The Walking Dead: Jägarna

4 oktober, 2014 at 18:12 (Serier) (, , , , )

The Walking Dead 11 - omslag2

Jag önskar jag vore lite bättre på att stå ut med att ha samlingar av en serie i olika utgåvor, men när jag väl börjat köpa en serie i en viss utgåva så kommer jag antingen fortsätta köpa samma version eller sluta köpa den. Jag är ingen samlare, jag köper bara serier jag mer eller mindre läser omedelbart och som jag tror är bra, men att ha se en inbunden, en icke-inbunden, en liten, en stor samling med samma serie i bokhyllan är svårt. Mycket svårt. Och ibland leder det till suboptimala läsupplevelser.

Case in point: Elfte svenska samlingen av Robert Kirkmans braksuccé The Walking Dead,  Jägarna, som precis kommit ut på Apart förlag. Första gången jag läste någonting av serien var det efter att ha köpt den första Omnibus-boken: 24 nummer av tidningen samlad i en inbunden bok i storformat. Jag gillade serien och har därför fortsatt att köpa Omnibus-böckerna (den femte kommer ut i december), men allteftersom har jag insett att det var ett dåligt val av mig.

Det innebär att det går två år mellan nya volymer vilket gör att jag hinner glömma mycket av vad som händer, men framförallt betyder det att när jag väl läser nya episoder blir det alltför mycket svartsynthet och elände. The Walking Dead är en sällsynt deprimerande serie (det är medvetet, såklart) och två års samlad produktion i ett svep är lite för mycket för mig; jag riskerar att koppla bort känslorna istället för att dras med i vad som händer.

Jag kom att tänka på det när jag läste Jägarna. När jag startade var jag bara halvsugen på att läsa eftersom jag som sagt kan känna mig lite trött på nedslående zombieläsning, men det blev det ändring på. Här, i en bok som samlar sex nummer av tidningen, visar The Walking Dead sig från sin allra bästa sida. Det är en avslutad berättelse den här gången, om mötet med några andra överlevare som valt ett helt annan sätt att klara sig, samtidigt som huvudpersonernas liv fortsätter att (d)evolvera: Rick, som mer och mer blivit någon som helt utan skrupler gör allt för att han och hans nära ska överleva, börjar visa drag av att också sätta sig till doms över andra, att inte bara längre vara hänsynslös utan också dömande. Carl fortsätter att anpassa sig och gör sitt bästa för att härma sin far, oavsett priset.

The Walking Dead - Jägarna - Beslut

Så kort sagt är Jägarna en alldeles utmärkt lagom dos av The Walking Dead, med en längre berättelse som klaras av, och bihandlingar som tas väl om hand. När jag läste den här på engelska för några år sedan, som en del av den tredje Omnibus-samlingen, så gjorde den inget större intryck på mig, det var bara ytterligare en svart episod i boken. Men som fristående berättelse fungerar den mycket bättre, och detaljer som Dale och Andreas förhållande blir mycket intressantare.

Men det är klart, The Walking Dead kommer aldrig bli en serie som gör mig på gott humör av att läsa; den dagen det händer är dagen som serien hoppat över hajen ;-)

Direktlänk Lämna en kommentar

The Walking Dead: Att vara eller inte vara

9 juni, 2014 at 17:18 (Serier, Skräck) (, , , , )

The Walking Dead 10 - omslag

Bok två i senaste recensionspaketet från Apart visade sig vara nästa del i förlagets långkörare och paradtitel: Robert Kirkman/Charlie Adlards The Walking Dead. Tionde volymen på svenska, och jag har svårt att komma på om det finns någon annan amerikansk serie som på samma sätt getts ut lika länge på svenska i bokformat. Hur som, bra jobbat!

I Att vara eller inte vara (precis som i den amerikanska utgåvan har varje volym sin egen undertitel, något jag tycker är mycket trevligare än det opersonliga volym 10) lider Rick fortfarande svårt efter sviterna av upplösningen i den åttonde volymen, när det lilla samhället han och hans familj+vänner byggt upp förstördes. Men hans överlevnadsinstinkter börjar vakna till liv igen, och den passivitet som präglade honom i volymen innan har gått över. Och på något sätt accepterar han nu sin våldsamma sida, den del av honom som gör att alla civiliserade tankar och numera gammeldags moraliska invändningar när som helst kan glömmas bort. Från att från början ha försökt göra det moraliskt rätta har han nu insett att det är helt oväsentligt när det gäller hans egen men ännu mer Carls överlevnad.

De andra runt omkring honom har märkt samma sak och reagerar på olika sätt: Carl uppskattar det eftersom han själv känner samma sak, Michonne noterar det utan att kommentera, medan Dale istället ser det som att Rick nu i sin oförutsägbarhet är lika farlig att umgås med som zombierna och därför vill ge sig av på egen hand.

Rick i gammal (god?) form

Rick i gammal (god?) form

Så efter den långa episoden på fängelset där ett nytt liv långsamt byggdes upp är det fortfarande sönderfallet som står i centrum här. Allting runt Rick vittrar, inklusive han själv, och att gruppen fortsätter sin resa känns mest som om de inte vet någonting bättre att ta sig före. De har ett mål, Washington, men det är uppenbart att de egentligen inte bryr sig så mycket om det och möjligheten att där finna lösningen på vad som egentligen orsakade zombie-pesten; de förflyttar sig eftersom att stå stilla är detsamma som att ge upp.

Så det är eländigt värre, och inte ens tidigare bipersoner som skildrats förhållandevis lyckligt slipper undan. Det blir nästan lite för mycket av det onda; jag känner när jag läser serien att jag liksom huvudpersonerna riskerar att trubbas av eftersom det bara är elände som följer på elände. Men det är förstås en av poängerna med serien: Att visa hur illa det verkligen skulle gå om en katastrof av liknande dignitet inträffade.

Direktlänk 2 kommentarer

Zombiesöndag

9 mars, 2014 at 19:09 (Serier) (, , , , , , , , )

Efter en solig vårpromenad genom Stockholm tänkte jag skriva några rader om våra mindre lyckligt lottade släktingar som har det betydligt svårare att nöjsamt gå gatan fram, nämligen de stapplande zombierna i dagens två serier.

The Walking Dead - Det som inte dödar

Först ut är den stora zombie-serien framför alla andra, The Walking Dead, vars nionde album precis kommit ut på svenska, som vanligt i snyggt utförande av Apart förlag. Efter katastrofen i det förra albumet där nästan alla Ricks närmaste dödades är det nu bara han själv och Carl kvar som måste försöka överleva. Båda två har förändrats efter det som skedde. Rick är närmast apatisk och har helt tappat självförtroendet; han vägrar att ens ha en åsikt vad gäller vad man ska göra i fortsättningen och anklagar sig själv för de andras död. Carl å sin sida litar inte längre på att hans pappa alltid kommer att se till att det går bra; hitintills har ju familjen Grimes trots allt klarat sig varje gång det verkat som om det skulle gå riktigt illa.

Så titeln på albumet, Det som inte dödar, kan tolkas på många sätt. Rick har definitivt inte blivit starkare av motgångarna utan tvärtom försvagats både fysiskt och psykiskt; han är själv medveten om det men det hjälper honom inte att förändras. Carl är kanske starkare men i så fall endast genom att han blivit cynisk och inte längre har barnets tro på att det goda kommer segra. Förut har han visserligen inte varit precis psykiskt stabil men det har alltid känts som om hans beteenden ändå varit ett barns reaktion på omständigheterna, hårt knuten till sina föräldrar, men här inser han till slut att det kanske är upp till honom hur/om han ska överleva.

The Walking Dead - Det som inte dödar - Carl

Carl har kommit till insikt

Albumet är ovanligt stillsamt; spillrorna efter försöket att bygga upp ett gediget liv med hjälp av fängelsebyggnaderna måste samlas ihop innan någon ens kan tänka tanken på att försöka igen. Och Rick är inte intresserad av sådana tankar över huvud taget; det enda han vill göra är att låta andra (framförallt Carl) bestämma alla planer för själv tänker han bara göra som de vill. Den lugna tonen framgår också av hur få personer (dvs icke-zombier) som dör i boken; jag har inte kontrollerat alla böckerna men jag misstänker att den här sätter rekord i få dödsfall med sitt enda, och det dessutom en helt ovidkommande person.

Men zombiesöndagen är inte slut för jag har läst en till serie med dylika. Och till skillnad från den nu drygt 10 år gamla The Walking Dead är det här en sprillans ny serie som bara funnits i några månader med hittills enbart fyra utgivna nummer: Afterlife with Archie.

Afterlife with Archie 1 - cover

Så japp, en till Acke-serie av det lite mer bisarra slaget. Men om Life with Archie var en udda fågel med sina parallella världar mm så var det ändå väldigt mycket en serie i den vanliga Acke-andan. Lite vuxnare, lite allvarligare, men fortfarande en tydligt igenkännlig Acke. Afterlife with Archie däremot är någonting helt annat, en klassisk skräckserie utan minsta spår av den traditionella feel good & komedi-känslan som serierna brukar ha.

Manusförfattaren Roberto Aguirre-Sacasa bygger upp sin historia på ett väldigt gammeldags sätt: Oförsiktigt använd magi för att rädda en älskad från döden leder till, hur ska jag säga, ett mindre lyckat resultat. Sen följer det man kan vänta sig, med personer som vägrar tro på att deras nära och kära är obönhörligen döda, förskansning i hus för att bättre kunna försvara sig, och så vidare. Och det gammalmodiga syns även i användningen av berättande textplattor; Sacasa har en uppenbar förkärlek för gamla tiders skräckserier. Men det gör inte att serien känns träig och föråldrad, bara att den känns som en gedigen berättelse utan minsta försök till att vara modern.

Att det är Ackes värld vi befinner oss i märks som sagt inte alls i stämningen. Alla välkända karaktärer är med men det hela är hundraprocentigt på allvar. Ragges förtvivlan över vad han gjort, Ackes kärlek till sin hund; allt presenteras helt utan komiska inslag. Men därmed inte sagt att det är poänglöst att placera handlingen i Riverdale för det faktum att jag som läsare redan har en relation till alla karaktärer gör att jag (förhoppningsvis) kan känna med dem desto mer när deras värld går under. Plus också till Sacasa för att även förklaringen på zombieutbrottet är gediget rotat i Ackes värld: Det är givetvis Sabrina som med sin välmenande hjälp är ansvarig för att katastrofen inträffar.

Afterlife With Archie - Sopprot

Men ärligt talat så tror jag inte Sacasas gedigna men traditionella manus skulle räckt till om inte teckningarna var bra. Lyckligtvis är Francesco Francavilla uppgiften vuxen och han bidrar med fantastiskt stilfulla sidor. Ofta monokromatiska och alltid dramatiska passar de perfekt till den här berättelsen, och dessutom gillar jag Francavillas tolkningar av personerna; jag känner utan problem igen dem alla trots att stilen är långt ifrån de vanliga Acke-tidningarnas. Det antyds i tidningarna att det kan dyka upp fler klassiska monster i serien, förutom zombier, och jag är nyfiken på att se hur de kan se ut i Francavillas tolkning.

Så ytterligare en eloge till Archie Comics för att de vågar chansa med sina karaktärer. Acke-serierna har alltid levt sitt eget liv i USA och är lätta att missa eftersom de vanliga seriekanalerna ofta ignorerar dem, men de kan vara värda att hålla ett öga på för de kan definitivt överraska :-)

Afterlife With Archie - Familj

Direktlänk 7 kommentarer

The Walking Dead 8: Stormen

13 oktober, 2013 at 13:06 (Serier) (, , , )

The Walking Dead 8 - Omslag

Dags för den tredje Apart-boken som kom ut lagom till bokmässan: Stormen, den åttonde volymen av The Walking Dead.

I sex volymer har Rick och de andra bott i fängelset de hittat och trots allt elände under denna tid (självmord, den vansinnige guvernören i det närliggande samhället) har det varit förhållandevis lugnt. Men nu slår den titulära stormen till: Konflikten med guvernören slår ut i full blom i ett crescendo av våld. De 156 sidorna är så gott som helt fyllda med action, utan de vanligen återkommande lugna längre passagerna, och författaren Kirkman bevisar återigen att läsaren måste vara beredd på att vem som helst i serien när som helst kan dö. Det finns inga Du slipper ut ur fängelset-kort i The Walking Dead, oavsett hur central karaktären är.

Faktum är att det faktum att vem som helst när som helst kan dö till slut också slagit rot hos Rick. Tidigare har han visserligen hela tiden manat alla i gruppen att alltid vara på sin vakt och beredda på det värsta men det har ändå känts som om han i grunden trott att när det gäller honom och hans närmaste kommer det på något sätt att ordna sig. Men i Stormen visar sig den tron så smått börja krackelera när han tillsammans med sin son Carl planerar för att det kanske kommer att gå åt pepparn för hela gruppen och att i så fall måste de rädda vad som räddas kan. Pessimistisk har han varit ibland, definitivt, men då har det varit i allmänhet, men nu är han det också på det mer personliga planet.

The Walking Dead 8 - Lori

Charlie Adlard, tecknaren, fortsätter att leverera pålitligt effektiva svart/vit/gråa illustrationer. Jag har fortfarande lite svårt med hans barn som kan se en smula lustiga ut ibland, men han är å andra sidan väldigt bra vad gäller de vuxna människorna; det är inte ovanligt att jag kan ha svårt med att särskilja personer i serier men med Adlard är det aldrig något problem i och med att hans människor omedelbart går att identifiera. Ansikten, kroppar, kroppsspråk är alla tveklöst individuella och det är faktiskt någonting jag uppskattar väldigt mycket; i alltför många serier måste man ibland lite på detaljer som frisyr, typiska kläder osv för detta. En liten detalj, men uppskattad :-)

Personligen tycker jag att av det jag läst hittills av The Walking Dead (på engelska fram t o m nummer 96, dubbelt så långt som den svenska utgivningen hittills) så är det här höjdpunkten för serien. Vårt eget samhälles undergång avslutas här, symboliskt nog när inte ens ett dittills tryggt fängelse längre kan hålla våldet utanför.

Direktlänk Lämna en kommentar

The Walking Dead 73-96

1 april, 2013 at 11:45 (Serier) (, , )

The Walking Dead Omnibus 4 cover

Jag har plöjt lite mer zombie-serier igen; den här gången i form av den senaste stora inbundna utgåvan av The Walking Dead på engelska som innehåller nummer 73-96 av tidningen. Spoilers? Javisst!

Efter den förra boken (nummer 49-72) som kändes lite som en mellanbok där handlingen inte gick framåt utan var mer episodisk är det nu dags för en längre historia igen: Rick + son + vänner hittar ett litet samhälle som för en gångs skull fungerar. Det finns inga egentliga mörka hemligheter, och det ena riktiga problemet är alla zombier som finns runtomkring ;-)

Så det nya här är att Rick för första gången börjar fundera på hur ett liv efter katastrofen ska kunna byggas upp. Hittills har det bara varit en fråga om att överleva från den ena stunden till den andra men nu ser han för första gången glimten av ett hopp: Det är kanske möjligt att långsamt arbeta sig tillbaka mot ett drägligare liv, även om det kommer bli svårt.

The Walking Dead 96 - Speech

(Klicka för större version av Ricks optimism)

Jag blev ärligt talat överraskad av serien den här gången. Jag har vant mig vid att The Walking Dead lyckats överträffa sig själv gång på gång i att nästan frossa i hur illa allt kan gå för vår huvudperson så att se honom smått optimistisk, på riktigt (när han varit det förut har det mer känts som att han försökt övertala sig själv att det kommer gå bra än att han genuint trott på det), var nästan lite oroväckande!

Sen är jag inte alls säker på att trenden kommer fortsätta. Kommer det att bli mer av Triffiderna-känslan, dvs där fokus ligger på hur man gör sig ett OK liv i en värld där det numera finns ett nytt hot men som ändå är ”vår” värld, eller kommer det att gå fullständigt åt pepparn? Om jag måste gissa skulle jag nog trots allt tro på det senare eftersom Kirkman verkar svag för det, men om det blir så kommer jag antagligen inte bli riktigt lika deprimerad (på ett bra sätt, dvs deprimerad för att jag läst någonting intressant men deprimerande): När Rick i den här boken upptäcker att det finns flera små samhällen som organiserat sig och har det någorlunda bra, zombier till trots, betyder det för mig att den obehagliga känslan att världen oåterkalleligen gått under har försvunnit. Något av samhällen borde rimligt sett klara sig, av rent statistiska skäl, så förr eller senare kommer världen ha ordnat upp sig igen.

Om det inte dyker upp någonting nytt förstås, som återigen kastar ner världen i ruiner. Och det kan jag nog föreställa mig att Kirkman skulle kunna tycka om att orkestrera ;-)

Direktlänk Lämna en kommentar

The Walking Dead 3-4-5

25 oktober, 2012 at 22:45 (Serier) (, , )

Dags att komma ifatt med den svenska utgåvan av The Walking Dead, Robert Kirkman och Charlie Adlards hyllade zombie-serie; sen jag skrev om den sist har album 3-4-5 kommit ut. Jag hoppas att den positiva utgivningstakten betyder att den säljer bra för det är den värd, framförallt med tanke på hur få riktigt breda och bra underhållningsserier som översätts till svenska.

De två tidigare albumen är visserligen bra men det är först i och med den långa fängelseepisoden som tar sin början i bok 3, I tryggt förvar, som jag tycker serien verkligen lyfter. Innan dess kändes det för mig osäkert om Kirkman skulle lyckas göra serien till en långkörare eftersom serien mest var en ”Människor i efter katastrofen-värld färdas planlöst runt, och då och då dör någon medan nya tillkommer i gruppen”-berättelse. En bra sådan, absolut, men med begränsad livslängd verkade det som.

Men i och med I tryggt förvar blir det mer stadga i historien. De människor som finns runt huvudpersonen Rick är nu rejält utmejslade och tack vare den fasta punkten i tillvaron som fängelset är (tämligen lätt att försvara mot omvärlden) blir det mer tid över för att utveckla relationerna i gruppen istället för att all tid går åt till att fly från en fara till nästa.

Däremot betyder inte det relativt skyddade boendet att livet på något sätt blir lättare för stackars Rick. Tvärtom är det nu The Walking Dead blir riktigt obehaglig, när det i klassisk katastrof-stil visar sig att de värsta monstren är människor som tappat alla moraliska spärrar. Och det är inte bara de uppenbara monstren som visar sina sämsta sidor utan även de mer ”normala” människorna börjar krackelera. Inklusive Rick själv som inte precis framstår som något föredöme eller ens för den delen särskilt balanserad här.

Köttets lustar, bok 4, fortsätter på samma väg och enligt mig avslutar den fas 1 av The Walking Dead. Faktum är att om serien hade avslutats här hade det känts som ett riktigt stilenligt slut: Samhällets trend är nu klar (neråt, såklart), och även om det inte går helt åt pepparn här är det svårt att tro någonting annat än att det kommer att gå riktigt illa. Alla trådar är ihopknutna, en (falsk) jämvikt har infunnit sig, och det avslutande kapitlet är helt klart tänkt som en sammanfattning av vad som hänt och vad som kommer att hända.

Fast serien tog inte slut här som nog är uppenbart med tanke på att det finns en bok 5, Anfall är bästa försvar :-)

Om jag sa att I tryggt förvar var riktigt obehaglig så är den här boken det i ännu högre grad. Faktum är att jag personligen tycker att Kirkman går för långt i eländet i och med den synnerligen obehagliga tortyren som en av personerna drabbas av här. Eftersom jag läst mer av serien på engelska vet jag att det här är det enda stället i serien som det händer på så jag har överseende med det, men Kirkmans förtjusning i att utsätta sina karaktärer för allt ont som tänkas kan leder honom fel den här gången. En liten blemma, tyvärr, men var gränsen går är självklart någonting personligt; för mig blir det lite för mycket här.

Men bortsett från den passagen är Anfall är bästa försvar en utmärkt bok som egentligen bara visar upp precis det som Rick redan konstaterat i boken innan: Det kommer aldrig bli bättre för de nu överlevande; räddning finns inte att få och det enda som återstår är att försöka överleva i den värld som nu råder.

The Walking Dead är inte nyskapande vad gäller idéer för de mesta som sker har redan skildrats åtskilliga gånger i andra liknande böcker/(tv-)serier/filmer. Det som gör den bra är istället att Kirkman lyckas göra personerna intressanta, och dessutom att han aldrig tvekar det minsta om att ta livet av vem som helst när det passar sig. Den enda som garanterat kommer klara sig är Rick, och hittills har Kirkman också lyckats med att göra livet allt mer eländigt för honom i nu mer än 100 nummer av tidningen, vilket är en bedrift i sig. Man kanske inte ska göra som jag just gjort, dvs läst 3 böcker i ett svep, för då kan det bli lite väl deprimerande. En bok i taget är precis lagom skulle jag säga!

Och slutligen också några ord om Aparts utgåva. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: De svenska böckerna ser alldeles förträffligt trevliga ut. Bra papper som lämpar sig för gråtonerna, en ambitiös översättning (det känns väldigt ovant med att läsa dialekt på svenska eftersom det är sällsynt att någon ger sig på det), och en enkel men effektiv design av böckerna där man tagit de amerikanska omslagen rakt av med bara en tillagd liten textremsa om att det är på svenska (vilket är vettigt med tanke på den engelska titeln). Exemplariskt :-)

PS. Och ett extra poäng ska Apart ha för att de gjort sig omaket att ordna fram förord till böckerna och resuméer (tyvärr inte i alla volymerna); det känns mycket mer personligt än om det bara varit serierna rätt upp och ner. DS.

Direktlänk 2 kommentarer

En knegande levande död: iZOMBIE

3 januari, 2012 at 22:29 (Serier) (, , , )

Charlaine Harris var kanske inte först ut, men det är hennes böcker som bildat skola när det gäller att mixa klassiska skräckfigurer och romantik. Det är välförtjänt för framför allt hennes första Sookie Stackhouse-bok, Dead Until Dark, är en riktigt bra bok. Andra efterföljare, som Molly Harper, har skrivit böcker som är så lika i Harris i ton och innehåll att det nästan känns som böcker från samma värld, bara med en annan författare bakom boken. Inte mig emot för det är en trevlig genre som jag gärna läser som avkoppling; det kanske inte är stor litteratur, men det är inte alltid som jag är sugen på det.

My Life as A White Trash Zombie

I Harris böcker har det nu dykt upp vampyrer, varulvar, älvor, gnomer, maenader, osv, osv, men en klassisk skräckfigur saknas: Zombien. Det är antagligen för att den som alla vet tillhör monstrens underklass, ständigt sedd ner på av andra. Hur sexigt är det egentligen med hjärnätande och ruttnade kroppar?

Men trots det dök de förra året upp en bok i den här genren med en zombie i huvudrollen: My Life as A White Trash Zombie, skriven av Diana Rowland. Huvudpersonen Angel Crawford råkar ut för en olycka, och efter den märker hon att hennes aptit har ändrats radikalt till någonting huvudsakligen huvudsakligt. Dessutom får hon svårt att tänka klart och börjar ruttna om hon inte får sin diet tillfredsställd med jämna mellanrum. Taskigt läge, så vad gör man? Ett jobb på en begravningsfirma fixar kakan, och sen bär det iväg med mystiska mord och kärlek. Såklart, för genren är vad den är. Rowland sköter sitt utan klagomål från mig, och omslaget av Daniel Dos Santos är det inte bara jag som tycker är smått genialt :-)

Så vad har då det här att göra med serier?

iZOMBIE, en Vertigo-tidning skriven av Shris Roberson och tecknad av Mike Allred (tecknaren av bl a X-Statix), är en ovanligt godmodig Vertigo-titel som har ett liknande tema med en liknande lösning, och när jag läste den kom jag omedelbart att tänka på Rowlands bok. Dock började serien redan 2010 så om någon har läst den andra så är det Rowland som är härmaren, men själv tror jag snarast att det handlar om två olika författare som haft samma grundidé (”Jag vet! En sån där mysig skräck/romantik/deckare med en zombie i huvudrolle!”) varpå mycket av resten följer naturligt på premissen. Men det var onekligen en idé som var nästan oundviklig, med tanke på Harris et als böcker.

Där en ung kvinnlig huvudperson är given för det har ju alla andra böcker i genren också. I iZOMBIE heter hon Gwen Dylan (och hon påminner t o m om Dos Santos bokomslag i utseende), och hon jobbar som dödgrävare i staden Eugene efter att på ett för henne okänt sätt ha blivit förvandlad till en zombie. Behovet att äta hjärna för att undvika förlusten av intellektet och köttet på kroppen, extra-styrkan, osv fungerar på väntat sätt; det som är eget för Gwen är att hon också temporärt kan höra den avlidnes tankar efter måltiden.

Och det är inte alltid så skoj för ofta har den döde någonting som han/hon vill ha utfört innan de vill lämna stackars Gwen ifred. Hitta mördaren, säga några sista ord till en familjemedlem, äntligen vinna en skeetboll-tävling, eller någonting annat. Så för att få lugn och ro tar Gwen och ger sig den på att hjälpa dem, ibland med hjälp av sina vänner Ellie (spöke) och Scott (varterrier). Det lilla gänget liknar någon gång sig själva vid Scooby Doo-gänget och det med all rätta för det är precis vad det påminner om.

Romantiken har de alla svårare med av olika anledningar (osexigheten i att vara en zombie, svårigheten att få tag på någon när man inte kan röra vid andra, osv), men de kämpar på.

Precis som de flesta böckerna i genren tycker jag det här är en mysig läsning. Det är på intet sätt revolutionerande eller gripande, men att läsa de första 20 numren tyckte åtminstone jag var skoj. Allreds teckningsstil passar finfint här med sina teckningar som då och då faktiskt påminner om gamla tecknade tv-serier som Scooby Doo, fast med mycket mer elegans.

Men jag kan inte påstå att manuset någonsin tar en oväntad vändning. Allting flyter på exakt som jag förväntar mig från nummer till nummer, så det är inte en tidning som jag kommer kasta mig över när nästa nummer dyker upp. Handlingen är också ganska sävlig så jag skulle nog säga att det är bäst om man har en chunk med åtminstone några nummer att läsa.

Allt som allt en rätt trevlig bekantskap, om nu bara inte Roberson får för sig att dra iväg åt något mindre lyckat håll; i de sista numren jag läst dyker en statlig organisation bestående av diverse monster (zombie, Frankenstein-varelse, …) upp som har som uppgift att kämpa mot ondskans krafter. Det finns tecken på att Gwen eventuellt rekryteras dit vilket jag tycker vore synd; jag föredrar nog en fortsättning på de charmiga småäventyren i Eugene (som ibland känns som Sunnydale, med tanke på alla monster som verkar finnas där) snarare än en Rädda världen-action.

Direktlänk 7 kommentarer

Fler friska försök: The Walking Dead på svenska

10 maj, 2011 at 22:07 (Svenska serier) (, , , )

Jag vet inte om det är början på en långsiktig trend eller bara ren slump, men nu har det kommit en hel del serier på svenska i år som siktar på mer än att bara sälja till de närmast sörjande (dvs inbitna serieläsare som jag). Efter Utopi och Agent Marc Saunders kommer nu det nystartade förlaget Apart ut med en av de bäst säljande serierna i USA på senare år: The Walking Dead, zombie-serien som också blivit tv-serie.

För den som inte läst serien förut kan jag rekommendera mina tidigare inlägg; varde nog sagt att det är en riktigt bra och rejält obehaglig historia där man aldrig kan vara säker på vad som ska hända härnäst, och att den här första boken tar er från den 28 dagar tidigare-liknande starten till den punkt där man börjar märka hur bra Kirkmans historia är. Kort sagt, en utmärkt zombie-historia där tonvikten ligger på efter katastrofen-känslan mer än att slakta högar av långsamt vandrande döingar (men det går såklart åt en hel del av de senare ändå). Istället tänkte jag skriva några ord om den svenska utgåvan för det är den väl värd.

Boken samlar ihop de första sex numren av tidningen till en billig penning. Det är bra med en någorlunda rejäl chunk eftersom TWD inte är en serie som öser på med action direkt från starten; istället tar den tid på sig för att bygga upp karaktärerna, vilket såklart gör att den action som finns får så mycket större verkan. Därmed inte sagt att det saknas action för när det väl bränner till gör det det ordentligt, bara att Kirkman portionerar ut tillfällena väl :-)

Rick borde nog inte öppna dörren...

Så omfång & pris är bra (och Apart har sagt att de kommer fortsätta i samma stil, dvs i albumformat); hur är det då med den fysiska utgåvan i sig?

Tidigare i år skrev personerna bakom Apart lite på Serieforum om hur de jobbat med typsnittet som används. Att överhuvudtaget bekymra sig om sådant var lovande, och omsorgen om detaljer lyser igenom i hela boken. Förutom typsnittet (som verkligen ser mycket bra ut) är också trycket rejält över snittet, med en utmärkt svärta och gråskala, allt tryckt på en mycket svagt gul-beige-vitt papper som är mycket smakligt att titta på. När jag pratade med Johan (en av Aparterna) på SPX i söndags sa han att man kostat på sig lite bättre tryck än sedvanligt och det var bra investerade pengar tycker jag. Faktum är att det ser bättre ut än de lyxutgåvor på engelska som är de jag själv läst; mycket frustrerande ;-)

Som sagt!

Så för de som inte redan läst TWD kan jag bara säga att den svenska utgåvan är riktigt bra, precis som serien själv, och till och med lockande för en sån som jag som redan läst den på engelska. Ergo, ett mycket rekommendabelt köp (om ni känner er osäkra kan ni ladda hem de första 10 sidorna på Aparts hemsida; det är därifrån bilderna här kommer). Och att ni också stödjer ett nytt svenskt förlag är ju inte så dumt heller!

Härnäst: SPX-fanzine en masse!

Direktlänk 2 kommentarer

Lapham gör zombieserier (dåligt): Crossed – Family Values

21 mars, 2011 at 15:11 (Serier) (, , )

Jag ligger lite efter med recenserandet så nu blir det några kortare uppdateringar för några serier jag läst de nyare delarna av: En mycket bra, en som blivit bättre efterhand, och en riktigt usel. För att bli av med den urkiga serien tar jag och börjar med den…

När jag läste Garth Ennis serie Crossed för ett år sedan blev jag rejält besviken när jag fann en extremt våldsam och osmaklig serie, helt utan den egendomligt burleska finess som Ennis kan få till när han anstränger sig. Crossed frossade i människor / zombier (OK, enligt Crossed är det människor som fått någon smitta, men zombier är det enklaste att kalla dem) som alla gjorde sitt bästa i att chockera så mycket de bara kunde, och Ennis förmåga att skildra personer jag bryr mig om och  hans humor fanns det bara någon enstaka glimt av, om ens det.

Så fråga mig inte varför jag fick för mig att läsa uppföljaren Crossed – Family Values; mitt enda försvar var att författaren den här gången var David Lapham som liksom Ennis brukar kunna skriva, och kanske skulle han lyckas bättre.

Men istället blev det faktiskt ännu sämre, vilket är en bedrift i sig.

Till zombier som attackerar/våldtar/lemlästar allt vad de ser får vi nu en liten charmig historia om en gudfruktig man som våldtar sina döttrar, gör dem barn, och smittar dem med zombiesmittan, skyllandes allt på sitt uppdrag från Gud men egentligen är han förstås bara ett slemmigt äckel. Överlag är incest-temat starkt här, där förutom den trevliga pappan vi också får se mamman som när hon blivit smittad omedelbart ger sig ut på jakt efter sina söner. Allt är elände, och givetvis kan inte Lapham låta bli att få sin huvudperson, Adaline, att fundera på om inte människor som hennes far egentligen är värre än de smittade. Djupa filosofiska resonemang, not.

Tji tröttsamt våld, istället en harmonisk familjebild

Att sen tecknaren Barreno lyckas med att bli ännu stelare i stilen än Burrows var i den första delen gör varken från eller till i den här sörjan.

Förlaget Avatar visar i och med Crossed – Family Values att de fortfarande är ohotade i sin ställning som utgivaren av de absolut sunkigaste serierna i USA, trots en del stora namn i sitt stall. Yuck!

Direktlänk Lämna en kommentar

En obehaglig bagatell: Blackgas

19 juli, 2010 at 05:11 (Serier) (, , )

Warren Ellis är en smula knepig. Han har skrivit några riktigt bra saker (som Planetary och Transmetropolitan) men också alltför stora mängder rent skräp. Som Blackgas, en zombie-serie i två delar som jag hade oturen att läsa häromveckan.

För några månader sedan skrev jag om Garth Ennis försök att skriva om våra lunkande släktingar, och beklagade mig över att han lyckats så dåligt. Crossed saknade originalitet och var en helt meningslös serie; liksom Blackgas är förlaget bakom det hela Avatar Press, något som bådar illa i sig. Riktigt så dålig som Crossed är inte Blackgas, men på sitt sätt var den trots det mer frustrerande att läsa eftersom den framförallt i början hade en del inslag som gjorde att mina förväntningar steg.

För det börjar bra: Huvudpersonerna Tyler och Soo är på besök hos Tylers familj, som bor på en ö med en del säregna drag. Det finns gott om kufar, som familjen Doolan som skulle passa bra i en splatterfilm även utan zombier, och några av Tylers mer underliga gamla lärare dyker också upp. Så när den riktiga historien drar igång hoppades jag på att få se hur det hela skulle arta sig, speciellt när det visade sig att istället för de gamla vanliga zombierna var det här frågan om en svart gas som gör att människorna som inandas den (eller som får i sig kroppsvätskor från en smittad, t ex genom bett) behärskas helt av de våldsamma inslagen i sitt underjag. En ganska bra idé, och jag räknade med att jag skulle få se vad det skulle leda till för de som drabbats.

(Klicka för att se hela sidan; känsliga tittare varnas)

Men hej vad jag bedrog mig. Istället är varenda smittad den andra lik: Allt blir en enda extrem sadistisk våldsorgie, där det enda Ellis försöker åstadkomma är att övertumfa sig själv i groteskerier. All uppbyggnad med olika karaktärer, alla möjligheter med grundidén, är som bortblåsta, och har ersatts av våld (och våldsporr) av sunkigaste slaget. Och när teckningarna sen ser lika men- och könlösa ut som om det är Barbie och Ken på nya äventyr blir läsvärdet bra nära noll; innan serien tappade bort sig själv tyckte jag visserligen inte att Fiumaras illustrationer var mer än bara uthärdliga, men att skildra de handlingar som Ellis sen ger sig på kräver en helt annan känsla än vad Fiumara förmår åstadkomma. Inte för att serien skulle blivit bra bara för att en annan, mer passande, tecknare skulle varit inblandad, men det hade kanske gjort serien läsbar. Nu var det bra nära att jag inte läste klart den, trots att de två volymerna är tunna (3 32-sidiga tidningar var).

Många zombie-serier finns det; tyvärr envisas Avatar Press med att ge ut riktigt usla versioner på temat.

Direktlänk 2 kommentarer

Next page »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 182 andra följare