Teckningar > manus

Postat den

Idag blir det två böcker som trots att de kommer från helt olika håll ändå har en hel del likheter med varandra: Sardine in Outer Space 6 och Groo: Hell on Earth.

För de som inte läst de tidigare Sardine-böckerna så är det en fransk barnserie; bok 1-4 är tecknad av Joann Sfar och skriven av Emmanuel Guibert, men i bok 5-6 är det Guibert som gör rubbet. Det är fullt ös, med rymdpirater (Sardine är själv en sådan), superskurkar, och en hel drös med bisarra varelser. Historierna är korta, runt 10 sidor, och det är inte så mycket logik i det som händer utan det är mer som om ett litet barn själv berättade: ”Och sen satte sig Sardine på karusellhästen, och sen flög den iväg till kometen, och sen fångade Sardine Superduperman som var elak, och sen…”. Med andra ord, fantasifullt så det räcker men kanske inte så väldigt eftertänksamt alla gånger; det funkar bättre om jag bara läser en enstaka episod i taget för om jag läser flera på raken blir det alldeles för jobbigt med en volym som alltid är ställd på 11.

Teckningarna är däremot väldigt charmiga, och även om jag själv föredrog Sfars teckningar så är även Guiberts mycket bra.

Sen har vi då Groo: HoE, och för den som läst serien tidigare vet ni precis vad som gäller: Groo är som vanligt den nötigaste nöten, och han lyckas som alltid göra en komplicerad situation än mer komplicerad i sin ständiga jakt på ostdipp och krig. Sen har vi de vanliga bifigurerna, med Rufferto och The Sage (kommer inte ihåg vad han kallades på svenska…) i spetsen. Den här gången handlar det om miljöförstöring, och det är bitvis rejält moraliserande som det ibland är i Groo. Själv tycker jag absolut bäst om Groo när den bara är fånig eftersom Groo själv gör sig bäst i de episoderna, och Mark Evanier (manusförfattaren, medan Sergio Aragonés står för teckningarna) är inte precis subtil när han ger sig på mer allvarliga ämnen.

Så återigen är det teckningarna som är behållningen, och det är någonting ytterst sympatiskt med Aragonés bilder. De är på något sätt extremt serieartade; det finns ingen möjlighet att missta det här för någonting annat än serier, om det nu låter begripligt. Sen gillar jag också som jag nämnt tidigare artister med en egen stil, och Aragonés känner man alltid igen, omedelbart.

Men jag måste erkänna att det räcker med ett Groo-album med rätt långa mellanrum för jag tror inte jag någonsin blivit överraskad av dem, och det blir lite trist i längden.

Så, två serier som båda har mycket bra teckningarna, svagare manus, och dessutom i de här böckerna tar en klar ställning för naturen och mot nedskräpning (den enda allvarligare episoden i Sardine 6 handlar om just det, men det är förstås gjort på ett mycket lättsamt sätt). Och dessutom två böcker som jag inte kan rekommendera till alla och envar, men det finns absolut läsare som kommer gilla dem.

Härnäst: Zombies (försenat, men jag skyller 1. på posten, 2. på att albumet är så pass tjockt, och 3. på zombierna själva eftersom de är av den långsamma, klassiska typen).

Ett svar »

  1. Ping: Ariol – Just a Donkey Like You and Me | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s