inga andra liknande serier fanns översatta, och det dröjde många år innan jag såg något i den vägen igen; historierna bet sig fast med sin bottenlösa pessimism och sin för mig ovanliga stil.

Mangavågen rullade några år senare in över USA och Europa, men det dröjde till 2005 innan Drawn & Quarterly publicerade en samling av hans korta historier från 60-talet och åter introducerade honom för västvärlden. Även om han inte längre kändes lika unik var det fortfarande bra serier som fått välförtjänt beröm.

Efter tre volymer med hans korta serier har turen nu kommit till A Drifting Life, där det är en självbiografisk serie på drygt 800 sidor vi får oss till livs. Det är ett Japan under efterkrigstiden som skildras, där Tatsumi växer upp samtidigt som de japanska serierna förvandlas till det de är idag. Redan som tonåring börjar han försörja sig och sin familj genom att sälja sina alster, och allteftersom blir han mer och mer involverad i branschen; som redaktör; som innovatör; som läsare.

Och parallellt med hans uppväxt får vi också se hur Japan förändras och moderniseras, där fokus är på seriebranschen men också med glimtar från andra delar av samhället.

Tatsumi har ett sätt att skriva serier som syns både i hans skönlitterära historier och här i hans självbiografi: Han beskriver ofta ett skeende snarare än att skildra det. Det är någonting distanserat över det, och det är kanske ännu tydligare här där huvudpersonen (som symptomatiskt har fått ett annat namn än Tatsumi trots att alla andra fått behålla sina egna) skildras lika distanserat som alla andra, självbiografin till trots; det känns dessutom ovant med en självbiografi skriven i tredje person. Det här är inte menat som kritik utan snarare någonting som sätter sin prägel på boken och gör att den sticker ut, men det gör att historien känns klinisk, de bitvis stora känslorna som skildras till trots.

Sen är det också fascinerande med det mycket japanska livet som skildras: Alla anstränger sig att visa en artig fasad mot andra, oavsett hur illa de egentligen tycker om varandra. Flera gånger behandlas Tatsumi rejält illa av redaktörer, men han fortsätter ändå att göra serier åt dem när de så önskar. För att citera Tatsumi själv  (Hiroshi är hans nom de plume):

”It was in Hiroshi’s nature to avoid confrontations. In fact, he was almost masochistic in his passivity.”

Det är intressant att läsa den här och jämföra med Will Eisners The Dreamer som också skildrar seriebranschen i sin linda, i det fallet den amerikanska. Eisners betydligt kortare bok är mer romantiserad (som Eisner är), och den är heller inte officiellt en självbiografi, även om det finns tydliga drag av det. Likheterna är stora, med skrupelfria redaktörer och artister som egentligen önskar sig någonting mer än att bara jobba för pengarna, men jag tycker nog att Eisner drar det klart kortaste strået. Tatsumi är mycket rakare och råare, och om något skulle jag vilja att hans bok var ännu längre än den är; den slutar vid 60-talets början, och jag är nyfiken på vad som hände sedan. Av de intervjuer jag läst med Tatsumi misstänker jag att det kunde vara väl så intressant att följa honom längre fram, och jag skulle också vilja veta vad han tyckte om hur branschen utvecklade sig under de senaste decennierna. För trots att hans gekiga-rörelse faller ihop i slutet av boken verkar det ändå som om många av hans idéer om vad manga skulle vara och hur den ska skrivas har förverkligats; hans utläggningar inför sin misstroende bror om hur manga borde dra ner på textmängderna och istället lita på teckningarna, inspirerat av hans myckna filmtittande, beskriver nästan perfekt hur dagens manga skiljer sig från de flesta serierna som görs i väst.

Direktlänk 8 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 173 andra följare