Fortsättningar följer: Annie & The Boys

Postat den

2010 års första inlägg blir ett i serien Fortsättningar följer där jag tar upp serier jag redan skrivit om som kommit ut med nya volymer.

Förste man (well…) till rakning är den fjärde volymen av Little Orphan Annie, A House Divided, som täcker åren 1932-33. Den stora depressionen har rullat in över USA, men Annie kämpar på lika oförtrutet som vanligt. När boken tar sin början har Daddy Warbucks byggt upp sin förmögenhet igen, men efter ett misslyckat andra giftermål ger han sig ut på en kryssning med den nya frun och lämnar Annie ensam kvar, med planen att hon ska bo på en lyxig internatskola. Den som läst Annie vet att lika säkert som amen i kyrkan kommer den planen gå åt pepparn, och mycket riktigt är Annie snart ute på vägarna igen, utan pengar.

Jag har lite svårt att själv förstå varför Little Orphan Annie är en så bra serie som den är. Handlingen är helt igenom formulaisk (om det ordet nu finns på svenska): Annie blir fattig -> Annie slår sig ner på en ny plats -> Annie ordnar upp allt genom hårt och hederligt arbete -> Warbucks dyker upp och Annie kan återigen bo i lyx. Men Harold Gray är en mästare på att dra sin slipsten, och serien är både spännande och rolig trots att jag vet hur det kommer att gå.

Sen presenterar Gray inte heller sina personer i enbart svart eller vitt; de personer Annie möter som tar en större plats i handlingen känns alltid unika, med egna särdrag som skiljer dem från andra. I den här volymen är ett bra exempel Fred Futile, maken i familjen som tar sig an den uthungrade Annie, och hur han framställs som snäll, hederlig, men rätt så dålig på att utföra ett arbete. Det är aldrig så enkelt i Grays värld att fattigdomen adlar eller tvärtom.

Och nu någonting helt annat, nämligen Garth Ennis och Darick Robertsons The Boys, där den andra volymen av den definitiva utgåvan (dvs i större format och inbundet) precis kommit ut. Liksom med Little Orphan Annie är det inga större överraskningar som väntar; serien puttrar på ungefär som jag trodde efter att ha läst den första. Graden av sex ökar en smula, superhjältar förnedras än mer, och det hela är rätt så trivsamt på det sätt som Ennis är så bra på.

Men jag skulle ändå önska mig lite mera av serien. Tyvärr verkar det nu stå klart att inte heller The Boys är en helt seriös satsning av Ennis. Då menar jag inte att han skulle skippa humorn och vulgariteterna för utan dem vore det inte Ennis, men jag skulle vilja att han lade till lite mer känsla. Det finns inget emotionellt nav här; Hughie står formellt för den men det känns inte som om Ennis bryr sig om honom ens i närheten av lika mycket som han gjorde med exempelvis Tommy i Hitman. Att superhjältar har en mycket viktig roll är också ett minus när det gäller Ennis som inte är så förtjust i dem; att ha ett huvudtema som författaren egentligen avskyr i en längre serie som The Boys är inte helt optimalt… Jag kan absolut ha fel vilket lär visa sig i nästkommande volymer, men personligen räknar jag nu The Boys som en av de Ennis-serier jag gillar men som inte är mer än bra underhållningen för stunden.

Robertsons teckningar är inte heller så värst upphetsande. De gör jobbet, men lider av samma brist på personlighet som manuset. Jag tror det här skulle varit en klart bättre serie om en sådan som John McCrea hade tecknat; liksom Robertson har han en rätt opolerad skitig stil, men en mycket intressantare sådan.

Dagens facit: 30-talet slår 00-talet, åtminstone i fråga om resursutnyttjandet där Little Orphan Annie får ut maximalt av sin formel medan The Boys kunde varit bättre.

»

  1. Det är ju _för att_ Ennis hatar superhjältar som The Boys blir så bra…
    När det gäller den känslomässiga resonansbotten så håller jag med dig till viss del – det går helt enkelt lite upp och ned med det. Hughie var ju läsarens ställföreträdare innan och även The Boys samvete, men nu när han i stort sett är med på alla Butchers planer funkar inte det. Nu är det istället hans förhållande som står för det känslomässiga, och enligt uppgift är det hans förbjudna kärleksaffär som ska stå i centrum för nästa arc – så det kanske vänder igen?

    Gilla

  2. Jag tycker att Hughie inte riktigt lyfter som karaktär; han är lite för trist för det. Och det är väl därför som jag är lite besviken över The Boys eftersom jag vet att Ennis kan ännu bättre 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s