Idag blir det en gammal hårdkokt klassiker i serieformat: Richard Starks (pseudonym för Donald E. Westlake) första roman om den hänsynslöse kriminella Parker, The Hunter.
The Hunter har en extremt enkel intrig: Parker har blivit lurad av en kumpan och bedragen av sin flickvän. 
Han överlever efter att ha lämnats som död av dem efter att de skjutit honom, och nu är han ute efter hämnd. Eftersom det är en deckare av den hårdkokta stilen är det inga krusiduller utan pang på rödbetan; jaga upp de skyldiga, en efter en, och sen göra sig av med dem. Intrigen i sig är inte viktig utan det är resan och stämningen som står i fokus.
Jag hade en hel del förhoppningar på boken. Normalt är jag inte över sig förtjust i att flytta en historia från ett medium till ett annat, men eftersom jag gillar Darwyn Cookes teckningsstil men alltid har tyckt att han haft problem med att få till manuset borde det här kunna bli intressant. Boken ser dessutom mycket läcker ut: Cookes teckningsstil påminner en hel del om en mjukare version av exempelvis modeillustrationer från 50- och 60-talet kombinerat med den klassiska Acke-stilen, och här har vi en bok som inte bara utspelar sig under perioden i fråga, men som därutöver är har den goda smaken att publiceras i en mycket passande monokromatisk färgskala. Cookes teckningar har aldrig sett bättre ut; hans The New Frontier, en Lagens Väktare-historia som också utspelas under samma tidsperiod,
är nästan lika snygg men The Hunter vinner på färgskalan.
Men sorgligt nog är manuset återigen ett problem. Alla serier av Cooke jag läst förut har haft samma svaghet: Han kan helt enkelt inte få till historier med nerv i. På ytan verkar manusen bra, men de saknar förmågan att engagera på riktigt; det saknas rytm i berättandet som bygger upp spänning, och istället lunkar allt bara på i samma fart. Han har också svårt att få till intressanta personer eftersom det enda som skiljer dem åt är oväsentliga yttre attiraljer: Läderlappen skiljer sig från Stålmannen genom att inte prata så mycket, men det är också allt, och så vidare.
Jag har inte läst romanen själv så jag kan inte säga hur väl Darwyn Cooke fångat romanen i serieformat (det enda jag läst av Westlake är hans komedithriller Dansen kring guldprästen, och det är någonting helt annat) men jag måste säga att de svagheter i historien jag ser är misstänkt lika de svagheter Cookes övriga serier har,
så jag tror nog att det är Cooke som ska stå till svars för dem. Och det är knappast så att The Hunter är svår att överföra från romanformen; båda filmatiseringarna (Point Blank 1967 och Payback 1999) av den är lyckade. Jämfört med en annan serie baserad på en gammal hårdkokt deckare jag nyligen läste, Tardis version av Manchettes West Coast Blues, så står sig The Hunter slätt, tyvärr.
Sen måste jag också tillstå att även om Cookes teckningar är mycket inbjudande så är inte heller de utan svagheter. Den största svagheten delar han med alltför många andra serietecknare: Hans kvinnor ser alldeles för lika ut. Det som gör att de går att hålla isär är bara det lyckliga faktum att de ibland har olika hårfärg / frisyr /ögonbryn / eventuella glasögon. I The Hunter är däremot alla kvinnor med större roller blondiner och resultatet kan ni se i illustrationerna jag valt: Det är tre olika kvinnor på bilderna…
Simon säger 
Ok, ok, just det kanske inte var snällt; dessutom i ett inlägg som inte ens handlade om honom 😉
Jag gillar ju en del annan manga förutom Yotsuba&! också, men det är en förunderligt charmig serie. Om jag bara trodde att jag kunde åstadkomma någonting ens en bråkdel lika bra så…
Snäll? Om man till och med klagar på geniet Xaimé!
Ja, gör gärna serier! Det behövs mer serier som är gjorda av riktiga serienördar som har läst mycket serier (och som tycker om よつばと, den enda mangan jag hittills har gillat).
Hahaha, vet inte om jag skulle kalla det för ”vanlig lojbanska”; det är nog alltid ganska ovanligt. Men skoj (säger jag som matematiker)! 😉
Fånigt dock att inte vilja läsa bara för att det är ett riktigt språk…
Jag kanske skulle prova på att rita/skriva serier själv och se om jag också blir lite snällare, även om jag tror att jag är ganska snäll redan. 🙂
Det är vanlig lojbanska. Jag har inte lyckats formulera bra översättningar av replikerna på svenska, men seriens namn, since jimpe, betyder i alla fall ungefär »Ormförstånd«. De pratar om att förstå olika delar av språk.
Jag har dock märkt att en del som skulle tycka serien var fin utan pratbubblorna, eller t.om. om det hade varit nonsens, genast vänder bort blicken när de hör att det är ett riktigt språk men ett de inte kan—en intressant aspekt av human nature!
Åh, sen jag började försöka rita själv (ganska nyligen, det kanske märks) så har jag blivit mycket snällare i min kritik/recensioner av andra tecknare.
Well, jag vet inte om jag håller med dig riktigt, åtminstone nr 2 & 3 är definitivt samma, och nr 1 är åtminstone en nära släkting 😉
Jag vill inte ens tänka på hur det skulle bli om jag skulle göra ett försök; jag betvivlar att man ens skulle kunna se att det var samma art…
Vad säger de förresten i serien, är det ett nonsensspråk eller något språk jag inte känner igen?
Själv har jag motsatt problem när jag tecknar: alla de här är menat att egentligen vara samma kvinna http://idiomdrottning.org/since_jimpe/ men jag tycker de ser ut som tre olika!
Du har nog rätt om Jaime, han är noga med att se till att detaljskillnaderna finns. Just när det gäller kvinnoteckningarna syns det att han är inspirerad av Dan DeCarlo en hel del, men DeCarlo var definitivt sämre på den saken: Betty och Veronica är identiska om du tar bort håret och ögonbrynen 🙂
Oh, Steve Dillon! En tecknare jag gillar trots att han verkligen inte har många olika ansikten som han kan teckna, precis som du säger. Och de har alla samma långsmala ansiktsform, och när de ler / är arga / är skräckslagna / saknar IQ har Dillon exakt ett sätt att teckna just det ansiktsdraget. Men han stretar på och gör ofta det bästa möjliga av sina färdigheter. I Preacher passade teckningarna perfekt till manuset; Ennis är inte så himla subtil han heller. Men i en del andra serier har Dillons begränsningar gjort att serien känts rätt trist, ärligt talat.
Jag lärde mig efter ett iofs ganska långt tag att Jaimé alltid är noggrann med att se till att karaktärerna har ett par detaljer som skiljer dem ut. Terry har sina konstiga ögon och sin cigaretthållningsstil.
Karaktärerna ändrar ju hårfärg, frisyr, vikit osv drastiskt under seriens gång!
Hmm, en annan likaritare är Steve Dillon, han har fyra olika utseenden: 1: tjej, 2: ung manlig hjälte, 3: äldre manlig hjälte, 4: arg, lätt överviktig thug med jättestor haka och påsögon.
Nu kommer en liten hädelse: Jag tycker att Jaime H. också är ganska dålig på att rita kvinnor med olika utseenden; det är mestadels enkla ytliga skillnader mellan dem, som hårfärg/frisyr och kroppsvikt. Jämför med till exempel brodern Beto som jag tycker är överlägsen i den här frågan. Men, några brasklappar:
– När jag läser större sjok av Jaimes serier lär jag mig känna igen dem ändå, med träning (Cookes bok är ju ganska kort)
– Viktigast av allt: Jag är inte så himla bra på att känna igen människor i verkligheten heller, typ skådespelare i filmer, bekanta jag inte träffar så ofta, och så vidare. Så jag misstänker att jag är lite känsligare än de flesta i den här frågan eftersom jag sorgligt nog har ett allmänt problem här 😉
Men snitsigt tecknar han, Cooke, och den dag han får ett bra manus kan det nog bi riktigt bra!
Mmm, jag tycker man ganska lätt kan se skillnad på dem; precis som man efter ett tag undrar hur man någonsin kunde blanda ihop t.ex. Terry och Hopey.