Strålpistoler och slapstick: Buck Godot

Postat den

Idag blir det en av mina stora favoriter, alla kategorier: Phil Foglios Buck Godot, något så ovanligt som en både komisk och seriös science fiction-serie.

Humorserier är inte något som står högt i kurs bland USAs serieförlag, och Phil Foglio är en av ytterst få serieskapare som alltid satt humorn i första rummet i sina serier. Men han gör det med den äran; jag tror inte det finns några serier jag läst fler gånger än de serier där han lyckas som bäst. Tyvärr finns det inte mycket i tryck av hans serier, så trots att han hållit på i mer än trettio år med att ge ut serier är han fortfarande relativt okänd.

Själv upptäckte jag honom i och med de två Myth Adventures-albumen som han gjorde tillsammans med Robert Asprin (även om Asprin står för manuset är det definitivt en Foglioserie) och några av hans kortare serier i Munden’s Bar. Sen följde de två första Buck Godot-albumen, några miniserier för DC (Angel and the Ape, Stanley and His Monster), och Xxxenophile, den enda riktigt lyckade blandningen av humor och sex jag sett.

Alla ovannämnda serier är värda att läsa (Xxxenophile är lättast att hitta, men samtidigt minst intressant), men det är Buck Godot som ligger mig varmast om hjärtat. Jag är svag för bra science fiction, som jag nämnt här tidigare, och dessutom passar Foglios humor perfekt för mig. Det är inte precis subtilitet som gäller utan snarare slapstick parat med ord-ekvilibristik och bakgrundsskämt (i Foglios serier är det alltid värt att läsa varenda liten skylt i bakgrunden).

Den första boken är en samling kortare, avslutade historier som alla utspelar sig på planeten New Hong Kong, den enda laglösa planeten där jordbor vistas. De är skojiga och skickligt skrivna, men i den sista historien börjar Foglio visa spår av det som senare ska bli ännu tydligare: Förutom att han är jäkligt rolig så kan han också skriva bra sf. I den andra boken, PSmIth, blir det ännu tydligare att han kan väva ihop en komplicerad historia utan att varken tappa bort sig eller kännas krystad.

Men 1993, några år efter de tidigare böckerna, började Foglio ge ut The Gallimaufry, en ännu längre och större historia som tog Foglio fem år att avsluta. Här är det människornas överlevnad och galaktisk fred som står på spel, och rymdstationen The Gallimaufry, en samlingsplats för alla intelligenta raser, står för scenariot. För den som kan sin Linda och Valentin finns det stora likheter med rymdstationen i Ambassadören som försvann, en annan lyckad sf-serie. Sen tar förstås Buck Godot själv det hela rätt coolt; han jagar inte upp sig i onödan i jakten på The Winslow, en odödlig liten grön ödla, en alldeles underbart bisarr skapelse som dyker upp lite här och var i Foglios serier.

Intrigen är komplicerad som en avancerad deckare, men Foglio reder ut den galant; inga lösa trådar finns kvar när historien är slut, inga otroliga sammanträffanden har krävts, och i sann Foglio-anda har man också haft mycket roligt på vägen. För vilken gång i ordningen vet jag inte men nu säger jag det igen: En lyckad mix mellan stilar (här komedi och seriös sf) är någonting jag uppskattar högt.

Dessutom är det en historia som definitivt är science fiction. Det är inte så vanligt eftersom de flesta sf-böcker/serier/filmer egentligen lika gärna kunde droppa sf-delarna och transponera historien till vår egen nutid; en story som till sin natur är science fiction gillar jag också.

Det här kanske låter som överord för en serie vars huvudpoäng är humor, ofta på låg nivå (det är som sagt oftast riktigt basal humor, där Foglios känsla för tajming gör att det fungerar så bra), men det är iallafall en serie som passar mig perfekt. Jag tror knappast att alla som läst den håller med mig, men det bevisar bara att alla inte har lika utsökt smak som jag 😉

Förhoppningsvis och ryktesvis är en samling av The Gallimaufry äntligen på väg. På nätet kan du redan nu läsa så gott som alla Buck Godot-historier (undantaget en enstaka episod som är barnförbjuden) där bara de sista sidorna i The Gallimaufry saknas, men om en vecka eller två kommer de vara utlagda; för nät-publiceringen har Foglio färglagt serien från sin ursprungliga svart-vita form vilket kan tyda på att en eventuell publicering i bokform också blir i färg. Jag tycker inte originalet saknade färg på något sätt, men det gör inte heller någonting i det här fallet. Men kom ihåg, även om serien finns att läsa på nätet gör de flesta serier sig bäst på papper 🙂

»

  1. Ping: Orbital « Simon säger

  2. Ping: Faran med webbserier: Girl Genius « Simon säger

  3. Ping: Faran med webbserier: Girl Genius « Serienytt.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s