Cinebook, del 4

Då var det dags för den sista genomgången av Cinebooks utgivning; jag tror jag lyckats läsa mig igenom alla serier de gett ut nu, förutom de som redan kommit som album på svenska. Som avslutning blir det en dos äventyr från historien och från framtiden. Allez-oop!

The Chimpanzee Complex: Manus Marazano, teckningar Ponzo. Det här var lite av en överraskning; en science fiction-serie med klara vibbar av Arthur C Clarkes typiska blandning av hardcore tech och mysticism. Det är år 2035,
och en okänd satellit landar i havet. I den finns två män som uppger sig vara Neil Armstrong och Buzz Aldrin, och när det visar sig att allting tyder på att det verkligen är Apollo XI som dykt upp blir astronauten Helen Freeman involverad i utredningen.Om männen talar sanning, vad var det som egentligen hände på månen 20:e juli 1969?

Jag har bara läst den första delen av tre, Paradox, och vet därför inte hur det kommer att utveckla sig, men so far, so good. Jag har faktiskt inte en susning vad som kommer visa sig ligga bakom men jag ser fram mot att få reda på det. Manuset har en del vinklingar som jag kunnat vara utan, som Helen Freemans problem med sin unga dotter som känner sig övergiven varje gång det visar sig att jobbet hindrar dem från att träffas; personskildringen är inte Marazanos starkaste kort…

Teckningarna är i en extremt fotorealistisk stil, och Ponzo undgår inte att då och då teckna i stelast laget, men han får ändå godkänt. Betyg: För den som gillar idé-inriktad sf à laClarke är det ett givet köp; för den som föredrar sf människorna spelar större roll än idéerna finns det bättre val (dock inte nästa).

Pandora’s Box: Manus Alcante, teckningar varierande. Mer sf, men här är det en framtid som är ännu närmare nutiden än i The Chimpanzee Complex. Temat för serienär de sju dödssynderna, och varje album handlar om en av dem; jag har läst Pride och Sloth. Det är lite varningskänsla av att använda sig av ett så uttjatat tema som dödssynderna, och tyvärr visar det sig att Alcante till och med underträffar mina redan låga förväntningar. I Pride handlar det om kloning (USAs president är dödssjuk och behöver en benmärgsdonator), i Sloth handlar det om dopning (den gamle mästaren blir lockad av dopningen som en snabb väg till framgång).

Moralkakorna är kväljande i längden, och framförallt Pride är verkligen förtvivlat icke-originell och förutsägbar. Sloth är snäppet bättre manusmässigt men det kompenserar tecknaren Radovanovic med en fullkomligt bedrövlig presentation där människorna på något besynnerligt vis ser ut som karikatyrer på sig själva. Att just han blev vald att teckna en episod där förmågan att teckna människor i rörelse är ett mysterium med tanke på att han aldrig verkar ha sett en människa springa. Och om jag kunde begripa varför han envisas med att så grafiskt illustrera vad som döljer sig innanför de manliga friidrottarnas tighta byxor… Betyg: Eeek (in a bad way).

The Scorpion: Manus Stephen Desberg, teckningar Marini. Här är det några gamla bekantingar som dyker upp. Desberg stod för manuset till I.R.$. som jag skrev om häromsistens, och Marini har bland annat tecknat serien Gypsy som publicerats på engelska i Heavy Metal. Och sir man på, båda har spottat upp sig sen jag sist såg dem.

Manuset är roligare än det i I.R.$.; här får Desberg till lite intressantare karaktärer i klassisk Alexandre Dumas-stil, det vill säga med föga djup men med schvung. Serien utspelar sig i renässansens Rom, med påvliga komplotter, prostituerade, hemligheter från kristendomens begynnelse, och en titelhjälte som försörjer sig som tjuv (givetvis gentlemannavarianten som får varenda kvinna på fall). Inte så originellt, tyvärr ett genomgående tema i Cinebooks utgivning, men väl ihoppusslat.

Marinis teckningar var den kanske största överraskningen. I Gypsy och andra ställen jag sett honom förut har hans teckningar varit föga upphetsande; en småslarvig dussintecknare som såg ut som om han skulle passat bra in i svenska tidningen Casablanca, om nu någon kommer ihåg den sorgliga skapelsen. Men här ser det mycket bättre ut, med eleganta linjer och en färgläggning som påminner om Bourgeons. Jag vet inte varför The Scorpion ser så mycket bättre ut med tanke på att den är samtida med Gypsy, men smakfullt är det. Betyg: Bättre än väntat, framförallt teckningarna.

Queen Margot: Manus Cadic/Gheysen, teckningar Derenne/Baroux. Mer historia, men den här gången är det inte fiktion som gäller utan istället en relativt fri tolkning av Margareta av Valois memoarer. Det var en dramatisk tid i Europa, men serien koncentrerar sig på Margaretas upplevelser (den som vill läsa om hennes liv kan börja här).

Jag gillade den här serien mycket mer än jag trodde efter att ha läst några sidor av den. Det som i början känns som en avig berättarstil som mer refererar vad som händer än låter mig som läsare uppleva den blir i längden en styrka. Margaretas familj som med normala mått är komplett schizofren när de ena dagen uttalar sin eviga kärlek till Margareta (och verkligen menar det också) för att nästa dag planera att förråda henne framstår som helt naturlig för en kungafamilj under eran, och den distanserade stilen i manuset passar utmärkt till historien. Det är starka känslor som skildras ibland, men det är aldrig någon tvekan om att det som händer inte är en konstruerad historia utan bara en skildring av någonting som redan har hänt (med viss konstnärlig frihet, som sagt).

Och vad gäller teckningarna blir det en jämförelse med Bourgeon igen, men den här gången inte vad gäller färgerna utan människorna. Flera av fysionomierna känns som tagna direkt från Bourgeons tidiga serier, vilket inte gör mig någonting; det finns sämre tecknare att imitera. Betyg: En till glad överraskning.

Faktum är att av alla Cinebook-utgåvor jag gått igenom i de här fyra delarna är det bara två stycken som jag redan har beställt fler delar av, och både serierna hör till dagens genomgång: The Chimpanzee Complex och Queen Margot. Om jag inte redan hade hela Green Manor skulle jag inkluderat den med, och kanske, kanske, kanske beställer jag Melusine också, om det dyker upp fler böcker (jag har redan de tre som finns). Slutbetyg: Det är lite väl mycket av trygga, kompetenta men föga originella serier hos Cinebook, men om man gräver i deras katalog finns det några små guldkorn.

Till de som orkat läsa alla fyra delarna, tack! Det har nog varit nästan lika stor ansträngning som att läsa böckerna för mig 😉

Härnäst: En gammal goding alternativt en ny goding.