Trikåer för hela slanten

Postat den

Superhjältar. Fortfarande en förkrossande majoritet av de serier du ser i en seriebutik i USA (i vanliga boklådor dominerar givetvis mangan). Fortfarande huvudsakligen enbart för de närmast sörjande (prova att läs en slumpmässig Marvel/DC-tidning och försök förstå vad som händer). Och fortfarande usla (nästan alla, men jag lovar att jag ska nämna några undantag).

Jag tvivlar faktiskt på att det finns en enda superhjälteserie gjord innan 80-talet som någon som aldrig läst serier skulle kunna uppskatta på riktigt, medan de som växt upp med superhjälteserier kan stå ut med dem, och till och med tycka att de är bra. Själv läste jag en hel del DC-serier på svenska på 70-talet när jag var liten, vilket gjort att jag 1. Är svag för Rymdens Hjältar / Legion of Super-Heroes, och 2. Är ännu svagare för Clark Kents hemliga liv / The Secret Life of Clark Kent, en samling biserier från Action Comics som uteslutande handlar om CKs vardagsliv; hans problematiska grannar, Morgan Edges hemliga judiska bakgrund med en mamma som jobbar som städerska, och andra spännande episoder tecknade med Curt Swans sedvanliga schwung. Är det bra serier? Nix-pix, inte alls, och jag skulle aldrig rekommendera dem till icke-superhjälteläsande personer, även om jag nu råkar gilla dem.

Det riktigt stora problemet är manusen som helt enkelt inte håller; i början, dvs 30- och 40-talet, var det manus i pulp-stil, men med de få sidor man hade till sitt förfogande blir det ännu torftiga än de redan knackiga förlagorna; på 50-talet är det mest fånigt à la Wayne Borings Stålmannen; på 60-talet drabbade Stan Lee oss i serier som nu känns pinsamt daterade; 70-talet lyckades med att nå ännu lägre, utan att ens ha några särdrag förutom hur tråkiga manusen är. Teckningarna klarar sig bättre generellt, men det räcker inte så långt.

Men sen dök ju gudskelov Frank Miller och Alan Moore upp på 80-talet, med manus som faktiskt går att uppskatta för icke-frälsta läsare också. Och i deras kölvatten kom det fram en del andra författare som åtminstone kunde skriva läsbart, även om det inte nådde upp till M&Ms toppar.

Sen gick det neråt igen; 90-talet var nästan lika uselt som tidigare decennier, och svämmades över av ”realistiska”, ”mörka” hjältar (alltmedan M&M tappade bort sig; Miller för gott verkar det som, medan Moore kanske fortfarande kan men han verkar tyvärr inte ens försöka). Snooze City.

Efter den här lilla historiska utvikningen, vad finns det då för bra superhjälteserier idag? Jag lovade att nämna några stycken, men en liiiten utvikning till först: Även om det inte är något manifest i vanlig mening, trots att han själv kallar det för det, skulle jag säga att Grant Morrisons förslag till Marvel om hur man borde uppdatera X-Men är en excellent programförklaring för huvuddelen av de superhjälteserier som fungerar idag. Förslaget verkar inte finnas på nätet såvitt jag kan se (fascinerande nog!), men det finns i den första inbundna samlingen av Morrisons X-Men och jag rekommenderar det starkt; det är en briljant analys över vad som gått snett och vad som måste göras för att superhjälteserier ska bli relevanta igen.

Jag kan inte gå igenom allt han säger här, men mycket kort så funderar han på varför X-Men-filmerna kunde uppskattas av miljontals tittare medan serierna den bygger på har en läsarskara som är en bråkdel så stor. Hans slutsats är att man måste sluta kräva att läsaren har följt serien i åratal för att kunna följa med; man måste sluta med oändliga följetonger utan slut; man ska göra ”widescreen”-serier, som utnyttjar att specialeffektbudgeten är obegränsad i serier:

…what the mainstream audience wants from us (and I’ve asked a lot of ‘em) is raw imagination, ready-made characters, outrageous spectacle, storming angst, and emotional drama.

Marvel nappade, och Morrisons X-Men följer sedan idéerna på ett alldeles utmärkt sätt: Han tar kål på alla mutanter (30 miljoner, tror jag det var) som bara komplicerar i onödan; varje episod är underhållande i sig men är ändå en del i en något längre, avslutad historia; och inte minst viktigt, Frank Quitely tecknar, och han har en stil som verkligen skriker widescreen där han lämnar stora ytor tomma för att bara fylla dem med färg.

Efter att Morrison slutade på X-Men förstörde förstås Marvel allt det han byggt upp när man genast ändrade tillbaka allt Morrison gjort till det gamla vanliga igen (Xavier tas tillbaka, den gamla Magneto likaså, osv), men typen av superhjälteserier finns kvar på andra håll.

Så till slut (pust o pes) är vi framme vid de jag tycker bra superhjälteserier som ges ut nuförtiden.

Superman av Morrison & Quitely: Teamet fungerar om något ännu bättre här än i X-Men. Enda nackdelen är att det går långsamt framåt eftersom nya nummer ges ut först när de är klara istället för enligt ett strikt schema. Men bra blir det! En samling hittills med nummer 1-6, fler kommer garanterat när det finns material.

Invincible av Kirkman & Ottley: Mindre storslaget än M & Q men lite av samma känsla. Kirkman skriver genuint charmigt, och Ottley har också förstått att det fungerar mycket bättre med stora, rena ytor för den här typen av serier istället för plottriga sidor med mängder av detaljer à la Image-stilen.

Planetary av Ellis & Cassaday: Utkommer i en ännu glacialare takt än Superman, men väl värd att läsa. Och en till tecknare som förstått sig på att bra design inte nödvändigtvis innebär ”ju mer desto bättre”.

Sen finns också en del serier som Bendis skrivit som är läsvärda. Han kommer från ett litet annat håll och är snarast en efterföljare till de trista realistiska superhjältarna från 90-talet, men han har ett gott öra för dialog och hans serier funkar fint som underhållning. Exempel är Alias, Daredevil, Powers.

Och så finns såklart Ennis, men även om en del av hans serier kan klassas som superhjälteserier (exempelvis The Boys som jag skrivit om tidigare) skulle jag inte räkna hit dem; de kommer från en helt annan tradition och hör inte riktigt hit.

Quitelys Superman

Quitelys Superman

PS. Undvik Mark Millar som pesten. Han brukar få ta över serier som startats av Ellis eller andra av de tidigare nämnda författarna, och sen fortsätter han dem i liknande stil fast mycket sämre. DS.

»

  1. I februari är det dags för andra (och sista samlingen) av All Star Superman, visserligen som Hard Cover men vem kan vänta.

    Sedan tycker jag du är väl snäll som listar Planetary bland de serier som kommer ut. Vi har väntat hur många år nu på sista numret?

    Gilla

  2. Hehe. Jag hoppas på att det är bra juju att sägas att Planetary kommer ut; det kanske gör att den magiskt dyker upp? Sen måste ju jag tyvärr vänta på att den givna Absolute Planetary 2-samlingen kommer, så blir väl något år till för mig…

    Och jag ser fram mot HC av Superman! I samma anda som ovan så gäller det sen att motstå Absolute-samlingen av hela serien. Suck! Dyrt med de här samlingarna, och jag såg precis att The Walking Dead Omnibus 2 precis kommit ut, dvs $100 att göra av med 🙂

    Gilla

  3. Nu är du väl lite väl hård mot Mark Millar. Nog har han ändå skrivit en hel del bra grejer. Jag gillar hans pågående arc i Wolverine. Kick-Ass är väl egentligen någon sorts superhjälteparodi men den är förjävla bra den med.

    Antar att även en stålmannenhatare som jag får försöka ta och läsa All Star Superman. Fan!

    Gilla

  4. Well… Jag tycker det känns som han alltid lyckas dyka upp när någon av de andra gjort något nytt, och sen tröttnat på det: Millar kallas in!
    Men jag lovar prova på Kick-Ass om jag får syn på den, man ska aldrig ge upp 🙂

    Gilla

  5. Klart du skall läsa All Star Superman. Själv ser jag oerhört mycket fram emot att få läsa den igen.

    Gilla

  6. Ping: En färre superhjälteserie att läsa « Simon säger

  7. Åh jag fattar ingenting, här skriver du att superhjälteserier är något pinsamt? Jag tycker Wayne Boring-eran av Stålis c:a 1959 är fantastisk, tycker att mycket av Lee-materialet från 1960-talet håller än, sjuttiotalet var en svacka men med en del glimtar som Sienkiewicz och Moench, och sen kom den underbara Jim Shooter-eran där min absoluta favorit heter Ann Nocentis Våghalsen.

    1990-talet ägde aldrig rum (LALALALALALA), och sen tog Quesada över Marvel och vi lever just nu i ett stort paradis med Axel Alonsos fantastiska redaktörskap på X-böckerna (sitter som på nålar medan Nation X brakar loss, och jag tillfredsställer min dessutom min nostalgiska ådra med dels Wells kärleksfulla New Mutants-återförening, och Claremonts X-Men Forever) och en ljuvlig renässans över på DC sidan med Dick som makalös Läderlappen och, min favorit från icke-Vertigo-DC just nu, Ruckas Detective Comics med både Läderlappskvinnan och Frågan. (Paul Dini är däremot en idiot numer. Synd för han var bra förut.)

    Dessutom har vi en av de bästa superhjälteserier som någonsin gjorts, SH3.

    Jag tycker väl en del Millar-grejer är OK.

    Gilla

  8. Inte direkt pinsamma kanske, men ganska usla serier tycker jag att de oftast är. Jag tror verkligen att det är svårt för någon som inte läst dem som någorlunda ung att uppskatta superhjälteserier överhuvudtaget; det finns såklart undantag men de är försvinnande få med tanke på hur mycket som har getts ut 😦

    Wayne Boring gillar jag faktiskt! Som jag skrev är de fåniga men jag tycker om sånt (som Matt Feazell 😉 ), men jag har svårt att säga att de är bra på rent allmänt sett. Dvs jag tycker om dem men skulle inte rekommendera dem till vem som helst!

    Jag har rensat i mina hyllor rejält på tidningar (album får stanna kvar) men en av de få serier som fick stanna var just Nocentis Daredevil. Jag har inte läst om dem sen de kom ut men tyckte att hon var i princip den enda som klarade av att skriva en bra superhjälteserie efter Miller+Moores framfart; alla andra gjorde B-versioner (eller snarare C/D/E) av M & M, men Nocenti gjorde sin egen grej. Utmärkta teckningar också!

    90-talet: Var det sämre än 70-talet? Två riktiga lågvattensdecennier, definitivt! Fortfarande sämst är nog den där Stålmannenhistorien där han reser i tiden och träffar Asterix, men det kan vara tidigt 80-tal. Brrr!

    Jag får ta dig på ditt ord vad gäller 00.talet och Marvel; jag har aldrig fastnat för X-titlarna så jag har inte läst de allra nyaste där, men jag lånar dem gärna 😉

    Gilla

  9. PS. SH3? Sorgligt nog har jag ingen aning om vad det är, och när jag googlar får jag inte upp någonting vettigt. Berätta mera! DS.

    PPS. Måste erkänna: Jag tror inte på att Millar gjort något läsbart. Det låter helt osannolikt! 😉 DS.

    Gilla

  10. Stålis och Asterix i Action Comics var 80-tal mitt när Marvel blomstrade så det är inte en tidsmarkör.

    90-talet var sämst då allt var the dark bloody cyber Liefeld with guns and tits without waists. Givetvis finns det bra serier även från 90-talet. 70-talet har Tomb of Dracula, Man-Thing, Swamp Thing, Gerry Conways helt habila Spindelmannen-version, Neil Adams på Läderlappen, Gröna Lyktan & Gröna Pilen, Claremont börjar på X-Men… Jag gillar det, det är bara en liten liten spretighet jämfört med sextiotalets klara sken.

    Som den serien jag skrev om i Stålmanne-inlägget, vet inte om det är Boring men det är stålis från 1959/1960 ungefär och han får en pytte-stålis som kraft, det är genialt och om jag inte nyss läst Sontags härliga Against Interpretation så skulle jag börja raljera om hur det är en liknelse för hur skapelsen tar över och blir mer älskad än skaparen osv. In med den erans Stålis i litteraturvetenskapen!

    Jag läser Nocentis Våghalsen om och om igen, Romita, jag älskar hur hon bara slängde allt från den gamla Colan-eran av Våghalsen, han bor i slummen, kallas Red Man, är någon sorts välgörare på dekis, och så den underbara Typhoid Mary.

    Jag har också bara, öhm, »lånat« de flesta X-Men, de enda jag köper själv är New Mutants och det är mer nostalgi än kvalitet, för vi har Carey och Fraction på huvudtitlarna som gör ett bra jobb.

    SH3 är en serie av Daniel Ahlgren som ges ut på Bakhåll. Den påminner om New Mutants med några medvetna pastischer på Sandman och Scooby Doo och Läderlappen här och där. Väldigt, väldigt bra.

    Gilla

  11. Vet du, jag hade faktiskt helt förträngt Image och Liefeld. M.a.o. har du rätt: 90-talet var sämre, utan tvekan! Och jag gillar din beskrivning av 70-talet, där man febrilt försökte förstå vad man skulle göra härnäst, och det var väl det som ledda fram till det bra på 80-talet. 90-talet var inte förberedelser för nya friska tag utan istället ”Vi försöker rädda vad som räddas kan genom att göra alla hjältarna ‘realistiska’, psykopatiska, och råare”.

    Aha, nu vet jag vilken Stålmannen-story du menar; en av de där urbisarra serierna som jag också gillar. Mer röd kryptonit åt folket!

    SH3: Jag tyckte väl att jag kände igen titeln, men när jag gogglade utgick jag idiotiskt nog från att det var någonting på engelska… Jag har varit lite dålig på att läsa alla nya(re) svenska serier men jag ska försöka skärpa mig!

    Gilla

  12. Men jag vill framförallt poängtera att vi har turen att leva i en era då det görs otroligt mycket väldigt bra serier, både mainstream, mellanstream (typ Oni) och indie.

    00-talets Marvel var fantastiskt i början då de gjorde allt för att få in nya läsare (vilket betyder nyskapande, smarta serier—jaga fatt X-Statix så fort du kan), sen lite backlash mot det när bl.a. trikåerna åkte på igen, och nu en sorts balansgång som får med det bästa av båda sorterna.

    Gilla

  13. Oh ja; med alla problem som seriebutiker och förlag verkar ha är serierna själva bättre än någonsin. 2009 var ett fantastiskt år med hur mycket bra serier som helst!

    Gilla

  14. En annan sak jag vill ta upp nu när vi pratar om superhjälte-skam:

    Många av mina absoluta favoritserier genom tiderna är icke-superhjälte-serier (Shade, Locas, Skaparens Folk, Starlet) men jag läser gladeligen superhjälteserier och här är varför:

    Det är vår »egen« genre. Det är genren som serierna skapade och som skapade serierna.

    Ingen (bra) serie är »bara« en superhjälteserie. Alla bra serier har något mer än bara sin setting. Men många helt fantastiska serier är superhjälteserier och det tycker jag bara är coolt. Jag älskar X-Men, Våghalsen, Läderlappskvinnan.

    Gilla

  15. Är det inte så att Moore har gjort mer oförlåtliga grejer (Lost Girls) än vad Miller har gjort (några ogenomtänkta blogginlägg)?

    Gilla

  16. Svårt att säga. Moore har en del uselt innehåll i sina serier, men nuförtiden har Miller det med (som ”Holy Terror”…).

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s