Fabeldjursångpunk

Postat den

Äsch. Jag började skriva den här recensionen av Bryan Talbots utmärkta serie Grandville med ett minimalt stycke om Talbot själv, men sen insåg jag att jag höll på att sväva ut i en längre text om hans banbrytande The Adventures of Luther Arkwright som inte alls hade med Grandville att göra. Så nu börjar jag om från början med bara en kort notis att om ni inte läst TAoLA så borde ni göra det; det är en serie som förebådar Alan Moores, Grant Morrisons med flera andra brittiska serieskapares serier på 80-talet, men som har en helt egen New Wave-stil. Enligt Wikipedia och Warren Ellis ”…probably Anglophone comics’ single most important experimental work.” och jag kan bara instämma.

Så, över till Grandville!

Grandville (i serien ett alternativt namn på Paris) känns som en säregen mix av den klassiska franska antropomorfiska (nåja, några människoliknande varelser syns till, men de sägs vara ”en ras hårlösa chimpanser från trakten runt Angoulême”) äventyrsserien med en typisk brittisk hårdför realism. Som redan antytts är det steampunk-miljö som gäller, närmare bestämt en värld där Napoleon vann sina krig och Frankrike därför tog över Europa och England. När serien börjar har England nyligen blivit självständigt igen tack vare anarkisternas bombattentat.

Vad som sedan följer är en deckare med noir-drag, intriger på högsta nivå, oväntat blodiga strider, och givetvis några sköna damer. Våldet träffade mig hårt; utan att kännas spekulativt är varje scen där Archie LeBrock, en detektiv vid Scotland Yard, använder sina stridsfärdigheter överrumplande och extremt obehaglig. Att han är en grävling och därmed tuffare än alla andra känns också helt naturligt. Det är definitivt en serie avsedd för vuxna, trots att Talbot här tecknar i en ren och klar stil tydligt inspirerad av franska serier, fjärran från den plottriga stilen i Luther Arkwright men närmare hans stil i The Tale of One Bad Rat, för de som läst den.

Manuset är tight rakt igenom, och Talbot håller ihop historien väl till slutet; utan att vara över sig originellt är det hantverksmässigt mycket bra genomfört. Det ovanliga är inte historien i sig utan den nämnda blandningen av stilar från en som kan sin seriehistoria: Anspelningar på andra serier är det gott om, som Sprirou, Maus och Tintin (Milou har en relativt stor biroll som nerdekad opiummissbrukare), och likaså på dagsaktuella händelser. Grandville är inte över sig subtil, men rejält underhållande; den gör sig bäst att läsa i ett svep, utan att tänka alltför mycket.

Ett nytt album ska komma ut i början av nästa år, och om de första två säljer bra ska det bli flera; jag håller absolut tummarna.

PS. Förresten kanske jag ska ta och läsa om Luther Arkwright själv och skriva om den här, det var (alltför) länge sedan jag läste den senast 🙂 DS.

»

  1. Jag måste säga att seriereferenserna störde mig lite och kastade ut mig från handlingen då och då. Jag skulle nog säga att den här serien är bra men skulle kunna vara riktigt bra om han bara lagt en gnutta mer tankemöda på den.

    Gilla

  2. Jag tyckte de flesta referenserna var helt OK, men Milou var nog lite mycket (och också betydligt tydligare än de andra).

    Jag tror att skälet till att de andra inte störde mig, även om jag absolut håller med om att det ofta kan stjälpa snarare än hjälpa eftersom man som du säger lätt kommer ur rytmen, var att det så tydligt var en mix mellan olika seriestilar, så inmixandet av andra serier och referenser till 9/11 mm kändes rätt naturligt.

    Gilla

  3. Håkan / Wakuran

    Om det görs bra borde det inte störa så mycket. Jag tyckte att Schröders och Grahns Grön Natt funkade rätt bra, t.ex.

    Gilla

  4. Det var ett tag sen jag läste den serien, men jag kommer inte ihåg att jag störde mig på seriereferenser där. Jag förstår absolut vad Staffan menar i fråga om Grandville: Referenserna tillför inte så mycket och serien skulle klara sig minst lika bra utan dem. Den här gången råkade det sig så att jag inte blev irriterad, men det är möjligt att jag skulle blivit det om jag varit på ett annat humör när jag läste den 😉

    Gilla

  5. Håkan / Wakuran

    I Grön Natt är det ju så många cameos och referenser till andra serier att det blir en poäng i sig. Om man är på det humöret kan det nästan bli som en tävling att vara nördig nog att fånga alla. 😉

    (Möjligen skulle jag bli mer störd om det var, t.ex. en japansk serie, där jag inte har samma överblick över seriehistorien, iofs.)

    Gilla

  6. Jag tyckte också att serien var bra men håller med Staffan om att den kunde blivit så mycket mer. Förhoppningsvis var det här bara en uppvärmning.

    Gilla

  7. En sammansvärjning, det är vad det är! 😉

    Just nu prioriterar jag en historia berättad väl; det var en period då jag läste lite för många serier på raken som saknade det hantverksmässigt skickliga (senaste Asterix-albumet t.ex…), och jag blir glad när jag ser någon som inte siktar på så mycket mer än en underhållande historia lyckas med det. Men visst, jag hoppas på att nästa bok ska bli ännu bättre, för det kan den absolut bli.

    Gilla

  8. Ping: Och nu, Konst: Travel av Yuichi Yokoyama « Simon säger

  9. Ping: Ordning ur kaos: Luther Arkwright « Simon säger

  10. Ping: Mer av samma sak: Grandville Mon Amour • Serienytt.se

  11. Ping: Grandville: Bête Noire « Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s