Uppsamlingsheat

13 januari, 2014 at 00:07 (Dagspresserier, Manga, Superhjältar) (, , , , , , , )

Dags för det då-och-då förekommande uppsamlingsheatet då jag kort går igenom några serier som fortsätter att komma ut, men som jag redan skrivit längre om förut :-) Fyra stycken idag, varav den första är…

Empowered: Adam Warrens T&A&Bondage-komedi har kommit ut med sin åttonde volym och serien är fortfarande rolig att läsa, men den har långsamt ändrat karaktär från att vara en nästan hundraprocentig komedi till att nuförtiden vara betydligt mera allvarlig. Inte för att det är ett Shakespeare-drama men i de senaste volymerna har både Ninjettes och Mindf*ck/Sistah Spookys plottrådar varit rätt ruggiga och gripande (framförallt den senare).

Empowered 8 - Thug boy

Fanservice

Det har också blivit betydligt blodigare, på allvar, och det är jag inte så säker på att det är en bra sak, med tanke på hur serien alltid balanserat på gränsen till ren bondage. Det är inte så att Warren är dålig på att skildra äkta känslor av det tyngre slaget, men blandningen av genrer känns mer tveksam nu. Fast det ska erkännas att det finns en del episoder här som är rejält gripande så det är förstås ett plus :-)

Parker: Darwyn Cooke fortsätter med sina serieversioner av Donald Westlake/Richard Starks kallhamrade kriminella Parker, och den senaste boken heter Slayground. Handlingen är mycket enkel: Efter ett misslyckat rån flyr Parker till ett nöjesfält som är stängt över vintern. Andra kriminella tillsammans med korrupta poliser följer efter för att döda Parker och ta pengarna.

Slayground - cover

Det är det vanliga som gäller här, dvs ett koncentrerat och bra manus tillsammans med Cookes flyhänta teckningar med deras vanliga brister vad gäller hur de fungerar som en serie. En sak som slog mig den här gången var att trycket är si och så, med linjer som inte är så skarpa som jag skulle vilja. Men när jag tittade igenom de tidigare volymerna så hade de samma problem så det är ingenting nytt, det är bara det att jag inte lagt märke till det förut. Jag misstänker att det har at göra med att jag nuförtiden har böcker liiite närmare ansiktet pga att jag inte gillar läsglasögon, så jag blir mer kritisk när det inte ser riktigt bra ut med trycket. Så ta den sistnämnda kritiken med en lagom dos salt.

Captain Easy Sundays: Ser man på, Fantagraphics lyckades bli klar med sin fyra volymer långa utgåva av Roy Cranes, trot stora förseningar. Det som alltid Cranes mycket charmiga teckningar som gör det här till rekommenderad läsning; om man jämför med Cooke ovanför så har båda två en stil som är extremt väl lämpad för serier,Captain Easy - Lulu Belle men Crane är fullständigt överlägsen när det gäller hur man sätter ihop en seriesida.

Manuset är dock svagt i den här sista volymen. Inte för att de tidigare historierna varit fantastiska men här märks det rätt tydligt att Crane hade börjat fundera på sin nya serie, Buz Sawyer, som snart skulle startas. Det går lite för snabbt och lite för enkelt här. Behållningen är fokuset på Lulu Belle, en karaktär som fungerar mycket bättre i de här korta humoristiska episoderna än Easy och Tubbs. Så en ganska svag avslutningen på en fantastisk sprudlande energisk serie.

Yotsuba&!: Jag nämnde i årskrönikan att jag inte riktigt hann läsa den tolfte boken om Yotsuba under 2013 och att den därför inte kom med på årsbästalistan. Men det gör bara att den har en så gott som garanterad plats om ett år på årsbästalistan för 2014 för bra är den! OK för att det inte är den bästa volymen i Yotsuba&!-serien men även en medelbra Yotsuba är bättre än nästan allt annat i serieväg.

Här upptäcker Yotsuba hur roligt det är med målarfärg, att cykelhjälm är bra att ha, och så får hon följa med på en campingtripp (fortsättning följer i nästa bok). Totalt har de tolv böckerna hittills täckt ungefär 3.5 månad av Yotsubas liv, så det är rätt långt kvar till hon blir vuxen om Azuma fortsätter i samma takt, och det tackar jag så väldigt mycket för; varje volym av Yotsuba&! gör mig lika hjärtinnerligt lycklig att läsa ^_^

Yotsuba 12 - Tora

Rosettknytning

Direktlänk 2 kommentarer

Små huvudrollsinnehavare: Melvin & Yotsuba

22 april, 2010 at 00:15 (Manga, Serier) (, , , )

Yotsubas pappa smittas av hennes stormvädersentusiasm

Dagen före dagen före SPX blir det bara en blänkare om två nya böcker i två olika reprintprojekt som jag gillar. Först och alltid främst: Yotsuba&!, den fantastiska mangan av Kiyohiko Azuma som kommit fram till sin åttonde del. Jag har skrivit om den förut men det tål att upprepas: Yotsuba&! är kanske den bästa serien som görs idag, alla kategorier. Åtminstone är det min favorit och när en ny del dyker upp är det en given högtidsstund.

Tempot är lika långsamt som alltid; efter 8 böcker har bara 2 ½ månad gått sen första kapitlet, men framförallt grannfamiljen Ayase verkar ha vant sig vid att Yotsuba dyker upp när som helst. Yotsubas säregna beteende verkar också smitta, eller så har alla lärt sig att det är bäst att bara följa med i händelserna när hon sätter igång. Det är omöjligt att vara på dåligt humör efter att ha läst om Yotsuba; mina mungipor åker upp bara av att skriva om serien.

Teckningarna fortsätter att imponera, både när det gäller stämningsfyllnad och personteckning. Och när det gäller manuset gillar jag verkligen hur Azuma ofta avslutar kapitlen mitt i handlingen, ett extremt effektivt grepp för att sluta episoderna ska sluta när de är som allra bäst; här är sista sidan i The Typhoon:

Sen lite grann om bok 2 i Drawn & Quarterlys utgivning av John Stanleys barnserie Melvin Monster. Det är roligt att Stanleys serier ges ut igen men jag tycker också att det blir tydligare och tydligare att Little Lulu / Lilla Lotta är och förblir hans mästerverk. Hans andra serier är inte okända bara för att de inte publicerades lika länge; de är helt enkelt inte lika bra.

Som Melvin. Det är charmigt och ibland glimtar Stanley till, men på samma sätt som i Thirteen (Going on Eighteen) saknar jag Irving Tripps tuschning, och Stanleys manus passar mycket bättre för mer realistiska serier som Lulu. Här har serien en miljö där fantasterier är vardagsmat och det gör att Stanleys speciella humor som har en stor portion av det absurda i sig försvinner; själva grunden i Melvin-serierna är ju att alla monster fungerar tvärtom mot den vanliga världen (skolfröken vill att eleverna inte ska gå i skolan, föräldrarna vill att barnen ska vara elaka, osv) så Stanleys vardagsabsurditeter märks inte.

Och sen är det lite för mycket av DCs Bizarro-serier från 60-talet. Att bygga en hel serie på att det är roligt med en tvärtom-värld fungerar inte i längden, hur roligt det än är för manusförfattaren att komma på knasiga situationer.

Medan Thirteen (Going on Eighteen) blev bättre av att läsa i ett stort sjok är det tvärtom med Melvin: En enstaka serie är inte dum alls, men att läsa flera episoder på raken känns torrt. Trots bristerna hoppas jag ändå att Drawn & Quarterly fortsätter ge ut Melvin Monster; bara en bok till och sen är alla serierna publicerade. Om jag nu bara kunde förstå varför de inte inkluderar tidningarnas omslag också…

Direktlänk Lämna en kommentar

Äntligen tillbaka: Yotsuba&!

14 september, 2009 at 00:28 (Manga) (, )

Det är två år sen sist, men nu har äntligen, äntligen Yotsuba&! bok 6 dykt upp. Glappet mellan bok 5 och bok 6 beror på att förlaget som gav ut de första fem volymerna slutat att publicera manga, men nu har Yen Press tagit över de amerikanska rättigheterna, och i veckan dök så den första nya volymen upp. Jag har en bunt serier jag ska/håller på att läsa (bland annat läser jag igenom Corto Maltese från början vilket tar ett tag…) men Yotsuba&! kunde jag inte vänta med att läsa :-D

Vid ett första ögonkast är det inte uppenbart vad som är så bra med Yotsuba&!; serien är egentligen en väldigt enkel vardagsskildring av en femårig flickas dagliga uppleveleser, utan någon som helst större dramatik. Varje bok täcker ungefär en vecka, så hittills är det en dryg månad som vi fått följa Yotsuba. Teckningarna är inte heller iögonenfallande utan rätt så enkla, men funktionella, de med.

Men när man väl börjar läsa serien märker man snabbt vad som är dess styrka: Personerna, och framförallt Yotsuba själv. Hon är en säregen varelse, ett charmtroll, ohyggligt enerverande, ADHD, lätt autistisk, och framförallt oerhört nyfiken och orädd. De andra karaktärerna är intressanta de med; Yotsubas pappa som lärt sig att ta Yotsuba som hon är; grannfamiljen som är road av den lilla men envisa stormvinden som flyttat in i huset bredvid; med flera; men det är i sina relationer med Yotsuba som de får visa upp sig. Det här är inte som Kiyihiko Azumas föregående serie Azumanga Daioh (som också är bra, men inte når upp till Yotsuba&!s höjder) en ensembleserie utan en enmansshow med utmärkta hjälpkaraktärer.

Vad som också utmärker serien är dess goda humör och att det helt saknas dramatik i vanlig bemärkelse. Humorn är lätt absurd och förvånande, precis som Yotsuba själv. Det är inte en översockrad serie, men Yotsubas obändiga optimism smittar av sig på allt och alla, även om hon ibland både konfunderar och frustrerar dem hon möter. Seriens motto, Idag är den bästa dagen, passar perfekt på känslan: Att läsa Yotsuba&! är uppfriskande, och jag känner mig alltid glad en lång tid efteråt, något som få om några andra serier lyckas med lika bra.

Jag kan inte nog starkt rekommendera Yotsuba&!. Som alla andra serier (och böcker och filmer och…) är den självklart inte allas tekopp, men jag vet många som delar min uppfattning att det här är bland det allra bästa som går att läsa nu. Och inte ens de som ogillar att läsa på engelska behöver vara ledsna eftersom de första fyra delarna finns på svenska. Jag vet inte om översättningen duger och tyvärr kommer det nog inga fler volymer, men det betyder iallafall att det inte finns några ursäkter för att inte åtminstone prova att läsa Yotsuba&! ;-)

Direktlänk 5 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 173 andra följare