Schweizisk och koreansk kärlek

Postat den

Jag har precis läst två stycken serieromaner och tänkte slå ihop dem i en recension; de är sinsemellan mycket olika men deras huvudtema är ett och samma: Kärlek.

Först ut på plan är schweizaren Frederik Peeters Blue Pills: A Positive Love Story, ursprungligen utgiven 2001, en självbiografisk historia om mötet med och kärleken till Cati. Som namnet antyder är allt inte perfekt; Cati och hennes son från ett tidigare förhållande bär båda på HIV-viruset, och stora delar av boken handlar om Peeters förhållande till detta.

Det är som utlovat, HIV till trots, en positiv historia: Peeters älskar Cati mycket och vice versa, och det finns boken igenom en stark känsla av lycka i boken. Även när de mörka tankarna dyker upp (som när kondomen spricker och rädslan för att ha blivit smittad slår klorna i honom) är det alltid uppenbart att känslorna för Cati är oförändrade; det är sjukdomen som är problemet, inte Cati.

Peeters skrev boken som en dagbok till sig själv och det är därför hans upplevelser och tankar vi får följa boken igenom: Hur ska hans familj ta det; hur ska det gå med Catis son; hur ska det gå med sexlivet; … I slutändan blir boken ett kärleksbrev till Cati, allt skildrat med en linje som dryper av tusch, och en utmärkt känsla för hur bilder samverkar på en sida.

Och nu över till Korea och manhwan The Color of Earth, den första volymen av tre, skapad av Kim Dong Hwa. Återigen hittar vi en ensamstående mamma, den här gången med en dotter, återigen är kärlek temat och återigen är det biografiskt material; dottern är Hwas mamma som ung. Men där upphör liknelserna för här är det inte tal om vardagsrealism utan istället är det ett poetiskt anslag som möter oss.

När boken börjar är dottern bara sju år, och hon vet ännu riktigt vad det innebär att vara kvinna eller man, och hennes mamma lever också ensam. Men tiden går och dottern växer och blir förälskad i en ung pojke från klostret, alltmedan mamman också har hittat en ny kärlek.

Det är regn, det är blommor en masse, det är ung och skör förälskelse, allt presenterat i en poetisk förpackning som mer riktar sig till en vuxen publik än en shojo-dito. Men i längden blir det lite mycket; replikerna är alltför ofta alltför fyllda av känslor, och trots att jag förstår att det är avsiktligt skulle jag uppskattat en lite mindre dos. Som mammans kommentar när dottern Ehwa fått sin första mens:

With the coming of the spring rain, I thought we’d soon see the forsythias blooming … but it looks like Ehwa’s body has blossomed first. The spring rain really is a strange thing, especially because Ehwa has become an adult with only one downpour.

Det är en serie som skulle mått väl av att ha tonats ner lite grann enligt mig, men jag är inte säker på att det hade blivit någonting kvar i så fall… Sen måste jag också tillstå att jag bitvis har svårt för illustrationerna: Det är ingenting formellt fel, men jag gillar inte sättet som Hwa ritar små barn på. De vuxna människorna fungerar, men barnen ser ofta ut som jag vet inte vad; någonting med Hwas stil i fråga om dem stryker mig mothårs, helt klart. Så ett klart plus för min del att Ehwa växer upp, och med lite tur slipper jag småbarn helt i de nästa två böckerna 😉

Dagens slutresultat: En fullträff och en mindre bra, men åtminstone OK bok.

»

  1. Ping: Lite för mycket: The Color of Earth/Water/Heaven « Simon säger

  2. Ping: Pachyderme « Simon säger

  3. Ping: Pachyderme | Serienytt.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s