Ennis drar i fält, igen: Battlefields

Postat den

Garth Ennis fortsätter att växla mellan serier à la The Boys, där våldet huvudsakligen är humoristiskt, och serier som Battlefields där han istället skildrar krig med 100% seriös inriktning. För den som följt den här bloggen ett tag har det nog framgått att jag föredrar Ennis när han åtminstone mixar allvaret med lite humor; när han skippar det senare blir det ibland lite väl torrt (som i den med marginal sämsta serie av Ennis jag läst, hans mini-serie om Nick Fury).

Men jag måste ändå erkänna att Ennis lyckas rätt bra i Battlefields, som är samlingsnamnet för tre fristående mini-serier som utspelar sig under andra världskriget, varav de första två finns att köpa som samlingar (den tredje är ännu inte avslutad), trots gravallvaret.

Den första, Night Witches, som handlar om ett förband ryska kvinnliga stridspiloter är den svagare av de två; det är en serie som Ennis redan skrivit många gånger förut, med den enda skillnaden att det här är kvinnliga piloter som mörkerbombar ett tyskt förband. Hos tyskarna finns givetvis en ung man som avskyr kriget och vad de gör med människorna, och hos ryssarna anser befälhavaren först att det är löjeväckande med kvinnliga piloter för att sedan ändra åsikt.

Det är inte lika illa som det låter eftersom Ennis alltid är pålitlig med att ta klichéer och ge dem nytt liv, men det går inte att undkomma det faktum att handlingen inte är direkt nyskapande. Teckningarna av Russell Braun är rätt stela och det är inte helt lätt att känna igen de olika personerna.

Den andra, Dear Billy, är betydligt intressantare. Teckningarna av Peter Snejbjerg är bättre, och är inte i den normala hårdfört realistiska stilen för krigsserier utan istället mycket friare. Handlingen är ett psykologiskt drama som utspelar sig nästan helt inne i huvudet på sjuksköterskan Carrie Sutton, som i inledningen blir utsatt för en våldtäkt av japanska soldater för att senare skjutas, men hon överlever för att senare bli räddad av några allierade soldater. Men traumat kommer hon inte över, och resten av boken handlar om hur hon hanterar sitt hat mot japanerna.

De vanliga krigsscenerna lyser nästan helt med sin frånvaro, och att det för en gångs skull är den östasiatiska delen av kriget som skildras är också upfriskande. Dessutom är det ovanligt att skildra kriget från en så utpräglat personlig synvinkel som görs här; det är Suttons bild av japanerna som visas, och den är ingalunda politiskt korrekt med moderna ögon sett.

Föga överraskande är det inga lyckliga slut på berättelserna, och vi får väl se hur det blir med det i den sista delen, men jag skulle nog tro att samma sak kommer gälla där. Så en definitivt läsvärd serie, en lite mindre så, och en tredje som vi får se hur det är med; kritiken av manusen ska också tas med en nypa salt eftersom jag helt enkelt har mycket höga krav på Ennis, och jag vet att han kan bättre (framförallt i fråga om Night Witches).

Jag kan inte heller låta bli att klaga på en sak som jag redan tidigare klagat på när jag recenserade Moores The League of Extraordinary GentlemenCentury: 1910: I båda historierna här har kvinnor huvudrollen, och i båda fallen råkar de ut för traumatiska händelser. Vad det innebär är givetvis våldtäkt; så fort det gäller att skildra kvinnor som råkar illa ut är det som om fantasin helt tar slut. Det är inte det att det är orealistiskt, framförallt i krigsserier som de här eftersom det är tragiskt vanligt under krig, men det känns slappt. Män kan råka ut för allt möjligt som ger dem trauman, men kvinnor bara en enda sak; ett öde värre än döden…

»

  1. Ping: Tankies « Simon säger

  2. Ah! Snejbjerg. En Starletveteran! Och Vertigo såklart.

    Måste klaga på en formuleringsdetalj. Våldtäkt är inget Jenny och Carrie »råkar ut för«, som att halka på en ispöl, det är något som någon annan begår mot dem.
    Det är inte så konstigt att det ingår i den patriarkala kulturen att skildra det i serier, så vi ska bli påminda om att vi måste passa oss jävligt noga. Men vad Ennis och Moore inte vet, det är att vi redan kommer ihåg det. Hela tiden.

    Tack för att du uppmärksammar vilka serier som jag ska skippa! Hej då Battlefields och Century, för min del i alla fall.

    Gilla

  3. Men ”utsätts för traumatiska händelser” låter fel; såklart har du rätt i att det är någon annan som begår dem, men jag brukar använda uttrycket ”råkar ut för” både för slumpmässiga händelser och händelser som aktivt skapats av någon annan.

    Jag tycker ändå att åtminstone Dear Billy har en del kvalitéer; våldtäktsmotivet här känns åtminstone delvis motiverat, medan det i Century är av den slappa ”Jag ska lägga in någonting traumatiskt för en kvinna”-typen. Det gamla vanliga problemet: I sig är det inget fel på att ta med våldtäkt i handlingen; felet är när så gott som alla gör det i den här situationen, och på samma sätt. Systemfel, helt enkelt.

    Hur som, hoppa över båda; det finns mycket bättre serier att läsa!

    Gilla

  4. Ping: Battlefields omgång 3 | Simon säger

  5. Ping: Battlefields omgång 3 | Serienytt.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s