Mer klassisk fotorealism: Rip Kirby

Postat den

Efter att vi redan sett samlingar med The Heart of Juliet Jones och Mary Perkins On Stage är det nu dags för anfadern ifråga om teckningsstilen: Alex Raymonds Rip Kirby, eller Peter Falk (brrr!) som den också kallats i Sverige. Det är givetvis förlaget IDW som ligger bakom den här samlingen i totalt fem volymer; de ger ut en ansenlig mängd klassiska serier i eleganta utgåvor, och det är bara att hålla tummarna att de fortsätter.

Låt mig först börja med den fysiska utgåvan, och ett litet sorgligt besked. Det är en elegant inbunden bok, i generöst stort format, men tyvärr är inte alltid förlagorna de allra bästa. Det har varit samma sak med alla tidigare utgåvor av Raymonds serie, men jag hade hoppats på att någon skulle ha lyckats gräva upp någonting lite bättre. Det är alls inte dåligt, men ändå inte i klass med deras samling av Little Orphan Annie där de haft tillgång till originalteckningarna. Framförallt är det linjerna som har en tendens att bli lite grövre än avsett, vilket är synd eftersom Raymond var så bra på den delen. Med den brasklappen avklarad, låt mig gå över till serien i sig.

Innan Rip Kirby var Raymond huvudsakligen känd från Blixt Gordon, en serie där hans teckningar hyllats av alla och envar, men där manuset brukar förbigås med rättmätig tystnad; historierna är pinsamt tunna och utan Raymonds illustrationer skulle ingen minnas serien idag. För en serie som Rip Kirby, med dess intellektuella och sofistikerade detektiv i huvudrollen, var manusdelen betydligt viktigare och Raymond anlitade därför hjälp för den delen (först Ward Greene, senare Fred Dickenson).

Och historierna är inte alls så illa här; det går inte alltid så bra för de goda eller så dåligt för de onda, och även personer som byggs upp som viktiga kan dödas. Intrigerna i sig är heller inte så pjåkiga (förutom den första som har en del seriösa luckor…) med bra variation; min favorit här var den långa episoden Bleak Prospects, där skurken tar livet av sig mitt i och som sedan istället handlar om ett barnlöst pars kamp för att få behålla sitt (olagligt) adopterade barn. Enstaka scener som lyser starkare än andra är sådana som den där Kirby försöker övertala polisen att en ungdomsbrottsling som blivit medlurad av en äldre brottsling borde få ett lägre straff eftersom hon är så ung och förtjänar en chans till, men polisen vägrar. Det sista vi får se av henne är när hon efter ett misslyckat självmordsförsök förs in i en polisbil medan Kirby tänker: ”Poor kid…Her life could have been so different..”. Överlag misslyckas Kirby ibland här; upprepade gånger begår han misstag som gör att oskyldiga kommer till skada eller till och med dör, så han skildras inte som en oövervinnerlig detektiv utan bara som en skicklig men mänsklig sådan.

Det som däremot inte håller lika bra är personskildringarna. Kirby själv är en rätt så arid torrboll och flickvännen Honey Dorian saknar personlighet. De som är intressantast är Pagan Lee, ex-kriminell Hollywoodstjärna som är kär i Kirby, och Kirbys alltiallo Desmond som här är mycket aktivare i sin roll som medhjälpare än han senare skulle bli; flera gånger är det han som räddar Kirby genom att klubba ner skurkarna eller helt simpelt döda dem. Men det går inte att komma ifrån att karaktärerna är den absolut svagaste punkten i serien, och det som gör att den trots Raymonds kvalitéer som tecknare ändå är en sämre serie än exempelvis tidigare nämnda Mary Perkins. De saknar djup och förmåga att engagera mig känslomässigt, och de tekniskt kompetenta historierna är inte tillräckligt bra för att kompensera det.

Teckningarna ska jag förstås också nämna. Det är fascinerande att se hur snabbt Raymonds stil utvecklas här, från den första episodens rikliga skrafferingar till en mer tidsbesparande stil där skuggor och svärta får stå för dramatiken. Fotorealistiskt är det, som sagt, men i början ser man definitivt spår av hans Blixt Gordon-stil också. Sen tycker jag att det ser misstänkt ut som om han skaffar (eller byter) assistent då och då. I några av de sista stripparna i tidigare nämnda Bleak Prospects försvinner svärtan helt och det ser plötsligt mycket trist ut, men efter några veckor verkar Raymond vara tillbaka igen och teckningarna blir genast bättre. Så, huvudsakligen ser det mycket bra ut (även om jag personligen tycker att både Leonard Starr och Stan Drakes teckningar ser minst lika aptitliga ut som Raymonds), med undantag för trycket här och där, som sagt.

I och med den här boken är det nu bara Roy Cranes Captain Easy som jag ivrigt väntar på bland alla årets utannonserade återtryck, och om Fantagraphics bara får ut den innan jul så är året fulländat vad gäller klassiska dagstidningsserier i återtryck 🙂

Ett svar »

  1. Ping: Årsavslutning « Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s