Halvdant ditt & datt

Postat den

Idag blir det några korta rader om en del rätt så triviala serier jag läst nyligen; två av dem på semestern och definitivt inte aktuella, en av dem igår och rykande färsk.

Först, de inaktuella.

Jag har tidigare skrivit om två serier av Robert Kirkman som jag gillar skarpt; The Walking Dead som är en dystopisk efter-katastrofenserie om zombier, och Invincible som är en superhjälteserie i klassisk stil men mycket trevligt utförd. Men hans serie Tech Jacket som jag alltså nyss läst var verkligen ingenting att hänga i julgranen (eller någon annanstans heller, för den delen). Det är liksom Invincible en superhjälteserie med klassiskt upplägg: En tonårig pojke råkar av en slump komma över en utomjordisk högteknologisk jacka som ger honom diverse krafter. Teckningarna av E. J. Su är inte så dumma, men manuset är bara trist, utan tillstymmelse till originalitet. Det är svårt att förstå att Kirkman bara några månader senare skulle hitta på Invincible, en serie som är klockrent genomförd från första sidan, med tanke på hur valhänt Tech Jacket är. Begripligt nog lades tidningen ner efter 6 nummer, och den har inte återupplivats senare trots Kirkmans stora framgångar. Usch och blä, inte värd att läsa för någon.

Nästa serie till rakning är Lady Snowblood, en manga skriven av Lone Wolf and Cub-författaren Kazuo Koike och illustrerad av Kazuo Kamimura. Utgiven i Japan i början på 70-talet då den också filmatiserades några gånger är det här en manga som lockar fram det sämsta ur Koike. Historien som är en extremt tunn hämnd-plot med en kvinnlig professionell lönnmördare i huvudrollen ger Koike möjlighet att slänga in sex och våld i ohämmade mängder, vilket han givetvis också gör. Gudskelov är plågan relativt kort med mangamått mätt, och efter runt 1000 sidor är det hela över (och de onda har dödats å det gruvligaste). Koike är dock ett fullblodsproffs och vet hur hans våldochsex-slipsten ska dras, teckningarna är OK och ibland lite charmiga i sin tydliga 70-talsstil, vilket gör att det inte var riktigt samma ansträngning att läsa klart de här sidorna som den kortare Tech Jacket. Men det finns bättre sätt att spendera sin tid på (och pengar…).

Och sist och minst (åtminstone i sidmått): Sergio Aragonés, känd från MAD, Groo, och högar med andra serier, har anslutit sig till de andra tecknarna i Simpsons-stallet. Hans första serie, nummer 50 av tidning Bart Simpson, kom ut i veckan, vilket Staffan@Staffars informerade mig om när jag besökte honom igår. Jag är svag för Aragonés, jag gillade de tidigare åren av TV-serien (de senare, not so much), så trots att de Simpsons-serier jag läst inte varit något vidare trots ibland intressanta serieskapare som Peter Bagge gav jag Aragonés en chans. Men deprimerande nog passar hans första tidning bra in i dagens tema, dvs Inget vidare-temat. Det är inte lika upprörande uselt som de andra två, men däremot är det menlöst. Det verkar som om Simpsons i serieformat helt enkelt inte fungerar, oavsett vem som försöker. Aragonés teckningar är charmiga, med Simpsons-figurer som närmast ser ut som de gjorde i de första kortfilmerna på The Tracey Ullman Show snarare än de gör i sin egen TV-serie, men manusen är alltför tråkiga. Den bästa serien är en mycket kort serie helt utan text, ett format som Aragonés är en mästare i, men det räcker inte.

Så tre serier som jag hoppas att ni alla slipper läsa, nu när jag har gjort det och kan varna er.

Härnäst: Någonting bra?

»

  1. Ping: Juvenilt värre: Battle Pope « Simon säger

  2. Ping: Läser ifatt: Invincible | Simon säger

  3. Ping: Läser ifatt: Invincible | Serienytt.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s