Månadsarkiv: februari 2010

Juvenilt värre: Battle Pope

Postat den

Dags för en Kirkman-serie igen, och det brukar borga för bra underhållning (undantaget Tech Jacket, förstås). Serien ifråga är Battle Pope, Kirkmans allra första serie som han först själv-publicerade i svartvitt, och som senare återutgavs i färg på Image.

Battle Pope är en riktigt barnslig serie, i ordets mest positiva bemärkelse. Plotten är att Gud har uppenbarat sig och sagt att domens dag är inne, blivit besviken över att så gott som alla människor inte skött sig som de borde, och därefter öppnat helvetets portar så att Jorden invaderas av demoner. Påven, som heter Oswald, hör till de som inte får komma med upp till himlen, vilket inte är så konstigt eftersom han röker som en skorsten, svär som en borstbindare, super som en svamp, och lägrar varenda kvinna han kan.

Resten av serien är en enda oallvarlig vulgär röra med supande, sex och våld, mestadels med påven i centrum. Men Oswald är inte så illa, och Gud ger honom lite superkrafter för att han ska kunna hålla någon slags ordning på Jorden (även om demonerna tar det lilla lugna och bosätter sig bland människorna blir det en del problem). Allting skildras med glimten i ögat, och allteftersom blir serien bättre och bättre. Från att i början vara en extremt simpel (men lyckad) humorserie som försöker chockera läsaren med sina profaniteter och våldsamhet blir det ännu roligare när Kirkman tonar ner superhjältedelen och istället koncentrerar sig på det absurda. Jesus dyker upp och visar sig vara en naiv och inte helt slipad ung man, som blir en frustrerande sidekick / inneboende hos Oswald, och lite senare dyker även jultomten upp och flyttar in (till Jesus irritation; jultomten och Jesus gillar inte vad den andre gjort med julafton). Påven, som hela tiden bär full påveutstyrsel och en cigarr i mungipan, har problem när han handlar flingor i snabbköpet för Jesus räkning. Och så vidare :-)

Teckningarna är inte dumma de heller, och ser proffsiga ut från början trots att det också var Tony Moores första serie. De blir dessutom självsäkrare efterhand, oavsett om man läser det svartvita originalet eller den senare färglagda versionen (4 böcker samlar hela serien hos Image).

Enligt uppgift är det inte omöjligt att Kirkman kommer göra fler Battle Pope-serier. Inte mig emot; även om serien är en bagatell hade jag roligt när jag läste den. Men så gillar jag ju Garth Ennis också, och Battle Pope har helt klart likheter med en del av Ennis serier :-)

Rymdkanin: Space Usagi

Postat den

Jag har skrivit förut om hur mycket jag gillar Stan Sakais samuraj-kanin Usagi Yojimbo, men idag tänkte jag skriva några rader om Space Usagi, en miniserie från 90-talet där Sakai placerat sin hjälte (eller snarare sin hjältes avlägsna avkomma) i den fjärran framtiden.

SU är en riktigt bra serie, med samma styrkor som den vanliga UY. Teckningarna är lika trevliga som alltid, och manuset är ett av Sakais bästa. Själva science fiction-delen är knappt märkbar; framtiden som skildras är teknikmässigt mycket lik de första Stjärnornas krig-filmerna, men handlingen och miljön i övrigt är precis som i UY: Adelsmännen bor i fort som ser ut som gamla japanska fort trots att de svävar i rymden, katanas används som vapen av samurajerna, och så vidare. Dessutom dyker förstås en hel del av de väntade karaktärerna upp, som Tomoe och Gen.

Och det kanske verkar lite fantasilöst, men poängen med SU är inte att Sakai ska uppfinna ett helt nytt universum. Vad SU är är egentligen en fans dröm: Tänk om Usagi med vänner skulle finnas i en framtid som är en korsning mellan det feodala Japan och Stjärnornas krig

Kort sagt en miniserie som jag misstänker att Sakai hade mycket roligt när han gjorde eftersom han här har ännu större frihet att göra vad han vill. Rita gigantiska dinosaurier? Japp! Enorma rymdsköldpaddor vars skal används som slagskepp? Jajamensan! Ta kål på några av de viktigaste personerna? Inga problem!

Samlingsboken som kom ut innehåller förutom tre sammanhängande miniserier också några kortare serier med Space Usagi, som exempelvis en tidsresehistoria där de båda Usagis träffar på varandra. Trevliga små saker, men det är den långa historien som är den stora behållningen. Egentligen tycker jag att serien skulle varit ännu bättre om den sista av de tre miniserierna skippats; berättelsen är avslutad och har nått sin höjdpunkt i och med slutet av den andra, och den tredje känns lite onödig. Men i det stora hela är boken om Space Usagi lagom lång, och att Sakai inte gjort fler serier med honom passar mig alldeles utmärkt, trots att jag verkligen gillar den här.

Tyvärr verkar boken vara relativt svår att få tag i (på Amazon går den bara att köpa begagnad, och inte helt billigt), men det kanske är lättare att få tag i tidningarna den ursprungligen utgavs i, och då får man också den andra delen i färg istället för i svartvitt. Men självklart ska man inte läsa Space Usagi utan att först ha läst Usagi Yojimbo; förutom att en del av den känslomässiga styrkan i SU förutsätter att man redan har en relation till karaktärerna är UY en serie som alla bör läsa. Och vem vet, i år kanske Fantagraphics äntligen får ut den utlovade omnibus-samlingen med de första 1200 sidorna av serien ;-)

Cinebook, revisited: Queen Margot & The Chimpanzee Complex

Postat den

När jag gick igenom förlaget Cinebooks utgivning häromsistens fanns det en del smått och gott, men det var bara två serier som jag beställde fler delar av på direkten: Queen Margot och The Chimpanzee Complex. Nu har de dykt upp, så jag tänkte bara berätta kort vad jag tyckte om dem i andra rundan.

Först Queen Margot, berättelsen om Margareta av Valois och hennes liv; totalt är det tre album i serien som täcker hennes yngre år, och alla har översatts av Cinebook. Jag tyckte om serien förut och känslan håller i sig både manus- och teckningsmässigt. Känslokylan ger med sig lite i de två avslutande delarna, men fortfarande är det inte en serie för de som föredrar mer inlevelse; Margot kommer mer i fokus allteftersom, men hon skildras fortfarande med distans.

Jag skulle inte haft något emot att serien fortsatt med en skildring av Margaretas senare liv också, men jag tror att det är ett medvetet val att avsluta berättelsen där det görs: Hennes ungdomliga naivitet är förbi, och hon har blivit vuxen. Ett stort plus till författaren Olivier Cadics lilla förord i den avslutande romanen, där han konstaterar att Margareta av Valois har blivit förtalad av senare historiker som inte uppskattade att hon var en självständig kvinna. Jag kan inte historia tillräckligt bra för att ha en professionell uppfattning om vem som gjorde vad, men det räcker gott med att titta på svenska Wikipedias artikel om Margareta och jämföra den med den om hennes make Henrik; från Margaretas artikel:

… och liksom sin make hade den vackra men lättsinniga Margareta en lång rad utomäktenskapliga förbindelser …

Om Henrik står det inte en rad om huruvida han var vacker eller inte, och inte kallas han lättsinnig heller trots att han bevisligen hade flera utomäktenskapliga förbindelser han med, där det enda som nämns om det är en lista med hans (kända) oäkta barn. Så kan det gå!

Så till serie nummer två, The Chimpanzee Complex: The Sons of Ares. Det återstår en bok att översätta till engelska, men efter del två är jag ännu mer sugen på att läsa klart den här serien.

De starka sidorna i den första delen, dvs den mycket lyckade blandningen av mystik och teknologi, fungerar ännu bättre här när den amerikanska astronautgruppen på Mars upptäcker att Sovjetunionen redan på 70-talet lyckades nå planeten. Det gick en rysning längs ryggraden på mig när huvudpersonen Helen Freeman möter Jurij Gagarin; ingenting blir klarare efter deras diskussion, men resultatet är en närmast perfekt blandning av svindel och skräck.

De svaga sidorna har också nästan helt eliminerats. Teckningarna kändes bättre den här gången, sidohistorien med Freemans unga dotter på Jorden får lite mer tyngd, och den onödiga detaljen med en mycket clichéartad militär som ledare för expeditionen saknar här helt betydelse i mötet med det okända.

Det är kort sagt en riktigt bra science fiction-serie med en sense of wonder-känsla som få andra, och jag hoppas verkligen att den sista delen håller samma kvalité. Om den gör det kommer The Chimpanzee Complex hamna högt på listan över mina favorit-sfserier, alla kategorier.

Lovecraft lever: Mara från Ulthar

Postat den

Ser man på, en till ny svensk serie som sticker ut från det vanliga utbudet. Förra året fick vi se Tinet Elmgrens Asbesthjärtan, en renodlad actionserie, och nu har Karl Johnssons Mara från Ulthar kommit ut på Kolik Förlag. MfU är något så udda för svenska seriealbum som en fantasyserie, med inspiration från Lovecrafts böcker.

Johnsson lyckas riktigt bra med att frambringa en suggestiv känsla med sina teckningar. Ibland syns det rätt tydligt att det är hans första bok, med konstig anatomi och ansikten som varierar en hel del från ruta till ruta, men känslan är hela tiden den rätta. Här och där kommer jag att tänka på människorna i Chester Browns Ed the Happy Clown; Johnsson är svajigare men likheterna finns där.

Historien är en drömlik saga om huvudpersonen Maras sökande efter sin far som blivit tagen som slav till de svarta galärerna, och hur hon med hjälp av stadens katter letar upp honom. Lovecrafts inflytande märks tydligt, med Nyarlathotep och diverse andra omänskliga väsenden, men jag ser ändå betydligt mer av Lovecrafts fantasy-berättelser som The Dream-Quest of Unknown Kadath än den mer vanliga Cthulhu-skräcken. Men det var ett tag sen jag läste större mängder Lovecraft så jag kan minnas fel.

Men man ska inte dra alltför stora växlar på Lovecrafts betydelse, Mara från Ulthar står stadigt på egna ben. Som i alla bättre sagor känner man igen saker än här, än där, och det är precis som det ska vara. Mara själv är en intressant bekantskap, och hennes far likaså med sin inte helt okomplicerade bakgrund, och de glimtar vi får från katternas värld ger mersmak.

Hela albumet känns som en dröm; ibland försvinner flera år i bara en ruta eller två, och fantasterierna saknar vanlig förklaring men känns helt naturliga i serien.

Jag tror att Johnsson tänkt sig fler böcker om Mara; framförallt en händelse i slutet får mig att tro att vi inte sett det sista av henne ännu. Och jag hoppas att det blir mer för Mara från Ulthar var en trevlig överraskning :-)

SPOILER – Om ni inte vill veta vad för händelse jag tänker på, sluta läsa nu:

.

.

.

.

.

När de är förföljda i slutet åkallar Mara guden Shai-Zulut för att förgöra Nyarlathotep, och tidigare har nämnts att nämna gudarna vid namn innebär att man förlorar en bit av sin själ till avgrunden; det låter inte så bra för Mara…

Superhjältar+Hill Street Blues+Alan Moore: Top 10

Postat den

Lite gamla superhjälteserier av Alan Moore, någon?

Under några år runt sekelskiftet fullständigt öste Alan Moore ut superhjälteserier; efter att tidigare ha sagt att han inte längre var intresserad av sånt ändrade han plötsligt åsikt och blev istället produktiv som aldrig förr.

Men vad som tyvärr blev uppenbart ganska snabbt var att han inte bemödade sig så mycket, och de allra flesta av hans serier kändes som om de var producerade vid ett löpande band. Onekligen ett band med en stor dos hantverksskicklighet, men det var fjärran från kvalitéerna i serier som Watchmen eller Miracleman.

Av alla serierna från den här perioden är det två som jag tycker bättre om än de andra: The League of Extraordinary Gentlemen, den enda som Moore fortfarande är involverad i och där framför allt den första boken men även den andra är ett nöje att läsa (den tredje som är under utgivning har inte börjat bra), och Top 10, dagens övning.

Top 10 är som titeln säger Hill Street Blues i serieform, där den anonyma storstaden bytts ut mot Neopolis, och de vanliga människorna mot superhjältar (och en del sagofigurer och gudar). Brotten som utreds är saker som utomjordiska massmördare, osynliga antastare, och annat smått och gott som teleportationsolyckor och muterade möss.

Den overkliga miljön till trots fokuserar Moore hela tiden på det vardagliga i det fantastiska, och det känns verkligen som att läsa en typisk skitig polisroman i en något annorlunda infattning. Lite humor, mycket rutinarbete, mängder av småvinkar till den vane superhjälteläsaren i bakgrunden (som flygande hundar med mantel), och teckningar av Gene Ha och Zander Cannon som är kompetenta utan att vara upphetsande.

Det är synd att Moore bara åstadkom 12 nummer av serien, plus en miniserie som utspelar sig under Neopolis uppbyggnad på 40-talet (givetvis är den magnifika staden designad av galna nazistiska vetenskapsmän). Konceptet var fräscht när det kom, och det är fortfarande en trevlig bekantskap. Det har kommit fler serier som blandar superhjältar och polisdrama, men det som gör att jag är svag för Top 10 är att den så självklart vågar visa de uppenbart komiska sidorna av en sådan blandning; de andra i samma genre vågar sällan vara så barnsliga utan håller sig helt allvarliga. I Top 10 däremot känns det fullkomligt självklart att läsa en episod som den om hur några av poliserna upptäcker ett mord i en bar, där det visar sig att den mördade är Balder och att Loke ligger bakom genom att han lurat Höder att skjuta Balder med en mistel. Poliserna blir utskrattade av sin överordnade som talar om för dem att de där händer varje dag, och att det hör till gudarnas små egenheter.

Sen måste jag också nämna serien Smax, en miniserie som följer polisen Smax när han tillsammans med kollegan Robyn besöker sin gamla hemplanet. Planeten visar sig vara bebodd av dvärgar, alver, drakar och allting annat man kan tänka sig från sagornas värld.

Smax är en serie som pendlar våldsamt mellan ytterligheterna; än är det en ren komedi (och Moore kan vara fruktansvärt rolig när han vill, som här), än är det ett grekiskt ödesdrama. Teckningarna av Zander Cannon är besynnerligt sympatiska i sin enkla sagostil, trots att Cannon ibland helt tappar bort känslan för anatomiska proportioner. Det är en mer ojämn serie än Top 10 men personligen tycker jag att Smax är den bättre av de två, en egenartad serie som inte påminner om något annat jag läst. Men jag skulle inte rekommendera att man bara läser Smax eftersom en hel del av humorn i den förutsätter att man lärt känna Smax och Robyn genom att ha läst Top 10 innan. Och eftersom Top 10 också är underhållande tycker jag inte att det är en större uppoffring att läsa den med ;-)

Oskyldiga tonåringar: Thirteen (Going on Eighteen)

Postat den

Drawn & Quarterlys utgivning av udda John Stanley-serier tuffar på, och nu är det dags för Thirteen (Going on Eighteen), en serie med de två tonåriga flickorna Val & Judy i huvudrollen. Och som alltid med Stanley är det en mycket speciell slags humor som erbjuds; istället för någonting à la Acke som man kanske skulle kunna tro att det är vid en snabb titt är det personer som utan att blinka gör de mest egendomliga saker som om det vore det naturligaste i världen.

Det är enkelt att känna igen Stanleys serier, åtminstone när man som här får läsa en bunt av dem: Variationerna på ett tema, den totala fokuseringen på mänsklig interaktion snarare än yttre handling, och vissa speciella ord (som ropet YOW! när någon blir rejält förvånad). Tecknaren Seth går igenom precis det här i sitt förord så den som vill läsa mer om det kan kika på det (tyvärr är förordet lite för tydligt skrivet av ett fan som inte har faktagranskats; Seth påstår flera saker om serien som sen visar sig vara direkt felaktiga när man faktiskt läser den).

Stanley tecknar också större delen av serierna här, men ärligt talat ser det inte lika roligt ut som Lilla Lotta/Little Lulu, Stanleys bästa serie; jag tror att Irving Tripps tuschning av den senare ska ha en hel del av äran där. Stanleys teckningar är oändligt mycket bättre än andras i den här boken och klart charmiga, men jag saknar den där speciella ikoniska Lulu-stilen :-/

Jag har läst några enstaka nummer av tidningen förut, men jag måste säga att serien vinner på att läsas i en större samling som den här. Stanley manus vinner på att jag efterhand börjar känna igen mönstren och personernas egenheter, och sedan blir det bara bättre ju mer jag läser. De första serierna (där Stanley inte tecknar) är inget vidare, men sen blir det riktigt underhållande, betydligt mer än jag egentligen trodde när jag började läsa, framförallt när Stanley efter ett tag överger idén att överhuvudtaget ta de romantiska inslagen på allvar. De två huvudpersonerna är också originella typer som man inte sett förut; de liknar inte några andra tonåringar jag har läst om, utan att för den skull kännas konstlade.

Självklart ska man om man inte läst något av Stanley förut börja med några av de bästa Lulu-böckerna, men Thirteen (Going on Eighteen) är en bra uppföljare. Tyvärr sålde tidningen tydligen inte så bra så det blev bara 25 nummer totalt, men jag är inte förvånad; jag misstänker att många köpare blev rätt konfunderade över vad det egentligen var för en tidning de köpt…

Trondheimsk vardag, take 3

Postat den

Det är dags för en ny samling av serier från Lewis Trondheims blogg, Little Nothings, den här gången med namnet Uneasy Happiness. Vi får följa Trondheim på resor till bland annat Fiji och Barcelona, men framförallt får vi följa Trondheim själv i hans små vardagsfunderingar och minimala äventyr.

När jag skrev om den andra boken i serien, The Prisoner Syndrome, så konstaterade jag att jag hade haft fel när jag tidigare varit tämligen njugg i min kritik av serien, och det är bara att erkänna igen att jag hade fel när jag skrev om den första boken: Det går inte att göra en dag-för-dag-bloggserie bättre än så här.

Teckningarna är suveräna i sin spontanitet och fräschör, och manuset är lika imponerande det med sin omedelbarhet.

Som synes är jag våldsamt förtjust i Little Nothings men eftersom det här är tredje boken så kan jag inte säga mycket mer än jag redan sagt. Ett litet tillägg kan jag göra: Det verkar som om NBM (förlaget som ger ut serien på engelska) numera också lägger ut översättningen via RSS här. Det är inte en dagsaktuell översättning av det franska originalet; i skrivande stund är inläggen tagna från början av just Uneasy Happiness så om man vill spara pengar kan man prenumerera på RSS-feeden. Man missar förstås nöjet att läsa en stor chunk serier tryckt på trevligt pappar, men å andra sidan får man en trevlig liten överraskning i sin nyhetsläsare då och då ;-)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 200 andra följare