Augustpriset och en serie till (eller?)

Postat den

Vad är egentligen en serie? Det finns såklart högvis med litteratur som diskuterar det, men själv bryr jag mig inte så mycket om frågan: Det finns böcker jag gillar att läsa, och böcker jag inte gillar (läser såna gör jag tyvärr ändå; har jag väl börjat så läser jag klart för att ge boken en ärlig chans). Jag misstänker att de två böcker jag tänkte skriva om idag kanske inte skulle klassas som serier av en del så alla renläriga seriefanatiker rekommenderas nu att läsa någonting annat. 😉

Fosters Valiant

Fosters Valiant

Först, en gammal goding som fortfarande produceras: Prins Valiant. Inga pratbubblor, så där faller en del seriedefintioner… Fosters version har alltid varit en av mina favoritserier, alla kategorier, ända sedan jag läste den som liten. Den tog lite längre tid att läsa än de andra serierna jag läste då, men det gjorde ingenting eftersom historierna var så bra. En sak som känns lite lustig så här i efterhand är att jag redan då, när jag var typ tio år, tyckte bättre om de senare åren av serien när Valiant har gift sig med Aleta och handlingen varierar mellan äventyr och mer humoristiska familjeepisoder. De tidigare åren var mer renodlat äventyrsinriktade, och uppriktigt sagt lite torra, så jag föredrog de mer vardagliga. Fosters serie är fascinerande vardaglig, egentligen, ibland nästan som en konstig version av Blondie i kung Arthur-miljö.

Hur som, när Semic slutade publicera samlingarna efter del 19 var det lite sorgligt, så när Fantagraphics (med flera) började återutge serien kronologiskt blev iallafall jag glad. En trevlig utgåva, dessutom, i större format och med hyfsad färgläggning. Men när man publicerat allt som Foster gjort själv och fortsatte med serien när Murphy tog över ritstiftet föll kvalitén kraftigt, trots att Foster fortfarande stod för manuset; den blev mer förutsägbar, humorn försvann, och spår av tveksamhet i hur icke-europeiska kulturer framställdes smög sig in. Så när man efter 50 volymer slutade publicera fler gjorde det inte mycket. När jag då och då såg någon ny söndagssida i en tidning såg det för hemskt ut vilket gjorde att jag helt skrivit av allt hopp om serien.

Giannis Valiant

Men i höstas kom ett samlingsalbum ut med de senaste årens episoder, då Mark Schultz tagit över manuset och Gary Gianni illustrerar. Schultz gillade jag då han skrev Xenozoic Tales på 80-talet så jag gav serien en chans till. Och jodå, den gick faktiskt att läsa igen. Den är inte i närheten av Foster, varken manusmässigt eller utseendemässigt; manusen känns lite som om man skulle mata in Fosters manus i en dator och sen trycka på blanda-knappen, och bilderna är lite hafsiga och dessutom gjorda för ett mycket mindre format än Fosters helsidor. Trots det så hade jag faktiskt ganska kul när jag läste boken, även om en hel del såklart beror på att det är en serie jag gillar sedan förut. Alltså, för en ny läsare, skippa den, men om du verkligen gillade Fosters version så kan du läsa den här med viss behållning.

Nu över till en bok som jag däremot kan rekommendera utan förbehåll: Legenden om Sally Jones av Jakob Wegelius, 2008 års Augustprisvinnare i kategorin Årets barn- och ungdomsbok. Det kan hävdas att det är en bilderbok, men seriekänslan vilar ändock tungt över boken: När jag läser den så läser jag den på samma sätt som jag läser en serie, medan när jag läser en bilderbok så gör jag det på ett annat sätt. Men låt oss inte käbbla om detaljer utan istället konstatera att det är en välförtjänt vinnare. Historien om hur gorillan SJ rövas bort från sin familj och sedan reser världen om grep tag i mig rätt rejält. När jag läst den första gången tyckte jag ungefär ”Mmm, bra, men lite överreklamerad; saknade den där emotionella tyngden”, men det är en bok som vinner i längden; jag har tänkt på den en hel del, och den växer i minnet. Teckningarna passar alldeles utmärkt för den här bitvis mycket sorgliga historien, på ytan stela men likt ett isberg döljer sig det mesta under ytan. Det tog ett tag innan jag kom på vad det var för en tecknare det hela påminde om, men när jag började skriva det här inlägget idag kom jag på att det är Phoebe Gloeckner jag tänkt på. Hennes sätt att teckna människor påminner IMHO mycket om Wegelius stil i den här boken.

Köp, läs och om du inte gillar den kan du ju åtminstone skryta med att du läst en Augustvinnare. Och, under över alla under, här är för en gångs skull en bok som har en bra baksidestext som fångar bokens själ:

”Detta är en historia om olösta brott i fjärran, dimhöljda städer. Det är en historia om slug ondska i feberheta djungler och om trofast vänskap på stormande oceaner. Det är en historia om längtan, hopp och grymma svek.

Detta är legenden om Sally Jones.”

»

  1. Ping: 1 år idag « Simon säger

  2. Ping: Och nu, några bilderböcker: Mallan | Simon säger

  3. Ping: Och nu, några bilderböcker: Mallan | Serienytt.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s