Ohämmad aggression: My War With Brian

Postat den

En liten kortis idag om en bok från 1998: My War With Brian av Ted Rall. Rall är mest känd för sina politiska teckningar, men den här boken är istället den mycket personliga berättelsen om hur titelpersonen Brian gjorde Ralls skolliv till ett helvete.

Den som läst Ralls politiska serier vet att han är en slugger: När han inte gillar någonting (dvs så gott som alltid) är det inte precis finlir som gäller när han attackerar. Formellt sett är det skämtteckningar han gör, men alldeles för ofta blir det inte det minsta roligt utan bara oerhört aggressivt. Ibland kan ha få till det, men alldeles för sällan enligt mig, och om man inte åtminstone delvis delar Ralls politiska övertygelser blir det ännu sämre. Men My War With Brian är en lysande liten bok, som dessutom kan fungera som en förklaring till varför Rall är så kompromisslös i sina åsikter.

Boken börjar när Rall ska börja på högstadiet i förorten Kettering, en typisk medelklass-förort. Redan tidigare har han varit mobbad men nu blir det mycket värre i och med att titelpersonen Brian utan någon egentlig anledning utser Rall till sitt favorit-offer. Resten av boken är egentligen bara en ohygglig upptrappning av våldet: Brian misshandlar systematiskt Rall, som svarar genom att arrangera ”olyckshändelser” för Brian, alltmedan skolan helt ignorerar vad som pågår. Redan första dagen slår Rall sin bänk i huvudet på en annan mobbare så hårt att mobbaren blir medvetslös, men det enda läraren gör är att kalla på skolsköterskan, och så fortsätter det.

Till slut går det så långt att Rall försöker döda Brian för att komma undan den dagliga, schemalagda misshandeln, men han lyckas bara skicka Brian till sjukhus några gånger (Brian vet inte om att Rall ligger bakom attentaten). Det är ingen trevlig läsning, speciellt inte hur skolans administration helt ignorerar problemen (”Boys will be boys”).

Men det som lyfter boken till någonting mer än en litania över mobbningens följder är avslutningen. I high school försöker Brian fortsätta med terrorn, men Rall har vuxit upp över sommaren och är nu den starkare. Första gången Brian slår till slår Rall tillbaka, och fortsätter sen misshandla Brian så svårt att han åker in på sjukhus där han är medvetslös några dagar. Inte heller den här skolan reagerar alltför mycket och ger bara Rall en varning, och sedan fortsätter det med ombytta roller för offer och förövare ett tag, tills Rall tröttnar.

Rall konstaterar att det han lärde sig var att alltid slå tillbaka så hårt han kan när han känner sig attackerad, oavsett vad det gäller, och att aldrig visa medlidande. Med andra ord, ett slut som påminner starkt om det i Jan Guillous bok Ondskan. Ender Wiggin i Orson Scott Cards Ender’s Game gör sig också påmind; hans filosofi om strider påminner mycket om Ralls även om Wiggin bara motvilligt attackerar sina fiender hänsynslöst; Rall verkar tycka om det.

Jag har inte skrivit så mycket om Ralls teckningar eftersom de är helt underordnade handlingen; de fungerar och det räcker gott för en gångs skull.

Nu har jag berättat precis hela handlingen i My War With Brian men det är ändå värt att läsa boken; den går snabbt att läsa men sätter sig länge i minnet. En liten pärla, helt enkelt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s