En saga för vuxna: Moonshadow

Postat den

80-talet var på många sätt en guldålder för DC och Marvel: Miller och Moore slog igenom hos en bredare publik än bara de seriebitna, men förutom dem finns det flera andra godbitar från samma tid. Jag har skrivit om några av dem förut, som Baker & Helfers The Shadow och Mills & O’Neills Marshal Law, och häromdagen plockade jag fram en till från samma tid och läste om: J M DeMatteis & Jon J Muths Moonshadow.

Moonshadow gavs ut av Epic som Marvel använde sig av för att ge ut serier som inte passade in i det vanliga superhjältefacket. Under några år publicerades där en ström av utmärkta serier som redan nämnda Marshal Law, Elektra: Assassin (som jag tänkt ta och läsa om, så mer om den senare), en nästan komplett samling Moebius (inklusive Blueberry), The OneAkira, Groo, Elfquest och alltså även Moonshadow. Tyvärr sålde Epic-serierna inte alltför bra, och efterhand blev det mer av ett förlag för målade lyxigare versioner av de vanliga superhjältarna, men innan dess var det en allsköns blandning av serier.

Moonshadow, med undertiteln A fairy tale for grown-ups, är en coming-of-age-historia om en tonåring med en något ovanlig bakgrund: Hans mor är en vilsen flower-poweranhängare medan hans far är en G’l-Doses, en månliknande utomjording som främst utmärks av sin oförutsägbarhet. Vad som sedan följer är en klassisk roadtrip genom galaxen med Moonshadow, hans katt Frodo, och Ira, en vulgär erotoman som Moonshadow fattar tycke för.

DeMatteis historia är i grunden mysticism; han har senare gjort flera serier som känns som upprepningar av samma tema om sökandet efter de stora sanningarna, som The Last One och Seekers Into the Mystery, även om de mesta han skrivit är  vanliga superhjälteserier. Ovanpå mysticismen lägger han till humor, sex och död i sagoformat, men allting finns där för att addera till den religiösa grundtonen; det är ingen uttalad religion som det handlar om, utan snarare en allmän-religiös ton.

Och det hela fungerar rätt så bra, förutsatt att man inte har någonting emot DeMatteis mysticism, som framförallt i slutet helt tar över. Det som hackar en del är dels sådant som har att göra med att idén med en mini-serie var relativt ny när Moonshadow skrevs, vilket gör att serien blir lite enformig när man sträckläser den, dels att DeMatteis överanvänder en del stilistiska konster, som att förvarna om vad som komma skall (hela handlingen återberättas av en gammal Moonshadow, om hans yngre dagar):

What his faith WAS I would later discover… to my everlasting regret.

Och så vidare. Överlag skulle serien må bra av att korta ner textmängden betydligt; DeMatteis är uppenbarligen inte någon vän av att låta bilderna tala för sig vilket är synd eftersom Muths målningar är bland de bästa som gjorts i serieväg.

Sen är det också synd att originalslutet inte längre finns med i nytrycken: I originalet avslutas serien med ett tiotal ordlösa sidor som skildrar Moonshadows invigning i mysterierna, och enligt mig är det ett passande slut för serien. Men när den först gavs ut i samlad utgåva så lade DeMatteis till några sidor efter dem, och även om de passar in i stilen av resten av boken är det tråkigt att inte slutet fick fortsätta vara mystifierande. Värre ändå är att när DCs Vertigo gav ut serien igen på 90-talet så lade DeMatteis till text på de tidigare ordlösa sidorna; orsaken enligt honom själv:

What happened at that point was that the books were getting so late towards the end of the first run that I often wouldn’t see J’s <Jon J Muths> finished art until the book came out. I think if I had seen it – like the tightrope scene which is some of the most beautiful art in the book – I would have thought it just wasn’t clear enough in terms of what I was trying to communicate for the ending.

Det är helt korrekt att målningarna i slutet är några av de bästa i hela boken, vilket bara gör det ännu sorgligare att de förstörs av övertydlig text; DeMatteis ansluter sig därmed till den långa raden av artister som inte är särskilt bra på att bedöma sina egna verk.

Slutligen måste jag skriva lite mer om Muths bidrag. Vanligen är jag inte så förtjust i serier som är målade som tavlor eftersom resultatet ofta blir rätt stelt (med exempelvis Segrelles som skräckexempel), men Muths akvareller lider inte av det problemet. Överhuvudtaget gör sig Moonshadow kanske allra bäst som en visuell upplevelse snarare än en läsdito; det är som sagt inget större fel på manuset, men problemet är att teckningarna utklassar det. Varierad i stil från klassisk akvarell till regelrätta skämtteckningar visar Muth upp hur väl han behärskar seriemediet (med viss hjälp av George Pratt och Kent Williams); förutom Moonshadow har han varit ytterst sparsam med serier (Mystery Play och M är några av de få undantagen), och istället koncentrerat sig på barnböcker.

Jag är svag för Moonshadow som var en av de första serier jag läste som gav en vink om vad som är möjligt med serier inriktade på vuxna; även om jag läste exempelvis både Watchmen och The Dark Knight i samma veva är de mycket närmare ”vanliga” serier än vad Moonshadow är, oavsett kvalitéer i övrigt. Den är inte lika bra nu som då eftersom den inte längre är unik, men den är fortfarande väl värd att läsa, och än mer att titta på.

»

  1. Ping: Sienkiewicz på lekhumör: Elektra: Assassin « Simon säger

  2. Ping: Saga | Simon säger

  3. Ping: Saga | Serienytt.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s