Pulitzer ♥ serieromaner

Postat den

Idag blir det inga serierecensioner, men istället lite om den senaste vinnaren av Pulitzer-priser för skönlitteratur: The Brief Wondrous Life of Oscar Wao av Junot Diaz.

Skälet till det är naturligtvis att det finns till och med ännu större anledning att läsa den för en serieläsare än för andra: Förutom att det är en fantastisk roman så är huvudpersonen Oscar Wao en meganörd från Dominikanska republiken, och romanen är pepprad med liknelser tagna från bland annat seriernas värld, förutom de självklara ditona från science fiction, fantasy och animen. Stackars Oscar kan bara prata om sina intressen, och när han dessutom är rejält överviktig och uppvuxen i en extrem macho-kultur är hans uppväxt inte precis munter.

Men det är ingen komedi, även om den ibland är väldigt rolig. Det är närmast en tragikomisk historia som cirklar runt kärlek, och vad kärleken gör med oss alla. Glimtar ur huvudpersonernas liv skildras med stark medkänsla oavsett hur idiotiskt de ibland handlar; jakten på kärlek kan få vem som helst att lämna huvudet hemma.

Det är också en skildring av Dominikanska republikens 1900-talshistoria, liksom resten av boken presenterad med hjälp av nedslag här och där, och det är inte en vacker bild av sitt hemland som Diaz presenterar, med den ena tyranniska ledaren efter den andra; om Rafael Trujillo, diktator 1930-1961:

He was our Sauron, our Arawn, our Darkseid, our Once and Future Dictator…

Boken berättar inte en sammanhållen historia från början till slut, utan istället är det läsaren som får sätta ihop bitarna till en enhet. Interfolierade med Oscars kronologiskt berättade historia finns hans systers, som hoppar fram och tillbaka i tiden, men också hans mors, som skildras baklänges. Det finns en uppenbar tanke med det sistnämnda: När vi först får träffa henne är hon inte en trevlig person, men allteftersom hennes bakgrund skildras blir förståelsen större och empatin med henne växer. Om allting skildrats kronologiskt hade jag som läsare aldrig behövt omvärdera henne och ångra min alltför snabba bedömning av henne.

Det är också en bok proppad med språklig ekvilibristik, där spanska meningar och glosor blandas hej vilt med engelskan (jag läste den på originalspråket och tror att det är en bra idé, som alltid med böcker där språket är en viktig del). Tji ordlista i boken, men utan att kunna spanska så kunde jag gissa mig till nästan allting ändå, med hjälp av sammanhanget och associerande till glosor jag hört på andra språk.

Och nördigheten är inte heller någonting som skämtas om i sig, även om en del saker Oscar gör är komiska; det är helt enkelt den människa som Oscar Wao är. Överhuvudtaget lyckas Diaz förunderligt väl med att få mig att bry mig om personerna, oavsett deras svagheter (och de har många), ett tecken så gott som något på en bra bok.

Det är skönt att se att Pulitzer-juryn inte avskräckts av alla omnämnanden om serier och annat (Tolkien och Kirby är de som oftast hänsyftas till), och nu har vi fått två romaner på 2000-talet med starka serieanknytningar som fått pris som årets bästa roman efter att Michael Chabon fick priset år 2001 för The Amazing Adventures of Kavalier & Clay där Eisner, Kirby, Siegel, Shuster med flera serieskapare från 40-talet dyker upp, lätt förklädda. Och båda romanerna är riktigt bra och rekommenderas å det bestämdaste.

Låt mig avsluta med ett citat till från boken; det finns många bra, och förutom en kort epilog avslutas romanen med ett mycket starkt och sorgligt stycke om Watchmen, men i det här citatet håller Diaz på att skildra hur Oscars mor, Beli, trots ohyggliga skador efter att brutalt misshandlats av några poliser ändå lyckas överleva och ta sig ut ur sockerrörsåkern där misshandeln ägt rum:

Like Superman in The Dark Knight Returns, who drained from an entire jungle the photonic energy he needed to survive Coldbringer, so did our Beli resolve out of her anger her own survival.

»

  1. Började med Oscar Wao i helgen och är en 100-sidor in. Riktigt bra än så länge och det är alltid trevligt när seriereferenser blir korrekta även om jag alltid blir misstänksam när de enda referenserna som kommer med är till Dan Clowes, Frank Miller och Love & Rockets. Fast det är klart, han kanske bara har en ”kändissmak”

    Gilla

  2. Det är de stora serie-kanonerna han åkallar, absolut; kanske är för att ge läsarna en sprotslig chans att förstå vad han pratar om 😉

    Men när det gäller Tolkien är han inne på en hel del esoteriska detaljer (som vad som hände med Gondolin i Silmarillion), så de böckerna har han läst grundligt!

    Gilla

  3. Det som jag studsade till med var när han namedroppade Dan Clowes under vad jag förstår var under åren 1985-89 vilket var lite väl tidigt. Jag kunde genom uteslutningsmetoden komma fram till att han förvirrat sig ned i Silmarillion.

    Diggar den Domininanska historien mer än jag trodde.

    Gilla

  4. Jo, samma här med Dominikanska historien; jag kan inte påstå att jag hade någon större koll på den innan. Fascinerande och skrämmande.

    Gilla

  5. Ping: Magisk realism: Daytripper • Serienytt.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s