New York Times, igen: George Sprott

Postat den

För några veckor sedan skrev jag om Jasons bok Low Moon, där titelhistorien hade publicerats som följetong i New York Times, och nu är det dags för ytterligare en serie med samma ursprung, Seths George Sprott (1894-1975). Ursprungsversionen går att läsa på nätet, men Seth har lagt till en hel del nytt material. Dessutom är boken mycket smakfullt designad i stort format; bokens utformning och även dess grafiska stil inuti gör att det närmast känns som om Chris Ware har varit i farten igen.

Vad gäller serien i sig så är det omöjligt att undvika jämförelser med Seths tidigare bok Wimbledon Green. Liksom den är George Sprott en fejkad biografisk historia; i WG handlar det om en mystisk och bisarr seriesamlare, i GS om en lokal talkshow-värd med de norra kanadensiska vildmarkerna som favoritämne. De är också lika i sin collage-liknande berättarmetod med kast mellan olika tidpunkter, intervjuer med personer som känt huvudpersonen, och så vidare. Så den som läst WG vet ungefär vad som väntar här.

Men det finns också stora skillnader, framförallt i den grundläggande tonen. George Sprott är en allvarlig historia om livet, döden, och hur man tar tillvara på tiden däremellan. Det finns humoristiska inslag (huvudsakligen genom den lätt förvirrade författaren som då och då kommenterar serien han själv håller på att berätta), men det är bara grädden på moset. Seths favorittema, hur man förhåller sig till minnen och händelser som redan passerat förbi, är närvarande i varje ruta; till och med den grafiska stilen och pappersfärgen indikerar när det som skildras hände för länge sedan och närmast är enbart ett opålitligt minne, vilket gör att tidsaspekten ständigt gör sig påmind.

Som alltid med Seth är teckningarna utsökta, och växlingarna i stil och berättarteknik fungerar ypperligt; jag tror inte att Seth någonsin varit lika framgångsrikt varierande som här förut. Efter att ha läst GS känns det lite trist att veta att han fortsätter med sin långa, ännu ej avslutade serie Clyde Fans; även om manuset är bra är illustrationerna inte tillnärmelsevis lika omväxlande som här.

Var George Sprott en lycklig man, eller var han en Charles Foster Kanes like med ett på ytan framgångsrikt liv med ryktbarhet och kvinnotycke medan han egentligen bara varit lycklig när han i yngre dagar besökte isvidderna i norr? Eller var även det bara en image han odlade för att framstå som mer intressant? Seth ger inga tydliga svar utan lämnar frågorna öppna; istället skildrar han en människas liv från alla möjliga vinklar, och låter läsaren själv svara, om han/hon så önskar. En av årets bästa serier, utan tvekan; härnäst ska jag (äntligen) läsa Asterios Polyp och vi får se om den kan leva upp till förväntningarna, den med.

»

  1. Ping: Wilson « Simon säger

  2. Ping: Serietidningens död: Palookaville « Simon säger

  3. Ping: Serietidningens död: Palookaville « Serienytt.se

  4. Ping: Mister Wonderful « Simon säger

  5. Ping: Mister Wonderful • Serienytt.se

  6. Ping: Seth fabulerar vidare: The Great Northern Brotherhood of Canadian Cartoonists « Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 204 andra följare