Såpopera redux: The Heart of Juliet Jones

Postat den

För några veckor sedan hyllade jag Mary Perkins On Stage, och nu är det dags för en ny volym av en serie som jag inte kan låta bli att jämföra med Mary Perkins, nämligen The Heart of Juliet Jones (eller Eva & jag, som den mer prosaiska svenska titeln lyder). Att serierna hänger ihop beror på flera saker, som att Leonard Starr (MPOS) och Stan Drake (THoJJ) har jobbat tillsammans;serierna är både tematiskt och teckningsmässigt lika varandra; och sist men inte minst är det samma förlag,  som nu ger ut dem i samlade utgåvor.

Själv stötte jag på Juliet Jones innan Mary Perkins, närmare bestämt för ungefär 20 år sedan när de första episoderna gavs ut på nytt, och jag älskade serien då; det var underbart att läsa en proffsigt gjord romantisk serie, och det fanns inte mycket annat i samma väg som gavs ut då.

Men nu är läget lite annorlunda, då fler och fler av de klassiska dagstidningsserierna finns tillgängliga i återtryck, och faktum är att Juliet Jones har tappat en smula i mitt tycke. Serien i sig är givetvis lika bra som förut, men problemet är att jag nu har läst fler av de gamla klassikerna, och framförallt Mary Perkins är egentligen bättre på alla sätt.

Drake är en skicklig tecknare i den realistiska stilen à la den sene Alex Raymond, men ibland slarvar han lite grann med anatomin; det ser lite stressigt ut. Å andra sidan gör han då och då strippar i en helt annan stil, ungefär som om han tänkt ”Idag vill jag faktiskt pröva att använda en massa zip-a-tone!” istället för sin vanliga stil, och det gillar jag skarpt. Men kvalitén varierar, som sagt.

När det gäller manuset som är skrivet av Al Capps bror Elliot Caplin är det skickligt ihopsnickrat, men jag måste faktiskt kontrastera det mot Mary Perkins: Där Juliet Jones håller sig rätt så strikt till såpopera-formeln (det avverkas en hel del potentiella äkta män här, och en lyckas till och med planera bröllop med Juliet innan han ack så tragiskt omkommer, men det är snart glömt) så varierar Mary Perkins sig mycket mera, med romantik, äventyr, och ibland ren slapstick.

Sen är det en sak till som irriterar mig med Juliet Jones: Hon är alldeles förskräckligt präktig. I allt exemplifierar hon den amerikanska (manliga) drömmen om flickan i huset bredvid som är vacker, chosefri, förståndig, och som framförallt aldrig någonsin sticker ut. Det är amerikansk 50-talsmoral som gäller för hela slanten; exempelvis ses det som alldeles självklart att en man som gifter sig med en rikare hustru absolut inte kan ta emot några pengar från henne eftersom en riktig man kan försörja sin hustru själv. Och även om storstaden kan vara intressant är det ändå i den lilla staden som det äkta Amerika finns… Det är helt enkelt lite för mycket av sådana tankar ibland, och jämfört (återigen och oundvikligt) med Mary Perkins är det en mycket mer inskränkt världsbild som idealiseras. Det är lite bättre när Eve, Juliets syster, har huvudrollen, med betoning på lite.

Det är inte det att Juliet Jones är dålig; tvärtom är det en alldeles utmärkt såpopera som har få om några övermän, och jag ser absolut fram mot flera volymer efter de två första. Men den är också begränsad i vad den försöker göra, och mycket tydligt rotad i sin tid.

»

  1. Ping: Mer klassisk fotorealism: Rip Kirby « Simon säger

  2. Ping: Årsavslutning « Simon säger

  3. Ping: Fotorealismen fortsätter: Mary Perkins & Juliet Jones « Serienytt.se

  4. Ping: Fotorealismen fortsätter: Mary Perkins & Juliet Jones « Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s