60-talssatir: Boy, Girl. Boy, Girl.

Postat den

Pust och pes. Nu hoppas jag kunna undvika de värsta minorna ett tag framåt, och hitta lite bättre saker att läsa igen. Och för att vara på den säkra sidan är den senaste boken jag plockade upp en bok från 60-talet, Boy, Girl. Boy, Girl., av Jules Feiffer, som alltid hållit hög kvalité. Jag har inte hört talas om just den här Feiffer-samlingen förut men såg den på en loppis igår för 20 kronor så det var ett självklart beslut att hugga den 🙂

För den som inte läst någonting av honom tidigare så kan jag nämna att han bland annat jobbade med Will Eisner på The Spirit när det begav sig, men att han är mest känd för sina satiriska serier som publicerades bland annat i Village Voice på 60-talet. Det är omöjligt att föreställa sig serieskapare som Claire Bretécher och Gérard Lauzier utan Feiffer; hans serier är urbilden av sofistikerad satir inriktad på politik och samhälle.

Med andra ord är det gott om stillastående talande människor. Boken är från 1961 så Vietnam-kriget har ännu inte dykt upp på agendan, men det kalla kriget var hett och kapitalism vs kommunism likaså. Men än mer handlar det om relationer, som antyds av titeln, och det är relationer i 60-talstappning, där brytpunkten mellan 50-talets klassiskt borgerliga familjer höll på att ersättas av helt nya former. Feiffer är en utmärkt skildrare av olika karaktärsdrag och människor i den moderna tiden; ju mer de försöker att vara en del av det nya, desto mer neurotiska och vilsna är de. De som klarar sig bäst är de som antingen helt kör sitt eget race och struntar i vad andra tycker, eller de som är mer listiga/lömska och utnyttjar andras ängslighet. Den som läst framförallt Lauzier vet precis vilka måltavlorna är: De konstlat intellektuella som från sitt elfenbenstorn tror sig veta bäst om vad andra människor behöver.

Men Feiffer är ingen propagandist utan framförallt en humorist. Att han riktar in sig på det han gör är mer en funktion av att det var i de kretsarna de givna måltavlorna fanns. Dessutom har han ett hjärta; det är tydligt att han åtminstone ibland tycker om dem han skildrar, även om det mestadels är mindre trevliga personer som dyker upp.

Sedan är Feiffer också en bra tecknare. Som sagt är det mycket stillastående samtal här, men det är å andra sidan mycket gestikulerande och kroppsspråk i den mindre skalan. Hans pennföring är slick, och när någon ibland bryter ut i större gester skildrar han det galant.

I det stora hela är det tydligt att det inte är en ny bok: bortsett från att de politiska referenserna daterar boken är även de flesta personer som skildras tydligt rotade i 60-talet de med. Men om man inte har någonting emot det är Feiffer riktigt bra, och det finns inte många andra serier från den tiden som faktiskt känns lika läsvärda än idag som den här samlingen med (mestadels) 2-sidors seriestrippar. Och för den som inte råkar hitta böcker som denna på loppmarknader har Fantagraphics vällovligt nog gett ut en hel del av Feiffers gamla serier i nytryck till en överkomlig penning 🙂

»

  1. Ping: Kill My Mother | Simon säger

  2. Ping: Kill My Mother | Serienytt.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s