Såpopera när den är som bäst: Mary Perkins On Stage

Postat den

Sjätte volymen av den kronologiska samlingen av Leonard Starrs Mary Perkins On Stage (på svenska kallad På scenen) kom ut för några veckor sedan, täckande åren 1963-4, och bland alla de serier som väntar på att läsas var det här en av dem jag kastade mig över först (tillsammans med Bridge of Tears); det är kanske inte den bästa serien objektivt sett, men det är förbaskat bra underhållning som gjorde sig bra i hängmattan i helgen 🙂

Rubriken ljuger egentligen lite grann, för även om det definitivt är en serie som har starka drag av såpopera är det också en serie med stora inslag av äventyr och komedi jämfört med rena såpoperor som exempelvis The Heart of Juliet Jones (som också kommit ut med en ny samling som väntar på att läsas av mig). Men det är definitivt en serie av en typ som inte längre skrivs. Det är ett gediget hantverk både manus- och tecknarmässigt, men den här typen av underhållning har sen länge flyttat från seriesidorna och in till TV:n istället. Det är lite synd eftersom jag tycker att genren gör sig väldigt bra i serieformat, åtminstone när det görs så bra som här; en TV-serie från samma tid i samma genre är i praktiken osebar (hmmm, undrar om det ordet verkligen finns…) men Mary Perkins är fortfarande underhållande att läsa för sin egen skull snarare än för historiska skäl.

För den som inte läst serien tidigare utspelar den sig föga överraskande i skådespelarvärlden, där Mary Perkins växlar mellan teater, TV, och film-roller. Men som sagt är äventyren i sig mycket varierande, med allt från raka kärleksepisoder (Mary Perkins är själv lyckligt gift, men det finns ju alltid vänner och bekanta) till spionhistorier och annat mer actioninriktat.

Det som fortfarande känns fräscht är att det så tydligt är en serie för vuxna: Det finns ingenting som är ämnat för barn/ungdom i serien. Kärleksförhållanden skildras (tämligen) realistiskt utan att romantisera, och saker som hur karriär och familjeliv ska gå ihop när Mary Perkins gifter sig med en frilansfotograf tas också upp. Sen gillar jag också att deras äktenskap inte hela tiden störs av missförstånd och annat; de älskar varandra och litar på varandra, basta.

Ett exempel på mognaden i serien från det här albumet: Johnny Q, en charmig man med tvivelaktig bakgrund som var kär i Mary Perkins innan hon gifte sig men nu är en vän till både henne och hennes man, dyker upp igen. Förutom att han hjälper henne ur en knipa (en galen teatergalning som bor i kloakerna under New York kidnappar henne för att tvinga henne att spela klassiska romantiska teaterscener) är han vänlig och gillar uppenbart att umgås med det äkta paret, och de gillar honom. Men i en eller två rutor ser vi honom kasta en blick på Mary Perkins i skymundan som klart visar att han fortfarande är kär. Det står inte ett ord om det i texten, det har ingen betydelse för handlingen, och det är mycket lätt att missa om man slarvläser och inte studerar teckningarna lite noggrannare, men för den uppmärksamma läsaren finns det mer att hämta än det som sker på ytan. Mycket elegant och skickligt gjort av Starr.

Det här är inte en av de allra största, mest klassiska dagspresserierna, men för mig är det en av de allra mest underhållande. Sex volymer utkomna, nio kvar!

»

  1. Ping: Mer klassisk fotorealism: Rip Kirby « Simon säger

  2. Ping: Årsavslutning « Simon säger

  3. Ping: Såpopera redux: The Heart of Juliet Jones « Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s