Mycket bra, bra och nja…

Postat den

 

Eller lite tydligare: Why I Killed Peter av Ka/Alfred, The Quest for the Missing Girl av Taniguchi, och Battler Britton av Ennis/Wilson.

Peter

Peter

Egentligen borde jag skriva mer om WIKP; albumet är utan tvekan värt det. NBM har lyckats ge ut en hel del riktigt bra franska serier den senaste tiden i den vardagsrealistiska stilen (till exempel den utomordentliga Ordinary Victories som jag skrivit om för Komika), och här är en till i samma stil; den här gången är det självbiografiskt av Ka, och det är inte en trevlig historia. Men när jag googlade lite om serien innan jag började skriva hittade jag en lång artikel av Paul Gravett och som alltid skriver han bra, så jag tänkte vara lite lat och hänvisa till den istället.

Taniguchi

Taniguchi

Så, TQftMG. Som vanligt extremt prydligt tecknat när Taniguchi är inblandad, och Ponent Mons utgåva är lika rejäl som de brukar vara. Problemet med Taniguchi är att hans egna manus är så fruktansvärt ojämna (för att inte tala om en del av de manus andra skrivit åt honom, som Mœbius extremt lusiga dito till Icaros), och det här är bara godkänt, med alltför mycket klichéer i en ordinär thrillerhistoria om en försvunnen flicka. En vän till hennes föräldrar försöker ta reda på vad som hänt, och han blir tvungen att gräva sig ner i Tokyos seedy underbelly (som jag just nu inte kommer på något bra svenskt uttryck för…). Inget fel i historien så långt, och skildringen av de smått desperata ungdomarnas liv, med enklare prostitution osv, är helt OK. Men om jag säger att han är bergsbestigare, och att flickans pappa omkom i Himalaya och att han känner sig ansvarig för det, och att det sedan visar sig att hon hålls fången i toppen på en skyskrapa av en miljardär? Och den som inte förstår vad som kommer hända sedan måste nog konsumera lite mer kultur. Det finns inslag där Taniguchi visar vad han kan, men han är ojämförligt bäst lämpad för historier som The Walking Man, där det faktiskt inte händer någonting; här är det istället alltför mycket handing.

Battler Britton

Battler Britton

Och sist men inte bäst, BB av Ennis och gamle Blueberry-tecknaren Colin Wilson. Ennis fortsätter att skriva nytt om gamla engelska serier-figurer som han gillade som barn, som Dan Dare, och det är Ennis på tomgång här. Dvs som alltid med Ennis underhållande och en bra dialog, men alltför lite emotionell tyngd. Jag gillar Ennis skarpt, men det vore roligt om han kunde ge sig på någonting där han verkligen lade ner sin själ i igen, som i Preacher och Hitman. Så slam bang, flygstrider en masse, ultravåld, lite USA-bashning, och allt annat som Ennis excellerar i. Och om det gillas så kan man alltid hugga in i The First Flight of the Phantom Eagle där Chaykin illustrerar; första världskriget så lite långsammare dog fights, men annars ingen större skillnad (och som den Ennis-fan jag är så har jag såklart läst den).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s