Månadsarkiv: februari 2009

Lite lördagsläsning

Postat den

Wired undersöker seriebutikbiträdens hemliga liv. Jag jobbade extra hos Alvglans i flera år och har hoppat in en handfull gånger hos Staffars så jag känner igen mig rätt väl, även om amerikanska butiker är snäppet extremare än svenska. Citat från en anställd på min favoritbutik i New York:

If you could be any comic book character, who would it be?
Obviously Superman because he has no weaknesses except a green rock. But realistically, I’d say Spider-Man.”

En boxare + en nunna = ?

Postat den

Jo, One-Pound Gospel av Rumiko Takahashi, en manga som hon påbörjade på 80-talet och avbröt efter tre volymer, men som hon rätt nyligen avslutade med en fjärde bok.

Jag har tyckt om Takahashi sen jag läste hennes Lum: Urusei Yatsura som var en av de första mangorna (jag googlade och såg att Språkrådet rekommenderar ”mangorna” så det kör jag på :-) ) som kom ut i USA; efter det har jag följt alla hennes serier, både de bra (Maison Ikkoku) och de minde bra (Inu-Yasha).

O-PG kom ut innan manga-vågen tagit riktig fart, så den kom ut i ett något större format och med bättre papper än de flesta manga-böcker idag. Och dessutom rejält mycket dyrare!

Kosaku är lätt att fresta

Kosaku är lätt att fresta

Så när den fjärde och sista delen nu skulle ges ut så passade Viz på att trycka om de första tre i det mindre och billigare formatet för att alla nya läsare skulle få en chans att läsa hela serien.

Det är en enkel liten serie med ett lika enkelt upplägg: Boxaren Kosaku har gott om talang men betydligt mindre disciplin, och han har extremt svårt att hålla vikten eftersom han är ett matvrak. Han träffar nunnan Angela och faller hårt för henne, medan hon i sin tur har svårt att få ihop sin religion med sin kärlek. Plus att hon ständigt blir besviken på att han inte klarar av att hålla sina löften om att äta mindre.

Den som läst sin Takahashi vet nog hur den här romantiska komedin kommer utspela sig; hon har ett sinne för humor som passar mig perfekt. Det är roligt, träffsäkert och till och med lite gripande här och där, precis som sig bör.

Men det märks att Takahashi har svårt att få grepp om hur hon ska få upp trycket i historien, och det blir mer småputtrigt snarare än ett riktigt drama. Jag förstår att hon avbröt serien; någonting fundamentalt saknas och det verkade inte som om det skulle lösa sig med tiden. Att hon överhuvudtaget avslutade serien efter ett så långt uppehåll berodde nog mest på att en tv-serie baserad på mangan skulle spelas in.

Det finns dessutom ett annat stort problem med serien, även om det bara gäller mig personligen snarare än för andra läsare: Det hela påminner en del om Maison Ikkoku, hennes mer kända romantiska komedi, och den är så bra att det här känns som en svag kopia. Jag håller Maison Ikkoku för den bästa manga jag läst, och på ett personligt plan också som den serie/bok som påverkar mig mest varje gång jag läser om den, alla kategorier. Jag räknar med att skriva ett hämningslöst subjektivt inlägg om den någon gång framöver, så se min kritik av O-PG i ljuset av hur högt jag värderar Maison Ikkoku.

För att sammanfatta, fyra trevliga böcker som absolut är läsvärda, även om det finns bättre serier.

Tecknar-precision

Postat den

En till reabok, men den här gången någonting bättre än Tomine: Camelot 3000: The Deluxe Edition.

Sir Tristan

Sir Tristan

Det är med andra ord en inbunden utgåva i lite större format än normalstorleken av 80-talsserien skriven av Mike W. Barr och tecknad av Brian Bolland som skildrar kung Arthurs återkomst i nödens år 3000, då utomjordingar invaderat Jorden. Huvudpersonerna från Arthur-legenden dyker upp allteftersom, och de gamla problemen dyker upp likaså.

Camelot 3000 är viktig i den amerikanska mainstream-historien eftersom det är en av de första serierna som DC publicerade direkt för seriebutikerna, och därför omfattades den inte av Comics Code Authority, den frivilliga seriecensuren i USA. Dessutom var den en av de första avslutade serierna som de publicerat, det vill säga en serie med en riktig början och slut.

Därmed inte sagt att det är en bra serie. När jag läser den idag skulle jag närmast beskriva den som ett helt OK hantverk; tiden har sprungit ifrån historien, och det som var nytt och vågat då, som exempelvis bihistorien med den implicit lesbiska Sir Tristan, är nu vardagsmat även hos DC och Marvel. Det märks tydligt att Barr i början är fast i det dåvarande sättet att skriva en superhjälteserie: Mycket pompös dialog, gott om textrutor för att förstärka dramat (”But Tom Prentice has lost one family, and he will not easily abandon another.”), och så vidare. Men allteftersom blir det bättre, och i de sista kapitlen har textrutorna helt försvunnit och dialogen har skruvats ner några varv; om manuset hade hållit den standarden från början hade betyget blivit betydligt högre.

Men det som gör att det ändå fungerar är förstås Bollands teckningar. Han har inte gjort mycket serier förutom den här utan har istället koncentrerat sig på omslagsteckningar, så det är ett privilegium att läsa en hel bok av honom. Han har en precision och exakthet i sina teckningar som ytterst få andra, men trots det blir det inte stelt. På grund av att han är långsam att teckna är han här tuschad av diverse andra tecknare och det gör att det inte ser riktigt lika bra ut som när han själv står för allt, men det är fortfarande riktigt snitsigt.

Tyvärr är färgläggningen deprimerande gräll och okänslig, liksom många serier från DC & Marvel från den här tiden; jag hade gärna sett en ny färgläggning, speciellt som pappret i den här utgåvan är mycket blankt vilket gör det hela etter värre. Överhuvudtaget är trycket inte det allra bästa i den här volymen, och om jag jämför med en gammal utgåva jag har så är den nya faktiskt sämre, med tuschlinjer som tenderar att flyta ihop; eftersom en stor del av Bollands charm ligger i hans precisa linjer är det inte bra alls.

Jag kan inte riktigt rekommendera den här boken eftersom trycket är lite si och så, och innehållet inte är det allra bästa det heller, men för den som gillar Bolland och inte har läst det här förut kan det vara värt en titt.

Bollands egen The Actress and the Bishop

Bollands egen The Bishop and the Actress

Sista chansen för Tomine

Postat den

Argh. Lurad igen.

På bokrean i måndags fick jag syn på en bok av Adrian Tomine; jag har verkligen inte gillat det jag läst av honom förut men trots allt envisas Drawn & Quarterly med att ge ut honom och de brukar hålla en hög kvalité.

Glöm inte att rynka pannan

Glöm inte att rynka pannan

Dessutom var det länge sen jag läste någonting av honom och jag kanske hade varit orättvis.

Och sen var ju boken så billig…

Jag förtjänade det här; även om D & Q brukar gå att lita på är ingen felfri, och jag borde litat på mig själv istället för ett förlag. Tomine är fasansfullt usel, och jag misstänker att jag helt enkelt förträngt hur illa det är. ”Jamen så dålig kan han väl ändå inte varit som jag kommer ihåg det?” Men det kan han visst det.

Tomine kan inte skriva. Eller, mer korrekt, han kan plita ihop historier där människorna har olika namn, men likafullt är det samma jämrans tråkiga gäng i varje serie; de byter bara namn och frisyrer med varandra. Alla gnäller; alla har vantrivts i skolan; alla är socialt handikappade; alla har problem med jobbet / är arbetslösa; alla har hur tråååkigt som helst.

Duktig ponke, fin rynka

Duktig ponke, fin rynka

Det är weltschmertz à la tonåringar som obönhörligt bankas in i läsaren, och givetvis skildras de bifigurer som verkar ha ett någorlunda fungerande liv som ytliga karaktärer.

Tomine kan inte teckna, framförallt inte människor. Alla går runt med samma rynka mellan ögonen; alla har mungipor som pekar lätt neråt; och framförallt ler ingen på riktigt, någonsin. De närmaste någon kommer är hånfulla leenden när de mobbar någon, och det är ju lattjo-lajban. Om han bara en enda gång klarade av att teckna någon som var hjärtligt glad kunde jag förlåta honom en del, men icke sa Nicke.

Att skildra deprimerade människor som har det jobbigt behöver inte vara en dålig idé, men Tomine lyckas komplettera det hela på sitt sätt perfekt: Trista människor som har det trist och är trista att läsa om.

Den och Detet

Postat den

Dags för att skriva lite om en äldre serieskapare igen, nämligen Richard Corben. Jag drog fram hans mest kända serie Den ur bokhyllan i helgen och sen blev det en drös andra album av honom av bara farten.

Corben är en knepig serieskapare; jag gillar honom skarpt men det är med stora reservationer. Han har en helt unik känsla för färger, med en färgskala som ingen annan använder. Jag menar inte att han nödvändigtvis är bättre på färger än alla andra, men jag vet ingen annan artist vars serier jag kan känna igen enbart på hur färgerna används (möjligen undantaget Mattioti). Dessutom har han en säregen förmåga att få iakttagaren att tro på att de föremål som finns på pappret faktiskt väger någonting och har volym, vilket inte är det allra lättaste.

Men problemet är att han i princip har slutat att anstränga sig med sina serier de senaste decennierna. Det är sorgligt tydligt att de serier han gjort för bland annat DC och Marvel har varit beställningsjobb som han inte lagt ner alltför mycket tid på. Corben har alltid varit extremt ojämn när det gäller det realistiska i anatomin (och då menar jag inte storleken på diverse kroppsdelar…) där människor då och då har huvuden som är alldeles för stora för kroppen, ben som tappat halva längden, och så vidare, men i de här senare serierna är det värre än tidigare. Dessutom har hanlagt att med att färglägga själv, och han använder enbart sin plattare stil; han har tidigare varierat mellan en platt och en mycket tredimensionell stil, men den senare var alltid mycket mer arbetskrävande så den har fått stryka på foten.

Det är trist att se hur utvecklingen har gått: Från hans första svart-vita undergroundserier som skiljer sig från många andra i det att Corben är minst lika intresserad av teckningarna som av manuset, följt av en del mer traditionellt färglagda serier, till de riktigt bra serierna som Den 1-2, The Last Voyages of Sindbad och Mutant World, där hans teckningar når zenit. Sen är det nerför igen, med någonting som liknar en återgång till hans tidigaste serier i färg, men den här gången utan själ. Jag har mer eller mindre läst alla hans Marvel och DC-serier i hopp om att han skulle hitta tillbaka till elegansen och hämningslösheten i Den men tji har jag fått. Inte ens när han gjorde en fortsättning på Den på 90-talet, publicerat i tre album, fungerade det så jag är rädd för att han kommer fortsätta vara blott en skugga av sitt forna jag.

PS. Om någon undrar över dagens titel så syftar den på Corbens Den: Det är en serie helt utan jag eller överjag, där detet regerar i teckningarna med de absurt överdrivna manliga och kvinnliga dragen och i manuset som enbart består av sex och våld. DS.

Aktuellt tips för serieshoppare i Stockholm

Postat den

En liten blänkare bara: Alvglans har sin årliga rea med 50% på (så gott som) allt i butiken, vilket kan vara trevligt för de av oss som bor i Stockholm. Det blev ovanligt lite för mig i år, bara fyra böcker; jag har visst redan köpt nästan allt jag vill ha. :-)

Urasawa x 2

Postat den

För några veckor sedan skrev jag om Tokyopos besynnerliga utgivning av Fujisawa, där de parallellt gav ut tre av hans serier trots att han inte gjort så många. Nu går Viz och gör samma sak då de börjar ge ut två av Urasawas då både första numret av Pluto och 20th Century Boys dök upp här i veckan. Jag har redan skrivit om hans thriller Monster och hur mycket jag tyckte om den här förut så jag tänker inte klaga alltför mycket på Viz, men lite konstigt är det allt.

20th Century Boys är liksom Monster en thriller, men om vad är lite knepigt att avgöra efter bara en bok. Jag har med flit undvikit att läsa om serien innan; en del av styrkan hos Monster var att det var långt ifrån uppenbart var historien var på väg, och jag misstänker att det också kommer gälla den här. Första volymen ger absolut mersmak med en lugn början (några försvinnanden, ett eventuellt självmord), och ett intressant upplägg av återblickar till några småkillars lek på 60-talet blandat med deras liv som vuxna; livet har inte riktigt blivit så spännande som de hoppats, men det som planterades i deras barndom har inte burit frukt ännu.

20th Century Boys

20th Century Boys

Pluto är någonting annat: Det är en nytolkning av en Astro Boy / Tetsuwan Atom-historia (svårt att veta vad man ska kalla figuren eftersom han i väst oftast kallats Astro Boy, medan hans originalnamn är Tetsuwan Atom) kallad The Greatest Robot on Earth som Tezuka skrev 1964, om hur världens sju mäktigaste robotar en efter en söks upp och sedan dödas av roboten Pluto.

Den här tolkningen påbörjades av Urasawa lagom till Atoms (jag kör på japanska namnet eftersom det är det som används i den här serien) födelsedag; i serien är detta 7:e februari 2003. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Atom, och jag har generellt lite svårt för Tezuka, men den enda Atom-episoden jag kommer ihåg är faktiskt just TGRoE, så det är någonting visst med den. Urusawas historia är lovande; istället för att ha Atom i huvudrollen ger han den till polisdetektiven/roboten Gesicht, som utreder morden. Gesicht är själv en av de sju stora robotarna, så hans intresse som här i början är huvudsakligen professionellt lär bli personligt också, vad det lider. När han söker upp den dittills enda roboten som dödat en människa för att få en ledtråd om vad som kan göra att en robot överträder robotologins lagar som förbjuder dem att skada en människa (den okände mördaren har mördat både en robot och människa i bokens början) möts han istället av en olycksbådande profetia om att han själv kommer bli inblandad.

Vi får se hur fri tolkningen jämfört med originalet kommer vara, men av det jag kommer ihåg så är det betydligt mer Urusawa än Tezuka här, och det är som sig bör med nytolkningar. Plus att jag föredrar Urusawa, såklart!

Allt som allt två intressanta nya manga-utgåvor, som dessutom förärats ett något lyxigare (och dyrare) format än vanligtvis. Jag lär återkomma till dem båda, även om det kommer dröja åratals innan alla volymer översatts (och Pluto är inte ännu avslutad i Japan).

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 200 andra följare