Månadsarkiv: augusti 2009

En blodig snabbis: Bloody Mary

Postat den

Det är länge sedan sist och jag trodde nog att jag hade skrivit om alla Ennis äldre serier, men hej vad jag bedrog mig; hans bidrag till DCs kommersiellt misslyckade science fiction-imprint Helix, miniserierna Bloody Mary & Bloody Mary: Lady Liberty, hade jag glömt. När jag nu är en Ennis-diggare och jag inte hade läst den på länge så fanns det ju inte så mycket val när jag fick syn på den i hyllan trots att jag hade för mig att den bara var sådär.

Och jag kom ihåg rätt: ”Sådär” är en bra beskrivning av serien. Som en grammofonskiva som hakat upp sig måste jag ännu en gång säga att eftersom det är en Ennis-serie är det som alltid en bra dialog; våld i mängder; bitvis riktigt rolig; en stark kärlek till USA som koncept för ett land. Eftersom det inte är en av Ennis bättre serier har vi också rikliga doser med mer obehagligt våld och en alltför stark ”Allt är skit”-känsla.

Carlos Ezquerra står för teckningarna, som han också gjorde i Just a Pilgrim, och är återigen kompetent om än föga upphetsande. Historien är visserligen placerade i den nära framtiden men är mest en förevändning för att få tillfälle att visa hur hård Bloody Mary själv är, även om det finns en allvarligare sida också med ett världskrig mellan Europa och USA. Men det lossnar aldrig riktigt, och när den första miniserien slutar på ett förvånansvärt bra sätt hade åtminstone jag varit nöjd med att inte läsa mer om Mary; slutet satte en proper punkt för serien.

Helix-titlarna sålde som sagt aldrig särskilt bra, men eftersom Bloody Mary hade varit bland de titlar som presterat bäst blev hon tyvärr inkallad igen; den andra miniserien är betydligt sämre med ett manus som aldrig kan bestämma sig om det ska vara allvarligt eller humoristiskt. Vanligtvis balanserar Ennis bra mellan ytterligheterna men här känns det bara påklistrat med den allvarliga Mary nedsatt i den löjliga historien om en sexgalen religiös ledare som kidnappar New Yorks befolkning för att få ligga med 144,000 kvinnor.

Så kort sagt, om man som jag gillar det mesta av Ennis serier kan man numera hugga hela Bloody Mary-konkarongen i ett samlingsalbum, men man ska inte springa benen av sig efter det…

En mästerlig avslutning: Moebius/Girauds Blueberry

Postat den

Nu har jag äntligen läst klart hela Blueberry-sviten, inklusive de sista fem albumen som aldrig kommit ut på svenska och som både skrevs och tecknades av Giraud, alias Moebius. När jag fick hem de danska samlingsvolymerna med de avslutande albumen blev det så att jag inte kunde låta bli att läsa igenom hela surven från början till slut, och det tog sin modiga tid med dryga tusentalet sidor rätt så packade med ord. Jag hoppade över alla de biserier som kommit ut som Blueberrys ungdom med flera; jag tycker helt enkelt inte att de är lika intressanta.

Jag hade inte läst Charliers Blueberry på ett bra tag, men jag kom ihåg den som en serie med ett bra manus med en tät, komplicerad handling. Och det stämmer fortfarande: Det finns få västern-serier med lika genomarbetat manus som hans Blueberry, med en lite Sergio Leone-light känsla över det hela. Den kanske bästa sviten är den om det gömda Sydstats-guldet, men även de andra albumen är bra efter de inledande albumens förutsägbarhet.

Men trots det är Charliers version inte någonting som egentligen griper tag i mig. Det är skickligt hantverk, men den sista touchen som skulle kunnat lyfta serien från habil underhållning till någonting mera saknas.

Charlie-perioden

Charlier-perioden

Blueberry jobbar på i sitt anletes svett; han förråds men lyckas ändå klara sig efter sju sorger och åtta bedrövelser; han blir ibland lite förtjust i någon kvinna men det känns aldrig som om det är på allvar (även om han t.o.m. tänker gifta sig med Chihuahua Pearl).

Kort sagt saknas det en emotionell klangbotten, och Blueberry med flera blir aldrig mer än klichéer som följer sina mallar. Charliers Blueberry är en serie som är läsvärd, framförallt om man tycker om Vilda Västern, men den blir aldrig mer än förströelse för stunden. Så när jag slutligen kom fram till Girauds enmansalbum var det med en känsla av att snart skulle äntligen serien vara slut…

Girauds version av Blueberry är närmast en uppenbarelse efter att ha läst mer än tusen sidor av Charlier. Allt som var bra finns fortfarande kvar, men till det har kommit en extra dimension: Plötsligt är Blueberry en riktig människa, med djup och känslor. Att han inte längre är ung gör också sitt till; hans omedelbara reaktion är inte längre att söka upp faran, utan istället drar han sig gärna tillbaka. Han befinner sig mitt i handlingen, men det är inte längre han som är den aktiva huvudpersonen. Och den djupnade realismen vad gäller personskildringen gäller inte bara Blueberry utan även andra, som exempelvis den galne mördaren Johnny Ringo som är avsevärt mer skrämmande än någon tidigare karaktär i serien.

Girauds fem album (Mister Blueberry, Ombres sur Tombstone, Geronimo l’Apache, OK Corral och Dust) utspelar sig under några dagar i Tombstone, närmare bestämt vid tiden för duellen vid OK Corral. Giraud förhåller sig fritt till den verkliga historien även om Doc Holliday, Earp-bröderna och andra inblandade skildras i detalj.

Men det är någonting lätt drömskt över hela historien. Trots att merparten av sidorna upptas av intrigen runt den ödesdigra duellen är det som om det egentligen är en oväsentlig del av det psykologiska drama som pågår med Blueberry och Geronimo i huvudrollen. I Tombstone ligger Blueberry till sängs, svårt skadad, och berättar en historia från sin tid i armén som utspelar sig precis innan de första Blueberry-albumen. Både där och i nutiden spelar Geronimo viktiga roller: I dåtiden är han ansvarig för Blueberrys moraliska uppvaknande, i nutiden är hans närvaro mer antydd än reell där det berättas i staden att han och hans indianer cirklar runt Tombstone, men vi får knappt se dem alls i serien.

Det är som om Blueberry, Geronimo, och Vilda Västern själv tillhör en verklighet som tiden runnit ifrån, och den har långsamt börjat upplösas i intet. I Tombstone gör invånarna uppror och vill att Earp-bröderna försvinner därifrån trots att bröderna försöker upprätthålla ordningen. Människorna har tröttnat på vardagsvåldet och alla de som använder revolvern som en lösning, och man vill ha en lugn, ordnad borgerlig tillvaro. Det är knappast en tillfällighet att det sista albumet heter Dust, Damm: Blueberry och hans gelikars tillvaro vittrar sönder, och vad som återstår är enbart dammkorn.

Teckningarna fortsätter på samma spår som inletts redan innan Charlier dog, nämligen att Girauds stil mer och mer liknar Moebius. Ytorna är renare, strecken färre, och realismen får stå tillbaka för en enklare och mer omedelbar stil som matchar manuset perfekt. Även omslagen har stiliserats och är oerhört eleganta, från det första albumets lätt vemodiga Blueberry till det avslutande där han står omvälvd av damm.

Av alla de serier jag läst på danska den senaste tiden är det utan tvekan Girauds Blueberry som varit bäst, och att dessa album aldrig översattes till svenska är faktiskt en kulturskandal. Jag hoppas att det kanske ändrar sig en dag, med tanke på alla de andra klassiska franska serierna som kommit ut de senaste åren i samlingsutgåvor, men chansen är nog minimal :-(

Känslor, modell större: Sambre

Postat den

Idag blir det lite till från mina inköp i vårt grannland Danmark, och en rätt så gammal serie dessutom: Sambre, av fransmannen Hislaire (eller Yslaire, som han ibland kallar sig). Den första delen kom faktiskt ut på svenska 1987, men uppenbarligen sålde den för dåligt för resten fick vi aldrig se här. I Danmark däremot kämpade man på ett tag till och fick ut de nästföljande tre albumen, och via exempelvis Adlibris kan man fortfarande beställa nummer 2 & 3 för en löjligt billig penning.

Men, till serien: Sambre är i allt väsentligt en medvetet överspänd romantisk roman från 1800-talet, låt vara i serieform. Den som läst exempelvis Wuthering Heights vet då att det som väntar är människor med känslor som både är oförklarade, oförklarliga, och våldsamt starka. Här är det en kärlekshistoria mellan Julie, dottern till en prostituerad, och Bernard, en herremannason, som står för ramberättelsen. Runt dem cirklar diverse andra mer eller mindre skumma personer som en kaplan med bisyssla som barn-hallick, en far och dotter som både har gått ner sig i en galenskap där de tycker sig se hur människors karaktär står att läsa i deras ögonfärg (Julie har röda ögon vilket är värsta sortens, uppenbarligen), och revolutionärer som är beredda att offra allt och alla som står i vägen för deras revolution (handlingen utspelar sig under 1848 års februarirevolution i Paris).

Subtilt är det inte, och det är inte heller avsikten, så den som väntar sig en realistisk människoskildring kommer bli besviken. Men däremot är det väldigt underhållande och medryckande, om man ger sig hän åt serien på samma sätt som karaktärerna i den ger sig hän åt sina känslor, utan att tänka efter alltför mycket. Hislaires teckningar är dessutom utsökta och är bland de mest stämningsfulla som har setts, med sin mycket dämpade färgskala som huvudsakligen går i grått och rött, då och då avbrutet med starka primärfärger.

Det är lite ledsamt att inte alla böckerna har översatts till för mig förståeligt språk, men det är inte hela världen i det här fallet eftersom det inte är handlingen som är huvudsaken här; det är känslor som står i förgrunden, känslor som varje ögonblick utplånar all vett och sans.

Hislaire har också gjort den fantastiska ungdomsserien Bidouille et Violette (Birger og Viola på danska) som jag håller för den bästa kärleksserien om unga människor jag läst, och det lilla övriga jag läst av honom håller samma höga kvalité. Därför är jag glad att Komika planerar att ge ut hans Le Ciel au dessus de Bruxelles som Himmel över Bryssel på svenska; jag håller tummarna för att den verkligen kommer ut så att jag får chansen att läsa mer av honom.

Skolmobbning: Navlarna / Bellybuttons / Les Nombrils

Postat den

Engelska förlaget Cinebook är ett trevligt litet förlag som ger ut fransk-belgiska allåldersserier på engelska: Serier som Lucky Luke, Spirou, Blårockarna med flera, som aldrig varit lika populära i England som i Norden. Och eftersom den svenska utgivningen av nya serier av den typen i princip upphört försöker jag ha koll på vad de ger ut för att se om det finns någonting nytt för mig att upptäcka. Hittills har det lett till några nya bekantskaper som jag gillat, till exempel Leos Aldebaran-svit.

Men allt är förstås inte bra, och jag måste säga att jag är mycket tveksam till serien The Bellybuttons (Les Nombrils i original, Navlerne i Danmark) efter att ha läst första volymen. Serien är inte precis inriktad på mig utan har snarare en målgrupp i flickor i lägre tonåren, men det kommer inte hindra mig från att kritisera den :-)

Serien har tre huvudpersoner som går i skolan tillsammans: Jenny, Vicky, och Karine, där de två första är de populäraste tjejerna i skolan och bara bryr sig om sitt eget utseende och snygga killar, medan Karine däremot är vardaglig och lite tonårsaktigt klumpig. Ingenting konstigt i upplägget så långt,

Kortvarig glädje för Karine

Kortvarig glädje för Karine

men det är vad serien egentligen handlar om som jag inte gillar: Jenny och Vicky är mobbare i det större formatet, och den de mobbar är Karine. De gör allt för att hon ska förstå hur ful hon är (tecknaren Delaf tecknar också mycket riktigt J & V som två riktiga pinglor, medan Karine är platt som en planka och ser extremt alldaglig ut), avundas henne att hon klarar sig bra i skolan, ser till att bevisa att de vänner hon har alltid kommer överge henne om J & V vill eftersom de är så mycket coolare än hon, och sist men inte minst ser de till att när Karine är lite förtjust i en pojke så tar de över honom och lurar honom att tro att Karine egentligen hatar honom.

Och allt presenterat som en komedi-serie, ärtigt tecknat med ett glatt utseende! En- och två-sidesepisoder som alltsomoftast utmynnar i en nedbruten,bellybuttons3 ibland gråtande Karine. Det är så deprimerande att jag inte förstår hur manusförfattaren Dubuc tänkt. Visserligen visar hon att egentligen är det nog Karine som har det rikare livet (hon verkar ha en del andra vänner som gillar att umgås med henne för den hon är, innan J & V lurar bort dem förstås), men det är en så obönhörlig serie av obehagliga situationer som Karine utsätts för att eventuella försök att framställa J & V i mindre positiv dager drunknar; de lyckas ju alltid med det de föresätter sig, och Karine får aldrig den minsta lilla triumf.

Nu kanske det blir bättre i de senare böckerna men de tecken som finns på en bra serie här (en trots allt ganska trovärdig skildring av tonåringar, även om den är snedbalanserad, och teckningar som inte alls är så dumma) räcker iallafall i den första boken inte till, jämfört med den löjligt felaktiga känslan när avancerad mobbning presenteras i en aningslöst humoristisk stil.

Uppföljning x 3: KAP, Spirou och Ponyo

Postat den

Idag blir det lite återkoppling till några tidigare saker jag skrivit om: Kalle Ankas Pocket, Spirou, och Ponyo.

Först av allt har nummer 2 av nyutgåvan av Kalle Ankas Pocket dykt upp, Farbror Joakims skattjakt. Samma som förra gången, dvs den gamla översättningen har behållits men alla serierna är nu helt i färg. Och det är såklart den italienska versionen av Kalle Anka som presenteras, med fokus på farbror Joakim. Jag måste erkänna att jag inte känner igen namnen på vare sig tecknarna eller manusförfattarna (förutom Romano Scarpa, förstås), men duktiga är de iallafall. Framförallt är manusen bra: Historierna är välkomponerade och håller ihop bra, och är överraskande varierade. Bästa historien den här gången: En ny Robinson, med en kombination av Robinson Crusoe, Björnligan och Kalle som (miss)lyckad försäljare.

Nästa bok till rakning är den andra Ett Spirou och Nicke-äventyr av…, Tidens Sump som den danska titeln lyder, skriven och illustrerad av Frank Le Gall. Det är alltså ett Spirou-äventyr som inte ingår i den vanliga serien och som tillåter sig mer friheter med figuren än vanligt. Om artisten vill alltså, men det här hade nästan kunnat vara ett vanligt Spirou-album. Det känns som en typisk äventyrsserie i fransk stil, med en gedigen historia och teckningar, som handlar om hur Zafirs senaste uppfinning leder till att han tillsammans med Spirou, Nicke, och greve Champignac blir strandsatta i 1860-talets Paris. Ingenting fel i det, och det är en rätt så bra episod också, men Le Galls tolkning av Spirou känns inte så spännande. Yoann och Vehlmanns version var klart intressantare, både manus och teckningar, så att förlaget valt att låta de senare ta över den vanliga Spirou-serien också verkar vara rätt val.

Och sist men inte minst: Gake no ue no Ponyo, Hayao Miyazakis senaste film. Den hade precis kommit ut på DVD i Japan när jag var där, och med engelsk textning var den omöjlig att motstå :-) Jag har varit måttligt förtjust i Miyazakis senaste filmer, Det levande slottet och Spirited Away, och föredrar hans tidiga filmer som Totoro och Nausicaä som jag tycker har en charm och lekfullhet som saknas i de senare; de senares allvar och överdåd av fantasterier passar inte riktigt Miyazaki lika bra tycker jag.

Men Ponyo gillade jag skarpt; framförallt är titelkaraktären en alldeles fantastisk skapelse, en naturkraft som gör vad som faller henne in, oavsett följderna. Scenen när hon springer till springer på vågorna förföljandes en bil till tonerna av en underbar mix av Valkyrieritten och filmens titelsång är alldeles…alldeles underbar.

Med lite tur kommer väl Ponyo också upp på svenska biografer, och lita på att jag kommer se den igen då :-)

Moores svåråtkomliga mästerverk: Miracleman / Marvelman

Postat den
Bok 1

Bok 1

Idag blir det närmast en liten snabbt skriven artikel snarare än en recension även om jag precis har läst om serierna i fråga; det är dessutom en rätt så besvärlig serie att bedöma eftersom dess kvalité pendlar våldsamt, vilket gör att omdömet helt beror på om man är beredd att acceptera vissa dalar för att nå topparna. Enligt min mening är den absolut värd att läsa eftersom Alan Moores Miracleman när den är som bäst, det vill säga i den avslutande boken, är det intressantaste, och kanske även det bästa, som Moore har skrivit. Men mer om det senare, först en liten bakgrund till serien:

Ursprungligen kallades Miracleman för Marvelman och var en helt oblyg kopia på Kapten Marvel, men istället för att säga Shazam! sade Marvelman Kimota för att förvandlas till sitt superhjälte-alter ego; istället för en Kapten Marvel Jr fanns det en Young Marvelman; och så vidare. Jag har aldrig läst några av originalserierna och har inga planer på att göra det eftersom allt tyder på att det var riktigt usla serier

Bok 2

Bok 2

Men i början av 80-talet tog sig den då relativt okände Alan Moore an Miracleman och skrev om den från grunden, med målsättningen att skildra en superhjälte realistiskt: Mike Moran (Miraclemans alter ego) har problem på jobbet, äktenskapet gnisslar en smula, och så vidare. På ytan hade Marvels superhjältar haft liknande problem ända sedan 60-talet, men där Marvels serier var såpoperor är Miracleman istället realism (i sitt kontext, förstås), och den var bara den första serien i en lång rad av liknande realistiska skildringar av superhjälten som följde på 80-talet: Watchmen, The Dark Knight Returns, Zenith med flera andra.

Tillbaka till Miracleman och Moore: Totalt skrev Moore tre rätt så tunna böcker med Miracleman, men det tog honom nästan ett decennium från början till slut. Det decenniet täcker Moores utveckling från hans genombrott till att han stod som högst på seriehimlen, och Miracleman illustrerar den utvecklingen.

Det första albumet är ett perfekt exempel på den tidiga Moore: Det knackar lite här och där, och handlingen är egentligen helt byggd på klichéer, men det finns en gnista av geni som märks framförallt i texten, trots att den lider av att den alltför ofta skildrar i text det som redan syns i teckningarna:

The cold lightning of fear skewers them, and they feel the terrible hunger in the heart of the storm…they see the smile on the face of the tiger.

Illustrationerna av Gary Leach och Alan Davis har lite av samma styrka och problem: Känslan är utmärkt, men det slarvas en hel del med detaljerna.

I det stora hela är den första boken riktigt bra underhållning, även om det märks att det är ett lite omoget verk. Det andra albumet fortsätter där det första slutade, med god underhållning men utan någon större originalitet, åtminstone med tanke på alla liknande serier som har gjorts senare. Men det är ändå ett betydligt sämre album, beroende på tecknare: Ursprungligen publicerades Miracleman i den engelska tidningen Warrior, men ungefär i mitten av den andra boken upphörde den där. När sedan det amerikanska förlaget Eclipse började ge ut Miracleman (det var nu som serien bytte namn eftersom förlaget Marvel inte uppskattade en Marvelman i USA) och det var dags för nya serier blev Chuck Beckum ny tecknare, och det är ingenting mindre än en katastrof. Det är inte riktigt lika illa som när Howard Chaykin slutade teckna American Flagg!, men det är ruskigt nära. Han ersattes visserligen snart av Rick Veitch som är något bättre, men även han är trist.

Överhuvudtaget saknar den andra boken styrsel; det känns inte som om Moore egentligen vet vart han ska ta vägen med serien. Det är lite märkligt att kvalitén sjunker så mycket med tanke på att han ungefär samtidigt hade skrivit Watchmen och avslutat V for Vendetta, men det verkar som om Moore inte är intresserad av serien längre.

Bok 3

Bok 3

Men i den tredje boken, kallad Olympus, är Moore tillbaka i högform, och som sagt skulle jag nog vilja hävda att det på många sätt är det intressantaste han har skrivit. Jag anser att Moores styrka ligger i hans sätt att utvidga och spränga gränserna för olika genrer; han förstår exempelvis vad som gör att superhjältar fungerar som serier in i minsta detalj, och han vet också hur han ska utnyttja kunskaperna. Den enda författaren som jag känner till som är lika bra på det är Grant Morrison, men Moore är (eller snarare var) den bättre författaren av de två. När Moore senare fick möjligheten att jobba fritt, utan begränsningar, tycker jag att han tyvärr blev lite blekare. Min känsla är att han behöver murar att stångas mot för att få ut sitt maximum.

Det sista seriösa Moore skrev inom superhjältegenren innan han övergav den är just den sista Miracleman-boken, och hans infallsvinkel här är originellare än i hans andra superhjälteserier. I de tidigare Miracleman-böckerna, liksom i Watchmen, är det hjälten placerad i ett realistiskt samhälle som står i fokus. Moore gör det bra, men det är trots allt en idé som fortfarande är rotad inifrån superhjältegenren själv; i hans serier och i andra som har ett liknande upplägg saknas försök att tolka superhjälten i ett utifrån-perspektiv.

Vad jag menar med det är att serierna inte gör några anspråk på att tolka superhjältarna som någonting annat än just superhjältar; vad de är är vad man får om man blandar den realistiska skolan med superhjältar. Det kan göras bra och intresseväckande som i Watchmen eller dåligt som i Straczynskis Supreme Power, men det är fortfarande serier som inte lyfter sitt huvud så värst högt ovanför superhjältegenren.

Däremot är Olympus någonting helt annat: Här har vi för en gångs skull superhjälten skildrad ur ett mytologiskt perspektiv. Det talas ofta om hur superhjältarna är den moderna tidens gudasagor, men det är inte någonting som avspeglas i serierna själva. Olympus vågar ta ut svängarna och ger sig hän åt att skriva en modern mytologi istället för ett vanligt serieäventyr. Den Miracleman vi möter här har ärligt talat ingenting gemensamt med den vi mött i de tidigare böckerna, och symboliskt nog begraver Miracleman här Mike Moran: Människans tid är förbi, och gudarnas har börjat.

Om det bara var fråga om en ny mytologi skulle det visserligen vara intressant men antagligen en smula torrt, men eftersom Moore är långt bättre än så har historien flera plan. Ett av dess är en diskussion om vad Utopia egentligen innebär: Efter en skrämmande obehaglig skildring av den ultimata massmördaren i form av en psykotisk superhjälte skildrar Moore någonting som otvivelaktigt är ett Utopia, en värld där allting är så bra det bara kan vara. Men han visar också vad priset för detta kan vara; om det är värt det är en fråga Moore lämnar öppen.

Manuset kan inte ha varit det lättaste att arbeta med, med tanke på text-tätheten: Det finns sidor som är så gott som helt fyllda med text, uppifrån och ned. Men trots det är det aldrig trögt att läsa, och det beror delvis på att Moore aldrig har skrivit vackrare än här utan att någonsin bli löjlig, och delvis på att artisten John Totleben gör ett fantastiskt jobb rättigenom. Det går knappt att säga om någon annan serie av Moore med hans koncentration på text snarare än teckningar, men här finns sidor som är smärtsamt vackra, och ju mer Moore svävar ut med blomstrande språk, desto mer anstränger sig Totleben för att matcha det i sina illustrationer. Moore har också gjort det svårt för både sig själv och Totleben genom att skriva hela boken i jag-form, där det är Miracleman själv som skriver boken; det är alltså gudens eget språk och egna erfarenheter vi får följa, och Totleben skildrar det med den äran.

Det finns alltför många glimrande scener för att nämna dem alla, men jag måste slå ett slag för slutet: Efter att i hela sista kapitlet långsamt ha stegrat den språkliga spänningen i någonting som närmast liknar poesi i prosaform för att till sist nå sitt orgiastiska klimax rundar Moore av med en stilla filosoferande som en superb avslutning; det är perfektion.

Moores Miracleman är sorgligt nog mycket svår att få tag på, beroende på oklara rättigheter. Men i sommar har Marvel, av alla tänkbara förlag, låtit meddela att man nu har rättigheterna, och det borde innebära att den snart går att få tag på igen. För de som inte läst den tidigare kan jag bara rekommendera att hålla ögonen öppna, och slå till så snart det är möjligt.

Tezukas bästa serie: Black Jack

Postat den

Eller åtminstone den bästa serien av Osamu Tezuka jag har läst :-) Det finns en del andra som är läsvärda men jag tycker inte han räcker till när det gäller vara sig allvarliga, äventyrsinriktade, eller komiska serier; serierna har helt enkelt inte åldrats med värdighet.

Men Black Jack som är en renodlad melodram är fortfarande riktigt bra, och just det faktum att det är en melodram gör att Tezukas blandning av allvar och fånerier, kryddat med oerhört överdrivna känsloyttringar, inte känns det minsta malplacerad. I alla andra serier jag läst av Tezuka finns det alltid åtminstone några scener som rycker mig ur inlevelsen eftersom de passar så dåligt in. Och jag är ändå en person som vanligen uppskattar genre-mixar! Black Jack klarar däremot alltid balansen mellan olika stilar galant; det är en av de mest underhållande serier som kommer ut just nu.

Teckningarna ser ut som de mesta av Tezuka, kryddat med ganska uckiga illustrationer av inälvor, amputerade lemmar, med mera. Det är ungefär som med manuset: I vanliga fall tycker jag Tezukas bilder är rätt så generiska, men här känns de mycket mer passande än vanligt.

Sen är det förstås så att läkartemat är tacksamt för melodramer / såpoperor; se bara alla TV-serier med samma tema som kommit och gått, ofta med ganska bra resultat. Men Tezuka har sina egna unika historier att berätta, och en sak som gör Black Jack så intressant är att han lyckas variera handlingen hela tiden. Allt som oftast har jag ingen aning om var en episod ska ta vägen,

Black Jack gör det han kan bäst

Black Jack gör det han kan bäst

och det är sällan som jag känner att jag redan läst historien. Dessutom är varje avsnitt så pass kort att om det för en gångs skull känns som en välbekant handing kommer det snart ett nytt, och allt är bra igen.

Glöm inte heller att koppla bort alla krav på realism: En doktor som Black Jack klarar elegant av saker som att transplantera armar, flytta de fortfarande fungerande inre organen till en nybyggd kropp, och att operera på sig själv om så krävs… Men Tezuka har förstått att eftersom vi som läsare redan vet detta finns det föga anledning att bygga spänningen på om Black Jack ska klara av operationen eller inte (om han inte ger sig på en äkta hopplös uppgift förstås, och får lära sig att inte ens han kan hindra alla dödsfall). Istället är det emotionella knutar som ska redas upp, läxor som ska läras, och ibland bara skildras en människas öde, där läkardelen inte har ett skvatt med handlingen att göra.

Vertical, Inc. har sagt att de ska ge ut hela Black Jack-serien i 17 volymer; hittills har de fått ur sig 5 stycken, och jag kan bara hoppas att de säljer tillräckligt bra för att kunna fortsätta, och att serien fortsätter att hålla samma höga kvalité. Jag kommer iallafall dra mitt strå till stacken och fortsätta köpa dem :-)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 196 andra följare