Suck. Stor suck. Bunny Drop 5-9

4 september, 2013 at 22:52 (Manga) (, )

Bunny Drop 9 coverFör några veckor sedan skrev jag om hur mina känslor för serien The Bellybuttons ändrats till det bättre efter att jag läst mer av den. Det var en trevlig förändring. Idag ska jag skriva om  hur mina känslor för serien Bunny Drop har ändrats efter att jag läst de avslutande böckerna. Det var inte en trevlig förändring.

Allra först vill jag säga att vad gäller Bunny Drop 1-4 så är det en suverän serie om hur en ensamstående Daikichi en dag adopterar sin lilla släkting Rin. Läs mer om vad jag tyckte här. När jag sen läste bok 5 som hoppar fram tio år i handlingen tyckte jag den inte heller var så dum, även om den kändes onödig eftersom historien gärna kunde ha avslutats i och med bok 4.

Föga anade jag vad som väntade i de avslutande böckerna 8-9.

Nu blir resten av inlägget en SPOILER för jag måste avslöja hur serien slutar, så för den som vill läsa serien med bibehållna överraskningar är det bäst att sluta läsa nu.

Efter att Daikichi uppfostrat Rin från mycket liten flicka till en ung kvinna (dvs i övre tonåren) avlutas Bunny Drop med att de två bestämmer sig för att gifta sig och skaffa barn. Visst har framförallt Daikichi sina dubier innan han går med på det eftersom han tycker det skulle kännas konstigt eftersom han alltid sett henne som sin dotter men han går till slut med på det. WTF?!?

Det här känns så fruktansvärt osmakligt och lika fruktansvärt onödigt för en så bra serie som Bunny Drop ändå är. Att försöka presentera det här som en slags romantisk upplösning på serien är en katastrofalt usel idé. Daikichi som hela tiden framställts som en person som visserligen ibland kan sakna initiativförmåga när det gäller relationer men samtidigt en person med stor moralisk hållfasthet som tagit sig an Rin, de sociala problemen till trots, visar sig alltså plötsligt vara en uppgiven man som inte ens orkar protestera mot en sån idiotisk idé mer än ett litet tag; efter det anpassar han sig bara helt ryggradslöst och med utstrålningen att det nog ändå är lite praktiskt ändå eftersom de ju känner varandra så bra. Rins roll har jag mindre problem med för i tonåren är det lätt att få alla möjliga mer eller mindre bra idéer när det gäller kärlek; det är de vuxnas roll att se till att det inte går överstyr.

Bunny Drop - Föräldrakänslor

Att sen hela avslutningen dessutom känns påklistrad och hafsigt hopkommen, som med den deus ex machina-artade förklaringen varför de kan gifta sig trots att de borde vara släkt, gör inte saken bättre men det är ändå en bagatell i sammanhanget.

Om någon skulle be om rekommendationer på bra manga skulle jag väldigt gärna säga Bunny Drop 1-4 men jag vet inte om jag skulle göra det i praktiken. Den delen av berättelsen om Daikichi och Rin är som sagt väldigt bra men jag har svårt att frigöra mig från min avsmak för avslutningen och tyvärr smittar det av sig på inledningen också. I teorin vill jag göra skillnad på skaparen och verket, men i praktiken går det inte alltid. Det är lite grann som med Woody Allen vars filmer jag inte klarar av att se efter hans förhållande med Soon-Yi Previn men lyckligtvis var jag inte så förtjust i hans filmer innan heller ;-)

 

PS. Vad gäller filmregissörer är jag inte konsekvent. Jag älskar flera av Roman Polanskis filmer (Vampyrernas natt är en av mina absolut största filmfavoriter) trots att jag vet att hans privatliv lämnar väldigt mycket övrigt att önska. Jag tror att det beror på att jag tycker att hans filmer är så bra när jag ser dem att jag helt glömmer bort vem som står bakom. Men att han kan göra fantastiska filmer innebär förstås på intet sätt att han kan ursäktas för det onda han gjort utanför sitt jobb. DS.

PPS. Det finns en bok 10 också som är en slags epilog; den har inte kommit på engelska ännu men den ska dyka upp. Jag har inga som helst förväntningar på att den kommer få mig på andra tankar utan räknar kallt med att den antagligen kommer göra mig ännu mer upprörd. Depp. DS.

Direktlänk 10 kommentarer

Bunny Drop, version 2

19 mars, 2012 at 23:00 (Manga) (, )

En kortis idag bara om en serie som jag hyllade redan när den första volymen kom ut för sisådär ett och ett halvt år sedan: Bunny Drop av Yumi Unita. Läs gärna min tidigare recension för allt som står i den gäller fortfarande; det här är en förunderligt bra liten serie om den udda sammansatta lilla familjen Daikichi & Rin.

Orsaken till att jag vill nämna den igen är att nu har bok fem kommit ut, och i och med det sker en stor förändring i serien. De första fyra böckerna följer deras första tid tillsammans: Hur fungerar det med dagis? Hur ska tiden räcka till för både jobb och barn? Vad ska man göra när ens barn blir sjukt och man inte vet vad som gäller? Och framförallt, hur ska en vuxen man och en sexårig flicka som aldrig träffat varandra förut kunna lita på varandra, framförallt som flickan haft det ganska besvärligt? Allt detta och mer därtill kan du läsa om i de här böckerna som är charmiga, rörande, roliga, och som ger en ovanlig inblick i japanskt vardagsliv (om jag nu ska försöka mig på en klyschig reklamslogan för serien).

I bok fem hoppar Utani plötsligt tio år framåt i tiden. Daikichi och Rin bor fortfarande tillsammans, men Rin är nu snart vuxen och det är mer fokusering på hennes liv än förut. Serien känns plötsligt lite mer traditionell; fortfarande bra men inte lika mycket av en frisk fläkt. Om jag inte hade haft de tidigare böckerna som bakgrund hade jag nog bara tyckt att den här volymen inte var mer än en bra bok, men inte någonting som jag måste läsa mer av. Det som är riktigt bra är scenerna med Daikichi som är den intressantaste av karaktärerna. Inte helt lätt att förstå sig på, men givande att försöka :-)

I och med den nya tiden är på en del sätt Bunny Drop nu en avslutad serie, och därmed kan jag komma med ett slutomdöme: För allt i världen, läs de fyra första Bunny Drop-böckerna; det finns ingenting liknande bland västerländska serier där vardagsliv av det här slaget ses som ointressant, förutom om det är fråga om självbiografiskt material. Bättre serier är nästan omöjligt att hitta.

Och sen tycker jag att man ska ge Tio år senare-volymerna chansen, de med! Eller om man känner för det så kan man också titta på animen eller för den delen spelfilmen. Båda två handlar om tiden när Rin är yngre och jag har inte sett någon av dem, men jag är sugen ;-)

Direktlänk 1 kommentar

Slice of Life-manga: Bunny Drop

26 september, 2010 at 12:24 (Manga) (, )

Yotsuba&! är för närvarande den manga jag ser mest fram mot nya nummer av, men Yumi Unitas Bunny Drop hamnar strax därefter. Det var Staffan på Staffars serier som tipsade om den; stort tack! Det som är lite lustigt är de yttre likheterna mellan serierna: Båda ges ut av Yen Press och båda handlar om en man i 30-årsåldern som adopterat en liten flicka. Men där upphör också likheterna för i allt övrigt skiljer de sig åt.

Bunny Drop är en lågmält känslosam historia om hur singel-mannen Daikichi på sin morfars begravning får reda på att han (morfar alltså) på äldre dar blev far till den lilla flickan Rin. Familjen i övrigt ser det hela som en mycket pinsam händelse och funderar på hur man ska bli av med Rin på bästa sätt, men Daikichi tycker istället synd om den föräldralösa (mamman är okänd) och bestämmer sig en smula oeftertänksamt för att a med sig henne hem.

Vilket förstås innebär att Daikichi nu får en mängd vardagsproblem att lösa. Exempelvis är den japanska arbetsmarknaden i hög grad designad för att det finns en hemmafru som tar hand om barnen, så Daikichi blir tvungen att byta till en arbetsuppgift med lägre krav på honom (med åtföljande risk för att bli avskedad för illojalitet). Sen är det alla andra saker som följer med att vara förälder som han inte heller har någon aning om, som vaccinationer, dagisplatser med mera.

Men Daikichi stretar på för ju mer han umgås med Rin desto mer tycker han om henne, och vice versa. Hon är tystlåten och inte särskilt social eftersom hennes liv slagits i spillror, men långsamt öppnar hon upp sig för Daikichi och de andra nya människorna i hennes liv.

Så långt handlingen, men egentligen säger den inte mycket om serien. Det jag beskrivit hittills skulle kunna vara en såpa av värsta sorten (typ tårdrypande melodramatiska scener) eller en komedi för den delen (typ skämt om den klumpige och naive Daikichi, ho-ho-ho!). Vad som gör Bunny Drop så bra och ovanlig är att den inte väljer några enkla vägar. Både Daikichi och Rin är realistiska personer som försöker göra det bästa av en svår situation, på sitt egna sätt. Daikichi är onekligen klumpig och naiv, men han blir snabbt bättre på att ta hand om Rin eftersom han är tvungen till det, och Rin är ledsen och nedstämd men som de flesta barn också starkare än man kanske skulle kunna tro. Det gör att hennes framsteg känns så mycket starkare, så lite tårdrypande blir det allt även om det inte är lättköpt melodram-diton.

Bunny Drop är en till manga att lägga till i raden av exempel på att manga är så mycket mer än Dragon Ball et al. Jag kan inte se att en serie som denna någonsin skulle kunnat publiceras i Sverige; det finns helt enkelt ingenting liknande så det skulle bli extremt svårt att nå ut med den till dess tilltänkta målgrupp. Det närmaste man kommer är nog en del av serierna i gamla Starlet som hade svenskt manus, men där gick man så gott som alltid åt melodramen snarare än realismen (även om det fanns en och annan pärla där).

Direktlänk 8 kommentarer

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 172 andra följare